Ett år som bloggare – 20 som författare och 40 som journalist

I dag, den 3 december 2009, är det jämnt ett år sedan jag startade den här bloggen med benägen hjälp av min Contra-kollega C. G. Holm. Den hjälpen var av nöden eftersom det här med datorer tidigare, milt uttryckt, inte var min starka sida. Numera flyter det på riktigt bra, om jag får säga det själv – även om det finns mycket kvar att lära!

Under det år som gått sedan jag skrev min första bloggartikel – ”Kommunismen och judarna” den 3 december 2008 – har jag publicerat 130 inlägg, eller rättare artiklar, inklusive dagens bidrag. Det gör drygt en artikel var tredje dag, om jag räknat rätt. Min ambition har varit att publicera så väl genomarbetade inlägg/artiklar som möjligt, även om det ställer rätt höga krav på mina läsare. Därför är jag nöjd med de nästan 30 000 besök jag haft under det gångna året, låt vara att detta väl närmast är en piss i Mississippi jämfört med ”proffsen” på området av typ Dick Erixon.

Ett annat jubileum jag firar är att det gått 20 år sedan jag gav ut min första bok – Slaveri i vår tid – och 40 år sedan jag gjorde mina första lärospån som journalist som så kallad radskrivare på Länstidningens sportredaktion; detta var på blysättningens tid och jag fick 25 öre per rad. Sportchef var Richard Dahl, europamästare i höjdhopp och bragdguldvinnare 1958. Uppgiften bestod i att göra sammanfattningar av helgens fotbollsspel i dåtidens sörmländska division VII. När det blev vinter övergick jag till motsvarande sammanfattningar för de lägre seriernas bandy och ishockey. Det var rätt krävande uppgifter för en blyg gymnasist.

Alltnog. Jag tänkte fira dessa tre jubiléer med att här kortfattat presentera de nio böcker/skrifter jag författat och publicerat de senaste 20 åren. Till den för mig okända person som sammanställt de uppgifter som finns om min person på Wikipedia vill jag fästa uppmärksamheten på att det saknas en bok i min bibliografi: den historiskt-politiska thrillern Skjut Konungen!. Komplettering, tack! Då kör vi igång…

Slaveri i vår tid – en handbok i totalitär socialism (Contra 1989, 247 sidor)

En sammanfattande kritik av marxismen/kommunismen i teori och praktik vilken, trots att den kom ut för 20 år sedan, till allra största delen är giltig än i dag. Kan rekomenderas den som önskar få en lättfattlig förståelse för en av 1900-talets totalitära läror. Suzanne Frank skrev följande omdöme i Smålandsposten den 16/8 1989:

”En personlig, men imponerande välinformerad bok, på temat totalitarism, har nyligen utkommit från bokförlaget Contra…Hanssons bok är full av källhänvisningar som ger framställningen tyngd och trovärdighet. Extra glädjande är också att läsaren får ta del av  tänkvärda citat från samtidida konservativa tänkare, bl a Alexander Solsjenitsyn och Tage Lindbom.”

Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra 1991, 63 sidor)

En kortfattad granskning av Sveriges utrikespolitik från vikingatid till modern tid. Tyngdpunkten ligger på den socialdemokratiska regeringen Palmes prokommunistiska hållning, men även borgerliga ministärers likartade politik nagelfars. Rolf K. Nilsson skrev i Morgonposten den 2 augusti 1991:

Riksdagsman Rolf K. Nilsson (M)

”Det är ingen vacker bild som Tommy Hansson målar upp av den svenska utrikespolitiken som allt annat än rakryggad och konsekvent. När Tyskland under de båda världskrigen var stormakten i Sveriges närhet var den svenska utrikespolitiken klart tyskvänlig. När Tyskland var krossat och Stalins Sovjet seglade upp som den totalitära giganten i Sveriges närhet blev svensk utrikespolitik klart påverkad av den kommunistiska grannen.”

Skandalen Oktober – en studie i svensk kulturpolitik 1973-91 (Ny Demokrati Södertälje 1991, 55 sidor)

Skriften, som bygger på källstudier, tidningsartiklar och teaterbesök, ger en inblick i hur en röd så kallad ”fri” teatergrupp arbetar och får stöd, i det här fallet Musikteatergruppen Oktober som sparkades ut från Malmö 1978 och återuppstod i Södertälje – där den fortfarande huserar i gamla Castor-biografen. Förordet skrevs av Håkan W. Jyde, gruppledare för (NyD) i Södertälje. Moa Mathis är inte nådig i Expressen den 13/1 1992:

”Ty även om Tommy Hansson naturligtvis argumenterar för att konsten ska klara sig själv, så är Oktobers rötter i det radikala 70-talet och gruppens uttalat politiska engagemang hans egentliga måltavla…Jag tycker att det är på tiden att Tommy Hansson och hans åsiktsbröder talar om vilka sorts liv och vilka attityder de önskar se i en framtid utan Oktober och kulturvänster. De som ska slaktas kräver att få veta.”

Åter till det kalla kriget. Politiskt inkorrekta artiklar 1974-93 (Contra 1993, 128 sidor)

En samling tidigare under åren 1974-93 publicerade artiklar samt den nyskrivna uppsatsen ”Vänsterns nya kläder”, som tar upp några exempel på hur vänstern arbetar efter kommunismens fall: homosexlobbyn, den extrema feminismen, miljöfanatikerna, antirasistmobben samt den vänstervridna kyrkan. Bo Rurik Lindberg i Fritt Militärt Forum 1/1994:

”Arbetet utgör en sammanställning av 29 artiklar som skrivits under åren 1974-93. Deras genomgående tendens är stark kritik mot den rådande vänsterdominansen i uttalanden av politiska förgrundsgestalter, hos kulturpersonligheter och i massmedia. Förf. påvisar hur åsiktsmonopolet nådde sin höjdpunkt under Vietnamrörelsens år, men hur ‘politisk korrekthet’ dominerar opinionsbildningen på olika områden än i dag.”

Krigsförbrytaren (Mälaröbörsen 1998, 235 sidor)

Jag tyckte det var dags att pröva mina krafter som fictionförfattare och skrev därför denna politiska thriller om den unge journalisten Thomas Haders jakt på den nationalsocialistiske krigsförbrytaren Gustav Vilmos Schuld. Boken är samtidigt ett frontalangrepp på nazismens ideologi och förintelsepolitik. Så här skrev Roland Pettersson i Länstidningen 17/3 1998:

”Storyn är i korthet: ung  journalist får tips av alkoholiserad man som tjänstgjorde i Waffen-SS under kriget om att en ökänd, nazistisk krigsförbrytare sedan 50 år lever i Sverige under ny identitet. Och att han under sin nya identitet också lyckats bli en etablerad, uppskattad och i samhället högt aktad medborgare. Detta tips leder till en rad dramatiska händelser. Förutom att boken tidvis är spännande ger den också inblickar i nazismens värld, både förr och nu.”

Det gröna Sverige (Contra 1998, 176 sidor)

Det första försöket att skriva en politisk thriller utföll så pass väl att jag fortsatte med att, av bara farten, skriva detta skräckscenario om ett Sverige som år 2018 styrs av ett gäng miljöextremister med Gudrun Bjurvall i spetsen. Denna karaktär har, kan jag avslöja, inpirerats av de båda miljöpartisterna Gudrun Lindvall och Eva Bjurholm i Södertälje. Bibliotekstjänsts recensent Matts Lindberg gav (1998:12) följande omdöme:

”Det är en mycket infam skildring av ett veritabelt ekologiskt rättstänkande, som i sin totalitära form liknar andra diktaturskildringar som Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Udden är här riktad mot miljö- och vänsterpartiet med dess ekologiska och feministiska idéer, kort sagt en uppgörelse med allt det som brukar kallas ‘politiskt korrekthet’. Hansson skriver väl och medryckande, med skarp politisk skärpa…”

Skjut Konungen! (Mälaröbörsen 2000)

Det här är en politisk thriller i historisk miljö och med ett kontrafaktiskt förlopp, det vill säga den beskriver ett skeende som under vissa omständigheter kunde ha inträffat och då lett till ett annat historiskt resultat än vad som i verkligheten blev fallet. Handlingen kretsar kring sommarolympiaden i Stockholm 1912 och belyser bland annat anarkismens ideal och aktiviteter. Richard Jomshof recenserade i SD-Kuriren december 2001 (nr. 44):

Konung Gustaf V – anarkistmål 1912.

”Studenten och anarkisten Axel Larsson dras in i ondskefulla politiska ränker med syfte att mörda den svenske konungen…Trots att jag egentligen inte är mycket för böcker av detta slag, måste jag säga att den fångat mitt intresse. Hansson kan sin historia väl, och han lyckas framlägga ett trovärdigt scenario om vad som hade kunnat hända vid de olympiska spelen 1912 om en fiktiv anarkist, uppbackad av Tsar-Ryssland, fått sin vilja igenom.”

Ondskans imperier: tre ideologiska frestelser 1871-1991 (Contra 2002, 403 sidor)

Ett ambitiöst projekt – boken tog tolv år att skriva – som är en uppföljning av min debutbok Slaveri i vår tid. Jag belyser de tre ideologiska synsätten wilhelmism, nationalsocialism/fascism och kommunism vilka, enligt min uppfattning, bär ansvaret för det mesta av det elände som plågat mänskligheten under modern tid och även resulterat i tre världskrig: Första världskriget, Andra världskriget samt Kalla kriget. Fredrik Runebert på sajten Liberalkonservativ balans 2004:

”En stor fördel med Ondskans imperier är att den beskriver ett sammanhang i stället för det idag populära tillvägagångssättet att ta en detalj ur sammanhanget och fokusera all energi på det. Det postmoderna flummandet går ut på att all tolkning av historiska händelser leder till politisering av vetenskapen. Detta trams undviker Tommy Hansson. Han för samman historiska händelser till en helhet som gör att man förstår de bakomliggande krafterna bakom ett visst slag, en viss historisk händelse eller en viss ledares budskap.”

Den som vill kan läsa hela recensionen här:

http://www.runebert.com/nyhetsbrev17.html

Destruktörerna (Contra 2008, 170 sidor)

Min senaste – men förhoppningsvis inte sista – bok är ett ”skräckgalleri”, om man så vill, innehållande porträtt över 13 män och tre kvinnor vilka jag menar starkt bidragit till att förstöra Sveriges andliga och moraliska grundvalar. Boken avrundas med en exposé över den sinistra kulturvänstern samt en epilog som omfattar några funderingar kring den mördade utrikesministern Anna Lindh. Jag är glad över att Anders Edwardsson i Svensk Linje 2/2009 har begripit vad det handlar om:

”För den som har de stora dragen i svensk och västerländsk politisk, social och ekonomisk historia klar för sig utgör dock, som sagt, Tommy Hanssons bok en guldgruva. Boken är därför väl värd att köpas och läsas. Den bidrar nämligen på ett enkelt, rakt och bra sätt till att förklara hur politiken ser ut, bedrivs och fungerar idag. Och därom kan man i dessa interventionismens mörka dagar aldrig ha för mycket kunskap.”

Ja, gott folk, så ter sig min bokproduktion. Alla dessa böcker kan beställas från Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm/tel 08-720 01 45/www.contra.nu.

SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Om den mänskliga andligheten

Sommartider. Därmed får man kanske litet mer tid över att gå på upptäcktsfärd i bloggriket.

 Lliberalen, centerpartisten och bloggaren Fredrik Runebert.

Jag upptäckte i dag att min vän och kollega bland tidskriften Contras skribenter, liberalen och centerpartisten Fredrik Runebert, den 7 april 2009 skrivit ett tänkvärt inlägg på sin läsvärda blogg ”Skapandets moral” som delvis involverar mig. Inlägget är rubricerat ”Andlig mänsklighet” och tar upp väsentliga aspekter av det mänskliga skapandet:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.8527248

Fredrik säger sig, trots att han betecknar sig som  liberal, civilekonom och vetenskapsintresserad, inte vara ointresserad av andlighet, utom när gäller ”gudar, tomtar och troll, spöken och övermänskliga krafter.” Det är en inställning jag kan respektera. Jag delar den dock inte, eftersom jag personligen är road av allt det han räknar upp – det torde vara ett naturligt synsätt om man som jag är religiöst orienterad och dessutom har ett förflutet som folklivsforskare.

Min tvåbetygsuppsats i etnologi vid Stockholms universitet vårterminen 1973 – som publicerades i Varbergs museums årsbok 1979 – med titeln ”Sägnerna om hallandsgasten Pål Rasmus” handlar sålunda om folkliga sägner om ett föregivet spöke som skall ha härjat i en del av Halland på sin tid (jag hade för övrigt den välkände auktoriteten på området Bengt af Klintberg som handledare). Länk:

http://www.pra-antikvariat.se/english/listor/etnologi.html

Ett på intet sätt ointressant ämne!

I alla fall. Efter nämnda reservation skriver Fredrik Runebert något i mina ögon oerhört viktigt:

”Men andlighet måste inte handla om kosmiskt flum. En tankeprocess är ju icke-materiell, ingen kirurg har någonsin sett en tanke, men ingen ifrågasätter väl om tankar existerar?”

I det perspektivet säger sig Fredrik Runebert på sin blogg hylla ”skaparna och idéerna bakom skapandets moral.” Det är i mitt tycke en vällovlig målsättning som Fredrik jämväl lyckas utmärkt med. I refererat inlägg menar han att det är andliga processer som styr det materiella:

”Det är inte tvärtom, de materiella processerna som styr de andliga och intellektuella processerna som vissa vänsterideologer har fått för sig. Här har vi en av de grundläggande skillnaderna mellan liberaler och marxister. ”

Så sant som det är sagt. Men sedan skriver Fredrik:

”Konservativa debattörer brukar ha svårt att se denna skillnad och likt Tommy Hansson och Roland Poirer Martinsson bunta ihop dessa ideologier som materialistiska, ekonomistiska och ateistiska ideologier som saknar andliga och sociala perspektiv. I marxismens fall stämmer denna bild, men för liberalen är det en vrångbild.”

Här gör sig Fredrik Runebert skyldig till det vanliga debattknepet att tillskriva meningsmotståndare en falsk åsikt som sedan angrips. Jag kan inte svara för Poirer Martinsson, men jag har i alla fall inte den synen på liberalism och liberaler. Jag kan nog i något sammanhang ha lyft fram liberalismens – särskilt nyliberlismens – materialistiska och ateistiska innehåll, men i stort har jag den största respekt för den liberala ideologins idéhistoriska insatser.

Det förtjänar här påpekas att den irländske politikern och skriftställaren Edmund Burke, vanligen ansedd såsom varande konservatismens andlige fader, hade ett i grunden liberalt sysnätt.

Såväl konservatismen, som jag bekänner mig till, som liberalismen sätter den individuella friheten i främsta rummet. En annan likhet är att ingendera av dessa ideologier ger någon heltäckande bild av verkligheten och har därför inte, till skillnad från den totalitära socialismen, några hegemoniska anspråk.

Den mest betydande skillnaden mellan konservatism och liberalism, som jag ser den, är väl att den klassiska konservatismen sätter in människan i ett andligt-hierarkiskt perspektiv och ser Gud som den absolut överordnade verkligheten. Liberalismen tenderar däremot att se människan som en atomistisk varelse utkastad i universum utan någon överordnad, andlig auktoritet.

Påpekas bör emellertid att det inte behöver råda någon motsättning mellan liberalism och ett religiöst synsätt, låt vara att det i praktiken nog så ofta gör det. Jag känner flera liberaler med ett sådant sysnsätt. En av dessa är Fredriks och min Contra-kollega, C. G. Holm, som förenar en liberal filosofi – C. G. anser sig ju vara ”liberal ut i fingerspetsarna” – med en kristen övertygelse.