Skandalen med mulla Krekar i Norge

I Norge finns en 53-årig irakisk man av kurdisk härkomst som kallas ”mulla Krekar”, egentligen Najmuddin Faraj Ahmad, som sedan den 8 december 2006 är uppförd på FNs lista över terrorister. Mulla Krekar bekänner sig till salafismen, en extrem variant av den våldsamma islamismen. Han är vidare sedan 2001 ledare för terroristorganisationen Ansar al-Islam. Trots att den norska regeringen i princip givit klartecken för att Krekar skall utvisas till Irak, har detta ännu icke skett. Orsak: Norge anser sig inte ha fått garantier för att Krekar inte kommer att bli avrättad eller torterad om han skickas tillbaka.

Fremskrittspartiets ordförande, Siv Jensen, är upprörd över hur fallet Krekar handlagts av den norska vänsterregeringen.

Den norska vänsterregeringens släpphänta attityd gentemot den ökände mulla Krekar är något som upprör det norska Fremskrittspartiet. Partiledare Siv Jensen menar så i en intervju i partiorganet Fremskritt (1 augusti 2009) att fallet Krekar har utvecklat sig till att bli en allvarlig skandal i Norge. Jensen citeras på följande sätt:

”Dagens regjering har gjennom mange år bevist at den er fullstendig handlingslammet i denne saken. Derfor har (norske utrikesministern) Jonas Gahr Störe ingen troverdighet når han nå sier regjeringen skal kaste ut Krekar.”

Bakgrunden till Siv Jensens skepsis är att Norges arbeids- og inkluderingsminister Bjarne Håkon Hanssen redan 2006 hävdade att hans förstaprioritering var att utvisa mulla Krekar ur landet. Terroristen skulle sättas på ett plan till Irak inom två månader, hette det då. Ingenting hände dock. Hanssen gjorde sedan 2007 gällande, att en utvisning av Krekar skulle innebära ett brott mot Europas människorättskonvention eftersom det inte gick att få någon irakisk garanti för Krekars säkerhet.

Hanne Sophie Greve, tidigare domare i den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, ansåg emellertid att Norge mycket väl skulle kunna utvisa Krekar utan att bryta mot några konventioner. Hanssen vidhöll dock sin åsikt, och det tycktes omöjligt för Norge att utvisa Krekar. Nyligen har dock Hanssen ändrat sig och säger nu att Krekar kan utvisas, detta sedan en dokumentär producerad av det amerikanska TV-bolaget NBC om mulla Krekar och norska myndigheters sätt att handskas med honom har visats i norsk TV.

Siv Jensen är mycket kritisk till Bjarne Håkon Hanssens lappkast och säger till Fremskritt:

”Det er uholdbar at det må en utenlandsk TV-dokumentar til för Störe engasjerer seg i denne saken. Regjeringen har gjennom snart fire år hatt utallige sjanser til å gripe tak i den. Det kan virke som om Störe först tok kontakt med sin irakiske kollega i det öyeblikket den amerikanske TV-kanalen stilte ubehagelige spörsmål.”

Här en länk med information om Krekar och TV-dokumentären:

http://www.dagbladet.no/2009/07/13/kultur/nbc/mulla_krekar/tv_og_medier/7181895/

Enligt Siv Jensen har den norska regeringen hittills satt hänsynen till mulla Krekar framför Norges behov av säkerhet.

Efter att ha tittat på TV påstår nu norske utrikesministern Jonas Gahr Störe (t.v.) att han vill utvisa mulla Krekar. Vad Carl Bildt (t. h.) tycker i frågan är okänt.

Det är inte svårt att förstå Siv Jensens upprördhet när man tar del av mulla Krekars curriculum vitae. Född 1956 som irakisk kurd kom Najmuddin Faraj Ahmad till Norge som kvotflykting 1991. Han är gift och har fyra barn, och alla familjemdelmmar utom fadern är norska medborgare; Krekar själv har inte fått sin ansökan om medborgarskap godkänd. Krekar var i yngre år medlem i en marxistisk studentorganisation  men anslöt sig småningom till salafismen. 1991 flydde han från irakiska Kurdistan sedan Saddam Husseins trupper gått in och massakrerat delar av befolkningen.

Medan hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd i Norge fortsatte mulla Krekar att pendla mellan Norge och irakiska Kurdistan. Här deltog han i uppbyggnaden av extrema islamistgrupper vilka brutit sig ur Islamic Movement of Kurdistan (IMK). Härefter blev Krekar ledare för Ansar al-Islam, som ockuperade ett område mellan irakiska och iranska Kurdistan. Grupperingen genomförde, enligt Wikipedia, 2001-2003 ”en del massakrer och terrorhandlingar riktade mot de kurdiska självstyrande myndigheterna”, huvudsakligen mot partiet PUK.

De irakiska myndigheterna gav Krekar skulden för denna terrorverksamhet och krävde att han skulle utlämnas från Norge. I samband med den USA-ledda invasionen av Saddams Irak i mars 2003 erövrades Ansar al-Islams enklav av PUK-styrkor med amerikanskt flygstöd. Hämnd för detta utkrävdes i februari 2004, då självmordsbombare attackerade partierna PUK och KDP under id-festen i Arbil; 109 människor dog under det att drygt 200 lemlästades. Organisationen Ansar al-Sunnah tog på sig ansvaret för terrordådet som man förklarade hade utförts ”till stöd för våra bröder i Ansar al-Islam.”

Terroristledaren mulla Krekar tillsammans med sin advokat Brynjar Meling.

Mulla Krekar har ett flertal gånger gripits och förhörts av Politiets Sikkerhetstjeneste, som misstänkte att Krekar och Ansar al-Islam förberedde terroraktioner från norskt territorium. Utvisningsbeslut mot mulla Krekar har fastställts i samtliga norska rättsinstanser – i Oslo tingsrett, Borgarting lagmannsrett samt Höyesterett. Krekars advokat, Brynjar Meling, stämde å sin sida Fremskrittspartiets förre partiledare, Carl I. Hagen, för förtal emedan denne kallat Krekar ”terrorist.” Hagen vann dock i rätten. Det kan nämnas att irakiska kurder i Norge demonstrerade mot mulla Krekar utanför rättssalen.

Det väckte av naturliga skäl uppseende i Norge, då det blev känt att Krekar i ett inslag på den arabiska TV-kanalen al-Jazeera hotade med terrordåd i Norge om han skulle utvisas. Advokat Meling förklarade då att mullans yttrande tagits ur sitt sammanhang samt dessutom felöversatts i norska media. Krekar lät sig inte nedslås utan fortsatte med att i mars 2006 uttala sitt stöd för Usama bin Ladin.

I dag är mulla Krekar troligen Norges minst populära person, också bland landets irakiska kurder. Frågan är om den norska röd-gröna regeringsröran nu uppbådat tillräckligt med kurage för att våga utvisa Krekar till Irak. Eller om man, vilket Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen alltså tror, skall fortsätta fega ur och gömma sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter.”

Tänk 8 – 10 procent!

”Mardrömmen kan bli verklighet.”

Så inleder Aftonbladet en artikel som kommenterar den senaste opinionsmätningen avseende väljarsympatier i regi av Aftonbladet/United Minds. Bakgrunden är att Sverigedemokraterna (SD) noteras för 4,6 procent och att partiet därmed – om dessa siffror skulle hålla sig till riksdagsvalet i september 2010 – får en vågmästarroll.

Sverigedemokraterna tycks nu ha stabiliserat sig på sympatital över fyra procent. I förra mätningen från United Minds fick partiet 4,8 procent, medan Sentio Research i april gav SD 4,4 procent. ”All time high” ligger på 5,5 procent.

Sådana siffror i opinionsmätningarna glädjer naturligtvis alla SD-hjärtan, så ock mitt hjärta. Men vi får inte låta oss nöja med detta. Som jag ser det har vårt parti betydligt större potential än så, när människor väl får upp ögonen för att SD faktiskt inte är något extremt parti med så kallad främlingsfientlighet som främsta nummer. Låt oss därför – och nu talar jag till alla partikolleger – tänka 8 – 10 procent!

SDs partisekreterare Björn Söder talar vid ett torgmöte. Riksdagen nästa!

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med en positiv inställning. SD kommer säkert att hamna under fyraprocentsspärren i ett antal kommande opinionsmätningar inför riksdagsvalet 2010 och kommer antagligen att råka ut för ytterligare skandalungar i form av infiltrerande journalister och annat. Låt oss dock inte nedslås av detta. Tvärtom borde vi glädjas åt det faktum att etablissemanget är berett att göra allt för att få oss att framstå i dålig dager, det visar att det är dödsförskräckt – och en sådan sinnesinställning håller inte i längden.

Dessutom är jag övertygad om att väljare som kan tänka sig att rösta på SD inte bryr sig så förfärligt mycket om skandalreportage av den typ som förekommit i SRs Kaliber. Ty vad fick de ambitiösa Kaliber-töserna fram egentligen? Efter omkring 100 bandtimmar lyckades man uppbåda ett fåtal citat från sverigedemokrater som kanske inte var så lyckade, men som likväl inte avviker märkbart från vad som brukar yttras kring vilket fikarumsbord som helst i vårt avlånga land. Inget som jag menar skadar partiet det bittersta.

I Aftonbladets/United Minds opinionspejling fick vänsteroppositionen 46,7 och alliansregeringen 44,8 procent av sympatierna, varmed alltså SD skulle få en vågmästarroll. Mycket kommer förvisso att hända under de 16 månader som återstår till riksdagsvalet. Det är inte säkert att SD får en vågmästarställning. Jag är emellertid övertygad om att vi kan få betydligt fler röster än de som för oss närmast över fyraprocentsspärren.

Varför skulle inte vi kunna bli ett parti av samma storleksordning och dignitet som Fremskrittspartiet i Norge och Dansk folkeparti i Danmark?

Invandrings- och flyktingfrågan är det som de flesta – för att inte säga alla – förknippar med oss sverigedemokrater. Det är en förvisso en avgörande fråga för vårt lands framtid och identitet. Ett ohejdat inflöde av människor från främmande länder och främmande kulturer – det vill säga en massinvandring – hotar med naturnödvändighet Sveriges identitet. Därför är det definitivt dags att inta en avsevärt mer restriktiv hållning än den vårt land hitintills har ådagalagt.

Jag menar dock att vi inom SD måste lägga ner mer kraft på att bredda agendan och höja siktet. Vi är inte och får inte vara ett ”enfrågeparti”. Som ett uttalat värdekonservativt parti finns det så mycket mer SD kan lyfta fram än enbart invandrar- och flyktingfrågan. Personligen är jag mest intresserad av att arbeta för ett realistiskt stärkande av vårt försvar samt att främja den traditionella familjens ställning i samhället. Dessa båda frågor ser jag som minst lika viktiga för Sveriges – och vårt partis – framtid som invandrarfrågan.

Folkförsvaret bör vara en sverigedemokratisk hjärtefråga.

När det gäller att profilera Sverigedemokraterna som ett parti som kan nå uppåt tio procent i nästa val – och det är bara en början – bör vi enligt mitt förmenande tänka ”politiskt inkorrekt”. SD skall helt enkelt vara det minst politiskt korrekta partiet som tänkas kan!

Därför är jag exempelvis kritisk till partiets acceptans av den gröna klimatpolitiken, som utgår från föreställningen om att moder jord hotas av temperaturhöjningar som anses emanera ur mänsklig aktivitet såsom utsläpp av växthusgaser på alla möjliga och omöjliga sätt. Den historiskt bevandrade vet emellertid att jordens klimat har skiftat genom alla tider. På vikingatiden var det exempelvis så pass varmt att Grönland var, just det, grönt…och det berodde garanterat icke på några utsläpp av växthusgaser från industrier och bilar!

 Grönland var helt grönt på vikingatiden – och är det delvis fortfarande.

På medeltiden slog det till och blev kallare, vi fick något som kallats ”lilla istiden” som höll i sig ända in på 1800-talet. Den klimatförändringen tillät exempelvis Carl X Gustaf och hans trupper att gå över Bälten och klå danskarna 1658. Klimatet och temperaturerna har sedan fortsatt skifta, och jag garanterar att inget av detta har haft något som helst samband med utsläpp av olika slag. Det får i stället tillskrivas aktiviteter inom solen. Så varför skall SD jamsa med de övriga, ängsligt politiskt korrekta partierna i miljö- och klimatfrågorna?

I  familjefrågan har SD redan en utomordentlig inställning med en lägre abortgräns än något annat parti inklusive KD och avvisande av samkönade ”äktenskap”. Som jag ser det bör SD spinna vidare på detta och lyfta fram familjepolitiken betydligt mer än vad som hittills skett.

Men, och jag upprepar detta, vi skall inte glömma frågan om invandring och flyktingmottagning. Den är och förblir en hörnsten i SDs identitet.

Nu skall vi under alla omständigheter se till att alla medlemmar och sympatisörer går man ur huse för att lägga sin röst på SD i valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Det spelar ingen roll om man ”skiter i EU” (som det brukar heta) eller ej, det viktiga är att stärka SDs aktier med tanke på riksdagsvalet nästa år. Tänk så och det blir lättare att masa sig från sofflocket och till vallokalen.

Låt oss sverigedemokrater se till att Aftonbladets värsta mardröm besannas!