Därför är jag konservativ (IV)

Varför konservativ?

Så lyder rubriken till Gunnar Ungers bidrag i antologin ”Kämpande konservatism” (Natur och Kultur debatt, 1971) vilken utkom i en tid då konservatismen syntes sällsynt malplacerad. Den vänstervridning som förhärjat samhället sedan mitten på 1960-talet tycktes bara tillta i styrka med de växande protesterna mot USAs krigföring i Indokina som murbräcka. Konservatismen var i breda kretsar en icke-ideologi, en egendomlighet som inte kunde tas på allvar.

Jag har redan i tidigare blogginlägg redogjort för hur jag blev antikommunist och konservativ under denna tid och även nämnt att min ledstjärna härvidlag var Gunnar Unger, som under pseudonymen Sagittarius under en följd av år med finess och frenesi i Svenska Dagbladet gisslade det vänstervridna Sverige. Unger inleder sin essä i boken ”Kämpande konservatism” på följande sätt:

”Varför konservativ? Naturligtvis finns det inget allmängiltigt svar på den frågan. Det är en fråga för vars besvarande anlag, miljöpåverkan, temperament, läggning, smak spelar en väl så stor roll som rationella politiska överväganden. Jag skall också inskränka mig till att söka svara för mig själv.”

Unger framhåller sedan att han från barnsben utsattes för starka konservativa inflytelser, uppvuxen i ett sjöofficershem på Östermalm i Stockholm som han var. Han blev tidigt en ”lågande rojalist” och skriver om denna beståndsdel i sin konservativa utsyn på följande sätt:

”Jag är visserligen sedan åtskillig tid tillbaka medveten om att det finns flera ganska goda förnuftsskäl, som talar för republik och att det finns många fullt normala, ja t.o.m. intelligenta människor, som är republikaner. Men det gör inget intryck på mig därför att min rojalism för mig – liksom, det är jag övertygad om, den överväldigande majoriteten av Sveriges folk – i första hand är en känslosak och jag kan inte inse vad det skulle vara för fel på det. Man må gärna för mig kalla denna rojalism för ett konglomerat av fördomar – jag har inget särskilt emot fördomar, i varje fall inte den rätta sortens, dvs. de som jag själv delar – men varför inte snarare kalla den ett inbegrepp av visdom? Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de stora emotionella värden, som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i all ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.”

Det finns förvisso gott om förnuftsargument som talar för monarkin, men håll med om att Gunnar Ungers försvar för statsskicket i fråga är obetalbart!

Den politiska konservatismen skiljer sig enligt min uppfattning från de övriga klassiska, västerländska ideolgierna socialism och liberalism på så sätt att den inte gör anspråk på att lösa alla mänskliga problem. Den gör sig därför inte skyldig till det kapitala misstaget att tro att allt går att lösa genom ideologisk ortodoxi och korrekta politiska åtgärder. Jag ber att i sammanhanget få återge delar av min egen artikel med rubriceringen ”Konservatismens uppgift” i Svensk Tidskrift 8/1975:

”Vad är det då konservatismen vill konservera? Naturligtvis har den konservativa ideologin mer vittgående ambitioner än att enbart konservera. Benämningen konservatism får främst betraktas som en grundläggande attityd och sinnesinställning: en hållning av eftertanke och besinning inför den snabbt accelererande utvecklingen. Utveckling i och för sig behöver nämligen inte innebära en utveckling i positiv riktning. Därför har den konservative ansvar för att söka leda in utvecklingen i ordnade och vettiga banor: ‘att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras’, för att hänvisa till ett uttryck av Gunnar Unger.”

Jag övergick härefter i artikeln till att beröra konservatismens andliga innehåll, som för mig är helt avgörande.

”Är det inte just denna dimension, som skiljer konservatismen från vissa andra politiska ideologier? Förmågan att sätta krassa och kortsiktiga materiella hänsyn i andra hand ligger i en äkta konservatisms natur. I stället framhäves att människan har ett djupare, ursprungligt värde. Detta innebär, att individen har ett högre syfte än att i första hand tillfredsställa omedelbara drifter och materiella behov. I detta andliga värde ligger ett ansvar, utan vilket friheten är värd intet. Således inser den konservative att en obegränsad individualism inte behöver vara av godo.”

Vari ligger då människans djupare och ursprungliga värde? Jag svarar i artikeln i Svensk Tidskrift så här:

”Individens djupare mening och värde ligger i den strävan till moralisk och individuell fullkomning som ligger latent i varje människa och som knyter henne till ett överordnat, gudomligt ursprung. Denna sanning måste ligga till grund för varje form av politisk konservatism, utan att denna därför får en konfessionell karaktär.”

Så långt den 23-årige Tommy Hansson. Den 57-årige Tommy Hansson står fast vid de värderingar som uttrycks i ovanstående citat, även om jag vill nyansera sistnämnda mening något så att den kommer att lyda: ”Denna sanning bör ligga till grund…” Jag anser fortfarande att den optimala formen av konservatism måste ta sitt avstamp i synen på människan som en varelse med anknytning till det gudomliga, men jag accepterar numera konservativa med något annan orientering.

Inte bara det – enligt min uppfattning bör vi som benämner oss konservativa även vara öppna för samverkan med företrädare för andra icke-socialistiska synsätt såsom liberaler, nyliberaler och objektivister, gudstroende och ateister. Detta är ett uttryck för fusionism, en princip som utarbetades av William F. Buckley, Jr. och Frank Meyer i den konservativa amerikanska tidskriften National Review på 1950-talet. Denna princip har vi som arbetar med tidskriften Contra anammat.

I min artikel i Svensk Tidskrift 1975 talade jag mig varm för den så kallade Europa-tanken, idealet om ett enat Europa. Det gör jag inte längre, och det är väl den största förändringen som min personliga konservatism genomgått under årens lopp. Den största orsaken till mitt euroidealistiska synsätt var den instängdhet som länge rådde i ett Sverige, som sedan början på 1930-talet helt dominerades av socialdemokratin med dess hegemonistiska anspråk på det politiska livet. Med Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, resonerade jag, skulle samhällsklimatet i ett huj fräschas upp av nya vindar. Det var således med stor entusiasm jag röstade ja till Sveriges inträde i EU-gemenskapen 1994.

Några märkbart friskare vindar blev det dock inte, i varje fall hade jag svårt att känna några. Ganska snart stod det klart att EU var en byråkratisk koloss som mest var intresserad av att detaljreglera livet för varje medborgare i medlemsländerna och som, sedan sin begynnelse, utvecklats mer och mer i riktning mot ett överstatligt Europa. Bryssel lägger sig i dag i allting från att kräva ett utplånande av den svenska sommarhagen  till att vilja förbjuda snus – om kristdemokratiska europaparlamentskandidaten Ella Bohlin får som hon vill kommer vi i framtiden inte att få snusa ens i Sverige!

Jag skulle helhjärtat stödja den Europeiska Unionen om den vore mindre överstatlig och mer utformad som en federation av suveräna stater som naturligtvis inte skulle behöva rätta sig efter någon europeisk konstitution. Konstitutionstanken, uttryckt i Lissabonfördraget, är inte ett organiskt framvuxet instrument till förmån för ett mer praktiskt fungerande Europa, utan ett tankefoster framsprunget ur verklighetsfrämmande teoretiserande och missriktad idealism. Så länge så är fallet bör Sverige skyndsammast möjligt lämna EU. Samarbete och gemenskap – visst. Överstatlighet och detaljstyrning – icke. I stället bör vi tills vidare hålla fast vid nationalstaten, en ur den praktiska ändamålsenligheten framvuxen entitet som fungerat utmärkt i närmare tusen år.

Hur bör då vår svenska nationalstat se ut?

Den bör för det första till statsskicket vara en konstitutionell monarki, och då inte bara för att det är trevligt med kung och drottning och prinsar och prinsessor utan också för att monarkin visat sig vara den förnämsta PR vårt land kan få. Monarkin skapar också trygghet och stabilitet eftersom den är helt undantagen den vardagspolitiska animositeten. Och varför ändra på något som fungerat i tusen år?

För det andra bör vår nationalstat även framgent bottna i den judeo-kristna etik vilken en gång fördes hit av missionärer, handelsresande och vikingar och fungerat som det moraliska kitt utan vilket ingen nation kan fungera. Vi som menar oss vara konservativa måste göra allt som står i vår makt i syfte att stärka denna moraliska värdegrund. Detta innebär att vi fastslår att fungerande familjer är samhällets viktigaste byggsten och att äktenskapet endast kan vara en förening mellan en man och en kvinna.

För det tredje måste den svenska nationalstaten ha ett fungerande rättsväsen med en polismakt, som i verkligheten och inte bara i teorin förmår upprätthålla lag och ordning. Lagar och bestämmelser får heller inte ohjälpligt fjärma sig från gemene mans rättskänsla, vilket i enlighet med exempelvis Lex Lindome – det vill säga att två brottslingar skyller på varandra och sålunda båda undgår straff – varit alltför vanligt i modern tid.

För det fjärde måste människors rätt att fritt uttrycka både sitt skapande och sina åsikter säkras, så att den som vill starta ett eget företag inte skall hämmas av ett otal onödiga påbud och regleringar. Stat, kommun och landsting skall inte lägga sig i familjers och individers privatliv mer än absolut nödvändigt. Den politiska korrekthet, som så ofta lägger sin förlamande hand över åsiktsbildningen, måste vidare motarbetas till det yttersta.

För det femte måste det massiva inflöde av människor från de mest skilda kulturer, och som redan givit upphov till ett samhälle som allt färre känner igen sig i, dämmas upp. Det är tack vare denna massinvandring och denna mångkulturalism vi i dessa yttersta av dagar har fått vänja oss vid uttryck av typ gängvåldtäkter, hedersvåld och organiserad brottslighet av maffiakaraktär. Varje samhälle behöver ett visst mått av invandring för att fungera. Massvarianten kan vi avvara, icke minst med tanke på det ständigt aktuella terrorhotet från islamistiska krafter.

91:an Karlsson och korpral Revär – två förnämliga representanter för det traditionella svenska försvaret…

För det sjätte behöver vi som nationalstat med stor yta samt långa land- och kustgränser ett starkt militärt försvar som kan försvara folk och territorium mot främmande angrepp. Vår försvarsmakt måste tillföras åtskilligt mer resurser för att denna målsättning skall kunna uppfyllas. I samma syfte är det också nödvändigt att Sverige samarbetar med andra demokratiska krafter i såväl närområde som, i förekommande fall, periferi. Personligen förordar jag svenskt NATO-medlemskap och, som en följd härav, en utveckling av det transatlantiska sambandet.

Sverige i all ära, en svensk konservatism varken kan eller får – i en tid när envar med ett par knapptryck på datorns tangentbord kan etablera kontakt med nära nog vem som helst var som helst – begränsas till enbart svenska eller ens europeiska förhållanden. Som jag ser det måste vi inse att Förenta staterna allt framgent är världens ledande demokrati och därför ytterst en garant även för vår egen frihet, detta oavsett vilken amerikansk administration som råkar ha makten. Vi är en del av den fria världen varför det ligger i vårt eget intresse att så långt möjligt samarbeta med USA och inte medverka till att någon motsatsställning etableras mellan Europa och Förenta staterna.

Det finns naturligtvis ett otal andra områden och frågeställningar som man kan ta upp när det gäller att fixera de prioriteringar man som svensk konservativ bör göra. Ovanstående räcker dock mer än väl till för att klargöra min egen position.

I nästa inlägg om varför jag är konservativ tänkte jag prata litet om Edmund Burke.

Därför är jag konservativ (III)

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.