Archive for the ‘gayvärlden’ category

Svar på tal till president Bartlet

25 mars, 2009

Jag brukar ibland titta på den amerikanska TV-serien ”West Wing” (Vita huset), som för tillfället går på TV9. Det är en ytterst välgjord produktion med ett koppel skickliga skådespelare och sofistikerad handling. Bland seriens rådgivare finns personer med såväl liberal som konservativ utsyn, något som gör att den inte blir så fullt ut politiskt korrekt som man annars hade anledning frukta att en Hollywood-produktion om en demokratisk administration med den beryktade vänsterskådisen Martin Sheen i rollen som president Josiah ”Jed” Bartlet med nödvändighet skulle bli.

President Bartlet – nästan lika vänstervriden som Obama…

Vita huset är helt enkelt mycket god TV-underhållning med en seriös framtoning. Rekommenderas!

Emellanåt har dock manusförfattarna lagt in rejäla sjok med politisk korrekthet och tröttsamma  klichéer hämtade ur den liberala (vilket med amerikanskt-engelskt språkbruk betyder ungefär ”vänstervridna”) fataburen. Ett sådant exempel är den grundfalska föreställningen om den rekorderliga horan, i ett Vita huset-avsnitt framställd som en sympatisk ung kvinna som med sin syssla som lyxprostituerad försöker slå sig fram i samhället med sikte på en bra utbildning och i framtiden ett respektabelt jobb.

Och så har vi det här med bögeriet.

Som alla vet finns det knappast en amerikansk TV-serie där inte manliga homosexuella (lesbiska kvinnor har av någon anledning inte samma lyskraft) porträtteras som hyvens killar i alla avseenden; alla som inte ger sitt förbehållslösa bifall till deras livsstil framställs lika förutsägbart som svårartade homofober, närmast fascister. Temat går förstås igen i en lång räcka biofilmer. Nyligen såg jag ett avsnitt ur Vita huset, där en jäktad president Bartlet i Vita huset träffar en samling radiopratare. Bartlet stelnar till när han ser en kvinna i samlingen; det framgår att kvinnan har rykte om sig att vara notoriskt högerkristen och bland annat i sitt program citerat Tredje Mosebok 18:22: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna, det är något avskyvärt.” ( I den gamla bibelöversättningen hette det ”en styggelse”, något som ju är betydligt märgfullare och vilket också den svenska textöversättaren har valt).

Jed Bartlet stelnar som sagt till när han ser på kvinnan, som dessutom har fräckheten att sitta när presidenten befinner sig i rummet. Han frågar henne om det är hon som sagt att homosexuellt umgänge mellan män är ”en styggelse”, hon svarar att det är Bibeln som säger det. Varpå den politiskt korrekte Bartlet (och förmodligen också aktören Martin Sheen) får spatt. Han övergår så till att på skolmästaraktigt sätt läxa upp kvinnan och frågar henne om hon också vore beredd att, eftersom Moses lagar stipulerar dödsstraff för bögeri, tillstyrka dödsstraff också för någon som rör vid skinnet till en död gris eller för en kvinna som (om jag minns rätt) väver en klädnad av olika sorters garn; sistnämnda brott skall nämligen också straffas med döden enligt gamle Mose.

Kvinnan, vackert klädd i grönt, bara sitter där (hon reser sig när presidenten vredgat påpekar det oerhörda i detta etikettsbrott) och stirrar tomt framför sig med gapande mun, ur stånd, får vi förmoda, att bemöta president Bartlets PK-kanonad värdig en Jonas Gardell i upplösningstillstånd. Jag vet dock vad hon borde ha svarat, även om manusförfattaren naturligtvis inte hade låtit henne göra det.

”Herr president”, borde hon ha sagt, ”förlåt om jag sitter och niger, men jag hade fått inrycket att ni tillhör den generation distingerade gentlemän som låter en dam sitta. Uppenbarligen hade jag fel. Och nej, jag förordar inte dödsstraff för vare sig homosexuella handlingar eller de andra gammaltestamentliga brotten ni nämner. Jag vill också påpeka för er att det citerade bibelstället långt ifrån är det enda som handlar om homosexualitet, detta till skillnad från omnämnandet av det olämpliga att röra vid skinnet till en död gris. Alla bibelställen som handlar om homosexualitet fördömer för övrigt homosexuella handlingar som onaturliga och syndfulla, brott mot Guds skapelseordning. Detta görs dessutom inte bara på Mose tid, utan även av Paulus i Nya testamentet.”

Kvinnan kunde sedan lämpligen ha följt upp med att citera Romarbrevet 1:27 där Paulus vidhåller: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.” Hon kunde ha fortsatt med 1 Korinterbrevet 6:9-11: ”Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män…ingen sådan får ärva Guds rike.”

Om Bartlet då fortfarande hade varit kvar kunde hon ha avrundat med: ”Jag har hört om er, herr president, att ni är en bildad man med förmågan att föra ett nyanserat resonemang. Döm då om min förvåning när ni tydligen förväntar er att vi kristna, i vår moderna tid, tydligen i konsekvensens namn bör anse brottet att vidröra en död gris skinn vara lika avskyvärt som när en man knullar en annan man i arslet” (lite must och färg hade förhöjt episodens underhållningsvärde). ”Ni måste skämta. Om vårt rättsväsende hade gått på den linjen hade vi haft våra fängelser överfulla av slaktare, och det har vi knappast råd med, eller hur, herr president? By the way – när ni ändå är igång med att censurera Moseböckerna kanske ni också vill lyfta ut Tio Guds bud, eller?”

Tja, så där kunde kvinnan ha svarat Bartlet om jag hade fått hoppa in som manusförfattare…

Bögfestivalen är över oss!

14 februari, 2009

I dessa dagar skrivs det spaltkilometer i pressen om Melodifestivalen, de svenska uttagningstävlingarna till Eurovision Song Contest i vår. Egentligen borde det väl heta Bögfestivalen, eftersom dessa jippon på senare år mer och mer utvecklats till att bli de homosexuella männens egna angelägenheter. Och ve den som vågar ifrågasätta denna tingens ordning!

Några vågar emellertid göra just detta, ifrågasätta bögdominansen. Trummisen ”Crash” i det svenska så kallade pudelrockbandet H.e.a.t  har väckt uppmärksamhet genom att i Expressen den 13/2 uttala sig på följande sätt: ”Vi ställde upp för att det ger bra PR. Det är klart att det i vår bransch är okreddigt att vara med här. Man är rädd att folk ska säga ‘ni kan inte vara med i den där bögschlagern’.” Så får man naturligtvis inte säga om man vill undvika att ådra sig schlagerkoryféernas vrede.

Alexander Bard, bisexuell frontfigur i gruppen B.W.O (uttytt Bodies Witouth Organs), ifrågasätter i Expressen H.e.a.t:s  medverkan i schlagertävlingen, medan Sveriges televisions programledare Fredrik Eklund blir upprörd och menar att ”Crashs” uttalande ”tyder på en oförståelse inför Melodifestivalen och homosexuella i stort.” Sångarduon Lili & Susie tar till knepet att förlöjliga H.e.a.t:s ståndpunkt genom att kalla dem ”små och gulliga” med förhoppningen att de ”förhoppningsvis växer upp.”

Man kan naturligtvis kalla bråket för storm i ett vattenglas och även hävda, att en pseudohändelse som Melodifestivalen inte är mycket att ödsla ord eller åsikter på. Jag har en annan inställning i just det här fallet. Melodifestivalen, även kallad Schlagerfestivalen, var länge en klassisk schlagertävling med pålitliga och seriösa deltagare som Siw Malmqvist, Lill-Babs, Lasse Lönndahl, Björn Skifs, Ted Gärdestad, Carola med flera. Fortfarande dyker det upp en och annan artist som man kan känna respekt och sympati för.

Melodifestivalens urartning mot glammigt bögjippo började med att ett antal homosexuella män för en del år sedan gick ut och förklarade sin kärlek till schlagerkonsten och särskilt till ABBA. Calle Norlén var en av dessa, Jonas Gardell en annan. Så blev gamle schlagersångaren Christer Björkman, själv svensk Eurovision-representant med sången ” I morgon är en annan dag”, auktoritär boss för Melodifestivalen. Eftersom Björkman vid det laget ”kommit ut ur garderoben” som bög, föll det sig förstås naturligt att han i hög grad kom att sätta sin prägel på hela tävlingen. Mark Levengood och hans partner Jonas Gardell framträdde för några år sedan i tävlingen som spektakulära ”queens”, och sedan har det bara rullat på med speciell uppmärksamhet för bögartister som Magnus Carlsson, Alcazar och nämnde Bard.

Björkmans medvetna strategi att förvandla Melodifestivalen till ett bögjippo, i sitt slag nästan i klass med den årliga så kallade Pridefestivalen i Stockholm, är enligt min personliga åsikt inte så oskyldigt som det kan förefalla. Genom att den homosexuella livsstilen på detta sätt, låt vara indirekt, får rikstäckande uppmärksamhet och så att säga tar klivet in i våra vardagsrum permanentas bilden av bögeriet som en etablerad och acceptabel företeelse. Detta ligger givetvis väl i linje med den hjärntvätt som svenska folket (och andra folk) utsatts för under cirka 20 års tid. Den som går däremot hängs ofelbart ut som ”homofob” och riskerar dessutom att dömas för hets mot folkgrupp.

Den bakomliggande förutsättningen för den allestädes närvarande bögpropagandan är, att homosexualitet inte är något man väljer utan att det ligger i generna.  Med andra ord, den homosexuelle/a har inget val – han eller hon MÅSTE leva ut sin läggning! Det är för övrigt det absolut enda fallet då det i den politiskt korrekta diskursen anses att arv och gener har ett avgörande inflytande på mänskligt beteende. Normalt brukar det ju hävdas att miljöns påverkan betyder allt.

Det finns emellertid studier som visar, att homosexualitet visst är något som kan väljas. Eller, för att vara litet provokativ, homosexualitet kan faktiskt botas. Jag har nyligen läst en stark skildring  (Gospel media, 2008 ) som har titeln ”Inte längre gay” och är skriven av den före detta holländske bögen Richard Oostrum i samarbete med Hans Frinsel. Berättelsen handlar om en ung man som är osäker på sin sexualitet men, av personliga skäl, börjar förverkliga sina homosexuella tendenser. Det dröjer inte länge förrän han helt identifierar sig med gaykulturen och alltmer kommer att se sig som en ”ambassadör” för denna. Han är för övrigt duktig simmare och representerar Holland i ”Gayolympiaden” i New York 1994.

Richard Ooostrum är emellertid också intresserad av livsåskådningar och religion och väcks efter hand till insikten, att hans homosexualitet – Oostrum måste dessutom betecknas som promiskuös – rimmar illa med hans kristna tro. Efter en frälsningsupplevelse får han kraft att bryta med bögeriet och blir en kristen förkunnare, gifter sig med en brasiliansk kristen kvinna med vilken han slutligen får barn.

Inom den svenska frikyrkligheten finns fortfarande, på sina håll i alla fall, en visshet om att homosexualitet inte kan förenas med en kristen överytygelse. Så är, som alla vet, inte fallet med Svenska kyrkan. Här florerar ej sällan en regelrätt homosexromantik, ett faktum som är ett direkt resultat av det inre förfall som förhärjat samma kyrka sedan lång tid tillbaka. För många, präster inräknade, tycks detta vara världens viktigaste fråga trots att endast någonstans mellan en och tre procent av den manliga befolkningen i ett givet land kan antas vara homosexuella. För kvinnor är procenttalen ännu lägre. För mig är och förblir det en gåta hur en person som anser sig vara kristen kan vara homosexuell eller godta ett homosexuellt beteende. Det finns ju få frågor där det råder större konsensus i Bibeln än just denna. Man kan rimligen inte med fog kalla sig kristen om man inte bryr sig om vad som står i det viktigaste kristna grunddokumentet!

För den som tvivlar kan jag rekommendera en läsning av Romarbrevet 1:24-28, där Paulus – arkitekten bakom  den kristna religionen – säger sin mening om detta slags synd, en synd och ett perverterat beteende som går stick i stäv med själva Guds skapelseideal: Gud skapade ju Adam och Eva, inte Adam och Steve…

Homosexuella personer utmålas ofta som fria och lyckliga i sin identitet. Den bilden ljuger. En individ som beslutar sig för att, av en eller annan anledning, bli aktiv homosexuell utsätter sig i själva verket för en andlig härdsmälta som undan för undan förvrider personligheten hos vederbörande. Därför är det djupt tragiskt att så gott som hela samhället, med regeringen i spetsen, ställer sig bakom den idealisering av den homosexuella livsstilen som präglar vår tid. Unga människor som kämpar med sin homosexualitet uppmuntras, rentav uppmanas, att leva ut sina impulser i stället för att, som rätteligen borde ske, avrådas därifrån.

Det finns därför all anledning att ansluta sig till den uppmaning som förre ärkebiskopen Bertil Werkström riktade till homosexuella för ett antal år sedan, nämligen den om att leva i celibat.

Om Melodifestivalen hyser jag slutligen inga illusioner längre. Möjligen kan man hoppas på att H.e.a.t:s exempel, att säga sin hjärtas mening om Melodifestvalens urartning, skall följas av flera. För övrigt är det inte utan att jag drömmer mig tillbaka till den tid då Siwan, Lill-Babs och Lasse var frontfigurerna inom schlagervärlden.