Judiska hämnare på film och i verklighet

 

Jag var rätt nyligen och såg Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds (jo, titeln stavas faktiskt så) som handlar om en styrka amerikanska judar som får i uppdrag att sprida skräck i Tredje riket genom att brutalt mörda och skalpera nationalsocialister i naziockuperade Frankrike. Styrkan leds av löjtnant Aldo ”The Apache” Raine, spelad av Brad Pitt, som kräver att var och en av de nio som ingår i gruppen skall avliva minst 100 tyskar och dessutom skalpera dem och överlämna skalperna till honom!

Under resans gång  knyts en tysk soldat som lustmördat 13 Gestapo-män till ”The Basterds”, som gruppen kallas av tyskarna, och tar sig med nöje an sin nya uppgift. I Paris stiftar gruppen bekantskap med den unga judinnan Shoshanna Dreyfus, spelad av Melanie Laurent, som flytt från sitt hem på den franska landsbygden sedan hon så när blivit infångad av SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) som sänts ut av Hitler för att spåra upp alla judar i Frankrike; hela hennes familj mördas.  Shoshanna driver en biograf i Paris tillsammans med en färgad vän.

Det är när den tyske krigshjälten Frederick Zoller (Daniel Brühl), som blir förälskad i den tysk- och nazihatande Shoshanna, kommer in i handlingen som en utstuderad plan att spränga biografen innehållande hela nazitoppen tar form. Zoller lyckas nämligen övertala sin vän Joseph Goebbels, den tyske propagandaministern, att låta en nyinspelad film om honom själv och hans ”hjältedåd” som prickskytt premiärvisas på Shoshannas biograf. Samtidigt jobbar Raine och hans mannar på att mörda nazitopparna på sitt eget kaotiska sätt.

Här skall inte filmens spektakulära slutfas avslöjas för den som tänkt se filmen medan den ännu finns på den svenska repertoaren, men nog blir det fyrverkerier i den högre skolan och en extra knorr på slutet. The Inglourious Basterds gör inte anspråk på att vara någon realistisk krigsfilm utan är en typiskt tarantinsk skröna, som för en gångs skull framställer judar under Andra världskriget som blodtörstiga slaktare och inte som viljelösa offer. Ombyte förnöjer som bekant, och nog är detta en mycket välgjord och en mycket underhållande film som jag gärna rekommenderar.

Brad Pitt som Aldo ”The Apache” Raine.

Det fanns emellertid litet varstans i verkligheten militanta judar som bekämpade tyska nazister under Andra världskriget. Jag har redan (7 oktober) på min blogg skrivit om upproret i Warszawaghettot 1943, där polska judar visade för världen att de var både villiga och kapabla att ta sig an Tredje riket. Warszawas kämpande ghettojudar hämtade inspiration från en judisk gerillarörelse i Litauen och Polen, som leddes av den legendariske kommendanten Abba Kovner. Om detta har Rich Cohen skrivit en fascinerande bok som heter The Avengers. A Jewish War Story (Vintage, London 2000).

The Avengers är historien om  tre judiska ungdomar- ingen av dem hade fyllt 20 år – som lämnar sina hem i västra Polen och omsider hamnar i det judiska ghettot i den litauiska huvudstaden Wilna (Vilnius). De tre är Abba Kovner, Vitka Kempner och Rozka Korczak. Kovner utvecklas till en ledargestalt i ghettot medan de båda unga kvinnorna Kempner och Korczak blir hans ställföreträdare. 1943 flyr de tre ghettot i Wilna och ställer sig i spetsen för ett band gerillakämpar som gömmer sig djupt i de polsk-litauiska skogarna och utför sabotageaktioner mot de tyska stridskrafterna. Här stannar de tre under resten av kriget för att därefter småningom ta sig till vad som snart blev Israel.

Efter krigsslutet började Abba Kovner, sedan han anlänt till Palestina, med sina vänner bland motståndskämparna planera för en spektakulär hämndaktion mot den tyska nationen. Genom förgiftade vattenreservoarer i tyska städer skulle miljoner tyskar mördas: öga för öga, tand för tand. Kovner och hans grupp lojala judiska motståndskämpar kallade sig ”Hämnarna” (avengers, på hebreiska Dam Yehudi Nakam). ”Vi kanske inte kan förhindra en ny förintelse”, resonerade man, ”men vi kan se till att den inte blir ohämnad.”

The real deal – Abba Kovner.

Av olika skäl inställdes denna aktion (plan A) men i stället genomfördes en plan B, då ett krigsfångeläger för tyskar nära Nürnberg utsattes för en giftattack med arsenik vilket enligt uppgifter i amerikansk press ledde till att 2238 man förgiftades och måste vårdas på sjukhus.  Om några av dessa dog, och i så fall hur många, är oklart. Det kan nämnas att sionistledaren Chaim Weizmann, som skulle bli Israels förste president, enligt Cohens skildring godkände plan B under ett samtal med Kovner.

Det dröjde inte länge efter sin ankomst till Israel innan Abba Kovner på nytt blev inblandad i krigshandlingar, nu som kämpe i den israeliska armé som betvingade de fem arabiska nationer som angrep staten Israel efter dess utropande i maj 1948.  Senare blev Abba Kovner (1918-87) rikskänd som poet, filosof, visionär och även arkitekt (han har designat Diasporamuséet i Tel Aviv).

Abba Kovner gifte sig 1948 med sin livskramrat Vitka Kempner (Kovner), född 1920, som när detta skrivs uppges fortfarande vara i livet och ha två barn och fyra barnbarn. Rozka Korczak (1921-88) dog, liksom Abba Kovner, i cancer.

Det judiska Polen (II): Massakern i Józefów

Dags för andra bloggartikeln där jag redovisar erfarenheter från min studieresa om Förintelsen i Polen med Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) 24-31 augusti. Jag utlovade i första artikeln, om Bodzentyn och Kielce, att det skulle bli sammanlagt tre artiklar. Jag har nu reviderat den planen till att omfatta fyra artiklar. Ämnet denna gång är det som hände i det lilla polska samhället Jósefów i sydöstra Polen, cirka 45 kilometer från gränsen till Ukraina, 1942.

Det beräknas att i mitten av mars 1942, två månader efter den beryktade Wannsee-konferensen i Berlin om den så kallade slutgiltiga lösningen på judefrågan,var fortfarande 75 till 80 procent av Förintelsens offer i livet; mellan 20 och 25 procent hade dödats vid den tidpunkten. Knappt ett år senare, i februari 1943, var statistiken den omvända. Lejonparten av det nazityska massmordet på judarna skedde i Polen i vad som närmast kan liknas vid ett ”blixtkrig” med förfärande intensitet. Denna operation krävde en massiv offensiv med insättande av stora insatsgrupper. Samtidigt som detta skedde hade den tyska offensiven i Ryssland gått in i ett alltmer osäkert skede.

På morgonen den 13 juli 1942 gick den tyska 101. Polizei-Bataillon der Reserve  (Reservpolisbataljon 101) under ledning av major Trapp in i det lilla polska samhället Józefów, som ligger i Lublin-regionen i sydöstra Polen. Uppgiften var på papperet okomplicerad – man skulle skjuta byns judiska befolkning. Denna  hade redan tidigare drabbats av den nazityska folkmordspolitiken, då omkring 130 judar hade skjutits till döds på öppen gata den 11 maj av medlemmar i antingen Gestapo (Geheime Staatspolizei) eller Schupo (Schutzpolizei). Och den 13 juli, samma dag som den omtalade massakern ägde rum, mördades 300 unga judiska män från orten ombord på ett tåg som skulle föra dem till tvångsarbete i Lublin.

 Ett minnesmärke över hjältar från Józefów 1863 respektive 1939-44.

Józefów hade grundats 1725 på den plats där den lilla floden Niepryszka springer fram. Vid Polens första delning kom den lilla staden 1772 att tillhöra Österrike. 1809 blev den en del av Herzogtums Warschau (hertigdömet Warszawa) då detta bildades. 1870 förlorade Józefów sina stadsrättigheter, vilka man inte återfick förrän 1988. I dag bor omkring 2500 personer på orten.

Massakern i Józefów har blivit internationellt känd främst tack vare den amerikanske historikern Christopher R. Brownings bok Ordinary Men (på svenska Helt vanliga män, Norstedts 2006, 282 sidor). Boken är en av de mest uppmärksammade som skrivits om Förintelsen under senare år och bygger på författarens minutiösa efterforskningar kring den tyska Reservpolisbataljon 101 från Hamburg i norra Tyskland. Brownings huvudtes är att de medelålders män som tjänstgjorde i denna militära enhet – de ansågs för gamla för att tjänstgöra i Wehrmacht eller SS – inte alls var några monstra i människoskepnad utan tvärtom helt vanliga män, vilka under speciella förhållanden blev kapabla till omänskliga gärningar.

Det var således inte enbart grymma insatskommandon som massakrerade judar inom ramen för den tyska offensiven i östra Europa. För att den slutgiltiga lösningen skulle kunna genomföras fick också vanliga ordningspoliser rycka in, och här var Reservpolisbataljon 101 ingalunda ensam. Browning ger en rad exempel på utrotningsaktioner av detta slag, men det är alltså det som skedde i Józefów jag valt att behandla här – främst för att jag besökt platsen.

Jag citerar Browning:

”Det var troligen den 11 juli som Globocnik (Odilo Globocnik, SS- och polischef, chef för judeutrotningen i det polska så kallade Generalguvernementet) eller någon i hans stab kontaktade major Trapp och informerade honom om att reservpolisbataljon 101 hade fått uppdraget att samla ihop de 1800 judarna i byn Józefów ett trettiotal kilometer sydost om Bilgoraj. Denna gång skulle flertalet judar dock inte förflyttas. Endast manliga judar i arbetsför ålder skulle skickas till ett av Globocniks läger i Lublin. Kvinnor, barn och åldringar skulle helt enkelt skjutas.”

Major Trapp var omvittnat upprörd över att ha tvingats mottaga denna order och lär ha gråtit som ett barn. Han uppges ha sagt till sin chaufför: ”Om den här judehistorien någonsin vedergälls i detta jordiska, så Gud nåde oss tyskar.” Medan bataljonens befälhavare for runt och grät och beklagade sig högljutt över den givna ordern började dock mannarna i enheten förbereda sig för uppgiften. Browning igen:

”Underbefälen delade in en del av manskapet i patruller om två, tre eller fyra och skickade in dem i de judiska delarna av Józefów. Andra utsågs till livvakter och posterades längs gatorna mot torget eller på själva torget. När judarna drevs ut ur sina hus och de som inte kunde förflytta sig sköts, fylldes luften av skrik och gevärsskott.”

Helt vanliga tyska män som blev Hitlers villiga bödlar.

Större delen av mördandet skedde i en skog på två sidor om en väg ett par kilometer från Jósefów. Dit fördes judarna i grupper om 40-50 personer, och båda exekutionsplutonerna fick förflytta sig i skytteltrafik mellan avlastningsplatsen vid vägen och skogen under hela dagen den 13 juli. Det hör till saken att major Trapp på morgonen hade erbjudit de äldre i bataljonen att stiga åt sidan om de inte trodde att de skulle orka med uppdraget. Bara tolv man av nära 500 hade gjort så utan att behöva riskera några efterräkningar.

Vid den rättegång som följde många år efter kriget – de åtalade fick försumbara straff eller frikändes – sökte de flesta ursäkta sig med att de inte hade annat val än att lyda order, men riktigt så enkelt var det ju inte. Soldaterna hade i början av operationen erbjudits att lämna in sina gevär och avstå från mördandet, men bara en handfull hade gjort detta. I stället gjorde man gällande att vid den tidpunkt då Trapp kom med sitt erbjudande hade man inte uppfattat vad han sade just då. Senare blev det för sent. En polisman erkände att han dödat ett 20-tal judar innan han fick nog.

En av bataljonens medlemmar, en 35-årig metallarbetare, gav följande bisarra och samtidigt oerhört skrämmande vittnesmål:

”Jag ansträngde mig att skjuta enbart barn, och det gick. Det var så att mödrarna höll barnen i handen. Min kamrat bredvid sköt då modern och jag sköt hennes barn, eftersom jag resonerade som så att barnet trots allt inte kunde leva vidare utan sin mor. Det skulle så att säga döva mitt samvete att jag befriade barn som var oförmögna att leva vidare utan sina mödrar.”

Medlemmarna i 101. Polizei-Bataillon der Reserve var alltså knappast ondskefullare än folk i gemen men blev ändå Hitlers villiga bödlar genom de speciella omständigheter som var för handen. Under följande 16 månader deltog samma enhet i mördandet av 38 000 judar och skickade iväg ytterligare 45 000 till koncentrationslägret Treblinka.

Transport till förintelselägret Treblinka.

Utanför Józefów finns ett enkelt minnesmärke i sten från 1974 i ena skogskanten vid den väg som skär igenom skogen där judarna sköts och sedan kastades  i massgravar. Eftersom minnesmärket restes under kommunisttiden anges att de mördade var offer för ”hitlerismen”; kommunisterna var inte villiga att erkänna att nazismen faktiskt var en socialistisk rörelse, vilket ju termen ”nationalsocialism” ger vid handen.

Historien om Sovjet

Det är ett känt och av nästan alla erkänt faktum att omkring sex miljoner judar och ytterligare ett antal miljoner ur andra grupperingar dog till följd av nationalsocialistisk maktutövning i samband med Andra världskriget; sammanlagt brukar man räkna med cirka 14 miljoner offer för denna större Förintelse. Att den kommunistiska ideologin bär ansvaret för en mänsklig förintelse som kostat åtskilligt fler människor livet är inte lika välkänt, och framförallt inte lika mycket behandlat, inte minst beroende på att medier, politik samt samhälls- och utbildningsinstitutioner av olika slag i icke ringa grad befolkas av socialister och kommunistsympatisörer som inte är ett dugg intresserade av att sådan information skall komma ut.

Exakt hur många som dött som en direkt eller indirekt följd av den kommunistiska ideologin omsatt i praktiken är det ingen som vet, men olika beräkningar har förvisso gjorts. Jean-Pierre Dujardin beräknade i en studie publicerad i Le Figaro Magazine 19-25 november 1978 exempelvis att 142 917 000 människor fallit offer för den praktiska tillämpningen av modern kommunism, varav de flesta i Sovjetunionen respektive röda Kina. Andra studier har angivit något andra siffror.

I går var jag på en visning av en film som heter ”The Soviet Story” (arrangemang: Svensk-lettiska föreningen) från 2008 som belyser den sovjetiska sidan av den kommunistiska förintelsen. Det är en historisk dokumentärfilm där den unge lettländaren Edvins Snore svarar för såväl manuskript som regi. Snore ägnade sig åt studier och materialinsamlande i mer än tio år innan han, med hjälp av kameramannen Edgars Daugavvanags, övergick till att under två års tid göra filminslag från Ryssland, Ukraina, Lettland, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Belgien. Resultatet är minst sagt skakande.

”The Soviet Story” premiärvisades i Europaparlamentet i april 2008 och väckte, föga oväntat med tanke på den samtidspolitiska utvecklingen, stort rabalder i Ryssland där ju som bekant premiärminister Vladimir Putin hävdat att Sovjetunionens sammanbrott innebar 1900-talets största katastrof. Statskontrollerade ryska media satte omedelbart igång en stor propagandakampanj mot filmen, vilket resulterade i att ryska historiker som intervjuades i filmen utsattes för repressalier. Vidare ordnade organisationen Unga Ryssland, som står Kreml och Putin nära, vildsinta demonstrationer under vilka dockor föreställande regissören Snore både hängdes och brändes.

De fakta som läggs fram i ”The Soviet Story” är i de flesta fall inga nyheter för välinformerade demokratianhängare. Ett avsnitt behandlar således den av Stalin framtvingade svältkatastrofen i Ukraina vintern 1932-33, som skördade omkring sju miljoner människoliv – det vill säga fler än antalet judar som omkom i den nazityska förintelseindustrin! Bakgrunden var att Stalin och kommunistpartiets ledning dels ville oskadliggöra de så kallade kulakerna (storbönderna), dels lägga beslag på spannmål som sedan kunde exporteras för att göda den sovjetiska statskassan. Följaktligen vidtogs åtgärder som gjorde att det i praktiken inte fanns någon mat att äta i den del av Sovjetunionen som gick under benämningen ”Europas kornbod”. Filmsekvenserna på döda och döende är mycket starka.

Katynmassakern – 21 857 polacker sköts av sovjetiska bödlar.

En annan del av historien om Sovjet, och som kommer till belysning i filmen, handlar om Katyn-massakern, som ägde rum väster om Smolensk i Ryssland. Katyn-massakern innefattar dels morden på 4421 polska officerare från ett fångläger i Kozielsk på order från den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, en föregångare till KGB, dels mer allmänt morden på 21 857 polska medborgare från olika fängelser och fångläger i Vitryssland och västra Ukraina under Andra världskriget efter order av Josef Stalin. Avrättningarna i Katyn pågick i fem veckor, och offren hamnade i åtta massgravar i vilka liken låg som packade sardiner.

Ryssarna hävdade länge att morden i Katyn hade utförts av nazistyska styrkor, vilka emellertid inte anlände till området där Katyn ligger förrän 1941. Först med Michail Gorbatjovs uppstigande till makten i Sovjetunionen började händelserna i Katyn utredas av ryssar och polacker, och därefter har man från Moskvas sida saknat möjlighet att förneka sovjetstatens skuld i Katyn-massakern. Ryssland har dock hitintills vägrat benämna Katyn-massakern ”folkmord”, vilket Polen krävt. Den berömde polske regissören Andrzej Wajda gjorde 2007 filmen ”Katyn”, som behandlar massakern.

Det dras ofta paralleller mellan kommunismen och nationalsocialismen mot bakgrund av att båda är totalitära ideologier med en rad likheter. Francoise Thom, professor i modern historia vid Sorbonne-universitetet i Paris, menar i en intervju i ”The Soviet Story” att båda ideologierna är varianter på samma socialistiska tema men där ”nazismen är resultatet av missriktad biologi, kommunismen en följd av missriktad sociologi”; hon torpederar därmed myten om att kommunismen visserligen givit upphov till mycket lidande, men att teorin ändå är nobel.

Sanningen är naturligtvis att ingen teori som går ut på att eliminera vissa människor och klasser av människor någonsin kan vara nobel eller god. Under det att nazisterna ville tillintetgöra människor utifrån etnisk tillhörighet, strävade kommunisterna efter att förinta människor beroende på vilken ”klass” de tillhörde. George Watson, litteraturhistoriker från Cambridge-universitetet i England, berättar i ”The Soviet Story” om hur han studerat Karl Marx skriverier och därvid – i tidningen Neue Rheinische Zeitung där Marx var chefredaktör 1848-49 – funnit att Marx var den förste som pläderade för att hela folkgrupper skulle utrotas.

Det var i Neue Rheinische Zeitung som Karl Marx pläderade för folkutrotning.

”Marx och Engels”, säger Watson, ”kallade basker, bretagnare och serber för ‘Völkerabfall’ (mänskligt avfall). Det var folk som ansågs så efterblivna att de inte ens kunde nå upp till det kapitalistiska stadiet, utan låg flera steg tillbaka enligt det marxistiska utvecklingsschemat. De kunde därför förintas utan vidare.”

Ytterligare ett mörkt kapitel i den sovjetiska historien rör samarbetet med Nazityskland. En militär samverkan mellan det bolsjevikiska Ryssland och militaristiska krafter i Tyskland kom igång redan kort efter Första världskrigets slut och accelererade efter Hitlers och nazisternas maktövertagande 1933. Viktor Suvorov, en före detta sovjetisk underrättelseganet knuten till militärspionaget GRU och författare till en bok om de sovjeiska Spetznas-styrkorna, citeras på följande sätt i ”The Soviet Story”: ”En delegation från tyska Gestapo och SS kom till Sovjetunionen för att lära sig hur man byggde koncentrationsläger.” Sådana läger hade använts av de ryska boljsvikerna i cirka 15 år innan de första tyska koncentrationslägren kom till stånd.

En annan fasansfull detalj i denna sovjetkommunistiska/nazityska samstämmighet behandlas av den sovjetiske dissidenten general Petro Grigorenko i dennes memoarer som publicerades 1981. Grigorenko beskriver (sidorna 208-209) hur den sovjetiska krigsmakten på 1930-talet utvecklade en gasvagn/bil av samma typ som nazisterna kom att använda i ett tidigt skede av judeutrotningen. Bilens avgaser leddes helt enkelt in i vagnen som var packad med människor. Skillnaden var att nazisterna använde denna inrättning för att avliva judar, medan sovjetkommunisterna tog livet av kulaker, förment förmögna bönder. Ytterligare en gemensam nämnare mellan kommunism och nazism var de groteska medicinska experiment som förekom i såväl Gulag som de nazistiska koncentrationslägren.  I filmen finns en sekvens där en sovjetläkare sågat igenom huvudskålen och blottat hjärnan på en levande människa!

V. I. Lenin lade grunden för sovjetmaktens kommunistiska terror.

Under Stalins mångåriga terror avrättades människor på löpande band. Som Norman Davies, historieprofessor i Cambridge, uttrycker det i en av filmens många intervjuer: ”Människor blev skjutna dag och natt överallt i världens största land. Stalin kom slutligen till den punkt då han dödade slumpvis, enligt kvoter.” Varje administrativ region beordrades döda ett visst antal människor som antogs vara ”fiender”, men slutligen dödades vem som helst för att kvoterna skulle uppfyllas.

Vladimir Karpov, en före detta överste i den militära underrättelsetjänsten GRU, säger i filmen: ”Chrusjtjov hade fått i uppgift att skjuta 7000-8000 i ett område. Han bad då om att få öka kvoten till 17 000.” Det var samme Nikita Chrusjtjov (”Krusse”) som i början av 1960-talet spelade mysgubbe och rodde Harpsunds-ekan med Tage Erlander. Den mest omtyckta avrättningsmetoden var ett skott i nacken eller bakhuvudet, men även mer utstuderat grymma avrättningsmetoder förekom. ”Stalin badade i blod!”, utropar förre sovjetpresidenten Michail Gorbatjov i en sekvens i ”The Soviet Story”: ”Jag såg dödsdomarna, vilka han undertecknade paketvis.”

Naturligtvis tar Edvins Snores film också upp den famösa Molotov-Ribbentroppakten från den 23 augusti 1939, det delvis hemliga avtal som tillät Sovjetunionen och Hitlertyskland att dela upp Polen mellan sig och därmed möjliggöra Andra världskriget. Det blev Tyskland som fick bära hundhuvudet för krigsutbrottet eftersom man invaderade Polen redan den 1 september 1939, medan Sovjet väntade ett par veckor och därmed i relativ stillhet kunde tillägna sig vad som var kvar av den polska nationen.

Sedan kom kriget, med rysk terminologi ”Stora fosterländska kriget”, som kostade Sovjet cirka 27 miljoner människoliv, hälften av alla dödsoffer i Andra världskriget. Vad som inte är lika uppmärksammat, men som kommer fram i ”The Soviet Story”, är att bara en mindre del av dessa offer var en direkt följd av kriget – det stora flertalet var ett resultat av den sovjetiska mordmaskinen. Bara ett exempel: bakom de sovjetiska stridande förbanden marscherade särskilda NKVD-styrkor med uppgift att skjuta framåt så att inte de egna soldaterna skulle få för sig att skrida till reträtt. Före den tyska invasionen midsommaren 1941 hade Stalin dessutom låtit mörda merparten av den sovjetiska officerskåren, vilket svårt hämmade de sovjetiska krigsansträngningarna i krigets initialskede.

Efter det tyska angreppet anslöt sig Stalin och Sovjetunionen till Storbritannien och USA i en allians som till slut kunde segra över tyskar, japaner och deras allierade. I segrarmakternas konferenser i krigets slutskede, där den mest kända ägde rum i Jalta på Krimhalvön i Ukraina, förstod Stalin att utnyttja de båda övriga makternas godtrogenhet vilket tillät honom att lägga halva Europa under sovjetisk domvärjo i nästan 50 år innan det blodröda imperiet slutligen kollapsade 1991.

Efter en decennielång period, till stor del karaktäriserad av kaos men också relativ demokrati, blev ganle KGB-officeren Vladimir Putin president i Ryssland efter Boris Jeltsin år 2000. Putin har efterhand, numera som premiärminister, stramat upp sitt Ryssland med god hjälp av underrättelsetjänsten och därvid inskränkt alltfler mänskliga fri- och rättigheter samt även givit sig ut på utrikespolitiska äventyrligheter i Georgien som varit oförsynt nog att försöka glida ur det ryska greppet.

”Den ryska identiteten har utformats av en känsla av att vara del av ett stort imperium”, framhåller den polske EU-parlamentarikern Wojciech Roszkowski i filmen. Detta förklarar den nya nationalismen med president Medvedev, premiärminister Putin och dumans andre vice talman Vladimir Zjirinovskij som mäktiga förespråkare. Det förklarar också den mer vildvuxna, ibland rent kriminella typ av nationalism som odlas av diverse mer eller mindre nazianstukna grupper som inte drar sig för mord och terror mot judar och andra oönskade etniska grupperingar i Ryssland.

I Putins Ryssland kommer det därför garanterat inte att ske någon uppgörelse vare sig med kommunismen eller det gamla Sovjetunionen, vars upplösning  ju enligt Putin var förra århundradets största katastrof. Sällskapet Memorial, som bildades åren närmast efter Sovjetunionens implosion 1991 med syftet att hedra offren för terrorsystemet, får allt svårare att verka, och de sovjetarkiv som under 1990-talet öppnades alltmer blir allt mer svårtillgängliga för utländska forskare.

Inte heller finns det i omvärlden något större intresse av att uppmärksamma kommunismens offer världen över. ”Europa fortsätter att ignorera sovjetiska brott och massmord medan miljontals av offren försummas”, säger i en filmintervju EU-parlamentarikern Girts Valdis Kristovskis.

Det torde bli ett samfällt ramaskri från den svenska vänstern, inte minst inom den del som häckar inom historikerskrået, om Edvins Snores lysande och angelägna film skulle visas i svensk television. Särskilt de välbehövliga jämförelserna mellan kommunismen och nationalsocialismen kommer att reta gallfeber på samma vänster som, även om den kanske inte hyllar det sovjetiska experimentet som paradiset på jorden (vilket dock skedde under åtskilliga decennier), inte tolererar någon mer grundläggande kritik av socialism och kommunism.

För filmens svenska översättning svarar den lettiskfödde svenske medborgaren Janis Vikmanis.