Archive for the ‘Göran Hägglund’ category

Varför besöker de inte Hovsjös minoritet?

17 februari, 2010

Nyligen avlade alliansregeringens egen färgklick, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, en visit i problemområdet Hovsjö i Södertälje. Tidigare besöktes området av KD-ledaren och socialministern Göran Hägglund, av Jimmie Åkesson även kallad ”bondfångaren från Bankeryd”, för ett av dennes beramade ”köksbordssamtal.”

Nyamko Sabuni med uppvaktning i annat sammanhang.

Regeringsmedlemmarna får hjärtans gärna besöka Hovsjö om de så önskar, men det är en sak jag och många andra södertäljebor undrar över: varför umgicks de inte med Hovsjös lilla minoritet av etniska svenskar? Dessa hade nog kunnat berätta ett och annat av intresse om sin situation i ett område som till kanske 90 procent befolkas av människor med invandrarbakgrund…

En av de undrande södertäljeborna heter Karin och har skrivit följande tänkvärda insändare i Länstidningen den 16/2:

”Varför får inte den svenska minoriteten i till exempel Ronna och Hovsjö något ministerbesök? ‘Jag vill främst träffa lokalbefolkningen’, säger Nyamko Sabuni. Och för henne och det lokala Folkpartiet är lokalbefolkningen tydligen lika med den befolkningsgrupp man hittar i den så kallade Katedralen. Man blir förvånad, förbannad och upprörd när man tar del av Hovsjöbornas svar på LT:s fråga ‘hur ska Hovsjö bli bättre?’ Ett axplock bland svaren: ‘Det måste ordnas fler fritidsaktiviteter för de unga. Regering och myndigheter måste samtala mer och lyssna på våra unga som är 14-17 år. Det skulle bli mindre bråk.’

”LT borde ställt motfrågan: Vad gör ni själva och era organisationer för era egna unga? Vad gör föräldrar och familjer? Det finns både en jättestor kyrka och det så kallade kulturhuset i området. Buset kanske skulle bli mindre om föräldrarna tog ett ansvar för sina telningar och om polisen slutade vara kompis med buset. En av kommentarerna var: ‘En busshållplats närmare kyrkan så att de gamla slipper gå så långt.’ Att döma av det trafikkaos som uppträder vid tillställningar i kyrkan, då vägen är fullständigt blockerad av bilar, behövs ingen buss. Och fanns det en buss skulle den bli stående i den fullständiga anarki som råder.

”Ett råd till alla politiker: sluta dalta med vissa grupper. Alla är ju svenska medborgare – varför ska de då särbehandlas? I Sverige gäller väl samma lagar för alla som sökt sig hit såväl som för etniska svenskar. Den som kommer till Sverige ska acceptera de lagar och regler som gäller här och anpassa sig till det samhälle man valt att söka sig till.”

Så långt insändarskribenten Karin. Hon har naturligtvis alldeles rätt, och det finns inte mycket att lägga till de högst relevanta argument hon för fram.

Det hade varit åtminstone dekorativt om statsrådet Sabuni hade träffat  några ur Hovsjös etniskt svenska minoritet och inte bara de lokala folkpartipamparna, vilka förvisso inte befolkar denna kommundel väster om Kanalen.

 Sarnecki ger SD rätt.

I Länstidningen den 17/2 ger professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, indirekt Sverigedemokraterna  rätt i att en expansiv invadringspolitik leder till bristfällig integration och, som ett brev på posten, skenande kriminalitet. Som i Hovsjö, Rosengård, Rinkeby, Tensta, Hammarkullen… Jag citerar professor Sarnecki:

”Södertälje är en industristad, med en stor invandrarbefolkning i flera förortsområden och har många unga, tillsammans är det faktorer som gör att man kan förvänta sig en högre brottslighet.”

Sveriges tunnaste böcker

7 februari, 2010

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

KDs dödskamp?

3 juli, 2009

Kristdemokraterna erhåller 3,7 procent vid Expressen-Demoskops senaste opinionsmätning och hamnar därmed under riksdagens fyraprocentsspärr. Det får Expressens vänsterkommentator Lotta Gröning (3 juli) att ifrågasätta, om partiet platsar i vad hon kallar ”ett upplyst samhälle”.

Göran Hägglund i rosa skjorta. Foto: Günther Fliesenburgh.

Vad Gröning anser om KD och det så kallade upplysta samhället kan vi nog med fördel bortse från. Däremot är det av större intresse att notera vad kommentatorskollegan Marie Söderqvist till höger har att säga. Hon pekar på att KD inte är tillräckligt tydligt ”om rätt fel”. ”Politik är att våga, brukar det heta”, skriver Söderqvist, ”och det kristdemokraterna måste våga är att vara tydliga. Inte skämmas för att vara borgerliga och ha en tydlig uppfattning om bra och dåligt, rätt och fel.”

Så är det, naturligtvis. Den som velar för mycket i politiken råkar förr eller senare ut för ett ordentligt bakslag, eftersom också kärnväljarna då till slut får nog och vänder sig till ett parti som bättre lever upp till krav på tydlighet och rakryggadhet. Och velat, det har dagens KD med partiledare Göran Hägglund i spetsen gjort med besked. Om aborter. Om äktenskap. Om miljöpolitik. Med mera.

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/25/hagglunds-linjetal-klingade-kulturkonservativt/

Märkligt nog tycks dock KDs konservativa falang vara relativt nöjd med partiledare Hägglunds insatser. När han nyligen höll ett ”linjetal” på rikstinget i Västerås kallades det av skribenten Jacob E:son Söderbaum på den konservativa sajten ”Tradition & Fason” för ”konservativt.” Söderbaum lät sig dessutom imponeras av att Hägglund gjorde en så kallad stagedive från scenen. (Se länken ovan).

Det ”konservativa” bestod, om jag fattat Söderbaum rätt, främst i att KD-ledaren inte ansåg det självklart att riva hus från 1700- och 1800-talet när man renoverar svenska stadskärnor. Hägglund lär också ha sagt något om förkastligt vänsterflummande i allmänhet.

Inte bara Söderbaum utan också den konservative KDU-ordföranden Charlie Weimers, som jag tidigare berömt i min blogg, var nöjd med Hägglunds ”linjetal” och pekade i sin blogg på att KD har mycket att vinna på att inta en mer värdekonservativ hållning. (Se länk nedan). Dock bör denna värdekonservatism, betonade Weymers, vara av frihetlig karaktär. Denna specificering förbryllar åtminstone mig något, ty just frihet under ansvar är väl en av värdekonservatismens mest grundläggande värderingar som inte särskilt behöver påtalas!

http://www.weimers.se

Det krävs dock tydligen inte särskilt mycket för att de konservativa inom KD skall bli glada och nöjda!

Mig förefaller det som om Trelleborgs Allehanda tillhandahåller det mest sanningsenliga omdömet om Hägglunds ”konservativa linjetal”:

”Hägglund försöker helt enkelt få ökat stöd i opinionen genom att röra ihop en gröt av de gamla ingredienser som Alf Svensson lämnade efter sig. Han försöker med allmän humanism och ‘människan i centrum’ locka även sekulariserade och förnuftstroende väljare.”

Risken med ett sådant sätt att närma sig politiken är att ingendera målgruppen blir nöjd. De konservativa tycker det blir för urvattnat, de sekulariserade att det blir för gammalmodigt. Detta förhållande kan leda till att hela kristdemokratiska partiet riskerar att ”stagediva” ut från Sveriges riksdag vid valet i september nästa år och att dess plats på den värdekonservativa scenen övertas av Sverigedemokraterna (SD), som knappast har några problem med att vara tydliga.

Jag är i egenskap av sverigedemokrat på intet sätt opartisk, och jag vill heller inte dödförklara KD. Mycket hinner hända fram till valet 2010. Dessutom hyser jag ett slags hatkärlek till KD, ett parti som jag sedan mitten på 1990-talet röstat på i flera val, och detta just på grund av dess tidigare värdekonservativa profil. Efter Hägglunds klartecken för abortturism stod det dock klart att KD inte var ett parti jag ville fortsätta stödja, och vilket parti jag valt att engagera mig i vet ni redan. SD fick för övrigt jämnt fyra procent vid senaste opinionsmätning, som visar på ett övertag för de röd-gröna.

Jag undrar ändå  om inte det vi ser nu kan vara början på KDs dödskamp, i alla fall som riksdagsparti. Skulle partiet åka ur riksdagen finns det dessutom en klar risk att KD spricker i sina beståndsdelar.