Archive for the ‘Grönland’ category

Ett finstämt porträtt av Gunnar Unger

1 maj, 2010

Gunnar Unger – en gigant i flera bemärkelser.

Jag träffade honom aldrig men såg honom en gång promenera på Strandvägen – där han var bosatt – i Stockholm. En imponerande och högrest gestalt, omkring två meter lång, med svart hatt och rock. Det bör ha varit år 1972 eller 1973 eftersom jag då studerade etnologi vid Institutet för folklivsforskning på Djurgården, mitt emot Nordiska muséet, och ofta uppehöll mig i trakterna av Strandvägen i dess sträckning mot Diplomatstaden.

Den man jag talar om är Gunnar Unger (1915-76), den legendariske konservative skribent som under signaturen Sagittarius (latin för stjärntecknet Skytten som Unger var född i) under många år roade sina många anhängare respektive oroade minst lika många belackare med sin vassa prosa. Unger hade rykte om sig att vara elak och sarkastisk, men under den polemiska ytan dolde sig en humanistisk gentleman med anglosaxisk-demokratisk livssyn, en som den välrenommerade konservative skribenten Carl Johan Ljungberg i en relativt nyutkommen skrift valt att kalla ”en stridslysten drömmare.”

Gunnar Unger, född i ett högborgerligt hem i Stockholm den 16 december 1915, var under första hälften av 1970-talet en av mina absoluta favoriter bland svenska skribenter. Jag skattar mig också lycklig över att ha medverkat i Svensk Tidskrift under den tid Unger satt i redaktionen. Jag är därför mycket glad över att min vän och kollega Carl Johan Ljungberg förra året publicerade sin bok En stridslysten drömmare. Gunnar Unger som journalist och opinionsbildare till det uppväxande släktets förkovran (Klubben Brunkeberg 2009, 87 sidor).

Ty Gunnar Ungers minne är sannerligen väl värt att hålla i helgd av nya, konservativt disponerade generationer som uppskattar stil, djärvhet och en skarp penna. Samtidigt som vi gamla uvar naturligtvis uppskattar att läsa om den man som vi under vår ungdom såg upp till som ett otadligt föredöme bland opinionsbildare på högerkanten. Ljungberg har därför svarat för en bildningsgärning av icke obetydliga mått när han valt att, på sedvandligt förnämligt sätt, ge sig i kast med ett så värdigt ämne för sina skrivarmödor.

untitled Carl Johan Ljungberg, Ph.D.

Samma sak kan sägas om den konservativa sajten Tradition & Fason, som fortlöpande orienterar sina läsare om Gunnar Ungers/Sagittarius insatser genom att publicera utdrag ur Ungers produktion:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/04/gunnar-unger-en-av-1900-talets-vassaste-hogerpennor/

Gunnar Unger var son till konteramiralen och sjöhistoriske författaren Gunnar Unger och Malin Unger, född Axell. Han avlade studentexamen i Djursholms samskola 1933 och gjorde sina första journalistiska lärospån i Nya Dagligt Allehanda 1936-38. Det bör sägas att journalistyrket vid denna tid inte stod särskilt högt i kurs i så kallade fina familjer.

Efter att ha ägnat sig åt studentpolitik och medverkat i ett par andra publikationer samt avlagt sin filosofie kandidatexamen vid Stockholms högskola 1938 – den professor som gjorde djupast intryck på honom var en viss Herbert Tingsten – gifte han sig 1940 med den ett år yngre Märta Lilja.

1940-45, det vill säga under merparten av krigsåren, var Unger verksam vid Statens informationsstyrelse (han var dess förste sekreterare 1943-45). Om detta sitt värv skriver Unger på följande sätt i sin memoarbok Rapsodi i blått (1974), vilken är ett måste för alla Unger-vänner:

Vi hade fullt offentliga och för allmän insyn tillgängliga lokaler i det vackra Oxenstiernska palatset vid Storkyrkobrinken…och manade till ”Samhällsanda, vaksamhet, tystnad”, inskärpte att ”En svensk tiger” och påminde om att ”Spionen lägger pussel”, men den sistnämnda, sinistra affsichen var också enda befattning med spionage i någon form. I övrigt sände vi ut meddelanden om ransoneringar, goda råd i hushållsfrågor, pressöversikter, patriotiska paroller samt besvarade förfrågningar från press och allmänhet.

1944 var Gunnar Unger med och startade den konservativt betonade kulturtidskriften OBS! tillsammans med Arvid Fredborg och T. G. Wickbom, båda välkända mediepersonligheter; Fredborg var författare till den klassiska reportageboken om Hitlertyskland, Bakom stålvallen. OBS! blev inledningsvis en stor framgång, och en lång rad mer eller mindre kända publicister skulle genom åren passera revy i dess spalter. 1955 var emellertid dess saga all, och som eftermäle skrev den liberale publicisten Gunnar Hjörne:

OBS!, den fräna och ofta kvicka högertidskriften har stilla insomnat…Om OBS! kan sägas: den levde glad, så länge den levde.

Den 1 maj tillträdde Gunnar Unger en befattning som politisk medarbetare i Svenska Dagbladet, och på den vägen skulle det fortsätta fram till Ungers förtida död – han blev 60 år –  i strupcancer i början av 1976. Carl Johan Ljungberg ger i sin inkännande bok om Unger ett porträtt som modererar den gängse bilden av Unger som elak polemiker. Han tecknar med varsam hand en bild av en idealist som framförallt var övertygad om den västerländska demokratins företräden, och som med avsky såg på de angrepp som riktades emot den av olika totalitära läror. Ljungberg framhåller:

Stilens kvalitet och mångsidighet ger skäl nog till att ett kvartssekel efter Ungers död belysa hans journalistik. Men Gunnar Unger kan även ses i ett annat synfält. Sverige liksom västvärlden i övrigt drogs på 1900-talet in i ett skarpt ideologiskt krig, där borgerliga frihets- och traditionsvärlden och institutioner angreps hårt. Konservativa personligheter förbands med negativa, antidemokratiska mål. Även Unger deltog i kampen. Polemiken gav honom törnar, men gav också det han skrev stärkt mening och puls. Han var visserligen varken politiker, agitator eller forskare, men han sökte desto mera med resonemang, fantasi och en sorts akrobatisk svart humor, få läsarna att ”tänka själva.”

Det bör genast framhållas att Gunnar Unger inte bara skrev om politik i Svenska Dagbladet utan också svarade för reportage och notiser samt recensioner av operaföreställningar, teateruppsättningar, böcker och filmer. Den som läst Rapsodi i blått vet att han ägde en djup sakkunskap i och stor känsla för dessa ämnen. Men det är alltså som konservativ polemiker han främst blivit ihågkommen. Jag har två personliga favoriter bland hans Sagittarius-kolumner.

Den ena är en hyllning till den kontroversielle författaren Christopher Jolin från november 1972, där Jolin av Unger förklaras vara ”förtjänt av hela nationens tacksamhet” för att i sin mycket omtalade bok Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige ha avslöjat extremvänsterns infiltration av medier och institutioner i Sverige. Unger skrev vidare bland annat:

Jolins bok är en utomordentligt nyttig läsning, inte minst för en borgerlighet som invaggat sig i falska förhoppningar om vänstervridningen som ett slags valpsjukdom…Det är Jolins ovanskliga förtjänst att klart ha visat upp hur den svenska kulturradikalismen – vårt ”nya andliga frälse” – medvetet eller omedvetet, avsiktligt eller oavsiktligt, bereder väg för kommunismen i dess strävan att skapa detta slavsamhälle.

Jag råkar veta att Gunnar Unger fick ordentligt på skallen för dessa rader av Svenska Dagbladets följsamma tidningsledning, ty redan då Jolins bästsäljare hamnat på bokhandelsdiskarna hade det karaktärsmord på Jolin – som givetvis initierats av vänstern men även aktivt understötts av etablerad borgerlighet med moderaterna i spetsen – påbörjats och vilket i sinom tid tyvärr skulle leda till Jolins (1926-99) ändalyckt som seriös skribent. Svenska Dagbladet har för övrigt grovt försummat att hedra sin forna medarbetare Unger – det Gunnar Unger-stipendium som upprättades omedelbart efter hans död lades snart i malpåse.

Den andra av mina favoriter bland Sagittarius-krönikorna dateras 12/5 1974 och skrevs utifrån ett flygblad som jag var något litet inblandad i att utforma. Det var en drift med de många vänsterextrema så kallade befrielserörelser – i realiteten oftast marxist-leninistiska terrorrörelser – som vid denna tid härjade vilt främst i Tredje världen. Flygbladets text målar upp en grönländsk kamp mot den danska ”imperialismen” som i Sverige representeras av DFEG – De Förenade Eskimå-Grupperna.

Bland befrielsekämparnas krav, vilka beskrivs av Unger, märks bland annat nationell självbestämmanderätt för eskimåerna (detta var innan det blivit politiskt korrekt att säga inuiter i stället för eskimåer), Danmark ut ur Grönland samt ett fritt Kaladlit (eskimåsiska för Grönland). Unger hade fått flygbladet i sin hand när han promenerade i centrala Stockholm och insåg utan tvivel att det hela var ett skämt, en drift med extremvänsterns retorik. Han avslutar mycket riktigt sin text så här:

Ty vem skulle inte vilja tillhöra den dejliga danska övärlden och lyda under drottning Margrethes milda spira? Även Sverige har ju en gång…men tyst vår mun får vi socker. Vi är ju ändå goda storsvenska patrioter – eller är vi det?

Gunnar Unger fascinerades ofta av på sin tid framträdande och dynamiska personligheter – Herbert Tingsten, Axel Wenner-Gren, Harald André, Carl Kempe, Torsten Nothin och Christian Günther är några exempel härpå. Ibland tangerade Ungers skriverier om dessa hjältedyrkan. Om Wenner-Gren, grundare av det svenska miljardimperiet Electrolux, och Mo & Domsjö-patriarken Kempe har han skrivit böcker. Operachefen André var förebild för den av Unger påhittade figuren Onkel H., utifrån vilken Unger författade kåserier i Svenskan vilka gavs ut i bokform 1964 med titeln Onkel H:s hädelser. En konservativ stridsskrift.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra i vilket politiskt läger Gunnar Unger skulle befinna sig i dag om han varit född låt oss säga 40 år senare. En sak är säker, och det är att han skulle hålla fast vid sin med modersmjölken insupna rojalism – för Unger gav monarkin oskattbar glans och festivitas åt  en eljest gråmelerad svensk statsbildning.

Lika säkert är att han skulle vara djupt besviken över de borgerliga partiernas, främst naturligtvis moderaternas, dekadens som bland annat lett till att de övergivit sin gamla försvarsvänlighet liksom även tidigare självskrivna uppfattning, att äktenskapet är en angelägenhet mellan man och kvinna. Jag misstänker att han även skulle se med betydande skepsis på den nuvarande byråkratistinna europeiska gemenskapen, som  var en hjärtesak för Unger under dennes levnad.

Ett fullt tänkbart scenario är detta:

Gunnar Unger låter sitt alter ego Sagittarius skriva en svavelosande drapa om den borgerliga alliansregeringens svek mot tradition och anständighet och bryter i stället en lans för Sverigedemokraterna, vilka visserligen inte är lika bornerat fiiiina som M-partiet men i gengäld har så mycket mer idealism och hjärta. Speciellt det sistnämnda tror jag hade tilltalat Gunnar Unger. Som en följd av sitt övertramp får Unger sparken från SvD och tvingas börja en ny karriär inom SD med dess sansade national- och värdekonservatism.

Allra sist har Gunnar Unger – i Rapsodi i blått –  forumlerat de finaste ord jag känner om konservatismens betydelse som livsåskådning:

Ty den som aldrig känt den sugande dragningen till avgrund och natt, lockelsen att driva och sjunka, att flykta och falla, kan aldrig rätt uppskatta värdet av form och norm, av tradition och kontinuitet.

Vad vi kan lära av myror

3 juli, 2009

myrstack-i-stubbe Myror är ett arbetsamt släkte.

Vid sidan av backen som jag går ner- och uppför varje dag ligger en myrstack. Den är belägen i anslutning till backens mitt, alldeles bakom den parkbänk där jag brukar stanna till för en rökpaus då och då. Jag får då tillfälle att studera de små gynnarnas – det torde röra sig om någon typ av röda skogsmyror – göranden och låtanden.

Och jag måste säga att jag är imponerad av dessa varelsers arbetskapacitet och okuvliga optimism. I våras hade någon gjort ett kraterliknande hål på översidan av stacken, vilket måste ha varit ett svårt bakslag i myrornas arbete med att hålla stacken i stånd. Arbetsmyrorna grep sig emellertid genast an med verket att reparera hålet och lät sig inte bekomma av att någon på nytt varit framme och saboterat arbetet. När jag i dag på morgonen senast inspekterade stacken var hålet helt och hållet fixat.

Hatten av för en sådan oförtröttlig arbetsinsats!

Det lär finnas omkring 12 000 olika myrarter, varav de flesta i tropikerna. Bara i Arktis, på Grönland och Island samt på några avlägsna öar – såsom Hawaii – saknas det inhemska myrarter. Enbart i Sverige skall det finnas ett 60-tal arter av myror (Formicidae), där röda skogsmyror, svartmyror och gula tuvmyror är några av de vanligaste arterna. Enligt Wikipedia beräknas alla myror omfatta 15-25 procent av den totala biomassan av landlevande djur. En myrstack kan innehålla miljontals individer.

Ett myrsamhälle präglas av en stark hierarki. De myror en betraktare normalt ser myllra över stacken, sysselsatta med att släpa barr, träpinnar och andra för dem tunga föremål, kallas arbetare alternativt soldater – jodå, det förekommer krig också i myrvärlden – och består av sterila honor. Fertila hannar kallas drönare och har som sin uppgift här i livet att befrukta de fertila honorna, de så kallade drottningarna, för att på så sätt föra släktet vidare.

Ett intressant faktum är att många myrarter håller ”boskap” i form av bladlöss, som bidrar till att bygga gångar i stacksamhället och beskyddas av ”herremyrorna”. Det förekommer även att myror ”mjölkar” bladlöss. Andra myror håller ”slavar” som rövas bort från andra myrsamhällen.

Vad vi kan lära av myrorna, som jag utifrån mitt enkla lekmannaperspektiv ser det, är att samarbete och optimism lönar sig. Vi människor har emellertid något som myrorna (och alla andra djur) saknar, nämligen ett individuellt medvetande, upplevelsen av att vara en enskild individ. Därtill har också vi människor förmågan till kollektivt samarbete, förutan vilket det skulle vara omöjligt att bilda stater och samhällen.

Hittills har såväl individualismen som kollektivismen i vårt mänskliga samhälle slagit slint på många sätt – extrem individualism leder till själviskhet och hänsynslöshet, medan extrem kollektivism leder till otymplighet, ineffektivitet och ibland folkmord och förtryck. Idealet, som jag ser det, är en ansvarsfull individualism som erkänner behovet av en modererad kollektivism.

Jag kommer givetvis att fortsätta följa ”mina” myrors fortsatta aktiviteter – stacken har legat där i åtskilliga år, vackert halvt dold bakom några grenar från en nyponbuske – och återkommer om något särskilt inträffar på denna front.

Finns det slutligen någon mer än jag som beklagar SVTs korkade beslut att plocka bort inslaget med Kalle Ankas krig med myrorna från Disneys traditionella julaftonsfilm? Det var för övrigt från en av dessa myrors stridsrop – ”A hoola bandoola” – som det kända svenska vänsterbandet hämtade sitt namn.

Tänk 8 – 10 procent!

26 maj, 2009

”Mardrömmen kan bli verklighet.”

Så inleder Aftonbladet en artikel som kommenterar den senaste opinionsmätningen avseende väljarsympatier i regi av Aftonbladet/United Minds. Bakgrunden är att Sverigedemokraterna (SD) noteras för 4,6 procent och att partiet därmed – om dessa siffror skulle hålla sig till riksdagsvalet i september 2010 – får en vågmästarroll.

Sverigedemokraterna tycks nu ha stabiliserat sig på sympatital över fyra procent. I förra mätningen från United Minds fick partiet 4,8 procent, medan Sentio Research i april gav SD 4,4 procent. ”All time high” ligger på 5,5 procent.

Sådana siffror i opinionsmätningarna glädjer naturligtvis alla SD-hjärtan, så ock mitt hjärta. Men vi får inte låta oss nöja med detta. Som jag ser det har vårt parti betydligt större potential än så, när människor väl får upp ögonen för att SD faktiskt inte är något extremt parti med så kallad främlingsfientlighet som främsta nummer. Låt oss därför – och nu talar jag till alla partikolleger – tänka 8 – 10 procent!

SDs partisekreterare Björn Söder talar vid ett torgmöte. Riksdagen nästa!

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är med en positiv inställning. SD kommer säkert att hamna under fyraprocentsspärren i ett antal kommande opinionsmätningar inför riksdagsvalet 2010 och kommer antagligen att råka ut för ytterligare skandalungar i form av infiltrerande journalister och annat. Låt oss dock inte nedslås av detta. Tvärtom borde vi glädjas åt det faktum att etablissemanget är berett att göra allt för att få oss att framstå i dålig dager, det visar att det är dödsförskräckt – och en sådan sinnesinställning håller inte i längden.

Dessutom är jag övertygad om att väljare som kan tänka sig att rösta på SD inte bryr sig så förfärligt mycket om skandalreportage av den typ som förekommit i SRs Kaliber. Ty vad fick de ambitiösa Kaliber-töserna fram egentligen? Efter omkring 100 bandtimmar lyckades man uppbåda ett fåtal citat från sverigedemokrater som kanske inte var så lyckade, men som likväl inte avviker märkbart från vad som brukar yttras kring vilket fikarumsbord som helst i vårt avlånga land. Inget som jag menar skadar partiet det bittersta.

I Aftonbladets/United Minds opinionspejling fick vänsteroppositionen 46,7 och alliansregeringen 44,8 procent av sympatierna, varmed alltså SD skulle få en vågmästarroll. Mycket kommer förvisso att hända under de 16 månader som återstår till riksdagsvalet. Det är inte säkert att SD får en vågmästarställning. Jag är emellertid övertygad om att vi kan få betydligt fler röster än de som för oss närmast över fyraprocentsspärren.

Varför skulle inte vi kunna bli ett parti av samma storleksordning och dignitet som Fremskrittspartiet i Norge och Dansk folkeparti i Danmark?

Invandrings- och flyktingfrågan är det som de flesta – för att inte säga alla – förknippar med oss sverigedemokrater. Det är en förvisso en avgörande fråga för vårt lands framtid och identitet. Ett ohejdat inflöde av människor från främmande länder och främmande kulturer – det vill säga en massinvandring – hotar med naturnödvändighet Sveriges identitet. Därför är det definitivt dags att inta en avsevärt mer restriktiv hållning än den vårt land hitintills har ådagalagt.

Jag menar dock att vi inom SD måste lägga ner mer kraft på att bredda agendan och höja siktet. Vi är inte och får inte vara ett ”enfrågeparti”. Som ett uttalat värdekonservativt parti finns det så mycket mer SD kan lyfta fram än enbart invandrar- och flyktingfrågan. Personligen är jag mest intresserad av att arbeta för ett realistiskt stärkande av vårt försvar samt att främja den traditionella familjens ställning i samhället. Dessa båda frågor ser jag som minst lika viktiga för Sveriges – och vårt partis – framtid som invandrarfrågan.

Folkförsvaret bör vara en sverigedemokratisk hjärtefråga.

När det gäller att profilera Sverigedemokraterna som ett parti som kan nå uppåt tio procent i nästa val – och det är bara en början – bör vi enligt mitt förmenande tänka ”politiskt inkorrekt”. SD skall helt enkelt vara det minst politiskt korrekta partiet som tänkas kan!

Därför är jag exempelvis kritisk till partiets acceptans av den gröna klimatpolitiken, som utgår från föreställningen om att moder jord hotas av temperaturhöjningar som anses emanera ur mänsklig aktivitet såsom utsläpp av växthusgaser på alla möjliga och omöjliga sätt. Den historiskt bevandrade vet emellertid att jordens klimat har skiftat genom alla tider. På vikingatiden var det exempelvis så pass varmt att Grönland var, just det, grönt…och det berodde garanterat icke på några utsläpp av växthusgaser från industrier och bilar!

 Grönland var helt grönt på vikingatiden – och är det delvis fortfarande.

På medeltiden slog det till och blev kallare, vi fick något som kallats ”lilla istiden” som höll i sig ända in på 1800-talet. Den klimatförändringen tillät exempelvis Carl X Gustaf och hans trupper att gå över Bälten och klå danskarna 1658. Klimatet och temperaturerna har sedan fortsatt skifta, och jag garanterar att inget av detta har haft något som helst samband med utsläpp av olika slag. Det får i stället tillskrivas aktiviteter inom solen. Så varför skall SD jamsa med de övriga, ängsligt politiskt korrekta partierna i miljö- och klimatfrågorna?

I  familjefrågan har SD redan en utomordentlig inställning med en lägre abortgräns än något annat parti inklusive KD och avvisande av samkönade ”äktenskap”. Som jag ser det bör SD spinna vidare på detta och lyfta fram familjepolitiken betydligt mer än vad som hittills skett.

Men, och jag upprepar detta, vi skall inte glömma frågan om invandring och flyktingmottagning. Den är och förblir en hörnsten i SDs identitet.

Nu skall vi under alla omständigheter se till att alla medlemmar och sympatisörer går man ur huse för att lägga sin röst på SD i valet till Europaparlamentet den 7 juni.

Det spelar ingen roll om man ”skiter i EU” (som det brukar heta) eller ej, det viktiga är att stärka SDs aktier med tanke på riksdagsvalet nästa år. Tänk så och det blir lättare att masa sig från sofflocket och till vallokalen.

Låt oss sverigedemokrater se till att Aftonbladets värsta mardröm besannas!