Archive for the ‘Gud’ category

Guds fingeravtryck i skapelsen

19 juni, 2014

imagesUDGEQ90V Den stora smällen (Big Bang).

Ateismen, detta irrationella 1800-talsfenomen som hängt med ända upp i vår tid, blir ett alltmer nattståndet sätt att betrakta tillvaron och skapelsen. Det framgår av den norskspråkiga film med titeln ”Vetenskapen bevisar Gud” som återfinns via länken överst och som blottlägger Guds fingeravtryck i skapelsen. Se den gärna som bevis för Guds existens.

Så vitt jag känner till finns det i dag allmän konsensus om den så kallade Big Bang-teorin: att allt som existerar uppstod genom en kosmisk ”smäll” för dryga 13 miljarder år sedan. Från en oerhört komprimerad punkt packad med energi tillkom universum, vilket därefter hela tiden har utvidgat sig.

Det var alltså inte frågan om att allt bildats ur kaos, ty om så varit fallet hade det hela, förr snarare än senare, kapsejsat med ett brak lika signifikativt som den ursprungliga smällen. En del muslimer hävdar till och med att Big Bang omtalas i Koranen.

Filmen konstaterar att ingenting sker eller har skett av en slump eller en ödets nyck. Universum präglas i själva verket av fininställda konstanter som vittnar om att bakom skapelsen finns en intelligent kreatör med ett bestämt syfte: nämligen att förbereda allting för människans entré på universums scen.

untitled C. S. Lewis (1898-1963).

Detta sätt att se på världen kan kallas teistiskt – som förutsätter att det finns en Gud – i motsats till materialistiskt, som räknar med att allting skett via opersonliga naturlagar fotade i slumpen.

Den brittiske, kristne författaren C. S. Lewis (1898-1963) konstaterade att naturlagarna lika litet som vetenskapsteorierna producerar några begivenheter. Till detta behövs en bestämd, bakomliggande vilja. En fysikalisk lag beskriver endast ett fenomen men kan ej ge upphov till något i sig själv.

Den grundläggande frågan är: varför finns något över huvud taget? Ingenting kan inte ha orsakat någonting. Orsaken till att allt uppkom är det fenomen och framförallt den personlighet vi kallar Gud. Gud satte igång allting genom den stora smällen i tidernas begynnelse. Gud är en personlig, icke orsakad varelse oberoende av tid och rum som hade som målsättning att förverkliga sig själv i människan.

Fibonacci Leonardo av Pisa (Fibonacci).

Genom hela universum finns oomkullrunkeliga, matematiska principer vilka påvisar alltings ordning och regelmässighet. Fibonacci-sekvensen, uppkallad efter den italienske matematikern Leonardo Fibonacci eller Leonardo av Pisa (cirka 1170-1250), demonstrerar universums precisa matematiska strukturer från snäckornas till ananasfrukternas uppbyggnad och kaninernas fortplantningscykel.

Mer om den märklige Fibonacci här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Leonardo_Fibonacci

Ett annat matematiskt naturfenomen är det Gyllene snittet, varom konstnärer varit medvetna i hundratals år. Det är dock vare sig Fibonacci-sekvensen eller det Gyllene snittet i sig som skapat någonting: skaparen är den kraftfulla personlighet som i sitt sinne gav upphov till dessa lagar och principer.

rolig-tecknad-ananas-frukt_1046271Fibonaccis sekvens går igen exempelvis i ananasfruktens uppbyggnad.

Uttryckt med Galileo Galileis (1564-1642) ord:

Matematik är språket Gud skrev universum med.

Mot den ovan skisserade bakgrunden blir det uppenbart, att det egentligen inte förefinns några vattentäta skott mellan religion och vetenskap. De båda är blott olika sätt att utforska verkligheten, där religionen står för de inre och vetenskapen för de yttre aspekterna av tillvaron.

images3CJRY9KN Galileo Galilei: matematiken är Guds språk.

 

Bevisat: Gud finns!

8 december, 2013

Det har förhoppningsvis ej undgått någon som läser min blogg hyfsat regelbundet att jag är troende person. Eller, som jag själv föredrar att säga, vetande. Jag vet att Gud finns.

Jag behöver bara iakttaga en snöflinga på nära håll för att bli klar över detta. Ingen annan än den störste konstnären av alla kan ha givit upphov till ett sådant underverk:

640x492_12061453_screen-shot-2013-12-06-at-9_53_35-am

Ingen snöflinga är den andra lik. De vittnar alla om Skaparens existens.

640x501_12061447_screen-shot-2013-12-06-at-9_47_39-am

Nej, jag förväntar mig inte att alla skall hålla med mig. För mig räcker emellertid snöflingans underbara skönhet och regelbundna uppbyggnad för att jag skall förstå att det finns en högre person och kraft i universum som åstadkommit allting i detta inklusive människor, djur och växter. Han/hon har gjort detta utav sitt eget väsen som är kärlek.

Att blicka upp mot den väldiga och omätliga stjärnhimlen en klar natt fungerar på samma sätt för mig. Guds majestät finns i det största lika väl som i det minsta. Han finns också inom mig vilket jag kan erfara i mitt sinne under gynnsamma omständigheter i samband med bön och andra innerliga ögonblick. Jag känner då en överflödande värme och närhet. Han finns nära till hands i såväl prövningens som glädjens stund.

Mer om snöflingor i text och bild här:

http://www.foxnews.com/weather/2013/12/06/youve-never-seen-snowflake-in-this-much-detail/?intcmp=obinsite

Som Paulus skriver i Romarbrevet 1:19-20:

Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbarat bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem.
   Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk. Så äro de då utan ursäkt.

Enligt Paulus har alltså de som hävdar att Gud inte existerar, eller endast gör det i människans fantasi, ingen ursäkt. Genom att studera Guds verk i naturen och universum kan vi bli varse att han finns. Genom snöflingan, stjärnhimlen eller för den delen i en myrstack.

Gud, Jesus och monoteismen

27 december, 2010

 Profeten Joseph Smith.

När jag åkte buss 753 hem från Södertälje centrum i går kunde jag inte undgå att höra ett samtal som utspann sig mellan två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonerna) och en ortodoxt troende man med sina rötter i Mellanöstern.

Samtalet bestod i att de båda unga männen – som talade engelska med en omisskännlig amerikansk accent – informerade om sin kyrka medan mannen infogade frågor på lämpliga ställen. De berättade om mormonprofeten Joseph Smith (1805-44) och hävdade att det i dag finns tolv profeter vilka alla kommunicerar med Jesus Kristus. Så mycket mer hann jag inte uppfatta av kommunikationen innan det var dags för mig att kliva av bussen.

Jag har  i olika sammanhang många gånger stött på mormonmissionärer. Jag bekänner mig inte till deras tro men har inte kunnat undgå att beröras positivt av missionärernas alltid trevliga uppträdande och så att säga äppelkindade trosnit. Det skänker mig en känsla av hopp för mänskligheten att unga män – jag vet inte om det finns kvinnliga mormonmissionärer – lämnar sina ombonade hem för att resa ut i världen och berätta för andra människor och folk om sin tro.

Uppenbarligen har Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kört en missionsdrive i samband med julen eftersom jag även råkade på dem på Gågatan dagen för julafton; en mindre grupp unga män framförde då julsånger och delade ut lappar med rubriceringen ”Gläd dig o jord.”

Mormonrörelsen med sitt centrum beläget i Utah i USA är naturligtvis endast en av otaliga monoteistiska rörelser och en av dem som firar julen till minne av Jesu Kristi födelse. Jesus lär för övrigt ha fötts omkring år fyra före det år som vår tideräkning har som utgångspunkt:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/arnoll2.htm

Jesu korsfästelse gav upphov till en helt ny religion.

Jesus, på hebreiska Yeshua, föddes enligt tradionen i Betlehem som ligger i det område i det Heliga Landet som i dag kallas Västbanken. Han var till det yttre en kringvandrande predikant som samlade en skara anhängare omkring sig och som kom med en delvis ny tolkning av den judiska religionen.

Jesus gjorde anspråk på att vara den judiska Messias (Meschiah), den till konung smorde ledargestalt som profeterna och skrifterna i den judiska traditionen berättar om skall komma en dag och frälsa det utvalda folket. Det religiösa etablissemanget förmådde dock inte ta Jesu budskap till sig utan överlämnade honom i romersk hand att avrättas genom korsfästelse.

Jesu korsfästelse och död tvingade fram en helt ny religion med en grundläggande teologi som gjorde gällande att Mästarens offerdöd hade varit förutbestämd sedan tidernas begynnelse. Därmed förvandlades Jesu avrättning från ett tragiskt misslyckande till en strålande seger, ett teologiskt genidrag signerat Paulus som var arkitekten bakom kristendomen.

Monoteismen – tron på en enda Gud som skapat världen och universum – uppstod för ungefär 4000 år sedan och har som centralgestalt Abraham från Ur i Kaldéen, som därmed anses ha grundat de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam.

Som jag ser det är monoteismen den största gåva som givits mänskligheten, eftersom den gör det möjligt för oss människor att lära känna den suveräna entitet  vi kallar Gud vilken verkar i det ofattbart stora likväl som i det lika ofattbart lilla.

Den tidigare nämnde Paulus fastslog i Romarbrevet 1:20 att det var fullt möjligt att få en förståelse för Guds natur genom att studera skapelsen:

Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens begynnelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk.

En traditionell framställning av Paulus med sina epistlar (brev).

Med dessa Pauli ord vill jag önska alla mina läsare ett gott slut på 2010 och ett riktigt gott 2011!

Koskinen ger ett ansikte åt kyrkans förvirring

6 juli, 2010

 Lennart Koskinen i biskoplig ornat.

Efter incidenten med Visby-biskopen Lennart Koskenkorvas…förlåt Koskinens, aborterade försök att stoppa en av Sverigedemokraterna anordnad debatt på Donners plats i Visby kunde man i diverse fora läsa om hur Koskinen fösts bort ”med våld” av sverigedemokrater. Själv talade biskopen om ”gorillor.”

En video från händelsen i fråga visar dock hur två SDare – vilka såvitt jag kan se är den kortvuxne och spenslige Kent Ekeroth och den snälle och försynte SDUaren William Petzäll – mycket försiktigt, jämte folk från Säkerhetspolisen, söker övertyga fridstöraren om att SD faktiskt hade vederbörligt tillstånd för debatten om kultur och integration mellan partisekreterare Björn Söder och Kristdemokraternas Rolf Tufvesson. Se videon här:

http://www.youtube.com/watch?v=F8Ak2JKRqDk&feature=youtube_gdata

Enligt ett citat i tidningen Dagen 6/6 skall Koskinen bland annat ha sagt: ”De försöker störa vår verksamhet och profitera på vårt goda rykte.” Men ursäkta – var det inte Svenska kyrkan det var fråga om?

Svenska kyrkan har under en följd av år, icke minst med tillhjälp av biskop Koskinen, avlägsnat sig alltmer från sitt kristna kärnbudskap till ett bli ett slags profant rättfärdighetsinstitut (se exempelvis min beskrvning av denna utveckling i boken Åter till det kalla kriget, Contra förlag 1993). Bilden av Svenska kyrkan som ett vänsterpolitiskt organ framträdde redan på 1950-talet och fick ökad vind i seglen på 1960-och 1970-talen, då den så kallade kristna vänstern framträdde. Några av dess representanter hävdade exempelvis att Jesus, om han hade levt på den tiden, förmodligen hade haft ett FNL-märke på sig och stött kommunistiska revolutionsrörelser. Andra, såsom Båstads-prästen Ingemar Simonsson, tyckte att det var lämpligt att demonstrera sin kristna tro genom att med våld stoppa tennismatcher.

När det började bli mindre populärt att backa upp mördarband i Tredje världen och bruka våld mot idrottsevenemang gick en del prelater över till andra exotismer såsom att hävda att homosexuell utlevelse gick utmärkt väl ihop med det kristna kärleksbudskapet eller att man egentligen inte behövde tro på något särskilt – utom möjligen då ”den universella godheten” eller ”den skapande anden” eller något annat lika stringent – för att kalla sig kristen. Snälla Gud och Jesus förlät ju i alla fall allting ändå! En annan egenhet för den alltmer utflipprade Svenska kyrkan var att brännmärka Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Framförallt dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar personifierade den kyrkliga urartningen genom sitt luddiga budskap, där han i alla fall lyckades uppbåda en verklig övertygelse i två fall: när det gällde att kasta sig över Israel och när det gällde att bryta en lans för diverse exotiska livsstilar. Så lät Hammar den beryktade fotografen Elisabeth Ohlson exponera sin fotoutställning avbildande Jesus och lärjungarna som bögar och HBT-personer i slutet av 1990-talet, vilket för övrigt fick mig att gå ur Svenska kyrkan.

Lennart Koskinen, född i Helsingfors 1944, kan på många sätt sägas ge ett ansikte åt denna kyrkliga förvirring. Koskinen prästvigdes 1975 och gav under 1980-talet  så kallade radioandakter med användande av hälsningsfrasen ”Gomorron Gud.” 1991 blev han domkyrkokomminister i Uppsala och 2001 domprost i Stockholm. 2003 efterträdde han Biörn Fjärstedt som biskop i Visby stift, varmed han även fick ansvar för Svenska kyrkans närvaro i utlandet.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Biskop emeritus  Fjärstedt var och är raka motsatsen till vad Koskinen är – en principfast kristen, som efter sin pensionering riktat stark kritik mot kyrkans liberateologi och då icke minst anammandet av samkönade äktenskap, något som gjort kyrkan isolerad i internationella sammanhang. Fjärstedt har gått så långt som att uppmana kyrkoledningen inklusive ärkebiskopen att avgå. Exempel på Fjärstedts rakryggade inställning ges i en intervjuartikel i Dagen 9/12 2009:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196349

Men Lennart Koskinen, han bara flummar på. Sin trosförklaring avgav han i en bok med titeln GUD 2000 där han framställer en bild av Gud såsom varande typ kosmisk energi och ande; något utrymme för djävul eller helvete finns det inte i Koskinens flummiga världsbild. 2007 avslöjade SVTs ”Uppdrag Granskning” att Visby-bispen ägnat sig åt ett lönande extraknäck  inom ramen för sin firma Humankonsult Lennart Koskinen AB – bland annat hade han hållit en föreläsning om etik i Finspång och fakturerat uppdragsgivaren 15 000 kronor plus resekostnader. Det föranledde Koskinen att gå ut och beklaga sig över ”mediadrev” och skälla ut massmedia för personförföljelser och osanningar. Samtidigt odlar han och sprider de mest bisarra vanföreställningar om Sverigedemokraterna, till exempel att SD inte anser att alla är ”lika värda.”

I samband med SD-debatten smällde kyrkliga funktionärer således upp en banderoll på kyrkotältet med texten ”För allas lika värde.” Andemeningen är glasklar: vi tycker så här, men det gör inte SD. Men det är ju just det vi sverigedemokrater gör – alla människor har i grunden samma värde, vilket dock inte innebär att alla får rum i Sverige! Skall det vara så förtvivlat svårt att förstå?

2009 hettade det på nytt till kring Koskinens namn, då han i en intervju i Gotlands Allehanda (GA) kallat präster som följer sitt samvete och sin Bibel  och säger nej till att viga samkönade par  för ”talibaner” och ”svartbröder”. Enligt GA övervägde den förtidspensionerade Gotlands-prästen Bernt Fransson att anmäla Koskinen till Kyrkans ansvarsnämnd. Så småningom kröp Koskinen till korset och bad i en insändare i GA om ursäkt för sitt ordval.

Mer Koskinen in action. Det väckte en del uppseende då han anklagade sångerskan Carola för att ha fel, då hon i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti – där Carola besökt fadderbarn – hävdade att det står i Bibeln att det skall ske en myckenhet av naturkatastrofer  i de yttersta dagarna. Koskinen hade tydligen inte öppnat sin Bibel på ett tag, ty det står faktiskt just så. Exempelvis i Lukas evangelium 21:11: ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.”

Man må tolka bibelutsagor som denna hur man vill. Att de återfinns i Bibeln – vilket var vad Carola hävdade – kan emellertid inte förnekas. Carola hade alltså rätt, Koskinen fel.

Ytterligare  en sak man kan säga om Lennart Koskinen är att han har en viss faiblesse för islam. På annat sätt kan man inte gärna tolka det faktum, att han i sin verksamhet som ”humankonsult” och etisk rådgivare åt amerikanska och arabiska företag förordat ett islamskt sätt att se på ekonomi: det vill säga utan förekomsten av ränta och med ett allmosesystem. Om detta fascinerande ämne skrev Pontus Schultz en kommentar i samband med Almedalsveckan 2008.

Koskinens försök att stoppa det fria ordet i Visby fick ett eftermäle i form av en TV-debatt med bland andra Jimmie Åkesson närvarande. När Koskinen talade om de nämnda ”gorillorna” contrade Åkesson med att ”Du skämmer ut Svenska kyrkan.” Jag instämmer för det allra mesta i vad min partiledare säger, dock inte här.

Ty hur kan någon skämma ut något som redan är så till den milda grad utskämt som Svenska kyrkan?

Man blir ju bara glad…

18 mars, 2010

Som utlovat i mitt inlägg ”Man blir ju förbannad…” följer här en motsvarande lista över allting – eller i alla fall ett axplock därav – som finns att bli glad över. Allt naturligtvis sett ur ett strikt personligt perspektiv. Konstaterar också att min tidigare ”förbannad-lista” gav en del eko. Nationaldemokraterna gjorde exempelvis ännu en hatvideo riktad mot undertecknad, den ungefär femtielfte i ordningen, där jag anklagas för att förstöra nationalismen. Men nu alltså…

Man blir bara glad…

…när  dagsmejan tar allt större kvantiteter snö och man börjar kunna ana den annalkande våren. Och visst är vi lyckligt lottade som har dessa fyra distinkta årstider som ger oss omväxling och en hel massa saker att glädja oss åt!

…när Gud påminner en om sin existens på så många förunderliga sätt – genom naturens skiftningar, genom en varm känsla i hjärtat, genom att begåva en med familj och många kära vänner och bekanta, genom besjälade ögonblick av klarhet som visar hur allt hänger ihop, genom Sitt vittnesbörd i Bibeln och andra heliga skrifter, genom…tusen andra ting.

…när man vet att det finns ett oändligt antal människor som arbetar för det goda på ett eller annat sätt. Bara ett enda exempel – Janis Vikmanis i Svensk-lettiska föreningen, som på föreningsaftonen i går saluförde vantar och sockor som stickats av kvinnor i en fattig del av Lettland och som låter inkomsterna gå direkt till nödlidande i landet.

Visst blir man glad över att René Artois (Gorden Kaye) är tillbaka i rutan!

…när TV4+ repriserar den klassiska brittiska komediserien Állo, Állo och man återigen får gapskratta eller småle åt kaféägaren René Artois med sina älskarinnor Yvette, Maria och Mimmi, hans falsksjugande hustru Edit, hennes kverulerande mor madame Fanny, de tyska armétöntarna general von Klinkerhoffen, överste von Strohm, löjtnant Gruber och kapten Geering, Herr Flick från Gestapo, motståndsledaren Michelle, de hårdföra kommunistiska motståndsflickorna, de undangömda brittiska flygar”essen”  Fairfax och Carstairs och alla de andra udda figurerna.

…när åtminstone några mediaröster upptäcker att Sverigedemokraterna inte bara har invandringskritik på sitt program. Som när RFSUs Åsa Regnér och Mats Wingborg, nära medarbetare till Anna-Lena Lodenius, i Aftonbladet 17/3 gör gällande att SD har den mest extrema familjepolitiken i Sverige (se länken nedan). Detta därför att SD har abortstopp efter tolfte veckan, stödjer den traditionella familjen och avvisar ”äktenskap” mellan homosexuella. Sanningen är naturligtvis att det är de etablerade partierna som är extrema, medan SD har en fullt normal syn på dessa frågor!

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6791957.ab

…när Dansk Folkeparti får med sig de danska regeringspartierna på en mer restriktiv invandringspolitik och därmed ställer upp en modell som Sverige med fördel kan följa. Vi har faktiskt fått nog av islamisering, ghettovåld och diskriminering av svenskar nu.

…när riksdagen efter omröstning förklarar att det Ottomanska riket, det moderna Turkiets föregångare, gjorde sig skyldigt till folkmord genom att massakrera omkring 1,5 miljoner armenier och andra kristna i samband med Första världskriget (Seyfo). Den islamistiske turkiske premiärministern Erdogan contrade, nästan som ett brev på posten, med att hota med massavvisning av 100 000 armeniska gästarbetare, därmed visande att Turkiet inte är ett moget, civiliserat land som har i den europeiska gemenskapen att göra.

…när den rätt mediokre men ack så modige konstären Lars Vilks vägrar låta sig skrämmas av avgrundsvrålen från tusentals islamistiska grobianer, av vilka några vävt mordplaner mot honom.

…när man man ändå kan sitta och skriva det här blogginlägget trots svårartat ryggskott!

…när man kommer fram till sin husläkare redan på andra försöket under hans telefontid.

…när den viktiga kulturtidskriften Contra (konservativ-liberal) nu är inne på sitt 36e år trots små ekonomiska omständigheter och alltså fortsätter sitt väsentliga arbete mot diktatur, kollektivism och politisk korrekthet.

…när SD fortsätter sin utveckling som ett modernt, värdekonservativt parti fjärran från den neanderthalnationalism som exempelvis skitpartiet (ni vet vilken färg skit brukar ha) ND fortsätter att tönta omkring med.

…när staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, står fast mot omvärldens fientlighet och fortsätter att fungera som ett hemland för världens judar.

…när man kan fira den irländska nationaldagen St. Patrick´s Day (17 mars) med Irish stew, Guiness och whiskey – och massor med irländsk folkmusik – också i Sverige!

…när man vet att det bara är knappt tre månader kvar till den svenska nationaldagen den 6 juni; låt oss göra den till den festligaste och färgstarkaste någonsin! Hatten av för de riksdagsledamöter som fick igenom motionerna som förvandlade den litet gråtrista Svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag, som nu också är helgdag!

Lyssna gärna på Carolas version av ”Du gamla, du fria”:

http://www.youtube.com/watch?v=p97lwet0TzU

…när vårt kära SD åter hamnar i rampljuset med Valkonferensen i Stockholm den 27 mars.

…när man tänker tillbaka på den uppväxt man haft förmånen att få ha i detta underbara land, som inte blir mindre underbart – som land betraktat – av alla de misslyckade regeringar det tvingats se. Och jag tillhör inte kategorin folkhemskramare som har idolporträtt av Per Albin och Tage därhemma.

Leve (det blivande) brudparet!

…när man vet att det stundar ett kronprinsessbröllop om precis tre månader! Inte ens den gammelsure republikanen Peter Althin med sitt förslag om att ta bort kungen från våra mynt kan rubba min glädje härvidlag.

…när man får kvitto på att ens blogg tillhör de mer inflytelserika bloggarna i Sverige. Jag citerar ur inflytande.se: ”Tommyhansson.wordpress.com är en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 26 % av svenska bloggar är mer inflytelserika.” Kolla själv:

http://www.inflytande.se/blog/tommyhansson.wordpress.com/

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Jesus i ett judiskt perspektiv

19 februari, 2010

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

imagesCA86O10V

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.