Den ”Israel-vänliga” Expressen

Tidningen Expressen ägs av Bonnier AB. Detta brukar i vänsterextrem och toknationalistisk vulgärpropaganda tolkas som att tidningen ingår i något som kallas för ”Israel-lobbyn”, ett uttryck som rätt nyligen användes av det olycksaliga kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö för att få dennes egna antisemitiska klavertramp att framstå i bättre dager.

Det faktum att Bonniers är en judisk släkt, låt vara en i det svenska samhället synnerligen assimilerad sådan, tas i sammanhanget alltså som intäkt för att man därför med naturnödvändighet också måste stödja staten Israel i vått och torrt. Intet kunde dock vara längre från sanningen, vilket vi sett tallösa exempel på i modern historia.

Ett av de senaste är Expressens politiska redaktörs Anna Dahlberg utrikesartikel på ledarsidan den 21/3. Under rubriceringen ”Bråka mera” hälsar Dahlberg med tillfredsställelse det faktum, att ett diplomatiskt gräl utbrutit mellan Netanyahu-regeringen i Jerusalem och Obama-administrationen i Washington. I artikeln bannar Dahlberg den i USA inflytelserika lobbyorganisationen AIPAC – America Israel Public Affairs Committee – och talar bland annat om ”USAs ensidiga stöd till Israel” och att USA traditionellt idkat ”undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter.”

 ”Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn”

Bakgrunden är att den israeliska regeringen haft den makalösa fräckheten att uttrycka sin önskan att bygga bostäder i en del av  sin egen huvudstad.

Ni som vill och orkar kan läsa hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.1925107/anna-dahlberg-braka-mera

Att Israel, Mellanösterns absolut enda demokrati omgiven av fientliga grannar, företräder våra västerländska värden avseende frihet, demokrati och yttrandefrihet i en del världen som vimlar av korrupta diktaturer får man givetvis inte veta ett dugg om när man läser Anna Dahlbergs artikel.

När jag tar del av Anna Dahlbergs aktstycke kan jag inte låta bli att tänka på proggbandet Gunder Häggs låt ”Bröderna Surf” från 1970-talets början. Texten börjar så här:

Vem vill inte höra bröderna Surf/när de talar om politik/de glider så elegant på ytan/ ty detta är slätstrukenhetens teknik

I låtens refräng hittar vi bland annat följande ord:

Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn/Barnen leker med upprymda skratt under denna hemska syn

Låten, framförd av legendariske sångaren Tore Berger, är visserligen en kritik av de utrikesrapportörer som enligt Gunder Häggs marxistiska smak var upprörande högervridna (!) men kan, enligt min enkla mening, lika väl appliceras på Expressens inställning till Israel. Som sannsynligtvis är att Israel bör vara allt det som Expressen tycker att den judiska staten skall vara: alltså liberal, hållningslös, politiskt korrekt och, framförallt, självutplånande.

Västra tempelmuren i Jerusalem är det enda som återstår av Herodes tempel.

Expressens stöd till staten Israel är således i högsta grad villkorat. I samma stund som Israel väljer att inte jamsa med den så kallade världsopinionen, utan i stället vidtar kraftfulla åtgärder i syfte att försvara sina gränser, sitt territorium och sitt folk, släpper tidningen fram Anna Dahlberg eller någon annan pissliberal medlem av brödraskapet Surf att förklara, att nu har man avvikit från den liberalism, hållningslöshet, politiska korrekthet och självutplånande attityd som Israel måste intaga för att vinna Expressens och kanske också Bonnier-släktens gillande.

Anna Dahlberg tycks för övrigt vara väldigt förtjust i bråk som universalmedel när det gäller att sätta ”fel” Israel på plats. Så här skrev Dahlberg i en ledarartikel den 6/12 2009 under rubriken ”Bråka på, Bildt”:

http://www.expressen.se/ledare/1.1804189/braka-pa-bildt

Bakgrunden till denna utgjutelse var att utrikesminister Bildt å EU-gemenskapens vägnar då hade krävt att Israel skulle tillgodose den palestinska sakens våta dröm, nämligen att Jerusalem skulle delas och vara huvudstad för såväl judiska som arabiska statsbildningar.

Varmed, detta måste tilläggas, den östra delen av Israels huvudstad skulle förvandlas till en alldeles egen lekhage för den sorgliga armé av självmordsmördare och andra terrorister som Hamas, Fatah och deras mecenater i Teheran, Damaskus och Tripoli  gemensamt håller sig med.

Premiärminister Benyamin Netanyahu hade naturligtvis alldeles rätt när han i Washington nyligen påpekade, att a) Jerusalem var judisk huvudort redan för 3000 år sedan och b) Jerusalem inte är någon israelisk bostättning.

Utrikesminister Hillary Clinton läxar upp Israel hos AIPAC.

Kan någon slutligen förklara för mig varför det är så självklart att Israel måste utrymma alla de av palestinierna ockuperade områdena i Israel/Palestina samtidigt som det finns mer än en miljon palestinaaraber på israelisk jord?

Och för den delen också hur palestinska organisationer och deras eftersägare med anspråk på att bli tagna på allvar kan plädera för en palestinsk statsbildning, när ingen palestinsk företrädare till dags dato med någon som helst trovärdighet förmått demonstrera att man förmår administrera en sådan stat?

Den påstått Israel-vänliga Expressen och den stureplansvimlande Anna Dahlberg kan det under alla omständigheter inte.

Därför är jag konservativ (I)

Ända sedan jag började skriva denna blogg i december 2008 har det varit min målsättning att skildra min väg till konservatismen och vad det är som är så fantastiskt bra med denna ideologi. Det har dock hela tiden dykt upp andra, spännande ämnen att skriva om och jag har inte kommit till skott tidigare. Nu skall det emellertid bli av. Då ämnet är komplext kommer jag att dela upp det på flera blogginlägg framöver. Däremellan blir det efter vanligheten kommentarer i diverse andra ämnen.

När jag först drogs mot politiken skedde det mitt under värsta vänstertiden i mitten på 1960-talet. Den amerikanska studentvänsterns åsikter, värderingar och ideal hade då nått även Sverige, vilket innebar att USA korsfästes för kriget i Indokina och blodbesudlade diktatorer i röda Kina, Nordkorea, Albanien, Nordvietnam och på Kuba höjdes till skyarna.

Sveriges radio och den ännu enkanaliga och svartvita televisionen blev mycket tidigt språkrör för den vänstervridning som spred sig som en kräftsvulst i det svenska samhället. Demagoger såsom Jan Myrdal, Sara Lidman, Peter Weiss, Göran Palm, Joachim Israel och Göran Therborn spydde sin illröda galla i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vänsterdemagogen Göran Therborn, fortfarande i farten.

Den amerikanske presidenten, vid denna tid Lyndon B. Johnson, ansågs vidare vara ondskan personifierad och det kapitalistiska systemet i USA en fruktansvärd hydra, vilken spred död och förintelse över jordklotet genom ”USA-imperialismen” som det skanderades om i allehanda demonstrationståg. Lösningen var givetvis att störta kapitalismen och borgarväldet i grus och aska medelst den väpnade, proletära revolution, som lärofadern Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels hade siat om i ”Det kommunistiska partiets manifest” (1848).

”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today”…

Ni har nog  gissat att också denna bloggare fångades av den röda stormvinden, och redan innan jag fyllt 15 röstade jag, i det skolval som hölls när jag gick i nian, på kommunisterna (faktum är att jag tillhörde de bara 0,6 procenten, eller vad det nu var, som gjorde det). Jag hade, i all min tonåriga vishet, insett att Sanningen stod att finna i den marxistiska ideologin och att ingenting kunde hindra den kommande och saliggörande revolutionen.

Efter att ha inträtt i gymnasiet hösten 1967 kom jag snart i kontakt med andra vänstersinnade elever, vilket ledde till att jag tillsammans med dessa kom att bevista rätt många konserter med ”proggband” främst på Moderna museet i Stockholm. Favoriterna hette Gunder Hägg (Blå tåget), Träd, gräs och stenar samt Gudibrallan. Något parti eller annan organiserad gruppering gick jag dock aldrig med i.

Nedanstående länk går till en mer sentida livespelning med Gudibrallan, ”Fy pårej sosse”:

http://www.youtube.com/watch?v=_EBA5VN3id8&feature=related

Efter hand som åren gick började emellertid den röda fernissan flagna. Dock inte allt på en gång – jag fortsatte gå på proggkonserter och inta oreflekterade vänsterståndpunkter vid diskussioner med jämnåriga. Kårhusockupationen i Stockholm 1968 gick mig dock tämligen spårlöst förbi, och när det 1969 återigen var dags för skolval – denna gång alltså på gymnasienivå – lade jag min röst på socialdemokraterna.

Jag vill hävda att det var två andliga upplevelser som kom mig att slutgiltigt lämna den röda fållan. Jag besökte vid något tillfälle, i sällskap med min då bäste kompis Per Holmer, en marxistisk bokhandel i Stockholm vilket kanske inte låter så dramatiskt. Vid tillfället överväldigades jag dock av en obskrivlig känsla av smuts, depression och hopplöshet som gjorde att jag snabbt ville därifrån och ut i friska luften så jag kunde andas fritt igen. Jag har erfarit samma känsla vid de fåtaliga tillfällen då jag senare besökt liknande typ av bokhandlar.

Den andra upplevelsen härrör från en proggkonsert på Moderna museet våren 1970. Det var när jag i trängseln fann mig stå öga mot öga med en långhårig, skäggig och allmänt ovårdad man, uppenbarligen så ”vänster” man kunde bli, som budskapet ”här hör jag inte hemma” kom till mig. Med ens förstod jag att extremvänstern bestod av en bedrövlig samling elaka, intoleranta sekterister. Mitt definitiva avsked från vänstern kom att äga rum någon månad senare, då jag tillsammans med vänstergänget var på plats när den första så kallade Gärdesfesten hölls på Ladugårdsgärdet i Stockholm i juni 1970.

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan jag blev uttalat konservativ. Om det får ni läsa  i en kommande blogg!