En kritisk titt på HBTQ-lobbyn

Den som vill ta del av garanterat icke politiskt korrekta kommentarer i ofta kontroversiella ämnen gör väl i att följa podcasten ”Ingrid & Conrad”.

I det senaste avsnittet av sagda pratprogram belyses under vinjetten ”Nyfiken på” den så kallade HBTQ-rörelsen, vars härjningar i svenskt samhällsliv alltför ofta tillåts stå oemotsagda. Presentationen lyder så här:

Ingrid och Maria tar sig i dag an hbtq-rörelsen och hur den påverkar samhället. Det råder ingen tvekan om att homosexuella har betydligt sämre psykisk och fysisk hälsa än heterosexuella – ändå föraktas kärnfamiljen och hbtq-varianterna lyfts fram som förebilder. Varför är hbtq-agendan så tydligt vänster? Har verkligen alla bögar och flator samma politiska åsikt? En del av svaren får du av vår expertkommentator Carl. https://soundcloud.com/ingridochconrad/nyfiken-pa-8-hbtq

Alla homosexuella med flera medlemmar i HBTQ-kommuniteten är inte politiska och/eller deltar i Pride-festivaler och andra liknande jippon. De önskar leva i fred och gör ingen större sak av sin sexuella läggning och är värda all respekt för sitt val. För andra i samma grupp är HBTQ-engagemanget del i en politisk kamp mot den rådande så kallade heteronormativa samhällsordningen.

Alla homosexuella går inte i Pride-tåg med Reinfeldt, Babsan och Beatrice Ask.

Den politiska HBTQ-verksamheten har bytt ut den socialistiska/kommunistiska klasskampen mot sexualiteten. Med denna som hävstång skall det gamla ”störtas i gruset”, som det heter i den käcka socialistiska kampsången Internationalen från slutet på 1800-talet. https://www.youtube.com/watch?v=FlCimph7WDE

Liksom så många andra upprorsrörelser emanerar HBTQ-rörelsen från det akademiska USA, där den så kallade queer-teorin såg dagens ljus. Författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005) har påpekat, att denna rörelse i dess radikala form tycks gå ut på att klubba ner allting som grundar sig på etablerad tradition och etik.

Den konservative debattören David Horowitz menade i en artikel i tidskriften The American Spectator (januari 1993, min översättning från engelskan):

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger just i idén om det ‘normala’, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld. (Citerat ur Tommy Hansson: Åter till det Kalla kriget, Contra 1993, avsnittet ”Bögrevolten” sidan 98)

Med andra ord är den radikala queer-teorin betydligt radikalare än kommunismen, som nöjer sig med att omdana de mänskliga produktionsförhållandena för att på så sätt skapa ett utopiskt samhälle enligt marxistiska principer. Bögrevolten, för att nu använda det uttrycket, är den slutgiltigt revolutionära programförklaringen: den förkunnar icke blott Guds och det etablerade samhällets död och undergång utan själva naturens död.

Friedrich Nietzsche: queer-teorins föregångsman?

Det finns klara paralleller mellan queer-teorin och den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844-1900) övermänniskoideal om den dynamiska människan som sin egen gud. http://www.filosofer.se/nietzsche.html

Att ge sig på själva naturen kan dock få konsekvenser som inte förutsetts. Sålunda har det visat sig – vilket också påpekas i ovan citerade påannons till aktuellt avsnitt av ”Ingrid & Conrad” – att såväl homosexuella med flera kategorier ingående i HBTQ-gruppen som deras barn ofta uppvisar sämre hälsa än heterosexuella. Om detta finns vetenskapliga studier, bland andra denna: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

I början av ”Nyfiken på HBTQ-rörelsen” konstaterar Ingrid Carlqvist att den homosexuella livsstilen i media nästan undantagslöst framställs som typ ”fräck” och ”inne”. Att vilja omvända heterosexuella till att bli bögar och lesbiska presenteras som någonting bra, men då det blir tal om motsatsen skrias det i himlens höjd: då talas det om att en persons sexuella läggning är given från födseln och att det finns absolut inga möjligheter att ändra på den. Här en länk till en text av denna bloggare om en TV-sänd plädering för att heterosexuella kvinnor borde bli lesbiska: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/23/rabiata-feminister-pladdrar-om-lesbianism-samtidigt-som-barnen-far-illa/

Detta är sannolikt ett direkt felaktigt påstående. Enligt en noggrann 1960-talsstudie, som tog tio år att genomföra, påvisade psykoanalytikern Irving Bieber (1909-91) och hans medarbetare att homosexualitet kan vara ett inlärt och ej medfött beteende som har med barndomen och relationerna till föräldrarna att göra. Studien bygger på 166 homosexuella mäns utvecklingshistorier vilka jämförs med 100 heterosexuella mäns motsvarande livserfareheter.http://www.emaso.com/links/REF-Books/REF.4-B.htm

Psykiatrikern Charles W. Socarides (1922-2005) drar liknande slutsatser med sin så kallade preoidipala teori från 1978, enligt vilken homosexualitet har sitt ursprung i en beteendestörning i två-treårsåldern. Han menar även i en uppsats, som länkas till här nedan, att tendensen att utan vidare acceptera påståenden om en oundviklig homosexualitet leder till negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Ty om homosexualitet är ett inlärt beteende så finns också möjligheten att det kan läras bort. http://www.orthodoxytoday.org/articles/SocaridesErosion.php

Därmed inte sagt att homosexuella och andra medlemmar i HBTQ-gruppen inte förtjänar att åtnjuta den aktning och respekt som tillkommer alla andra samhällsmedborgare. En sådan respekt är enligt min mening en självklarhet. I ett civiliserat samhälle kastar vi inte ned homosexuella från hustak, vilket radikala islamistgrupper brukar ägna sig åt. Det måste dock vara tillåtet att öppet och utan skyddsnät skärskåda och debattera den mäktiga HBTQ-lobbyns argument och påståenden, precis som sker i ”Ingrid & Conrad”-avsnittet ovan.

Slutligen kan noteras ett intressant initiativ som tagits av en ortodox rabbin i Israel, som går ut på att homosexuella män och lesbiska kvinnor ingår äktenskap med varandra. Jag har tidigare behandlat detta här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/23/bogar-gifter-sig-med-lesbiska-i-israel/

 

 

 

 

 

Om Pride i Järva: Smaklösheten blir inte bättre för att den utlokaliseras till förorterna

 Järvafältet med invandrartät betongförort i fonden.

Jan Sjunnesson, Sverige-vänlig politisk entreprenör, skriftställare föreläsare och debattör, har väckt en hel del uppståndelse genom att bjuda in till en så kallad Pride-parad på Järvafältet i nordvästra Storstockholm den 29 juli, parallellt med att det sedvanliga Pride-evenemanget hålls i Stockholms innerstad.

I inbjudan heter det: ”Vi tågar från Tensta över Rinkeby och Kista till Husby. Valfri klädsel. Vid soligt väder kan man passa på att sola magen och benen.”  http://www.metro.se/nyheter/hbtq-aktivister-protesterar-mot-sd-profilens-pridetag-de-hetsar-mot-invandrare/EVHogt!PJwCm6IuceWC6/

Föga oväntat har Sjunnesson, tidigare redaktör för den Sverigedemokraterna närstående nättidskriften Samtiden och numera medarbetare i Avpixlat, fått praktiskt taget hela den etablerade HBTQ-rörelsen på sig efter sitt initiativ. I Metro, se länken ovan, menar HBTQ-aktivisten Noah Nord att då ”Sverigedemokraterna har en hbtq-fientlig politik” utnyttjar man Pride i syfte att ”vinna billiga poäng och ta fokus från sin egentliga agenda”.

Nord har missat att det inte är Sverigedemokraterna som står bakom Pride Järva-evenemanget, men det kan vi kanske överse med. Sjunnesson svarar: ”De borde välkomna att vi kan ha Pridemarscher överallt i Sverige. Om de tror att de /sic!/ finns en homohatande grupp Sverigevänner…så skulle de välkomna att någon från den gruppen gör tvärtemot och säger att ‘nu ska vi ha en Pridemarsch.”

Det är dock uppenbart att för SD-hatande HBTQ-människor spelar det ingen roll vad partiet eller kretsarna kring det gör. Kritiserar man Pride är det fel, anordnar man en egen Pride-parad är det lika fel. SD/SD-kretsar är lika onda vilken sorts politik man än driver- vilket skulle bevisas.

På SVT Nyheter menar sig RFSLs (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) ordförande, Ulrika Westerlund, ha bilden klar för sig: ”Han /Jan Sjunnesson/ skriver nu in sig i ett mönster som vi har sett från andra länder, för att göra rasistiska poänger.” Sjunnesson: ”Vi vill helt enkelt visa att samma lagar gäller överallt i Sverige.” http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/kontroversiellt-pridetag-moter-hart-motsand

För denna bloggare står det klart att det är Westerlund som har en rasistisk inställning i sammanhanget. Hon tilltror helt enkelt inte invandrarmajoriteten i det aktuella området, varav många muslimer, att kunna hantera en Pride-manifestation på de egna orterna efterson hon betraktar dem som mindre vetande. Dessa människor måste därför skyddas för sitt eget bästas skull.

”An excellent initiative!” skrev Alexander Bard på FB om Pride Järva.

Jag har när detta skrivs ännu inte sett till någon officiell reaktion från Sverigedemokraterna beträffande Sjunnessons initiativ. Däremot har artisten och gayprofilen Alexander Bard stött det på Facebook, vilket måste irritera den etablerade HBTQ-lobbyn något oerhört. Bloggen Petterssons gör skillnad skriver å sin sida bland annat följande:

Hur toleranta muslimer är mot homosexuella kommer att bevisas nästa vecka när Pride Järva arrangeras i de mångkulturella områdena Tensta och Husby. Nu har hbtq-rörelsen chansen att visa upp sig också i de områdena och inte bara i Stockholms innerstad, men vänstern visar redan upp sitt hyckleri. Gärna hbtq, men inte i de muslimska förorterna då detta är ren rasism. http://petterssonsblogg.se/tag/pride-jarva/

Jag tänker inte dölja var jag själv står när det gäller Pride, vilket förvisso vore svårt mot bakgrund av vad jag tidigare skrivit i frågan. Här ett exempel:https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/26/pridefestivalen-ar-over-oss-igen/ Jag anser som övertygad konservativ att Pride-jippot, enkannerligen dess avslutande parad, är en spekulation i smaklöshet, stötande exhibitionism och sexualisering.

Eländet blir definitivt inte blir ett uns bättre av den senaste trenden, att inbegripa oskyldiga barn i sagda depraverade beteende. Här framställs detta försåtligt i Göteborgsposten som att barnen tågar ”för allas lika värde”: http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2743647-barnen-tagade-for-allas-lika-varde

 Övergrepp: småbarn kläs som läderbögar av ansvarslösa målsmän.

Personligen menar jag att en betydande del av det som försiggått i Pride-paraden genom åren måste anses kunna falla under vad som kallas ”förargelseväckande beteende” i brottsbalkens paragraf 16 under rubriceringen Brott mot allmän ordning. Förargelseväckande beteende definieras här enligt följande: ”Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.”

Om blottning, ett beteende som är vanligt förekommande vid Pride, heter det: ”Blottning kan dömas för förargelseväckande beteende om handlingen riktar sig mot flera personer samtidigt…I annat fall är det sexuellt ofredande.” https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rargelsev%C3%A4ckande_beteende

Med detta sagt har ni, kära läsare, förstått att jag inte kommer att stödja Jan Sjunnessons initiativ Pride Järva. Smaklösheten blir inte bättre av att den utlokaliseras till de invandrartäta förorterna. Däremot kan jag gott och väl förstå den tanke som, såvitt jag kan bedöma, ligger bakom evenemanget: att åsikts- och demonstrationsfriheten måste gälla överallt i Sverige och omfattar alla grupper.

 Avpixlats Mats Dagerlind backar upp Pride Järva.

Hur stor anslutning Järva Pride kommer att få må vara osagt. Kanske kommer det att bli som i fallet Pegida, den antiislamistiska rörelsen vars demonstrationer i Sverige vida överträffats numerärt av antalet hatiska motdemonstranter. Om så sker kan Jan Sjunnesson och hans meningsfränder ändå glädja sig åt att ha skapat en hel del debatt på förhand.

Modebögar stöder traditionella familjevärden – kallar Elton John ”fascist”

http://citizengo.org/en/20086-supportdolcegabbana-against-elton-johns-intolerant-inquisition?sid=MTczNzk5NzUxNTA0ODQy

Ett smärre krig har utbrutit i gayvärlden sedan de kända italienska modeskaparna Domenico Dolce och Stefano Gabbana, som är baserade i Milano, i en intervju med magasinet Panorama emfatiskt dristat sig försvara traditionella familjevärden och motsätta sig homosexuellas så kallade rätt att adoptera eller skaffa sig barn på artificiell väg. För ändamålet har de skapat kampanjorganisationen #DGfamily.

Länken ovan ger en sammanfattning av Dolce & Gabbanas synpunkter. Här kan man också ge sitt stöd till deras sak genom att underteckna ett namnupprop.

Dolce citeras på följande sätt i intervjun:

Det var inte vi som uppfann familjen…Du föds och du har en mor och en far. Eller det borde åtminstone vara så, det är därför jag är skeptisk till vad jag kallar kemins söner, syntetiska barn, livmödrar att hyra, säd som väljs i en katalog. Låt oss sedan gå till dessa barn och förklara för dem vem som är deras mor. /Till intervjuaren:/ Skulle du någonsin acceptera att vara en kemins dotter? Fortplantning måste få vara en kärlekshandling.

På frågan ”Skulle ni ha velat vara pappor?” svarar Domenico Dolce: ”Jag är bög. Jag kan inte ha ett barn…Livet har en normalt naturlig väg, det finns saker som inte får ändras. Och en av dessa saker är familjen.”

Alla som vet något om homosexlobbyns makt i det västerländska samhället inser givetvis att sådant inte kan tillåtas passera ostraffat. Lobbyn i fråga, med övergurun sir Elton John i spetsen, har manat till bojkott av de italienska kläddesignarna och anklagat dessa för ”homofobi” (alltså riktat mot två bögar!) och ”diskriminering”. Dolce & Gabbana har i sin tur bitit ifrån sig, och i en tweet har Stefano Gabbana kallat sir Elton ”fascist”:

http://www.msnbc.com/msnbc/dolce-gabbana-fire-back-elton-John

Det kommer minst av allt som någon överraskning att delar av det internationella kändispatrasket, med medlemmar av typ Ricky Martin och Victoria Beckham, slutit upp på Elton Johns sida. Den senares bojkottaktion har dock satts i fråga, då han setts med shoppingkassar efter bojkottmaningen med Dolce & Gabbanas logga på.

 Gayfamiljen Elton John och David Furnish.

Inte heller är det någon sensation att Dolce & Gabbana, som tidigare var ett par, kommer från just Italien – ett land där den riktiga familjen alltfort sitter i högsätet.

 

 

Färgglatt dödshot på kärleksfestival i Falun

http://www.dalademokraten.se/dalarna/falun/falu-pride-firades-med-fargglatt-sammelsurium

Numera verkar det som om alla orter med självaktning skall ha en egen så kallad Pridefestival. Så ock den goda staden Falun i Dalarna. Arrangörerna av Falu-jippot, det tredje i ordningen av detta slag, skriver så här om evenemangets målsättning:

Falu Pride är en normkkritiskt intersektionell, gränsöverskridande och öppenhjärtig HBTQ-festival som välkomnar alla nyfikna människor, med eller utan regnbågar.”

Detta inkluderande upplägg var uppenbarligen dock inte så självklart för alla festivaldeltagare, något som framgår av nedanstående bild.

 Enligt detta budskap i Falu Pride skall SD och ”alla andra borgare” dödas. Foto: Camilla Johansson

Enligt den ”antirasistiska” banderoll som syns på bilden, och som arrangörerna av någon anledning tydligen släppt igenom, skall ”SD och alla andra borgare” dödas. Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men på mig verkar detta onekligen ”öppenhjärtiga” budskap i alla fall inte särskilt välkomnande.

Socialdemokratiska Dala-Demokraten gjorde sitt bästa för att framställa årets Falu Pride som ett vänligt och kärleksfullt arrangemang, ett ”färgglatt sammelsurium” som det står i rubriken till artikeln om festivalen (se länken överst). En besökare citeras så här: ”Jag är här för att stötta och visa att alla människor är lika mycket värda.”

”Antirasisterna” på bilden ovan tycker uppenbarligen inte att detta är ett helt självklart omdöme. Man kan undra vad Falu kommun och andra festivalsponsorer anser om budskapet på banderollen. Kanske litet radikal frispråkighet, bara?

Lättkränkt riksbög ojar sig

http://www.expressen.se/kultur/toppnyheter-/framlingarna/

Vissa blir aldrig nöjda.

Här har Jonas Gardell, 50, arbetat i flera årtionden på att bli Sveriges riksbög. När han så uppmärksammas precis som sådan duger det inte. Då blir Gardell upprörd. På Expressens kultursidor i dag den 24 januari – länk överst – ojar han sig över att konferencieren Sissela Kyle skojar till det litet på Guldbaggegalan:

”Ursäkta, kan en gammal människa få unna sig en sprallig homofil på måndagkvällen!”

I den gardellska litanian är det ingen hejd på hur synd det är om honom och andra så kallade komiker, av vilka några tvingas utstå skämt och annat ofattbart lidande på grund av sin mörka hudfärg som Gardell fattat saken. ”Samhället har fortfarande inte vant sig”, klagar den stackars stenrike 50-åringen.

 Riksfjollorna Mark och Jonas.

Gardells tårdrypande tyck-synd-om-mig-nu-drapa är i mitt tycke bara löjlig. Under decennier har karln alltså på ett aggressivt utåtagerande sätt byggt upp sin image som extremt fjollig riksbög samt på ett hänsynslöst intolerant sätt gisslat alla som inte varit med på noterna som homofober, rasister, fascister etcetera. Dagligdags skämtar därtill Jonas och livskamraten Mark om sin sexuella läggning på Twitter.

Att herr riksbögen och hedersdoktorn nu går i taket när han utsätts för ett kanske inte särskilt begåvat men dock tämligen harmlöst skämt av en kvinnlig komiker på grund av den image han själv tålmodigt byggt upp, bekräftar endast vad jag redan visste: Gardell är pinsamt lättkränkt och egotrippat hyperkänslig. Att han inte är särskilt förtjust i kvinnor visste vi redan.

Det verkar inte räcka för Jonas Gardell att kunna linda stora delar av samhällslivet runt sitt lillfinger: tilldelas hedersdoktorat för pekoralskriverier om Jesus, bli erkänd som genial komiker och som kronan på verket hyllad som Seriös Författare. Minsta dissonans i hyllningskören räcker för att Gardell skall börja ondgöra sig över hur förföljd och hånad han är.

Tro honom inte. Trots sin grimaserande flåshumor saknar Jonas Gardell uppenbart humor, det är hela saken. I alla fall när den går ut över honom själv.

Pride: När upplysning blir till upplösning

Läderbögar på marsch.

Så var då Pride-spektaklet över för denna gång med den vanliga, ohöljt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator. Där gaypoliser och dito militärer tjoade ikapp med så kallade läderbögar, riksbögar som Mark Levengood och Jonas Gardell och ett antal politiker som vill framstå som fräscht fördomsfria.

Och för allan del, låt dem tjoa. Vi har som bekant grundlagsfäst demonstrations-, åsikts- och yttrandefrihet här i landet. Jag är dessutom en tolerant person som hyllar principen ”leva och låta leva”. Ändå kan jag inte låta bli att undra över varför det är så viktigt för en del att visa upp sin sexuella läggning till allmänt beskådande. För mig är sex en privatsak mellan mig och min älskade, inte ett utställningsföremål att köra upp i ansiktet eller till äventyrs röven på folk.

Parallellt med att Pride avslutades tillkännagav regeringen sin avsikt att överväga slopa den hittillsvarande åldersgränsen på 18 år för könsbyte. Man skall alltså inte längre ha behövt uppnå myndig ålder för att fatta ett så livsavgörande och oåterkalleligt beslut som att genomgå en könsbytesoperation. Pådrivande i frågan har varit integrationsminister – under prideveckan hbtq-minister – Erik Ullenhag (FP) tillsammans med RFSLs ordförande Ulrika Westerlund.

Det är alldeles tydligt att vi lever i vad Bibeln kallar de yttersta dagarna då allt vänds upp och ner och välts över ända och då upplysningstid blir till upplösningstid.

Jag utkom 1993 med boken Åter till det kalla kriget (Contra förlag), en samling artiklar och uppsatser publicerade från och med 1974. I den avslutande delen av boken listar jag under rubriceringen ”Vänsterns nya kläder” ett antal företeelser jag menade skulle komma att överta den doktrinära kalla krigs-kommunismens roll som instrument för samhällsomstörtningen. Det första avsnittet i denna del valde jag att kalla ”Bögrevolten”.

Jag hänvisar i detta avsnitt till den nordamerikanske författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005), vilken menade att den så kallade queerfilosofin går ut på att klubba ner allting som utgår från etablerad tradition och etik. I sammanhanget citerar jag den förre vänsterradikalen David Horowitz, som i tidskriften The American Spectators januarinummer 1993 skrev följande:

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger i just idén om det ”normala”, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld.

Saul Bellow fick Nobels litteraturpris 1976.

När jag iakttar förhållandena i västvärlden i dag inser jag med en rysning hur rätt Horowitz hade när han skrev detta för 20 år sedan. HBTQ-revolten förkunnar således ej endast Guds och samhällets utan själva naturens död. Som jag ser det finns det klara paralleller mellan queerfilosofin och Nietzsches övermänniskoideal om den allt övervinnande människan som sin egen gud.

Vi bevittnar i dag hur den ursprungligen underjordiska och starkt avantgardistiska bög- eller queerfilosofin flyttar in i västvärdens regeringskanslier, och att Sverige – den sociala ingenjörskonstens förlovade land – går i bräschen för denna utveckling är endast symptomatiskt. Här har termen ”hen” myntats för att understryka det könlösa idealet, och nu vill alltså regeringen tillåta könsbyte för barn.

Jag är som sagt tolerant. Låt var och en leva som den vill och ta ansvar för sina handlingar. Vad HBTQ-rörelsen kräver är dock inte tolerans utan obetingad lydnad och acceptans gentemot de egna regnbågsidealen. Alla avvikande röster avfärdas såsom svårartat homofobiska och bigotta, om nu någon kommer ihåg det uttrycket. All fri debatt skall strypas och dissidenter marginaliseras.

HBTQ-rörelsen är en del i det samlade politiskt korrekta projektet som även innefattar extrem feminism, galopperande miljöradikalism och mer eller mindre svagsint antirasism. I det sistnämnda konceptet ingår axiomet att all invandring är bra och att alla som inte tycker så är rasister.

I Iran bestraffas homosexualitet med offentlig hängning.

Nu blir det dock komplicerat för HBTQarna. Den ohämmade invandringen medför nämligen ett stort inflöde av muslimer, vilka enligt islams och Koranens påbud har en mycket negativ inställning till allt som har med homosexualitet att göra. I starkt muslimska länder döms således homosexuella till döden – i Iran utförs dödsstraffet genom offentlig hängning. Eftersom våra HBTQ-aktivister inte vill förarga muslimska invandrare avstår man dock från att kritisera sådana företeelser. Många ordinära homosexuella genomskådar dock detta. På annat sätt kan man knappast tolka det faktum att Sverigedemokraterna enligt vissa undersökningar är det mest populära partiet bland homosexuella.

Däremot går det utmärkt att hoppa på ett halvdemokratiskt land som Ryssland, där nyligen lagar som begränsar homosexuell propaganda främst bland barn och ungdom antogs. Det var därför knappast någon sensation när den bisarre musikern och centerpartisten Alexander Bard gick till hårt angrepp på Ryssland i samband med årets Pridefestival.

Alexander Bard vågade ge sig på Ryssland men inte Iran.

Vi får väl se hur det går med de ideologiska försöken att avskaffa den naturliga könsordningen i den nya, sköna värld som Sverige blivit. Personligen är jag övertygad om att dessa försök till slut kommer att haverera, precis som den människofientliga kommunismen gick under som globalt hot mot freden och friheten i världen. Att ge sig på själva naturen brukar i långa loppet inte vara någon god idé.

Uppmaning till bokbål på Pride

Bokbål i Tyskland 16 maj 1933.

Så var det dags igen för det årliga, översexualiserade vulgärjippo som kallas Pridefestvalen.

Till årets nyheter hör ett planerat bokbål som en grupp kallad Kulturmanifestet inbjuder till.

”I hundra, om inte tusen, tals år har religiösa skrifter motsatt sig homosexualitet och lett till att HBTQ-personer misshandlats och mördats för sin ´alternativa livsstil´, hävdas det i ett illa skrivet upprop. ”För att visa stöd gentemot likasinnade människor, som tvingas leva i samhällets periferi och inte får bevisa sin kärlek i giftemål (eftersom det är OLAGLIGT, jämställt med att mörda eller våldta någon) så borde vi alla samlas under Pride-veckan och bränna dessa gammaldags religiösa skrifter och starta en modernare livsåskådning som är mer förstående och tolerant.”

Så långt det så kallade Kulturmanifestets upprop till bokbrännandets fromma. Man diskuterar även passande namn för den ”modernare livsåskådningen” och nämner som ett förslag ”humanism”. Kulturmanifesterarna lär dock inte behöva komma på någon ny ”livsåskådning” eftersom den redan finns: förakt för religion och de normer som hållit ihop vår civilisation samt  den vidhängande föreställningen, att allting är tillåtet.

Försvarsmaktens prideavdelning på marsch. Bäva månde den lede fi!

Särskilt bevandrade i historia förefaller dock inte kulturmanifesterarna vara. Bokbål och bokbränning kommer för alltid att vara förknippat med den tyska nationalsocialismen och de bokbål som anbefalldes av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels på 1930-talet, då bland annat all judisk litteratur som fanns att tillgå blev lågornas rov när böckerna kastades på eldarna av skränande SA-män och annan svagsint pöbel.

Så om uppropsmakarna önskar göra HBTQ-rörelsen en rejäl björntjänst är det bara att sätta igång och elda med Bibeln, böcker av Luther och annan kristen uppbyggelselitteratur som bygger på bibliska värderingar. Be my guest. Jag känner dock medlidande med alla de HBTQ-personer som vill vara vilka de är i avskildhet och inte tjoa med Gardell, Miljöpartiets ledning och alla andra i den avslutande och våldsamt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator och som nu även skall behöva genomlida ett bokbål.

Jag lägger mig inte i hur människor lever sina liv och med vilka de delar sovrum. Å andra sidan godtar jag heller inte att  av homosexlobbyn få nedkört i halsen vilka värderingar jag bör och/eller inte bör ansluta mig till. Jag förbehåller mig rätten att även fortsättningsvis läsa de ”gammaldags” religiösa skrifterna och göra min egen tolkning av dessa.

Kommer Koranen att kastas på elden?

Det skall sägas att det framgått av kulturmanifesterarnas interna diskussioner att inte alla välkomnar idén om bokbrännande. Det framgår heller inte om man, om nu den tvivelaktiga brasan blir av, avser bränna Koranen.

Från pridefronten kan även meddelas, att Försvarsmakten avser närvara också vid årets Pride Park som förlagts till Östermalms IP intill Stadion i Stockholm och således lägga ett antal slantar som enligt mitt förmenande kunde använts betydligt bättre. På kulor och krut, exempelvis. Det är under alla omständigheter vad jag som skattebetalare anser att mina pengar skall gå till.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Ovningar/Forsvarsmakten-pa-Pride-2012/