Det finns bara en människoras!

Jag har städse haft uppfattningen, att allt tal om mänskliga så kallade raser är såväl felaktigt som skadligt. Min utgångspunkt är att det bara finns en människoras – homo sapiens sapiens. Om någon skulle ha bett mig bevisa detta utifrån vetenskapliga argument hade jag dock, det erkännes, blivit tämligen svarslös. Så icke längre. Det finns nu klara vetenskapliga belägg för att allt tal om mänskliga ”raser” bygger på falska premisser.

Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet, har nämligen skrivit en som jag förstår banbrytande artikel vilken publicerades i Dagens Nyheter den 12 april. Jag citerar:

”Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare…vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.”

Pettersson hävisar därpå till den amerikanske forskaren Richard Lewontin, som redan 1972 drog slutsatsen att skillnaden mellan så kallade människoraser är små och uppgår till endast några få procent av alla genetiska variationer hos mänskligheten. Relevant forskning har visat att den överväldigande majoriteten av alla genetiska skillnader är gamla och återfanns redan hos den population homo sapiens som lämnade den afrikanska kontinenten för omkring 50 000 år sedan för att sedan sprida sig över klotet. Således finns inga ”rasspecifika” gener eller genvarianter. Professor Ulf Pettersson drar från denna utgångspunkt följande slutsatser:

”En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika…Resultaten talar för…att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras.”

När någon i dag talar om mänskliga ”raser” går tankarna, av förklarliga skäl, osökt till den nationalsocialistiska galenskapen och massmordet på omkring sex miljoner judar samt andra av nazisterna oönskade folkslag. De tyska nationalsocialisternas patologiska hat gentemot judarna och andra ”icke-arier” byggde i sin tur på tankar och idéer som går tillbaka till åtminstone 1700-talet. Vår egen Carl von Linné kan här inte frigöra sig från skuld.

Rasbiologen Carl von Linné.

Liksom han på ett så förtjänstfullt sätt hade kartlagt och indelat växt- och djurrikena, strävade han även efter att göra sammalunda med människorna. Att Sverige faktiskt varit ett föregångsland när det gäller rasteoretiserande visas vidare av, att i början av 1920-talet bildades (efter riksdagsbeslut) Rasbiologiska institutet i Uppsala med Herman Lundborg som föreståndare. Hit kom såväl forskare som politiskt verksamma personer från när och fjärran, icke minst från Nazityskland, i syfte att inhämta lädom.

Linné och andra forskare efter honom gjorde misstaget ”att”, med Pettersson ord, ”inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ‘raser’ olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet.”

Jag skall vara förmäten nog att avrunda med ett citat ur min nyligen publicerade bok ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008), avsnittet om Herman Lundborg vilken enligt min mening är en av de mest prominenta destruktörerna av det svenska moraliska och kulturella arvet:

”Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enlighet med rastillhörighet låg alltså i hög grad ‘i tiden’ kring förra sekelskiftet och hämtade näring ur såväl Charles Darwins teorier om de starkaste arternas överlevnad som den därur sprungna socialdarwinismen utformad av Herbert Spencer. Om man omsatte dessa tendenser i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att ‘förädla’ den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden, sjukdom och/eller intelligensnivå. Detta låg till grund när man i Sverige med stöd av lagstiftning började sterilisera människor, en praxis som inte avskaffades förrän steriliseringslagarna slopades 1975.”

Rasbiologen Herman Lundborg.

Ulf Petterssons artikel visar att hela grunden för rastänkandet, applicerat på mänskligheten, är falsk. Det är givetvis desto mer tragiskt att detta synsätt lett till för enskilda människor såväl som för folkgrupper så katastrofala konsekvenser.

Det finns bara en människoras!