Jag hade nyligen förmånen att få göra en studieresa till Polen i arrangemang av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Här följer den första av tre bloggartiklar med intryck från denna resa. Syftet var främst att studera den nationalsocialistiska Förintelsen.
I resan ingick också den högtidliga återinvigningen av den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn, vilken restaurerats bland annat med hjälp av bidrag från Sverige och SKMA. Eftersom jag själv bidragit med en slant var det en särskild upplevelse att bevista denna invigning, som skedde i närvaro av bland andra Polens chefsrabbin Michael Schudrich samt kantorn vid Stora synagogan i Stockholm, Maynard Gerber. Medverkade gjorde även Bodzentyns borgmästare samt representanter för den katolska kyrkan, vars kyrkoherde bidragit aktivt till upprustningen.
Den viktigaste deltagaren var dock utan tvivel Max Safir (född Manes Szafir), en av de få judar i Bodzentyn som överlevde Förintelsen och som sedan många år är bosatt i Sverige; att den obrutne och fysiskt kraftfulle Max är 84 år kan man knappast tro! Det var meningen att Max pappa, Icek Szafir, skulle ha tagit hand om platsen – sedan kom dock kriget emellan och fadern dog i en gaskammare.
Motoriserade tyska trupper i Polen under Andra världskriget.
Den judiska begravningsplatsen i utkanten av den lilla staden Bodzentyn, belägen nordväst om Kraków, var allt som blev kvar då ghettot i staden likviderades av de tyska styrkorna 1942. De första judarna bosatte sig i Bodzentyn kring sekelskiftet 1700/1800. Det dröjde emellertid till 1862 innan de ”mosestroende” tillerkändes medborgerliga rättigheter, och 1876 erkändes den judiska församlingen officiellt av de lokala myndigheterna. 1917 uppgick Bodzentyns befolkning om nära 4000 personer till nästan hälften av judar. De miserabla förhållandena under mellankrigstiden med ty åtföljande emigration, icke minst till Toronto i Kanada, gjorde dock att den judiska befolkningen reducerades ner till cirka 30 procent före Andra världskrigets utbrott. Flera ättlingar till dessa fanns för övrigt med vid den ovan nämnda återinvigningen av Bodzentyns judiska begravningsplats.
Förhållandet mellan Bodzentyns etniskt polska och judiska kommuniteter hade länge varit relativt gott, låt vara att det förekom antisemitiska aktioner. David Rubinowicz, en pojke som var bosatt i Bodzentyn och vars dagbok återfanns efter kriget samt utkom i svensk översättning 1960 med titeln Davids dagbok, skriver följande om en sådan incident i Krajno inte långt från Bodzentyn:
”12 februari. Efter frukosten gick vi ut för att skotta snö, trots att ingen sagt till om det, för vägen hade blivit igensnöad under natten. Jag kände igen församlingsvakten, frågade honom vart han skulle och han sa, att han var på väg till byäldsten med ett anslag.(…) Det var (…) en karikatyr av judarna. (…) Överskriften på anslaget är följande: Juden är en bedragare, din ende fiende. Och under står skrivet: Stanna, broder, och begrunda/Hur du drivs av judehundar./Råttor i din mat du får,/I din mjölk de vatten slår,/Deg där feta maskar krälar/Knådar de med judehälar./ När vakten spikade upp det gick folk just från skottningen och de skrattade så att jag fick ont i huvudet.”
Polens första ghetto tillkom första krigsåret 1939. Inom drygt ett års tid fanns det drygt 100 ghetton. Till dessa ghetton tvångsförflyttades judar från närliggande områden, men också judar vilka deporterats från Tyskland, Österrike och andra delar av det tyskockuperade Europa. Till Bodzentyn, där det vid tillfället fanns omkring 1100 judar, fördes ett större antal judar från staden Plock hösten 1940. Från våren 1941 hänvisades judarna i Bodzentyn till ett getto och fick inte lämna staden. De som rörde sig i den övriga staden utan giltig passersedel sköts med nackskott av nationalsocialisterna. Liksom i alla andra polska getton var förhållandena i det i Bodzentyn omvittnat hemska.
Liksom i andra naziockuperade polska städer tvångshämtades Bodzentyns judiska och polska män och pojkar till tvångsarbeten av olika slag. Max Safir sattes att arbeta i bland annat Herrmann Goering Werke i närbelägna Starachowice, där ammunition tillverkades. Här, liksom i sågverket och stålverket, förekom omänskligt hårt tvångsarbete. Max Zafir undgick med knapp nöd att skjutas av en tysk befattningshavare. Han fortsatte sedan till andra anhalter inom ramen för den tyskledda judeutrotningen, bland annat förintelselägret Auschwitz.
Bodzentynområdet.
Likvideringen av ghettot i Bodzentyn skedde hösten 1942. Aktionen verkställdes i samband med den judiska högtiden Jom Kippur och gick till så att alla judar samlades på stadens torg för att därpå föras till den närliggande staden Suchedniów. Härifrån togs de till dödslägret Treblinka och gick under i Förintelsen. När man spankulerar omkring i dagens fridfulla småstadsidyll, kanske slinker in på en bar och inmundigar ett glas av det goda polska ölet Zywiec, är det nästan omöjligt att föreställa sig de fruktansvärda scener som måste ha utspelt sig här en gång.
Inte så långt från Bodzentyn ligger den större staden Kielce, huvudort i regionen med samma namn. Det var i Kielce Max Safir växte upp. Liksom i andra polska städer drabbades Kielces judar av de tyska nazisternas hårda ockupations- och förintelsepolitik, men det är för en pogrom som inträffade mer än ett år efter krigsslutet som Kielce är mest beryktat i antisemitiska sammanhang.
Huset som är förknippat med denna sinistra del av Polens historia ligger på gatan Planty 7 strax intill ån som flyter genom staden. Den 4 juli 1946 spreds ett rykte om att en liten pojke som försvunnit hade tillfångatagits av stadens judar, som antogs skulle använda pojkens blod för att utföra religiösa ritualer – ett stående inslag i den antisemitiska mytbildningen genom historien. Våldsamma upplopp utbröt och 42 judar, vilka anlänt till Kielce efter krigsslutet, massakrerades. Bland dödsoffren fanns en gravid kvinna, ett nyfött spädbarn samt tonåringar från en kibbutz. Attackerna hade framprovocerats av stadens kommunistiska myndigheter genom dessas inkompetenta hantering av den explosiva situationen.
Pogromen i Kielce var den värsta i sitt slag, men det förekom antisemitiska eruptioner och försök till pogromer över hela det efterkrigstida Polen i städer som Kraków, Rzeszów, Tarnów, Kalisz, Lublin, Paczewo och Kolbuszowa. I inget av dessa fall tycks de styrande kommunisterna, som tillskansat sig makten i Polen efter krigsslutet, hade brytt sig nämnvärt. Kommunisterna hade därtill sin egen antijudiska agenda, vilket var en naturlig sak i det sovjetdominerade Östeuropa (liksom i själva Sovjetunionen) där judarna användes som syndabockar för samhälleliga fel och brister.
Efter den fruktansvärda pogromen i Kielce valde tusentals judar att fly Polen, och samma sak upprepades vid flera andra tillfällen under den efterföljande historien där den största utvandringsvågen skedde i samband med antijudiska utrensningar 1968. I dag finns omkring 5000 judar kvar i ett Polen där en gång närmare hälften av befolkningen hade judiska anor.
Offren för Kielce-pogromen 1946 begravs inför en stor folkmassa.
Frågan är om de antisemitiska stämningarna helt har dött ut i Kielce. På den byggnad som en gång inrymde stadens synagoga syns nämligen resterna efter några ditklottrade rader med texten ”Kaiole do Izraela”, vilket lär vara polska för ”Död åt Israel.”
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 