Den ”Israel-vänliga” Expressen

Tidningen Expressen ägs av Bonnier AB. Detta brukar i vänsterextrem och toknationalistisk vulgärpropaganda tolkas som att tidningen ingår i något som kallas för ”Israel-lobbyn”, ett uttryck som rätt nyligen användes av det olycksaliga kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö för att få dennes egna antisemitiska klavertramp att framstå i bättre dager.

Det faktum att Bonniers är en judisk släkt, låt vara en i det svenska samhället synnerligen assimilerad sådan, tas i sammanhanget alltså som intäkt för att man därför med naturnödvändighet också måste stödja staten Israel i vått och torrt. Intet kunde dock vara längre från sanningen, vilket vi sett tallösa exempel på i modern historia.

Ett av de senaste är Expressens politiska redaktörs Anna Dahlberg utrikesartikel på ledarsidan den 21/3. Under rubriceringen ”Bråka mera” hälsar Dahlberg med tillfredsställelse det faktum, att ett diplomatiskt gräl utbrutit mellan Netanyahu-regeringen i Jerusalem och Obama-administrationen i Washington. I artikeln bannar Dahlberg den i USA inflytelserika lobbyorganisationen AIPAC – America Israel Public Affairs Committee – och talar bland annat om ”USAs ensidiga stöd till Israel” och att USA traditionellt idkat ”undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter.”

 ”Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn”

Bakgrunden är att den israeliska regeringen haft den makalösa fräckheten att uttrycka sin önskan att bygga bostäder i en del av  sin egen huvudstad.

Ni som vill och orkar kan läsa hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.1925107/anna-dahlberg-braka-mera

Att Israel, Mellanösterns absolut enda demokrati omgiven av fientliga grannar, företräder våra västerländska värden avseende frihet, demokrati och yttrandefrihet i en del världen som vimlar av korrupta diktaturer får man givetvis inte veta ett dugg om när man läser Anna Dahlbergs artikel.

När jag tar del av Anna Dahlbergs aktstycke kan jag inte låta bli att tänka på proggbandet Gunder Häggs låt ”Bröderna Surf” från 1970-talets början. Texten börjar så här:

Vem vill inte höra bröderna Surf/när de talar om politik/de glider så elegant på ytan/ ty detta är slätstrukenhetens teknik

I låtens refräng hittar vi bland annat följande ord:

Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn/Barnen leker med upprymda skratt under denna hemska syn

Låten, framförd av legendariske sångaren Tore Berger, är visserligen en kritik av de utrikesrapportörer som enligt Gunder Häggs marxistiska smak var upprörande högervridna (!) men kan, enligt min enkla mening, lika väl appliceras på Expressens inställning till Israel. Som sannsynligtvis är att Israel bör vara allt det som Expressen tycker att den judiska staten skall vara: alltså liberal, hållningslös, politiskt korrekt och, framförallt, självutplånande.

Västra tempelmuren i Jerusalem är det enda som återstår av Herodes tempel.

Expressens stöd till staten Israel är således i högsta grad villkorat. I samma stund som Israel väljer att inte jamsa med den så kallade världsopinionen, utan i stället vidtar kraftfulla åtgärder i syfte att försvara sina gränser, sitt territorium och sitt folk, släpper tidningen fram Anna Dahlberg eller någon annan pissliberal medlem av brödraskapet Surf att förklara, att nu har man avvikit från den liberalism, hållningslöshet, politiska korrekthet och självutplånande attityd som Israel måste intaga för att vinna Expressens och kanske också Bonnier-släktens gillande.

Anna Dahlberg tycks för övrigt vara väldigt förtjust i bråk som universalmedel när det gäller att sätta ”fel” Israel på plats. Så här skrev Dahlberg i en ledarartikel den 6/12 2009 under rubriken ”Bråka på, Bildt”:

http://www.expressen.se/ledare/1.1804189/braka-pa-bildt

Bakgrunden till denna utgjutelse var att utrikesminister Bildt å EU-gemenskapens vägnar då hade krävt att Israel skulle tillgodose den palestinska sakens våta dröm, nämligen att Jerusalem skulle delas och vara huvudstad för såväl judiska som arabiska statsbildningar.

Varmed, detta måste tilläggas, den östra delen av Israels huvudstad skulle förvandlas till en alldeles egen lekhage för den sorgliga armé av självmordsmördare och andra terrorister som Hamas, Fatah och deras mecenater i Teheran, Damaskus och Tripoli  gemensamt håller sig med.

Premiärminister Benyamin Netanyahu hade naturligtvis alldeles rätt när han i Washington nyligen påpekade, att a) Jerusalem var judisk huvudort redan för 3000 år sedan och b) Jerusalem inte är någon israelisk bostättning.

Utrikesminister Hillary Clinton läxar upp Israel hos AIPAC.

Kan någon slutligen förklara för mig varför det är så självklart att Israel måste utrymma alla de av palestinierna ockuperade områdena i Israel/Palestina samtidigt som det finns mer än en miljon palestinaaraber på israelisk jord?

Och för den delen också hur palestinska organisationer och deras eftersägare med anspråk på att bli tagna på allvar kan plädera för en palestinsk statsbildning, när ingen palestinsk företrädare till dags dato med någon som helst trovärdighet förmått demonstrera att man förmår administrera en sådan stat?

Den påstått Israel-vänliga Expressen och den stureplansvimlande Anna Dahlberg kan det under alla omständigheter inte.

Obama bygger socialismen med sina ”tsarer”

Den som hävdar att USAs president Barack Obama är socialist möts ofta med skepsis, detta trots att han har ett talande förflutet som samhällsorganisatör med en uttalat socialistisk agenda och har varit mdlem medlem i socialistiska organisationer. Därtill kommer att han umgåtts på vänskaplig fot med socialister och kommunister såsom William ”Bill” Ayers, en professor som en gång i tiden var ledande medlem i den amerikanska terroristgrupperingen Weatherman.

Det finns heller ingenting som tyder på att Obama skulle ha övergivit sitt vänstervridna förflutna. Om man exempelvis tar sig en titt på de individer Obamas administration utsett till sina inofficiella ”tsarer” (czars), det vill säga ansvariga för viktiga politikområden i en rad frågor, möts man av en rätt skrämmande samling mer eller mindre bisarra vänsteraktivister med stundom parodiskt politiskt korrekta målsättningar. Min slutsats blir att det är med benägen hjälp av dessa män och kvinnor Barack Obama vill bygga socialismen i USA.

Här följer en förteckning med kommentater över Obamas ”tsarer”:

Richard Holbrooke

Afghanistan and Pakistan Czar

Richard Holbrooke.

Vänsterman och förespråkare för hårdare vapenlagar i USA. Holbrooke är abortanhängare och vill legalisera droger. Ambassadör i Tyskland 1993-94, president Bill Clintons sändebud i Kosovo 1995. Var 1999-2001 USAs ambassadör i FN. Hade en ledande post i Hillary Clintons valkampanj 2008.

Ed Montgomery

Auto Recovery Czar

Ed Montgomery.

Svart radikal som gjort sig känd för sitt motstånd mot näringslivet. Är för positiv särbehandling av afroamerikaner. Har ett förflutet som dean i University of Maryland Business School, där han lärde ut att amerikanska företag har orsakat världens fattigdom. Medlem i styrelsen i den kontroversiella organisationen ACORN (Association of Community Organizations for Reform Now). ACORN, som driver sociala rättvisefrågor, har gjort sig känt för en rad interna oegentligheter av typ förskingring, fusk med väljarregistrering samt smutsiga inbördes maktstrider. Montgomery har ett förflutet som medlem i den kommunistiska DuBois Club.

Jeffrey Crowley

AIDS Czar

Jeffrey Crowley.

Homosexuell och gayaktivist. Förespråkar ”äktenskap” för homosexuella och vill att gruppen bögar och lesbiska skall tilldelas särskild status med rätt till fri sjukvård.

Alan Bersin

Border Czar

Alan Bersin.

Tidigare misslyckad skolinspektör i San Diego. Bersin är en vänsterradikal vän till Hillary Clinton. Han tjänade tidigare som Border Czar under Clintons justitieminister Janet Reno och bidrog starkt till att illegala invandrare kunde ta sig in i USA.

David J. Hayes

California Water Czar

David J. Hayes.

Senior Fellow vid den radikala miljögruppen Progress Policy. Hayes har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar.

Ron Bloom

Car Czar

Ron Bloom.

Har ett förflutet som anställd vid det tyska bilföretaget Auto Union. Har en fientlig inställning till såväl näringslivet som kärnkraften. Bloom sägs ha kämpat hårt för att få amerikanska biltillverkare att komma till korta i den internationella konkurrensen. Är styrelsemedlem i Chrysler, som nu ägs av Auto Union. En berättigad fråga är på vad sätt Bloom var inblandad i detta ägarbyte.

Dennis Ross

Central Region Czar

Dennis Ross.

Har övertygelsen att det är den amerikanska utrikespolitiken som förorsakat krigen i Mellanöstern. Har blivit känd som en Obama-apologet inför världen. Ross är emot vapen och för aborter.

Lynn Rosenthal

Domestic Violence Czar

Lynn Rosenthal.

Har en bakgrund som director för the National Network to End Domestic Violence (NNEDV). Rosenthal har bland annat gjort sig känd för att förespråka manlig kastrering.

Gil Kerlikowske

Drug Czar

Gil Kerlikowske.

Kerlikowske är en ivrig lobbyist för varje typ av restriktiv vapenlag i USA. Han har varit polischef i liberala Seattle och anser att ingen amerikan skulle ha rätt att äga ett eldvapen. Stödjer legalisering av droger.

Carol Brower

Energy and Environmental Czar

Carol Brower.

Är en politiskt radikal före detta chef för EPA (Environmental Protection Agency) som blivit bekant för näringslivsfientlig aktivism. Socialist med bakgrund i Commission for a Sustainable World Society (CSWS), som pläderar för ”global governance”. Bower menar att rika länder måste dra ner på sina ekonomier i syfte att komma till rätta med den globala uppvärmningen.

Joshua DuBois

Faith – Based Czar

Joshua DuBois.

Radikal aktivist för negerrättigheter. DuBois har en akademisk grad i ämnet Black Nationalism och har fört fram tanken på en separat svart nation inom Förenta staterna. Har lobbat för lagar mot vapenägarskap.

Cameron Davis

Great Lakes Czar

Cameron Davis.

Radikal från Obamas hemstad Chicago och näringslivsfientlig miljöaktivist. Klandrar förre presidenten George W. Bush för att ha ”förgiftat vattnet som minoriteter måste dricka”. Davis har ingen tidigare erfarenhet av handhavande av vattentillgångar. Har varit medlem i ACORN.

Van Jones

Green Jobs Czar

Van Jones.

Jones tvingades dessbättre avgå sedan hans utnämning lett till stark kritik. Han är en radikal svart aktivist som varit medlem i the American Communist Party (ACP) samt San Francisco Communist Party (SFCP). Van Jones har väckt uppseende med att skylla terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 på president George W. Bush och krävt att Bush ställs inför rätta vid den internationella domstolen för krigsförbrytelser i Haag. Den bisarre Jones har även beskyllt vita för att förgifta svarta. Han vill se en socialistisk omvandling av Förenta staterna.

Daniel Fried

Guantanamo Closure Czar

Daniel Fried.

Mannen som fått det högsta ansvaret för att avveckla fånglägret vid den amerikanska Guantanamo-basen på Kuba är en rättighetsaktivist av den gamla skolan, som bland annat förespråkar rättigheter för terrorister. Han anser att det är USA som bär ansvaret för Kriget mot terrorn.

Nancy-Ann De Parle

Healt Czar

Nancy-Ann De Parle.

 Var under den andra Clinton-administrationen, i egenskap av director för HCFA (Health Care Financing Administration), chef för de federala sjukvårdsprogrammen Medicare och Medicaid. Hon är en övertygad anhängare av hälsovårdsransonering. Gift med Jason De Parle, som är reporter på tidningen The New York Times. De Parle har kinesiskt påbrå.

Vivek Kundra

Information Czar

Vivek Kundra.

Kundra, som är född i Indiens huvudstad New Delhi men växte upp i Tanzania, har makt att kontrollera all information inklusive varumärken, nyhetspublicering och Internet-trafik. Innan han anställdes i Obamas administration var han verksam som Chief Technology Officer (CTO) för District of Colmbia; han utnämndes 2007 av borgmästare Adrian Fenty till denna post.

Todd Stern

International Climate Czar

Todd Stern.

Obamas huvudansvarige för klimatförändring var assisterande stabscef i Vita huset 1993-98 och är en stark anhängare av klimatavtalet i Kyoto. Går in hårt för att driva igenom ”cap and trade”, det vill säga ett administrativt styrmedel i syfte att kontrollera miljöutsläpp genom att förse industrier med ekonomiska incentiv för att begränsa utsläpp.

Dennis Blair

Intelligence Czar

Dennis Blair.

Pensionerad amiral som stoppade de amerikanska planerna på missilförsvar med motiveringen, att de var alltför ”provokativa”. Ordförande i den starkt vänsterinriktade organisationen Council of Foreign Relations, vilken klandrar amerikanska organisationer för att förorsaka regionala krig. Under sin tid som överbefälhavare för USAs Stilla havs-kommando anklagades han för att under konflikten i Östtimor ha vägrat lyda order från civila tjänstemän i Clinton-administrationen.

George Mitchell

Middeleast Peace Czar

George Mitchell.

Mitchell är en före detta senator från Maine och övertygad vänsterradikal. Han har bland annat fört fram åsikten att Israel borde splittras upp i ”två eller tre mindre, mer hanterbara bitar”. Mitchell är vidare motståndare till kärnvapen, anhängare av antivapen-lobbyn samt för homosexuellas rättigheter.

Kenneth Feinberg

Pay Czar

Kenneth Feinberg.

Var tidigare stabschef för framlidne senatorn, den starkt vänsterinriktade Ted Kennedy. Feinberg är en advokat som anses ha berikat sig genom skadeståndsprocesserna till förmån för offren för terrorattacken den 11 september 2001.

Cass Sunstein

Regulatory Czar

Cass Sunstein.

Vänsteraktivistisk domare som anser att det fria ordet bör vara begränsat för ”det allmännas bästa”. Har upprepade gånger fällt domar som går emot den personliga friheten, som till exempel rätten att äga vapen. Sunstein har hävdat att djur borde ha rätt att stämma människor inför rätta. I en bok har han kallat familjen en ”anakronism”.

John Holdren

Science Czar

John Holdren.

Frågan är om inte John Holdren, med sin deklarerade åsikt att träd borde få stämma människor inför rätta, är den bisarraste av alla Obamas ”tsarer”. Han anses faktiskt av en del vara spritt, språngande galen. Hårdför och ideologiskt motiverad miljöaktivist. Som medlem i miljöorganisationen Sierra Club är Holdren övertygad motståndare till det amerikanska näringslivet; han hävdar att näringslivet i samverkan med CIA har förorsakat världsfattigdomen.

Earl Devaney

Stimulus Accountability Czar

Earl Devaney.

Har en karriär bakom sig som gått ut på att ta vapnen ifrån de amerikanska medborgarna. Devaney tror också på öppna gränser mot Mexiko. Författare till ett uttalande som skyllde på knarkkriget i Mexiko på amerikanska vapenbutiker.

J. Scott Gration

Sudan Czar

J. Scott Gration.

Pensionerade generalen Gration har som son till ett kristet missionärspar sitt ursprung i den kommunistiska Demokratiska Republiken Kongo. Anser att USA gör alltför litet i syfte att hjälpa Tredje världens länder. Gration är i likhet med Dennis Blair ledamot i den vänstervridna Council of Foreign Relations och kräver högre skatter för att USA skall kunna ge större bidrag till FN.

Herb Allison

TARP Czar

Herb Allison.

TARP (Troubled Asset Relief Program) är ett regeringsprogram med uppgift att köpa upp tillgångar och stamaktier av finansinstitutioner med syftet att stärka den amerikanska finanssektorn. Noterbart är att Allison, i sin egenskap av Chief Executive Officer (CEO) vid konkursdrabbade Fannie May, var en av de ansvariga för den amerikanska recessionen genom att använda egendomslån för att stötta den amerikanska aktiemarknaden. Detta ledde till att miljontals amerikaner förlorade sina livs besparingar.

John Brennan

Terrorism Czar

John Brennan.

Den högste ansvarige för terroristbekämpning har, trots sin bakgrund i CIA, gjort sig känd som en medveten anti-CIA-aktivist. Brennan saknar utbildning i diplomati och utrikes relationer. Han tror på öppna gränser till Mexiko och på att förhandla med terrorister samt har uppmanat president Obama att upplösa den amerikanska militären.

Aneesh Chopra

Technology Czar

Aneesh Chopra.

Saknar teknologisk träning eller utbildning. Arbetade tidigare för the Advisory Board Company, en tankesmedja med inriktning på hälsovård och sjukhus. Känd som en läkarfientlig aktivist. Ivrig anhängare av Obamas plan för en ransonerad sjukvård. Chopra menar att avlönade läkare skall arbeta uteslutande för regeringens sjukvårdsplan, vilken av allt att döma kommer att i grunden förstöra den amerikanska ekonomin.

Adolfo Carrion, Jr.

Urban Affairs Czar

Adolfo Carrion, Jr.

Carrion har puertoricansk bakgrund och är en rutinerad antiamerikansk aktivist och medlem av vänstergrupper i Latinamerika. Är numera en förmögen ”slum lord” som blivit förmögen på fastighetsaffärer i Bronx, New York. Han är ägare till ett antal lyxiga bostäder och andelslägenheter, vilka emanerar ur ”sweetheart deals” med fackföreningar. Carrion vill ha högre skatter för att regeringen skall ha råd att betala för bostadsprojekt för minoriteter och hälsovård.

Ashton Carter

Weapons Czar

Ashton Carter.

En vänstersympatisör som vill att alla privatägda vapen skall förstöras. Carter är en varm anhängare av FNs förslag att förbjuda privat ägande av vapen i USA.

Gary Samore

WMD Czar

Gary Samore.

En tidigare kommunist som vill att Förenta staterna ensidigt skall förstöra alla sina WMD (Weapons of Mass-destruction, massförstörelsevapen) som en good-will-gest gentemot den övriga världen.

Kevin Jennings

Safe Schools Czar

Kevin Jennings.

Ännu en av Obamas ”höjdartsarer”. När han som lärare av en 15-årig elev fick höra att eleven umgicks sexuellt med en äldre man, frågade Jennings: ”Hur går det?” Jennings föreslog inte att eleven skulle anmäla den äldre sexbrottslingen, utan menade att man borde använda kondom. Jennings var redan som 18-åring involverad i  homosexfrågor och är författare till företalet till boken Queery Elementary Education. Han har grundat och varit VD för Gay, Lesbian, and Straight Education Network (GLSEN). Kevin Jennings har flera gånger prisat, och sagt sig vara inspirerad av, Harry Hay; Hay var en tidig anhängare av NAMBLA (North American  Man Boy Love Association).

Jag skulle vilja uppmana alla som fnyser åt anklagelser om att Obama är socialist att studera denna lista. Maken till samling av politiskt korrekta samhällsdestruktörer och vänstervridna flummartyper, av vilka några uppenbarligen är helt perverterade, torde man få leta länge efter!

 

 

 

 

 

Några judar har fått rättvisa

I början av augusti månad nåddes vi av beskedet att israeliska myndigheter godkänt avhysningen av arabiska familjer vilka varit bosatta i östra Jerusalem. Efter vanligheten haglade de internationella protesterna. Brittiska diplomater sade exempelvis i ett uttalande:

”We are apalled by the eviction in East Jerusalem. (…) These evictions are incompatible with the Israeli professed desire for peace. We urge Israel not to allow the extremists to set the agenda.”

Britterna, och andra som riktat protester och fördömanden mot Israel såsom USAs utrikesminister Hillary Clinton och EU, glömmer dock en i sammanhanget avgörande detalj: araber har nämligen ockuperat cirka 1400 hus i Jerusalem sedan den judiska statens utropande 1948, då araberna jagade ut judarna och lade beslag på deras egendom. I den judiska delen av Jerusalem tilläts däremot araberna att bo kvar utan att behöva frukta för liv och hem.

De nu genomförda avhysningarna innebar endast att några få judiska familjer fått rättvisa efter 61 års väntan. Övriga judiska hus fortsätter att vara olagligen ockuperade eller byggda av araber. Om detta se denna länk:

http://www.jcpa.org/jlmbldg.htm

Sedan 1967, då den östra delen av Jerusalem befriades från den jordanska ockupationen, har judiska familjer utan framgång kämpat för att få hus och hem tillbaka. Det liberala rättssystemet i Israel har till helt nyligen sökt stoppa alla dessa försök med påföljd att många judar givit upp sina ansträngningar, icke minst till följd av en sviktande ekonomisk situation. De nyligen genomförda avhysningarna ger visst hopp om att dessa judar kan vederfaras rättvisa.

Karta över var avhysningar av arabiska husockupanter skett i Jerusalem. (Christian Science Monintor)

Man kan bara beklaga att processen tagit så lång tid i anspråk, och att många judar under tiden förlorat såväl pengar som sin tilltro till det israeliska rättssystemet. De som nu äntligen fått sin egendom tillbaka har inte fått någon särskild ekonomisk eller annan kompensation för att deras hem under så lång tid olagligen varit konfiskerade av arabiska ockupanter.

De internationella protesterna mot vräkningen av de arabiska ockupanterna måste, enligt mitt förmenande, ses som en kombination av antisemitism, hyckleri och okunnighet. De aktuella arabfamiljerna var trots allt fuller väl medvetna om det olagliga i deras boende och har haft många år på sig att se sig om efter alternativa bostäder. Nu valde de, föga överraskande, att efter vräkningen övernatta på gatan i syfte att ge pressfotograferna goda fotomöjligheter och få världssamfundets professionella gråterskor med på noterna.

http://edition.cnn.com/2009/WORLD/meast/08/03/israel.evictions/

Det norska Sentrum mot antisemitisme (SMA) framhåller genom sin talesman Erez Uriely följande:

”SMA fördömer dem som diskriminerar judar genom att neka dem samma rättigheter som andra människor har, inklusive rätten att bo i sina egna hem och i sitt eget land. (…) SMA uppmanar israeliska domstolar att sätta stopp för den omfattande anarkin i Israel, där araberna olovligt ockuperar judiska fasta egendomar och nekar att ge dem tillbaka till sina ägare. Varje år stjäl araberna jord från staten, där de olagligen bygger hus. Fenomenet är utbrett i Jerusalem och andra städer, men särskilt i Negev i söder och i Galiléen i norr. Hundratusentals arabiska hus har byggts olovligt på jord som är köpt och ägd av det judiska folket.”

När det gäller att mot staten Israel rikta protester och fördömanden av allehanda slag är uppfinningsrikedomen som bekant nära nog total, men när det kommer till att kritisera apartheidliknande förhållanden i muslimska länder regerar tystnaden. Flera muslimska och/eller abarbiska stater blev Judenrein efter 1948, och närmare en miljon judar tvingades ut i en vansklig och osäker tillvaro.

 Benyamin Netanyahus administration har äntligen tagit itu med uppgiften att avhysa olagliga arabiska husockupanter i Jerusalem.

Det kan vidare nämnas att i den totalitära diktaturen Saudiarabien är det belagt med dödsstraff för judar att färdas i den heliga staden Mekka. I andra länder och territorier där muslimer styr, exempelvis i det ”liberala” Jordanien och i territorier under Den palestinska myndigheten, är det vid hot om dödsstraff förbjudet att sälja fast egendom till judar. I samma länder och områden är judehetsande böcker såsom Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf storsäljare.

Det är hög tid att rycka masken av och göra upp med det patologiska judehat som breder ut sig på olika håll i världen och som, ofta nog, döljs bakom en fasad av humanitärt engagemang och så kallad antisionism!

Den socialistiske manipulatören Zelaya

När Honduras president Manuel Zelaya den 28 juni avsattes och deporterades till Costa Rica på order av landets Högsta domstol utbröt ett internationellt ramaskri. USAs president Barack Obama uttalade genast sitt stöd för Zelaya, medan Venezuelas bisarre vänsterdiktator Hugo Chávez hotade invadera landet. Så här långt tycks bara Israel och Taiwan ha erkänt den regering som har förre talmannen i Kongressen, Roberto Micheletti, som president.

Manuel ”Mel” Zelaya Rosales, född 1952, vann knappt Honduras presidentval den 27 november 2005 som kandidat för Liberala partiet och efterträdde därmed Ricardo Maduro i ämbetet. Zelaya tillträdde i januari 2006. Den forne liberale affärsmannen Zelaya övergav dock under sin ämbetstid sin liberalt konservativa hållning och orienterade sig åt vänster. Bland hans nya politiska vänner i närområdet märks bröderna Fidél och Rául Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Manuel Zelaya med dotter tycks uppskatta sällskapet – Raúl och Fidél Castro.

När Manuel Zelaya tillträdde sitt ämbete red han på en våg av popularitet. Hans vallöfte att öka de honduranska polisstyrkornas numerär med det dubbla – från 9000 till 18 000 – hälsades på de flesta håll med entusiasm i detta av grov brottslighet svårt plågade land. Efter hand som hans ämbetsperiod framskridit har populariteten emellertid tenderat att dala, och när Zelaya  avsattes i slutet av juni låg popularitetssiffrorna på rekordlåga 25 procent. Högsta domstolens hastiga beslut att avsätta och deportera Zelaya kan därför, paradoxalt nog, vara ett gudagivet tillfälle för honom att stärka sina kort genom att axla martyrmanteln.

Manuel Zelaya Rosales är dock ingen demokratisk hjälte. Under hans tid vid makten har ett antal journalister som kritiserat hans styre mördats eller trakasserats. Andra, såsom Dagoberto Rodriguez och Hector Geovanny Garcia, har tvingats i landsflykt efter att upprepade gånger ha mordhotats. 2008 anklagade det interamerikanska samarbetsorganet Organization of American States (OAS) Manuel Zelaya för att ha infört ett subtilt censursystem i Honduras, denna forna militärdiktatur som demokratiserades under 1980-talet. Nu när Zelaya slängts ut ur landet tycks, vilket kan förefalla egendomligt, OAS tillhöra hans främsta supportrar.

Den 11 november tillkännagav president Zelaya sin avsikt att hålla en folkomröstning om att förändra grundlagen i samband med valen till presidentämbetet, Kongressen samt lokala församlingar den 29 november 2009. Zelaya var dock otålig, och den 24 mars i år utfärdade han ett dekret till National Statistic Institute om en folkomröstning redan den 28 juni 2009. Avsikten med en sådan folkomröstning var uppenbarligen att, om möjligt, tillförsäkra  Zelaya ytterligare en presidentperiod. Honduras Högsta domstol reagerade genom att förklara en sådan omröstning olaglig.

President Zelaya ignorerade detta och bad chefen för landets väpnade styrkor, Romeo Vásquez Velasquez, assistera honom genom att organisera en folkomröstning trots Högsta domstolens veto. Velasquez vägrade eftersom han inte ville bryta mot lagen och avskedades då av president Zelaya. Såväl Honduras Högsta domstol och Kongress som justitieminister  inskärpte  nu att den planerade folkomröstningen var olaglig, och Kongressen började diskutera ett riksrättsförfarande mot presidenten. Parallellt härmed hölls stora demonstrationer i huvudstaden Tegucigalpa mot Zelaya, låt vara att våra massmedier föredragit att bara televisera de manifestationer som varit för honom.

Den 28 juni greps slutligen Manuel Zelaya av militär på order av Högsta domstolen och fördes till en militärbas, varifrån han deporterades till Costa Rica. Zelaya har därefter besökt bland annat USA och tillförsäkrat sig om Obamas stöd, men det kan tilläggas att utrikesminister Hillary Clinton tycks ha haft ett modererande inflytande genom att avråda Obama från att inte framstå som alltför översvallande vänlig gentemot den avsatte presidenten. Zelaya har en gång hindrats av den honduranska armén från att återvända till Honduras och avråtts av Obama-administrationen att försöka igen, eftersom detta uppenbarligen riskerar hota landets ordning och stabilitet.

Det finns allt skäl för varningar av detta slag eftersom känslorna brukar svalla högt och hett i denna del av världen, som 1969 skakades av det fyra dagar långa så kallade Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Det är inte alls omöjligt att spänningarna mellan Zelayas vänner och fiender skulle kunna leda fram till ett inbördeskrigsliknande tillstånd i detta centralamerikanska land med cirka 7, 5 miljoner invånare. Närmast har det talats om medling mellan parterna i regi av Costa Ricas före detta president Oscar Arias, en gång mottagare av Nobels fredspris. Båda sidor förefaller dock djupt nedgrävda i skyttegravarna, och en snar lösning på konflikten tycks osannolik.

För den som är bekant med världssamfundets sätt att reagera kommer stödet till Zelaya från exempelvis FN, OAS och USA icke som någon överraskning. Få har sannolikt brytt sig om att sätta sig in i situationen, ty om detta hade gjorts skulle det klart framgå att Manuel Zelaya mest av allt är en socialistisk manipulatör som syftar till att stärka sin makt och troligen driva Honduras vidare på den väg som leder till en fullskalig vänsterdiktatur.

Kom nämligen ihåg att Zelaya, sedan hans planerade folkomröstning om grundlagsändringar förklarats olaglig av högsta juridiska instanser, ändå ville gå vidare och hålla folkomröstningen. Därtill uppmuntrades han med all sannolikhet av sina latinamerikanska kompisar Hugo Chávez och Raúl  Castro.

Ändå kan det med viss rätt argumenteras för att Honduras Högsta domstol och Kongress begick en överloppsgärning när de beslutade avsätta Zelaya och till på köpet skicka honom utomlands. Utan att vara insatt i alla detaljer i frågan lutar jag åt att det vettigaste nog hade varit att ställa Manuel Zelaya inför riksrätt. Martyrrollen är han definitivt inte värd.