Archive for the ‘Historia’ category

På resa i västra Turkiet (IV): Efesos

18 maj, 2015

artemis%2002 En illustration som ger en föreställning om hur det magnifika Artemis-templet i Efesos kan ha tett sig. Det räknades som världens förnämsta underverk.

Efesos
Så har turen kommit till det sista resmålet under min veckolånga resa i den gamla romerska provinsen Asien i vintras – Efesos (latinsk stavning Efesus). Utan att ta i alltför häftigt får jag nog säga att Efesos är den mest intressanta av alla de platser min resegrupp besökte i nuvarande västra Turkiet och som jag skrivit om i tre tidigare bloggtexter.

De tidigaste arkeologiska fynden som gjorts i Efesos emanerar från runt 1400 före Kristi födelse. Enligt den antike historieskrivaren Herodotos från Halikarnassos (484-425) hade staden, som nog får sägas vara en av de mest omtalade i världshistorien, grundats av västliga kolonisatörer cirka år 1000 före Kristi födelse. De joniska städerna, bland vilka Efesos var ledande, upplevde en första storhetstid kring 500-talet då exempelvis poeten Kallinos och den försokratiske filosofen Herakleitos levde och verkade i Efesos.

Turkiet 2015 079 En del av Lysimachos gamla gatunät som bevarats till eftervärlden. Foto: Tommy Hansson

Efesos, som under sin högperiod hade en befolkning runt 250 000 invånare, hade en viktig hamn och därtill god åkermark och blev därmed det joniska Greklands ledande stad. Ryktet om Efesos storhet spred sig till bland andra den omätligt rike och även högfärdige konung Krösus (Kroisos) av Lydien, som anlände till Efesos med sin krigshär.

Enligt en uppgift jag sett lade han staden i grus och aska för att sedan återuppbygga den, enligt en annan skonade han den. Krösus lät samtliga joniska stadsstater betala skatt till honom men behandlade dem eljest välvilligt.

Turkiet 2015 076               Turkiet 2015 081 Överst sitter en av de många katter man såg i Efesos (och på alla andra platser) uppflugen på ett stenkomplex. Nedre bilden visar en kollektiv bekvämlighetsinrättning. Foto: Tommy Hansson

När Efesos utsattes för grekisk kolonisation från cirka 1000 före Kristi födelse tillbads den anatoliska fruktbarhetsgudinnan Kybele, vars manliga präster frivilligt kastrerade sig för att komma närmare gudinnan. Dyrkan av Kybele smältes så småningom samman med tillbedjan av Artemis (romersk beteckning Diana), som var jaktens, kyskhetens och barnafödandets gudinna. Krösus tillsköt medel för restaurering av det gamla tempet, vilket ödelagts vid kimmeriernas invasion kring år 600, och efter cirka 100 års byggnation stod det klart omkring år 460 före Kristi födelse.

Detta så kallade arkaiska Artemis-tempel var inte vilken byggnad som helst. Det skall ha mätt 60 x 125 meter och därmed varit större än en modern fotbollsplan, varit 25 meter högt och haft så många som 127 kolonner. Så fanns det också med på den ursprungliga förteckningen över världens sju underverk och räknades som det förnämsta av dessa. Artemistemplet brändes emellertid ner av en man som hette Herostratos 356 före Kristus, enligt uppgift samma natt som Alexander den store föddes. Herostratos begick illgärningen med det enda syftet att bli känd, därav termen ”herostratisk ryktbarhet”.

Turkiet 2015 082 Efesos berömda Celsus-bibliotek. Foto: Tommy Hansson

Det tog ytterligare ett sekel att bygga upp templet, som nu kallades det hellenistiska Artemis-templet. Detta stod till år 263 efter Kristi födelse, då det lades i ruiner av invaderande goter. Templet byggdes visserligen upp igen men återfick aldrig sin forna glans och betydelse, främst beroende på kristendomens inflytande. Templets marmor användes som byggnadsmaterial vid katedralbyggen. Artemis- eller Diana-kulten var dock seglivad, och gudinnan hölls i helgd och tillbedjan ända in på 500-talet i Herrens år.

För att återvända till kung Krösus, så fick hans välde ett slut 546 före Kristus då perserna under konung Kyros (eller Cyrus) II invaderade den grekiska världen. Kyros gav order om att Krösus skulle brännas på bål, men avrättningen stoppades av något skäl som det finns olika teorier om. En går ut på att Krösus då han stod på bålet ropade ”Solon”, namnet på en grekisk statsman, tre gånger varvid Kyros blev nyfiken och frågade Krösus varför han åkallade Solon.

creso Motiv på en antik grekisk amfora som föreställer kung Krösus.

Svaret blev att den egotrippade Krösus frågat Solon om han kände till någon lyckligare person än han själv, en enormt rik och mäktig furste. Solon hade svarat att Krösus skulle ställa frågan igen då han stod inför döden, eftersom han aldrig bedömde en persons lycka under dennes livstid. Först när han befann sig på bålet hade Krösus fattat vad Solon egentligen menat. Kyros gillade svaret och lät Krösus gå fri. Härefter levde Krösus i ytterligare 20 år som perserkonungens uppskattade rådgivare.

Perserstyret får ett slut med Alexander den stores (356-325) uppdykande. Alexander anländer till Efesos år 334 och ger enligt uppgift av historikern Strabon (63-24 före Kristus) frihet åt den berömda staden. Efter Alexanders död i Babylon 325 tycktes sötebrödsdagarna för Efesos vara över. Staden kom från år 287 att styras av en av Alexanders mer bemärkta officerare, Lysimachos (360-281), som efter den store fältherrens död var invecklad i konflikter med en rad furstar.

Turkiet 2015 080               Turkiet 2015 074 Överst underbart vackra grekiska arkitekturornament, därunder turistiskt intresse för en del av den forna Efesos. Foto: Tommy Hansson

Lysimachos återuppbygger Efesos enligt ett rutnätssystem, bygger upp starka stadsmurar samt döper även om staden till Arsinoe efter sin hustru som var egyptisk prinsessa; namnbytet ogillas dock av befolkningen. Lysimachos dör slutligen på slagfältet i en strid i Frygien.

Efesos blir en del av det romerska riket år 133 före Kristi födelse och en mycket viktig sådan. Efesos har ett strategiskt läge som inkörsport till Mindre Asien och en viktig hamn med sjöförbindelser över hela Medelhavet. Berömt är vidare stadens Celsus-bibliotek samt arenan, som är störst i hela den antika världen med plats för 25 000 åskådare vilka kan beskåda kamp mellan vilda djur.

Aposteln Paulus, det vill säga mannen som grundade kristendomen genom sitt outtröttliga missionerande, besökte Efesos under sina andra och tredje missionsresor och grundlade år 50 i Herrens år en kristen församling i staden. Under tredje missionsresan stannade Paulus tre år i Efesos, och i Nya testamentets Apostlagärningarna 20:17-38 kan vi läsa hans avskedstal till församlingen. Bekant är givetvis även hans Brev till efesierna. I Apostlagärningarnas 19e kapitel kan vi ta del av Pauli konflikt med Diana-dyrkarna, som anförs av guldsmeden Demetrius.

Turkiet 2015 085 Bloggaren i arenan där den efesiska menigheten rasade mot Paulus.

Denne är upprörd över att den nya religionen inverkar menligt på försäljningen av silverminiatyrer av det berömda Diana (Artemis)-templet och vill röja undan Paulus. Demetrius anför följande mot Paulus (Apostlagärningarna 19:25-27):

I män, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning; men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar. Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.

När folket som lyssnat hörde detta blev de mycket upprörda och ropade: ”Stor är efesiernas Diana!” I Apostlagärningarna, som författades av evangelisten och läkaren Lukas, berättas att ”hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus´ följeslagare.” Paulus avråddes att gå in bland de uppretade människorna på arenan, vilket han velat göra, och så småningom lugnade ”stadens kansler” ner de upprörda känslorna med några väl valda ord.

Saint-John_in_Ephesus_(7) Ruinerna efter Sankt Johannes-basilikan i Efesos.

Även aposteln Johannes, den lärjunge Jesus skall ha älskat mest, var verksam i Efesos och blev omsider församlingens föreståndare och titulerades biskop. Efter honom är Sankt Johannes-basilikan från 500-talet helgad. Enligt en icke helt okontroversiell teori skall Johannes ha befunnit sig i Efesos tillsammans med Jesu moder, Maria. Påven Celestinus I är den som för första gången omnämner Efesos som platsen för Marias död och himmelsfärd.

Det var emellertid först genom den tyska nunnan Anna Katharina Emmericks visioner i början av 1800-talet, och en katolsk expedition som gjordes i slutet av samma sekel, som det så kallade Marias kapell (Pannaya Kapula, ”Jungfruns port”) i Efesos upptäcktes. Då hade lokala ortodoxa kristna redan under lång tid firat Marias död och uppstigande till himlen i det aktuella kapellet. Det kallas i dag Meryem Ana och är en viktig vallfartsort.

Turkiet 2015 064               Turkiet 2015 066 Den muslimske fursten Isa Bey och  hans moské. Foto: Tommy Hansson

Slutligen måste jag även säga några ord om en muslimsk helgedom i Efesos som ligger nedanför Sankt Johannes basilika och inte så långt från lämningarna av Artemis-templet. Det är Isa Bey-moskén, uppförd 1373-74 av en syrisk mästerarkitekt vid namn Ali, som anses vara ett fint exempel på seldjukisk arkitektur. Isa Bey-moskén låg i ruiner under första hälften av 1800-talet, och 1842 hade minareten fallit.

Moskén användes under 1800-talet som karavanseralj, alltså ett värdshus för resande, men är nu restaurerad och ett populärt turistmål. Den är uppkallad efter den muslimske fursten Isa Bey.

Turkiet 2015 072 Hotel Sealight blev sista anhalten före hemresan från Izmir-flygplatsen. Foto: Tommy Hansson

Det var en mäktig upplevelse att få resa runt och beskåda alla dessa för vårt gemensamma europeiska och mänskliga arv i stort så viktiga platser, sprängfyllda med kultur- och religionshistoria. Vädret var inte det allra bästa med mycket regn och blåst, men det faktum att resan gjordes off-season gjorde det möjligt att ta del av sevärdheterna med större ostördhet och kanske i lugnare tempo än annars kunde ha skett. Ett särskilt tack till den unge guiden Bedri, som med stor kunnighet, energi och vänlighet gjorde sitt bästa för att resan skulle bli så minnesvärd som möjligt.

Nu ber jag en stilla bön för att dessa mänskliga skatter skall få fortsätta att glädja mänskligheten i egenskap av uppskattade utflyktsmål och viktiga studieplatser för arkeologerna och inte ödeläggas av fanatiska jihadister som fått för sig att det strider mot Allahs vilja att bevara dem. Precis som skett på andra platser genom DAESH/ISIS-terrorn.

Turkiet 2015 089 Hemma igen – vid station Södertälje centrum den 5 februari. Foto: Tommy Hansson

På resa i västra Turkiet (III): Izmir (Smyrna) och Pergamon

21 april, 2015

350px-Map_of_Lydia_ancient_times-en_svg Karta över den forntida Lydien med Smyrnas läge utmärkt vid Egeiska kusten.

Izmir/Smyrna

Izmir, även kallat Egeiska havets pärla (åtminstone av den turkiska turistindustrin), var målet då jag för knappt tre månader sedan påbörjade min en vecka långa rundresa i västra Turkiet under den turistiska lågsäsongen. Staden, med det antika namnet Smyrna,  är Turkiets ledande hamnstad och landets tredje största stad med omkring 3,5 miljoner invånare. Här finns bland annat ett oljeraffinaderi, industrier samt icke minst en NATO-bas.

Smyrna grundades under antiken av aioliska greker och erövrades 668 före Kristi födelse av joner och blev sålunda en medlem i det så kallade Joniska förbundet av grekiska stadsstater. Omkring år 600  förstördes staden och låg öde i 300 år tills den återuppbyggdes fyra kilometer sydväst om den ursprungliga platsen. Smyrna blev nu under den grekiske härskaren Lysimachos känt som en av Orientens mest praktfulla städer, som i omgångar tillhörde de lydiska, syriska och pergamenska rikena.

133 före Kristi födelse blev Smyrna en del av den romerska provinsen Asien men drabbades i snabb följd åren 178 och 180 efter Kristi födelse av ödeläggande jordbävningar. Den återuppbyggdes under den romerske kejsaren Marcus Aurelius (121-180) sista år. Denne kejsare är känd som en stoisk filosof vars bok Självbetraktelser tillhör världslitteraturen; den gjorde stort intryck på denna bloggare i unga år.

untitled Sankt Polykarpos av Smyrna – bränd på bål för sin kristna tros skull.

Den kristna församlingen i Smyrna tillhörde de sju församlingar i provinsen Asien, som författaren av Johannes uppenbarelse tillskrev med berättelserna om de syner han genom gudomlig ingivelse fått uppleva. År 155 ljöt här biskopen Polykarpos (69-155) martyrdöden under Antoninus Pius kejsartid. När Polykarpos av de romerska myndigheterna blev beordrad att avsäga sig sin kristna tro, skall han ha svarat: ”Jag har i 86 år tjänat Kristus, och han har aldrig svikit mig,  så varför skall jag nu svika honom?”

Han blev därför bränd på bål jämte tolv av sina lärjungar. Sankt Polykarpos vördas som helgon i Romersk-katolska kyrkan och Orientaliska ortodoxa kyrkan. Smyrna är för övrigt ett vanligt namn på svenska frikyrkor.

Under medeltiden lydde Smyrna länge under Bysans och därefter under Republiken Genua samt Republiken Venedig, för vilka den var en viktig hamn. Härnäst funngerade Smyrna som bas för Johanniterorden, vilken emellertid fördrevs av den uzbekiske krigsherren Timur Lenk (1336-1405) 1402. Lenk kombinerade enligt en fransk historiker ”turkisk-mongolisk erövringslust med islamisk fanatism”. 1425 blev Smyrna en del av det Osmanska (Ottomanska) riket.

Under Första världskriget bombarderades Izmir flera gånger av Ententen och blev enligt fredsfördraget i Sèvres, som följde på Första världskriget 1920, en grekisk stad. Den återerövrades dock av turkarna i Grekisk-turkiska kriget 1919-22 och blev åter turkisk egendom genom freden i Lausanne 1923.

Turkiet 2015 029         Turkiet 2015 030 Överst det moderna Izmir med regnvått promenadstråk. Nederst min chokladmuffin med vidhängande latte. Foto: Tommy Hansson

Några antika utflyktsmål i anslutning till Izmir/Smyrna bjöds inte på denna resa, däremot en rundresa med färdbussen i den moderna staden samt en timmes uppehåll för egna strövtåg. Efter att ha promenerat ett stycke med mitt besvärliga högerknä på en bred gågata inmundigade jag en latte samt chokladmuffin på en uteservering.

På väg tillbaka till uppsamlingsplatsen informerade jag en skoputsare om att han tappat sin borste på trottoaren. Denne erbjöd mig då sin service, som jag nappade på – dels behövde mina skor putsas, dels tänkte jag att mannen som tack för hjälpen nog skulle bjuda på putsen. Icke. I stället visade det sig att han tagit överpris av mig, som han förmodligen såg som arketypen för den lättlurade turisten.

Han hade nog inte så fel; en av mina svagheter, eller styrkor om man så vill, är att jag vill tro de flesta om gott. Det är inte så himla kul att bli lurad, förstås, men hellre att bli det någon enstaka gång än att ständigt gå omkring och vara misstänksam.

1380632310 Den nya NATO-basen i Izmir invigs 2013.

Pergamon

Turkiet 2015 040 Bloggaren/resenären med Trajanus-templets lämningar i bakgrunden.

Församlingen i Pergamon var en annan av de kristna församlingar författaren av Johannes uppenbarelse skickade sina tämligen vidlyftiga beskrivningar av sina ännu vidlyftigare syner till, då under det latinska namnet Pergamus. Pergamon var under arkaisk grekisk tid en del av landskapet Mysien i nordvästra Anatolien, cirka 8 mil från Smyrna. Efter Alexander den stores död 323 före Kristi födelse blev Pergamon en självständig stad under Attalos-dynastin och växte omsider ut till ett betydande kungarike.

År 133 före Kristi födelse avträdde konung Attalos III genom sitt testamente Pergamon och ett antal andra städer till den dåvarande romerska republiken, som då döpte området till provinsen Asien. Efter ett kortvarigt inbördeskrig delades Attalos kungarike mellan Rom, Pontus och Kappadokien. Pergamon, beläget 300 meter ovanför Kaikosslätten, blev borg, fursteboning och tempelplats.

Turkiet 2015 033 Vår hårt arbetande guide försöker engagera sällskapet. Foto: Tommy Hansson

Den dag jag och mitt ressällskap besökte Pergamon var mycket blåsig, varför linbanan upp till toppen av säkerhetsskäl inte var i bruk. I stället forslades vi på ett smidigt sätt upp medelst taxibilar i skytteltrafik.

Pergamon nämns i historiska annaler första gången 399 före Kristi födelse, då det hade grekiskt statsskick men under persiskt styre. Pergamon blev ett centrum för  romersk kejsardyrkan och hyste tempel helgade åt caesarerna Trajanus (53-112) och Caracalla (188-217) liksom åt gudinnan Athena polias, vinguden Dionysos samt läkekonstens gudom, Asklepios. Vidare fanns här ett gigantiskt Zeus-altare, varav en fullskalig modell återfinns i Pergamonmuseet i Berlin, ett vida berömt bibliotek, en stor teateranläggning, pelargångar i grekisk stil (stoas) och ett betydande gymnasium.

Turkiet 2015 036 Lämningar av teateranläggningen, brant belägen i en sluttning. Foto: Tommy Hansson

Pergamon grävdes efter vanligheten ut av tyska arkeologer. Under åren 1878-86 utfördes grävningar på preussiska statens bekostnad av framförallt Carl Humann. De första riktiga utgrävningarna hade dock utförts av fransmannen Charles Texier 1833. Pergamon kom att bli en av de främsta fyndplatserna för antik grekisk arkitektur och skulptur. 1900 utfördes nya grävningar.

Till sist måste jag väl även säga några ord om det skrivmaterial som kallas pergament och som uppfanns i Pergamon. Detta hängde samman med stadens berömda bibliotek, som var i stort behov av det traditionella materialet papyrus vilket importerades från Egypten. Sedan egyptierna ställt in papyrusleveranserna till Pergamon tvingades pergamenerna hitta andra lösningar: man kom på att det gick att använda djurhudar från exempelvis kalv eller lamm. Sålunda uppfanns pergamentet.

Min avslutande text från resan i västra Turkiet kommer att handla om Efesos, som jag skulle vilja beteckna som resans höjdpunkt.

Turkiet 2015 035 Pergament uppfanns i Pergamon. Foto: Tommy Hansson

På resa i västra Turkiet (II): Troja

7 april, 2015

Turkiet 2015 046 Den trojanska hästen vid ingången till det historiska utgrävningsområdet i Troja. Foto: Tommy Hansson

Troja

Knappast någon nu levande människa med normal fattningsförmåga och bildning kan rimligen ha undgått att ha hört talas om Troja. Troja, som var den stat som omgav staden Ilion, var skådeplatsen för tioårskriget mellan akajer (greker eller hellener) ett antal hundra år före Kristi födelse. Själv stiftade jag första gången bekantskap med detta historiska skede i tioårsåldern i form av ”Illustrerade klassiker”, en serie serietidningar som i tecknad form åren 1956-76 återgav kända böcker.

Kriget har odödliggjorts för kommande generationer av den joniske skalden Homeros, som antas ha levt på 700-talet f. Kr., som skrev Iliaden om kriget samt Odysséen om hjälten Odysseus irrfärder efter sagda krig. De så kallade lärde tvistar i och för sig om kriget alls har ägt rum – Homeros blandade exempelvis in allehanda gudomligheter från den grekiska mytologin med Zeus i spetsen, vilket inte bidrar till trovärdigheten. Skalar man bort sådana yvigheter, torde det dock vara fullt möjligt att kriget verkligen utkämpades. Även den romerske skalden Vergilius behandlade ämnet i sitt verk Aeneiden.

Homeros inleder sitt på klingande hexameter avfattade verk om 16 000 verser fördelade på 24 sånger på följande sätt i Erland Lagerlöfs klassiska översättning:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner

Turkiet 2015 047 En ganska imponerande byggnadslämning i Troja. Foto: Tommy Hansson

Krigshandlingarna inleddes med att prins Paris, son till konung Priamos i Troja, enleverade prinsessan Helena (med tillnamnet ”den sköna”) från dennas make, konung Menelaos i den grekiska staten Sparta och förde henne till Troja. Menelaos får hjälp i kriget av sin broder, konung Agamemnon i Mykene, som regerade hela det dåtida Grekland. Därefter böljar kriget fram och tillbaka tills grekerna tillgriper krigslisten att överlämna en stor trähäst till trojanerna som försoningsgåva. Inuti hästen ryms ett antal grekiska krigare med Odysseus, som funderat ut idén med trähästen, i spetsen.

På detta sätt kan staden Ilion och staten Troja intas och besegras. Odysseus drabbas emellertid av dödssynden hybris (övermod) som en följd av sin briljanta idé, något som högeligen förtörnar gudarna varför Odysseus tvingas till en mängd äventyrliga irrfärder (se ovan). ”Den trojanska hästen” har blivit en symbol för bedrägliga krigslister i stort, såsom skildras i vår svenske revykung Karl Gerhards berömda sång Den ökända hästen från Troja vilken kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

untitled I Karl Gerhards revy har ”Den ökända hästen från Troja”, det vill säga Nazitysklands femte kolonn, fått drag av svensk dalahäst.

Efter denna inledning är det så dags för mig att berätta litet om mitt besök den 1 februari på den historiska platsen Troja, belägen i Mindre Asien i landskapet Troas i dagens nordvästra Turkiet vid Dardanellerna i närheten av Hissarlik intill staden Canakkale. På grund av platsens betydelse ägnar jag hela denna text åt Troja.

Längs vägen intill dagens Troja finns ett antal souvenirbutiker och näringsställen, där jag passade på att dels inmundiga en öl av det fullt passabla inhemska märket Efos, dels inköpa en CD med turkisk instrumentalmusik. Jag köpte också något jag trodde var turkisk konfekt, men som i själva verket visade sig vara en uppsättning kryddor inklusive en liten kryddkvarn.

Turkiet 2015 050       Turkiet 2015 053 Vyer från utgrävningsområdet. Foto: Tommy Hansson

Utanför ingången till det Troja, som alltjämt är föremål för arkeologiska utgrävningar, finns en version av den mångomsjungna trähästen vars interiör hugade besökare kan ta sig en titt på. I området promenerar folk utklädda på samma sätt som de forntida krigarna förmodas ha varit skrudade, och den som vill kan låta fotografera sig bredvid en sentida Akilles, Hektor, Patroklos och allt vad krigsheroerna hette.

Troja återupptäcktes i mitten av 1860-talet av den brittiske arkeologen Frank Calvert, men den som på allvar grep sig an verket med utgrävningarna var tysken Heinrich Schliemann (1822-90), som ibland kallas den moderna arkeologins fader. Schliemann var i grunden affärsman och började med arkeologi först vid 41 års ålder. Han var utbildad såväl vid Rostocks som Sorbonnes universitet, men som arkeolog var han självlärd. Han behärskade 13 språk, bland dem svenska.

images       640px-MaskeAgamemnon Schliemann menade att han funnit kung Agamemnons av Mykene dödsmask i guld.

Schliemann urskiljde nio olika byggperioder och ett antal byggnadslämningar, men däremot inga direkta bevis för att ett forntida krig utkämpats här. Bland annat trodde han sig ha återfunnit konung Priamos guldskatt. Under sina utgrävningar i Mykene i Grekland hittade Schliemann vidare ett föremål som går under namnet Agamemnons dödsmask efter den mykenske konungen med samma namn. Heinrich Schliemann hade ett minst sagt levande intresse för den grekiska historien och gav sin son namnet Agamemnon.

Från Troja har man utsikt över ett landskap i vars bortre ända skymtar sundet Dardanellerna (tidigare kallat Hellesponten), känt från Första världskriget genom det för ententemakterna katastrofala slaget vid Gallipoli 1915-16 som blev en lika lysande triumf för turkarna.

Turkiet 2015 049 Utsikt från Troja över slätten som leder bort till Gallipolis och Dardanellerna (Hellesponten). Foto: Tommy Hansson

Om det Trojanska kriget skall slutligen sägas att det förevigats i form av en film, Troy, från 2004 i regi av Wolfgang Petersen med bland andra Brad Pitt som Akilles och Peter O´Toole som konung Priamos av Troja. Mer om filmen här:

http://www.svd.se/kultur/film/traig-troja-trots-hastjobb_23407.svd

På resa i västra Turkiet (I): Priene, Miletos och Didyma

22 mars, 2015

För ett par månader sedan gjorde jag en resa till och i västra delen av Turkiet omfattande en vecka. Det skedde sedan jag accepterat ett reseerbjudande från Travel Service Scandinavia (TSS) till mycket förmånligt pris. Avresa skedde från Arlanda den 29 januari 2015 med destination Izmir, det antika Smyrna, som i dag är Turkiets viktigaste hamnstad belägen vid Egeiska havet i Medelhavet. Izmir är till folkmängden Turkiets tredje största stad efter Istanbul och Ankara med 2 783 866 invånare (2011).

250px-REmpire-AsiaDen röda markeringen visar provinsen Asiens läge i det romerska riket.

Resan ägnades åt att, under ledning av en såväl hårt arbetande som sakkunnig yngre guide kallad Bedri, på plats studera historiska lämningar från områdets grekiskinfluerade forntid. Landsändan, belägen på halvön Mindre Asien, kallades under romersk tid provinsen Asien sedan Pergamons konung Attalus III år 133 före Kristi födelse (f. Kr.) genom sitt testamente överlämnat staden till Rom. 

Författaren till Johannes uppenbarelse i Nya testementet i Bibeln  skriver så från sin vistelseort på ön Patmos i sin tillägnan i bokens första kapitel:

Jag hälsar de sju församlingarna i provinsen Asien. Nåd vare med eder och frid ifrån honom som är, och som var, och som skall komma.

De sju kristna församlingar Johannes syftade på var Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea (romerska/latinska namnformer). Några av dessa platser kommer jag att behandla i de texter om min resa jag avser författa här. Jag inleder med Priene, Miletos och Didyma som vår resegrupp besökte den 30 januari.

Turkiet 2015 014 Resterna av Athenatemplet i Priene med Akropolisklippan i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Priene

Ruinerna efter Priene ligger på sydsluttningen av ett berg i den moderna staden Güllübahce och norr om floden Meanders nedre lopp. Stadens Akropolisklippa är belägen 200 meter ovanför staden. Att ta sig upp dit till fots för en något överviktig svensk med knäproblem är förenat med en del besvär, men visst var det värt mödan.

Priene, som ligger mitt emellan Magnesia och Miletos, tillhörde tillsammans med ett antal andra städer Joniska förbundet. I mitten på 600-talet f. Kr. erövrades staden av den lydiske konungen Ardys, varefter den nu till småstad degraderade forna storheten tillföll Perserriket under konung Kyros II år 545. /Fotnot/

Det ”nya” Priene anlades av världserövraren Alexander den store (356-323 f. Kr.) av Makedonien omkring år 330. Det var Alexander som anlade det mäktiga Athena-templet, något som anges i en inskrift på en av de sönderbrutna kolonnrester som i dag omger tempelruinerna. Priene kallades nu ”ett hellenistiskt Pompeji”. Även under den bysantinska tiden kom staden att spela en viss roll, och lämningarna efter flera kyrkor återfinns på platsen. Priene ödelades under den efterföljande osmanska perioden, då staden hette Samsun kalesi.

Turkiet 2015 016 Att ta sig nerför sluttningen där Priene ligger var lättare än att ta sig uppför…Foto: Tommy Hansson

Priene var föremål för arkeologiskt studium av engelska expeditioner på 1700- och 1800-talen, men de mest systematiska utgrävningarna leddes av tysken Karl Humann 1895-99 för Berlins museums räkning. Förutom det imponerande templet Athena Polias fanns på platsen även tempel tillägnade Kybele, Isis, Demeter samt Asklepios, en imposant teateranläggning, sjukvårdsinrättningar med mera.

Miletos

Turkiet 2015 017 Miletos – filosofernas stad. Foto: Tommy Hansson

Det mest bestående minnet från besöket i Miletos är tveklöst den sällskapliga katten, som lade sig tillrätta för en liten tupplur på min mjuka portfölj vid en servering utanför denna berömda ruinstad med sitt stolta förflutna. Det blev i alla fall några minuters slummer innan det var dags för uppsittning på bussen. De talrika herrelösa katter och hundar som ses överallt i Turkiet är förvånansvärt välhållna.

Miletos, som även brukar kallas ”filosofstaden”, var fordomdags med sina fyra hamnar en viktig hamnstad vid Medelhavs-kusten där floden Meander (Meandros på grekiska) rinner ut i havet.

Miletos anor går tillbaka ända till omkring 1320 f. Kr. Cirkus 500 hade staden expanderat till att bli ett riktigt imperium av kosmopolitisk karaktär, med inalles 80-90 kolonier främst vid Svarta havets kust i nordlig riktning. Det är emellertid i första hand för sina filosofer , noga taget de så kallade joniska naturfilosoferna, som staden är berömd. De främsta av dessa var Thales, Anaximenos och Anaximandros. Dessutom fanns här skriftställare och historieskrivare av viss rang.

untitled Ett visdomsord från Thales, väl värt att begrunda.

Mest ryktbar var Thales från Miletos, som levde mellan ungefärligen 625 och 545 f. Kr. Thales rankades som ”den förste filosofen” och föregick således den store Sokrates (cirka 469-399 f. Kr.) och sysslade även med astronomi och matematik; han räknades även till Greklands ”sju vise”. Historikern Herodotos uppger att Thales var vida berest och att han exempelvis besökte Egypten.

Enligt Aristoteles (cirka 384-322) lade Thales grunden till den filosofi som ställer frågan ”varifrån allt vara uppstått ifrån”. Thales svar var att allt som finns kommit från vatten. Enligt den lärde Thales hade människan vidare en odödlig själ. Han skall också ha framfört att ”Det svåraste i livet är att känna sig själv.”

Turkiet 2015 019 Teateranläggningen i Miletos på vilken en borg anlades. Foto: Tommy Hansson

Liksom alla andra platser i denna del av världen kom det joniska Miletos under seklernas lopp att tillhöra flera olika välden. Efter en lydisk period blev staden persisk under Kyros IIs erövringståg. År 502 deltog man i det ”joniska upproret” vilket dock krossades av Persien, som vid denna tid var världens dominerande stormakt. Miletos förstördes men byggdes åter upp efter grekernas seger mot Persien 479 – dock nådde det aldrig sin forna glans.

334 blir Miletos en del av Alexander den stores välde och 133 en romersk besittning i provinsen Asien. Under Bysans blir Miletos ett ärkebiskopssäte och borgen Castro Palation byggs upp på ruinerna av en stor arenateater. Hamnen, som tidigare slammat igen, öppnas igen och används också av de efterföljande osmanerna. Miletos nämns på ett par ställen i Nya testamentet, bland annat i Apostlagärningarna 20:15-17, med den latinska namnversionen Miletus.

Turkiet 2015 020 Trött kisse tar igen sig på min portfölj. Foto: Tommy Hansson

Miletos utgrävdes kring förra sekelskiftet av den tyske arkeologen Theodor Wiegand samt även under det begynnande 2000-talet.

Didyma

Didyma var en jonisk stad som låg i närheten av Miletos. Den ligger i dagens turkiska Didim, vars stolthet är det en gång mäktiga Apollontemplet som härbärgerade ett orakel – Didymaion – som var den grekiska världens näst berömdaste orakel efter det i Delfi i landskapet Fokis vid foten av berget Parnassos.

Oraklet i Delfi tillhörde också ett tempel helgat åt guden Apollon, som var son till Zeus och Leto samt konstens och musikens gud och den yppersta av bågskyttar. Apollon var tvillingbror till gudinnan Artemis, vars berömda tempel fanns i Efesos som jag återkommer till i en annan bloggtext.

Turkiet 2015 024 Bloggaren framför Apollontemplet i Didyma.

Didyma (som betyder tvilling) grundades på 500-talet f. Kr. till nämnde Apollons ära men förstördes av perserna år 499. Dess orakel, som handhades av prästerna, tillhörde en särskild släkt. Om till exempel en kung eller general uppsökte oraklet och frågade efter hur det förestående slaget skulle utfalla, svarade oraklet något i stil med att ”Segern går till den djärvaste” – vilket förstås kunde tolkas efter behag.

imagesMyntbild av den gudomligförklarade Alexander den store (356-323 f. Kr.).

Alexander den store tog tillbaka Didyma från perserna 334 och återhelgade oraklet, men Apollon-templet kom aldrig att bli färdigbyggt. 1905 och 1930 grävdes tempelområdet ut av, rätt gissat, tyska arkeologer. På vägen tillbaka till bussen passade jag på att i ett stånd inhandla ett par stilfulla kylskåpsmagneter med tempelmotiv av en trevlig man som tillverkat dem egenhändigt.

I följande avsnitt av min bloggskildring av Turkiet-resan kommer jag att beröra Izmir (Smyrna), Troja, Pergamon och resans clou, Efesos, där Artemis-dyrkarna försökte döda aposteln Paulus.

Turkiet 2015 028 Det här bistra lejonet vaktar Apollontemplet i Didyma. Foto: Tommy Hansson

Fotnot:

Summarisk översikt över de i sammanhanget förekommande tidsperioderna:

Jonien/Joniska förbundet, cirka 1000-talet-546 f. Kr.
Lydien, cirka 700-talet-546 f.Kr.
Perserriket, 546-334 f. Kr.
Hellenistisk tid, 334-146 f. Kr.
Romarriket, 146 f. Kr.-395 e. Kr.
Bysans, 395-1453 e. Kr.
Ottomanska (osmanska) riket, 1299-1923.

 

 

 

 

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

8 mars, 2015

 

untitled Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

images

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

profile_picture_by_sschellenberg-d4crs9pWalter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

images9O5YPWE6 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

imagesVCNJMUWV Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

imagesEAC3XEPF Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

images Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php

Dagens Samhälle offside om svenska kungar

22 december, 2014

 

images Carl XI – grundade Karlskrona.

Ibland slår media liksom knut på sig själva i syfte att förlöjliga Sverigedemokraterna.

Som när tidningen Dagens Samhälle # 45 på sin humorsida ”Offside” påpekar, att SD Karlskrona felaktigt i sitt lokala budgetförslag skriver att det var Carl IX (1550-1611) som grundade Karlskrona, ett uppenbart om än beklagligt korrekturfel.

När tidningen skall rätta fadäsen och påpeka, att det ju faktiskt var Carl XI (1655-97) och icke Carl IX som anlade flottstaden i Blekinge drar man till med: ”Det var det inte. Det var hans sonson. Det vet ju alla.”

untitled Carl IX – inte farfar till Carl XI.

Problemet ur Dagens Samhälles perspektiv är bara, att Carl XI ingalunda var Carl IXs sonson. Den senare hade nämligen ingen sonson, i varje fall ingen som var avlad i den så kallade äkta sängen. Han hade dock en oäkta son med en piga i Nyköping, en son som hette Carl Carlsson Gyllehielm (1574-1650) som blev en stöttepelare i den svenska militärstaten.

Carl XI var ende sonen till Carl X Gustaf (1622-60), vars föräldrar hette Johan Casimir av Pfalz-Zweibrücken och prinsessan Katarina Carlsdotter Vasa. Den senare var faktiskt dotter till Carl IX. Så om Dagens Samhälle hade velat briljera litet hade man kunnat konstatera, att det var Carl IXs  dottersonson som grundat Karlskrona.

Carl_Carlsson_Gyllenhielm Carl Carlsson Gyllehielm – ”oäkta” son till Carl IX.

Fast då hade tidningen knappast kunnat skriva att ”det vet ju alla”, och det hade väl inte varit lika roligt.

Den pfalziska ätten blev kunglig sedan Carl IXs sondotter Christina (1626-89) – som var kusin med Carl X Gustaf – hade abdikerat från den svenska tronen. Men någon ”officiell” sonson hade den synnerligen råbarkade Carl IX alltså inte.

Eller hur, Dagens Samhälle? Som denna gång bestämt ställde sig riktigt offside.

images Drottning Christina – dotter till Gustaf II Adolf och sondotter till Carl IX.

Fotnot: Jag har föredragit att benämna de svenskara konungarna som Carl och inte ”Karl”, eftersom man stavade så vid den tid de var monarker. motsvarande sätt har jag skrivit Christina och inte ”Kristina”.

 

Dubliners hyllning till amiral Nelson

21 januari, 2014

497px-HoratioNelson1 Den enarmade krigshjälten Horatio Nelson gick till väders i Dublin.

http://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

I 157 år stod han på sin pelare i centrala Dublin: den brittiske sjöstridshjälten, amiral Horatio Nelson. Det vill säga som staty, skapad av en konstnär från Irlands nästa största stad, Cork, 1808-09. ”The Pillar”, som placerades i mitten av Sackville Street, senare O’Connell Street nära Huvudpostkontoret som kom att spela en så avgörande roll under Påskupproret 1916, blev ett av Dublins mest imponerande landmärken.

Nelsonstatyn placerades överst på en drygt 36 meter hög, refflad pelare och blev därmed ett av de mest storslagna minnesmärkena över Horatio Nelson (1758-1805), som omkom under sjöslaget mellan britter och spanjorer vid Kap Trafalgar i Spanien. Den 8 mars 1966 hade emellertid en grupp rekryter från den irländska republikanska armén, IRA, fått nog av Nelson. Man detonerade en sprängladdning som sprängde statyn i bitar.

Efter sprängattentatet – en av deltagarna hette Joe Christie och blev senare utesluten ur IRA – förlorade Dublin enligt många något av sin forna karaktär. Också folk som inte var några större beundrare av vare sig Nelson eller det brittiska imperiet beklagade därför sprängdådet, som gjorde deras gamla stad litet mer opersonlig.

images En gammal vy över centrala Dublin med The Nelson Pillar.

Flera sånger har blivit till i syfte att hugfästa minnet av händelsen – irländarna gör sånger om det mesta – och överst i denna bloggtext hittar ni en länk till The Dubliners version av ”Nelson´s Farewell”, skriven av Joe Dolan.

Några representativa rader ur sången:

In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there
But no one tells the Irish what they´ll view

Innan sången avlevereras av den populära men nu tyvärr nedlagda irländska musikgruppen läser sångaren Luke Kelly upp en dikt om Dublin av poeten Louis MacNeice (1907-63) på sitt oefterhärmliga sätt.

Så mycket nöje med ”Nelson´s Farewell” innan ni somnar!