Fred på jorden…

Jag är osäker på om jag nämnt det tidigare, men jag är faktiskt sedan 2001 Ambassador for Peace (Fredsambassadör) i den internationella organisationen Universal Peace Federation, tidigare The Interreligious and International Federation for World Peace. Vilket kanske kommer som en överraskning för somliga.

 

 Kain mördar Abel enligt en målning av Albertus Pictor i Dingtuna kyrka.

Längtan efter fred är ju lika gammal som mänskligheten själv, noga taget sedan Kain slog ihjäl sin broder Abel. När våra vanligaste medier i slutet av det gamla året oundvikligen frågar folk vad de önskar sig av det nya solvarvet brukar svaret bli ”Fred på jorden” och så kanske något personligt önskemål.

Jag vill minnas att forne statsministern Göran Persson, i mitt tycke en av våra stora komiska begåvningar inom politikerkasten, för sin del svarade ”Fred på jorden och ett nytt termoställ.” Mitt eget önskemål inför 2010 är fred på jorden och en ny skrivare till datorn. Jag har nämligen en känsla av att mina vänner börjar bli lätt uttråkade av mina återkommande önskemål att skriva ut diverse material för min räkning.

Det fanns en tid när jag i stort levde efter devisen ”när jag hör ordet fred osäkrar jag min revolver”, för att nu travestera Hermann Göring (eller vem det nu var som sade sak samma fast med ”kultur” i stället för ”fred”). Detta på grund av Sovjetunionens skamlösa utnyttjande av fredsviljan i Väst för sina egna imperialistiska syften under det Kalla krigets dagar. Så icke längre.

Jag ser inte längre orden ”fred” eller möjligen ”världsfred” som något naturnödvändigt suspekt utan tvärtom som värdiga och även nödvändiga mål för mänskligheten.

Däremot, och det är viktigt att understryka, skriver jag inte under på kravet ”fred till varje pris.” Det finns nämligen något som är ännu viktigare än fred, och det är frihet. Fred utan frihet kan vi vara utan. Så tänkte de modiga rebeller som för över 200 år sedan reste upprorsfanan mot det brittiska väldet i Nordamerika. De var villiga att offra sina liv för att kunna leva fria och självständiga liv utan att behöva styras från London. Vad som vägledde dessa framsynta och djärva individer kan man få en aning om genom den nu aktuella TV-serien ”John Adams” i SVT.

 John Adams – president och amerikansk frihetshjälte.

Så resonerade också ledarna i England och Frankrike när de förklarade Hitlertyskland krig efter det senares invasion i Polen den 1 september 1939 – hit men inte längre!  Bättre att ta till vapen mot en galen tyrann med folkutrotning och masslakt på det ideologiska och praktiska programmet. Och så menade också de Kalla krigets hjältar – Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Johannes Paulus II med flera kända och okända – som beslutade sig för att det totalitärt kommunistiska Sovjetunionen kunde och skulle besegras. Pax Sovietica var aldrig ett alternativ för dessa modiga och insiktsfulla män och kvinnor.

Sedan början på 1990-talet har det sovjetkommunistiska hotet mot världsfreden avlösts av det islamistiska hotet som på ett så fruktansvärt sätt manifesterade sig genom terrorangreppen mot Förenta staterna den 11 september 2001. George W. Bush tog upp den kastade handsken och proklamerade Kriget mot terrorismen vilket alltfort är en levande realitet i dagens värld. Att lägga sig platt inför den urartade islamismen är inte och kan aldrig bli ett alternativ för en civiliserad mänsklighet.

 

 

George W. Bush – tog upp den kastade handsken.

Se gärna denna video om USAs 43e president:

http://www.youtube.com/watch?v=NDxXokjsu-Q&feature=related

När emellertid allt detta är sagt måste det, enligt min uppfattning, fastslås att fred på jorden är det hägrande och oundvikliga slutmålet för en mänsklighet som aldrig fått uppleva just detta. Glöm dock alla förhoppningar om att samtida fredsstrukturer skulle kunna åstadkomma detta, minst av allt ett ohjälpligt impotent FN. Vad som krävs är en bestående förändring i människors hjärtan, något som i dag kanske kan tyckas vara ett orealistiskt och ouppnåeligt slutmål men som enligt min uppfattning är något som en dag  kommer att inträda när mänskligheten accepterar den väntade Messias.

Ett ideal som uttrycks på följande sätt av min vän och kollega bland fredsambassadörer, Ryszard Golebiowski, i hans nyligen utkomna diktsamling De gick bort – vi finns kvar (ETS, Tryckservicen Stockholm 2009), dikten ”Moder Jord”:

”Moder Jord kallas hon/där djur och växter bor/där dom lär sig samlevnad/var och en i sin livsloppsbana/med sitt hjärta, sin vävnad, sin puls

”Jord där helgonen vandrat/som oss, av kött och blod/främst visste de att svärdet/ska gjutas om till plog/då kommer lyckan till jorden

”Av den underbara växtlighetens grönska/vill kransar bindas, majstänger resas/ges syret vi behöver/vi vill andas djupt/och fundera på hur det vore att leva/utan rädsla för krig och svält/den rena andan, den rätta andan/behövs så väl till alla på jorden.”

Så, gott folk: fred på jorden och en ny skrivare får bli min nyårsönskan!

Avslutningsvis ber jag mina läsare kontemplera några minuter till tonerna av ”Hallelujakören” ur Händels Messias:

http://www.youtube.com/watch?v=Up3TIPoVh-M&feature=related

Och varför inte Beatles, när de framför sin i mitt tycke (jämte ”Hey, Jude”) bästa låt – ”Revolution” – såväl musikaliskt som budskapsmässigt:

http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

Gott Nytt År!

En utflykt i det judiska Stockholm

Jag har under några år besökt Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm och funnit stort nöje i detta. Gruppen, som kan besökas av envar som intresserar sig för frågor som har med Israel och judenheten att göra, håller var tredje fredag i månaden (med undantag för sommarsäsongen) möte med inbjuden föredragshållare. Bland gruppens aktiviteter finns även en årlig bussutfärd i det ”judiska Stockholm”, och det är om årets upplaga av denna begivenhet jag tänkte berätta i det här inlägget.

En förutsättning för att en aktivitet av det här slaget skall fungera är att det finns en sakkunnig guide med i bilden, och så är verkligen fallet i detta sammanhang. Han heter David Fischer och är en unik person så tillvida att han 1996 vid Uppsala universitet blev teologie doktor på en avhandling om den judiska församlingen i Stockholm och dess liv. Han blev därmed den förste i Norden som vid en teologisk fakultet behandlade ett icke-kristet, religiöst samfund. David Fischer har bland annat författat den mycket läsvärda boken ”Vykort från Det heliga landet” 1840-1940″ (Atlantis, 2003) vilken behandlar de vykort som framställdes av den svenska kristna väckelseförsamling som bildades i Jerusalem 1896 efter invandring från Nås socken i Dalarna.

Det var om denna utvandring Selma Lagerlöf skrev i romanen ”Jerusalem”. Fischer visar i sin bok att den svenska Jerusalem-kolonin inte alls hade det så eländigt som Lagerlöf ville låta påskina – den fick en god utkomst genom försäljningen av vykort med hela världen som marknad.

Första anhalten på bussutfärden den 10 maj blev den ortodoxa synagogan Adat Jisrael på Sankt Paulsgatan på Södermalm, som färdigställdes 1918 i en tidigare biograf- och teatersalong och som förvaltas av den judiska Stockholms-gruppering som kan uppvisa den i dag största tillväxten. Stora synagogan i Stockholm, den på Wahrendorfsgatan som är hemvist för den konservativa judiska kommuniteten, har under senare år främst under tillskyndan av rabbinen Morton Narrowe fått en alltmer liberal prägel vilket man trodde skulle garantera en stadig tillväxt. Motsatsen blev dock fallet, och i dag är det alltså den judiska ortodoxin som samlar flest intressenter i huvudstaden; onekligen ett intressant och tankeväckande faktum.

Som bekant brukar judenheten indelas i tre grupperingar – en ortodox, en konservativ och en liberal variant. I dessa sammanhang är det den ortodoxa varianten som står för den egentliga konservatismen, medan den konservativa är i stort liberal och den liberala i hög grad reforminriktad. Hänger ni med? Den konservativa grupperingen med anknytning till synagogan på Wahrendorfsgatan nära Kungsträdgården ville för en tid sedan ha en kvinnlig rabbin från New York, men denna valde slutligen att tacka nej till erbjudandet.

Nobelpristagarinnan Nelly Sachs.

Besöket i den lilla vackra synagogan på Södermalm var en angenäm upplevelse. Därifrån bar det av till Bergsundsstrand 23 på Kungsholmen, en välkänd adress för den litterärt intresserade stockholmaren. Det var här den lilla sköra poetissan Nelly Sachs (1891-1970) bodde under alla år sedan hon anlänt till Stockholm med sin mor från Berlin i samband med krigsutbrottet 1939. Hon tilldelades 1966 Nobelpriset i litteratur tillsammans med israelen Samuel Josef Agnon. Sachs behandlade i sin diktning ofta det hemska som hände under Förintelsen. Nelly Sachs var för övrigt väninna till min hustrus mormor Erna Levy, som själv inte var judinna men gift med en judisk man från Berlin; båda kom till Stockholm medan det ännu var möjligt för personer med judisk anknytning att ta sig ut ur Hitlertyskland.

Innan det var dags för lunch på Kulturhuset ställdes färden till Kungliga Slottet och Gamla stan, som är betydelsefulla för det judiska Stockholm. Det var nämligen på Slottsbacken som den förste juden som tilläts utöva sin religion i Sverige – Aaron Isaac – sammanstrålade med konung Gustaf III och överståthållaren Carl Sparre och fick klartecken från dem båda att stanna kvar i landet och utöva sitt yrke utan att konvertera till kristendomen.

Förste praktiserande juden i Sverige, Aaron Isaac (1730-1817).

Aaron Isaac (1730-1817) var bördig från Treuenbrietzen utanför Berlin. Han utbildade sig till sigillgravör och arbetade en tid i svenska Stralsund i nordligaste Tyskland innan han bestämde sig för att flytta till det egentliga Sverige, där hans yrkeskunskaper var mycket efterfrågade. Efter klartecken från kungen och överståthållaren skickade Isaac efter sin familj och slog sig tillsammans med denna ned i Stockholm. Andra släktingar och trosfränder strömmade till. Omsider hade Isaac lyckats rekrytera de tio vuxna män (minjen) som enligt judisk tradition krävs för att hålla gudstjänst, och den första riktiga synagogan upprättades i en byggnad på Själagårdsgatan i Gamla stan sedan tillstånd härför givits 1779. Denna synagoga tjänade som gudstjänstlokal fram till dess att den kände arkitekten Scholander fick uppdraget att rita den stora synagogan på Wahrendorfsgatan, som var något av ett ”skrytbygge” med syftet att manifestera den status som den välbeställda judiska kommuniteten i Stockholm omsider nått. I den ursprungliga synagogans lokaler inrättades därefter en polisstation, men numera huserar där ett känt arkitektkontor.

Förutom Stora synagogan och Adat Jisrael på Söder finns i Stockholm en tredje synagoga, vilken också den är ortodox (bland annat innebärande att män och kvinnor sitter åtskilda). Detta senare Guds hus kallas Adat Jeschurun, är beläget på Riddargatan på Östermalm och har en fascinerande förhistoria. Gudstjänstlokalen fraktades nämligen per båt till Stockholm från Hamburg, där den som genom ett mirakel klarade sig undan Kristallnattens härjningar den 9 november 1938. Det var först när den ankommit till Hamburgs hamn som den förvandlades till kaffeved av nationalsocialistiska tyska hamnarbetare. Efter en noggrann restaurering kunde dock synagogan tas i bruk och samlar ännu, 70 år senare, ortodoxt troende judar till gudstjänster och judiska bemärkelsedagar. Adat Jeschurun ingick dock tyvärr inte som utflyktsmål på bussutfärden.

Den judiska invandringen till Sverige har försiggått i vågor. De judar som anlände till Sverige efter pionjären Aaron Isaac blev med tiden i stor utsträckning, genom sitt kunnande och sin driftighet, välbeställda och aktade medborgare och valde i de flesta fall att låta sig assimileras i det svenska samhället. Familjer som Bonnier, Sachs, Hirsch och Josephson är välkända icke minst inom affärs- och förlagsbranscherna.

Under 1870- och 1880-talet kom en ny judisk invandringsvåg till Stockholm och Sverige från Tsarryssland, och det rörde sig om mindre bemedlade judar som flydde undan de pogromer som med jämna mellanrum inträffade i Ryssland och östra Europa. Dessa övervägande ortodoxa  judar sågs inte med särskilt blida ögon av den existerande och väletablerade judenheten, vilken dock frikostigt understödde de nya invandrarna med pengar, bostäder och arbetstillfällen. De nyanländande judarna bosatte sig till övervägande delen på Södermalm och etablerade församlingsgruppen Adat Jisrael, som först höll till två trappor upp i en byggnad på Sankt Paulsgatan 17 innan man etablerade sig i den forna teater- och biografsalongen på nummer 13.

Det kan nämnas att från den sistnämnda församlingsgruppen avknoppades en utbrytargrupp som kallades Beit Jaakov men som också gick under benämningen Scheiderser Schul, vilken småningom kom att återförenas med Adat Jisrael. Orsaken till avknoppningen skall inte ha varit några större religiösa tvisteämnen utan stod snarare att finna i en mindre välfungerande personkemi.

I dag finns inget judereglemente som reglerar svenska judars aktiviteter.

Åter till bussutflyktsdeltagarna, vilka efter lunch fraktades till Kungsholmen för att först ta del av David Fischers lärda föreläsning om den judiske grosshandlaren och byggherren Isaak Hirsch (1843-1917), vilken bland annat uppförde två fastigheter i kvarteret Bodarna på Strandvägen. En del av Hirschs kvarlåtenskap åtgick till att bilda Stiftelsen Isaak Hirschs minne, vilken enligt sina statuter skulle ”bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd bekosta hyra.” Hirsch investerade vidare i fastigheter i Sundsvall efter den ödeläggande branden 1888. Det var även den teaterintresserade Hirsch som bekostade uppförandet av Oscarsteatern i Stockholm 1905 (Hirschs främsta intresse vad teatern anbelangar lär, åtminstone enligt Fischer, ha stavats balettflickor).

Isaak Hirsch är för övrigt morfars farbror till de inte helt okända bröderna Per och Olle Wästberg.

På Kungsholmen ligger också två gamla judiska begravningsplatser, som båda var i bruk från slutet av 1700-talet till slutet av 1850-talet. Att det är två begravningsplatser är ett resultat av en splittring inom den ursprungliga judiska församlingen, där ett antal medlemmar var missnöjda med Aaron Isaacs ledarskap och därför anlade en egen begravningsplats i Kronobergsparken. Stoftet efter Aaron Isaac och dennes hustru vilar på den något större begravningsplatsen Aronsberg på Alströmersgatan

Efter Aaron Isaacs ankomst till Sverige utformades under Gustaf IIIs regeringstid 1782 det så kallade Judereglementet, vilket klargjorde vilka näringar som judar skulle tillåtas ägna sig åt och var de skulle få bosätta sig och bilda judiska/mosaiska församlingar. Förutom i Stockholm blev det tillåtet för personer av judiskt ursprung att slå upp sina bopålar i Göteborg och Norrköping; en judisk kommunitet bildades även i Karlskrona. Aaron Isaac gjorde Kronan stora tjänster och utsågs 1788 till arméleverantör i Gustaf IIIs krig mot Ryssland och utnämndes revolutionsåret 1789 till hovleverantör.

Judar hade funnits i Sverige långt innan Aaron Isaac anlände. Således finns dokumenterat att Gustaf Vasa anlitade en judisk läkare, som troligen var den ende utbildade läkare som fanns i vårt land vid denna tid. Så kallade hovjudar fanns även vid exempelvis drottning Christinas och Carl XIs respektive hov. Dessa anställdes emellertid endast därför att de besatt färdigheter som deras förnäma uppdragsgivare var i behov av och tilläts inte praktisera sin religion. Alla judar som ville bo och leva i Sverige förständigades att genom dop övergå till den kristna religionen. Om judisk närvaro vittnar vidare de utsmyckningar av antisemitisk natur som fortfarande kan studeras på Uppsala domkyrka.

Inte heller Aaron Isaac undgick antisemitismen, denna gåtfulla cancersvulst som förgiftat mänsklig samvaro ända sedan Egyptens faraoner använde judarna som slavarbetare. Aaron Isaac skriver i sina till svenska översatta memoarer (originalet var skrivet på västjiddisch dialekt): ”Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo till och med mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar.”

I dag finns tre judiska församlingar på svensk mark – i Stockholm, Göteborg och Malmö; den i Stockholm omfattar dessutom hela Norrland. Antalet judar bosatta i Sverige uppgår enligt doktor Fischer till vid pass 25 000 enligt det traditionella sättet att räkna judiskhet efter moderns släktsida. Judiska församlingen i Stockholm, det vill säga dess liberala/konservativa gren, accepterar sedan några år tillbaka dock även judiskt påbrå från faderssidan, och med det sättet att räkna fördubblas antalet judar till omkring 50 000.

En interiör från den vackra Stora synagogan i Stockholm.

I takt med stigande islamsk invandring och utbredandet av extremnationalistiska och/eller nationalsocialistiska åsikter, detta i förening med demonisering av staten Israel, har dessvärre antisemitismens fula tryne (stundom maskerat med en mer salongsfähig ”antisionism”) kommit att fördystra tillvaron för Sveriges judar, detta särskilt i Malmö. Det behövs eldsjälar av typ David Fischer och Betlehemskyrkans Israelsgrupps ledande kraft, Tor Carlid, för att råda bot på detta!

Slutligen ett personligt klargörande. Jag har, mig veterligt åtminstone, inte en droppe judiskt blod i mina svenska ådror. Ända sedan jag 1963 på en skolresa besökte Stora synagogan i Stockholm och i samband därmed på Chinateatern såg teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen, har jag känt varm sympati för Israels och judenhetens sak. Det tackar jag min dåvarande klassföreståndare Lena (Forsberg) Gunnarsson för.

Jag vill också påstå att judendomen ingår som en betydelsefull del i min personligt eklektiska religionskompott.