Osvenskhet och svensk idioti

Fy, så svenskt…troligen rasistiskt.

Jag har ofta, och långt innan jag gick med i Sverigedemokraterna, funderat över det faktum att det anses fint i Sverige att vara ”osvensk”, eller ”så där härligt osvensk” som det ofta brukar heta. Till exempel när Zlatan Imbrahimovic trixar med trasan. Eller när Olof Palme var som mest briljant i debatten. Eller när någon svensk filmstjärna slår sig fram i Hollywood. I motsats till denna berömvärda osvenskhet finns det trista, tungfotade och stelbent hämmade svenska.

Den 15 november läste jag i Aftonbladet en artikel av den entusiastiske privathistorikern och författaren Herman Lindqvist, som satte ord på det jag i all min hopplöst svenska tristess gått omkring och funderat på. I sin betraktelse går Lindqvist under rubriken ”I Sverige är det fint att vara osvensk” till rätta med denna mentalitet och framhåller inledningsvis: ”2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ‘så härligt osvensk’. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.”

Jag fortsätter citera Herman Lindqvist:

”I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberalerna. Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.”

De arroganta svenskhetsfienderna, menar Lindqvist, pekar gärna finger åt ”den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer.” Detta slags traditionella samhörighet med det förflutna är något som svenskhetsfienderna ständigt förlöjligar och fnyser åt eftersom de tänker i schabloner. Lindqvist igen:

”Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen. Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.”

När dock svenskhetsfienderna reser utomlands, påpekar Lindqvist, förvandlas de:

”Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken.”

Herman Lindqvist tycker att det är på tiden att ändra attityd:

”Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska: Vad är det att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna?”

Läs hela Herman Linqvists artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab

Härligt osvensk – eller blågul ut i fingerspetsarna?

En särskild fraktion av ”självförnekarsekten” är den gruppering människor som anser att allt utländskt är bra och att följaktligen ”invandrarna” aldrig kan ha fel. De som kritiserar den förda flykting- och invandringspolitiken eller avarter hos en grupp invandrare är hemska rasister och bör helst bultas sönder och samman tills de behagar rätta in sig i det svenskfientliga ledet. Till denna kategori hör tidningen Metros kolumnist Hillevi Wahl. Hon skrev den 10 november en krönika som är något i hästväg även för denna typ av rabiata bedömare. Under rubriceringen ”Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin” drar Wahl iväg på följande sätt:

”I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting  som plötsligt visade sig vara rasist.” Detta därför att släktingen i fråga hade uttryckt kritiska synpunkter mot invandrare, bland annat ”Ja, man vet ju hur de är”, ”De borde lära sig att anpassa sig” samt ”De sitter bara på kaféer hela dagen.” Hillevi Wahl trodde att människor som dristar sig uttrycka åsikter av detta slag bara var ”tecknade seriefigurer utan hjärna.”

Efter ett lovtal till invandrare i allmänhet brister Die Hillevi ut i följande panegyrik:

”De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det. Men sådant biter inte på kunskapsfobiker. ‘De borde anpassa sig’, fnyste min släkting’. Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me? Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet innan de vågar gå ut i trappen med soporna för att de är så jävla rädda för att träffa folk?”

Slutklämmen är magnifik i all sin generaliserande enfald:

”Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.”

Hela inlägget här:

http://www.metro.se/2009/11/10/43146/vi-behover-hjalp-mot-den-helsvenska-i/

Die Hillvi borde kanske bo ett tag i – skall vi säga Somalia – för att få en mer detaljerad inblick i den härliga osvenskheten…

Ja, halleluja för hedersmord, överfallsvåldtäkter och militant islamism och andra kulturrelaterade företeelser som söderifrån kommande invandrare – naturligtvis mycket långt ifrån alla – har praktiskt taget monopol på. Det kan nämnas att sverigedemokraten Christian Westling anmält Hillevi Wahl för hets mot folkgrupp – svenskar måste ju rimligen också betraktas som en folkgrupp!

Nu skall det sägas att alla svenskar som vill framhäva sin osvenskhet inte är lika hätskt aggressiva som Hillevi Wahl. De kan till och med vara rätt sympatiska och välskrivande. Till den kategorin hör enligt min uppfattning Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet och nyligen författare till boken Döda vita män, vilken avporträtterar 14 engelska kulturpersonligheter, de flesta ur kategorin excentrisk lantadel.

I sin krönika den 21 november ger Hakelius till och med Sverigedemokraterna en nedlåtande men dock klapp på huvudet genom att  konstatera att ”Möjligen är inte alla vulgära dumskallar” och att det vore fel av massmedia att dra den slutsatsen. Man tackar för det lilla. Alltnog, Hakelius har valt att markera sin osvenskhet att klä sig som han tror att excentriska britter ur lantadelståndet gör: exempel i grällt storrutiga kavajkostymer och en rosa nejlika i knapphålet med matchande fluga till.

En något posörmässig last jag dock gärna unnar honom.

Som bekant finns också de svenska politiker som stoltserar med hur osvenska de är: Mona Sahlin som sagt att vi svenskar bara har töntiga traditioner som midsommar, eller Fredrik Reinfeldt, som skulle sälja sin pappa om han trodde det fick honom att framstå i politiskt korrekt dager, som menar att det rent svenska är barbari.

Slutligen kan ni genom att klicka på nedanstående länk se och höra hur jag debatterar etnicitet i media på Canal 7 med Kurdo Baksi och Anna Levin:

http://www.canal7.se/new/popup_arkiv.php?id=260

Anna Anka till Sverigedemokraterna?

Okay då, ovanstående rubrik är kanske inte helt seriös. Jag tycker dock den kan duga som en litet provokativ ”banderoll” för det här inlägget om det stora mediafenomenet för dagen. Återkommer till saken i slutet på inlägget.

Jag försökte länge stå emot lockelsen att engagera mig i diskussionen om Anna Anka, som begynte med att hon medverkade i TV3s serie ”Svenska Hollywoodfruar.” Dels har jag en allmän avsersion mot det plastiga Hollywood, dels är jag skeptisk mot utpräglade mediaskapelser av vad slag det vara må. Ta till exempel de så kallade dokusåpor, som regelmässigt frambringar en djungel av meningslösa kändisar vilkas enda mål i livet förefaller vara att bli just – kändisar. Resultatet blir en ytterligare förflackning av ett redan ytligt och materialistiskt samhälle. Anna Anka måste väl vara ännu en länk i denna deprimerande hopplösa kedja, resonerade jag.

Anna och Paul Anka.

Men så slog jag mig ner i den bekväma TV-fåtöljen en sen kväll och zappade på måfå mellan kanalerna. TV8 och programmet ”Aschberg” kom upp, och vem hade han som gäst om icke just den omdebatterade fru Anka. Så jag tyckte jag kunde slötitta litet. Jag behövde inte titta många sekunder för att förstå den här kvinnans dragningskraft. Här fanns nämligen en karismatisk kvinna med en bred livserfarenhet som har den osedvanligt osvenska förmågan att säga precis vad hon tycker i kontroversiella frågor, i detta speciella fall särskilt kvinnans roll i äktenskapet. 

Att hon säger detta på ett självklart och charmigt sätt gör ju inte saken sämre. Att hon sedan retar gallfeber på den uppblåst politiskt korrekta kommuniteten här i landet gör det ännu mer tilltalande i mina ögon. Som ni förstår tillhör jag numera dem som fallit pladask för fru Anka…

Detta innebär inte att jag instämmer i allt hon säger. I Aschbergs program framförde hon exempelvis några tämligen dimmiga synpunkter på amerikanska uteliggare. Av dessa klär sig, om jag förstått fru Anka rätt, en hel del i stinkande lumpor, ställer sig vid allfarvägarna,  ser ömkansvärda ut med resultatet att de får in ansenliga penningsummor dagligen, samt tar därefter den undangömda Mercan från platsen med alla pengarna. Sådant kan kanske förekomma i enstaka fall men är nog inget utbrett fenomen.

Det Anna Ankas vedersakare främst retat upp sig på är emellertid främst hennes  inställning, att kvinnans grundläggande roll i ett förhållande är att behaga mannen. Om mannen till exempel vill att hon ställer upp på sexuella aktiviteter varje morgon så är det också hennes plikt att göra det, menade hon således i Aschbergs program.

De våldsamma reaktionerna – snarare överreaktionerna – på de värderingar Anna uttryckt säger emellertid, som jag ser det, mer om hur illa ställt det är i vårt samhälle än om de uttryckta värderingarna. Lägg här också märke till att det Anna sagt inte alls är allmänt accepterat i USA, som hon själv gärna vill låta påskina – USA är när det gäller hallstämplade jämlikhetsideal minst lika politiskt korrekt som någonsin Sverige. Fru Anka påstod hos Aschberg att det i USA är självklart att en man öppnar dörren för en kvinna – jag tillåter mig tvivla. Snarare tror jag det finns rätt stor risk att en man som gör detta i USA riskerar att få skiten stämd ur sig, i alla fall om han försöker öppna dörren för en av de vidriga feminazister som förpestar tillvaron för alla och en var där borta (och även här hemma)!

I grunden har nämligen Anna Anka rätt. I ett förhållande mellan en man och en kvinna är det faktiskt kvinnans förnämsta skyldighet att betjäna man och, i förekommande fall, barn. På motsvarande sätt är det mannens plikt att betjäna kvinnan och likaså sin avkomma. Jag hade önskat att Anna hade framhållit också detta, men så har väl inte varit fallet efter vad jag förstår, och det är förmodligen därför Nalin Pekgul skällt fru Anka för att företräda ”islamistiska ideal.”

Det här politiska gänget tillhör nog inte Anna Ankas trägnaste supportrar…

Anna Anka har en minst sagt intressant bakgrund. Hon föddes i Polen den 28 april 1971 men övergavs av föräldrarna och hamnade på ett barnhem. Vid tre och ett halvt års ålder adopterades hon av en familj Åberg i skånska Bjuv. 1993 ställde hon upp i skönhetstävlingen Miss Hawaiian Tropic och har varit kvar i Förenta staterna sedan dess. Under årens lopp har hon även ägnat sig åt modellyrket samt medverkat i mindre roller i filmer som ”Dum, dummare”, ”Specialisten” med Sylvester Stallone och ”Drop Zone” med Wesley Snipes. Statistroller i TV-serien ”Baywatch” ingår också i meritlistan. Anna har också arbetat som lärare på ett gym och skrivit en träningsbok för gravida.

Det stora karriärsteget kom naturligtvis när hon träffade den legendariske låtskrivaren och sångaren Paul Anka, med vilken hon 2006 fick sonen Ethan. Gifte sig gjorde dock paret först 2008, så traditionell moral är tydligen inte det viktigaste för Anna Anka. Tiläggas kan att Anna 2002 var gift i två (!) månader med en man som heter Yeager i efternamn och med honom fick numera sjuåriga dottern Ellie.

Här måste några ord sägas om Annas man Paul Anka, som är född i Kanadas huvudstad Ottawa 1941 och enligt Wikipedia är en av musikhistoriens mest framgångsrika låtskrivare. Den stora hitten heter förstås ”Diana”, som med 16-årige Paul som sångare gick till topps på hitlistorna världen över 1957. Paul har också skrivit ”My Way” åt Frank Sinatra och ”She´s a Lady” åt Tom Jones samt texter åt Nirvana. Detta CV förklarar mer än väl den lyx Anna tvingas framsläpa sina dagar i! Klicka på den här länken och lyssna till ”Diana”:

http://www.youtube.com/watch?v=fuTbB-d12A0

Alltnog. Anna Anka är enligt min mening inte bara en frisk fläkt utan snarare en befriande stormvind i ett Sverige, där det brukar slås ned med hökklor på allt som inte är tillräckligt i fas med vad som är tillbörligt att tycka. Hon har naturligtvis inte rätt i allting, men hon har förbanne mig rätt att uttrycka sin mening även om det inte passar en Nalin Pekgul eller en Mona Sahlin som hand i handske. Kristdemokratiske politikern Lennart Sjögren blev så till sig i trasorna att han välkomnade Anna in i sitt parti men backade efter bassning från KD-kvinnorna.

Det för mig osökt in på Anna Ankas eventuella framtid i mitt eget parti, Sverigedemokraterna. Varför inte (om hon själv vill, förstås)? Hon verkar ha ett överflöd av det civilkurage som onekligen krävs för att engagera sig aktivt i SD. Hon har heller ingenting att förlora – karriären och familjen återfinns i Förenta staterna, där man inte bryr sig ett vitten om svensk politik. Som jag ser det har hon den karisma och den verbala förmåga som krävs för att göra Sverigedemokraterna till Sveriges tredje största parti. Det må vara att hälften av Sveriges befolkning avskyr henne, men det är ändå inte bland denna hälft som SD-sympatisörerna står att finna.

Det finns dock ett stort ”men” när det gäller scenariot med Anna Anka i Sverigedemokraterna, eller i vilket politiskt parti som helst för den delen. En person med den här damens integritet och självsvåldighet låter sig svårligen inpassas i den disciplin som varje parti i ren självbevarelsedrift måste upprätthålla. Sedan gäller det också att finna en lämplig roll åt henne, vilket nog inte blir det allra lättaste.

Som sagt, förslaget om Anna Anka i SD är kanske inte helt seriöst från min sida. Men inte helt oseriöst heller. Låt mig kalla det ett spontant hugskott. Och det viktigaste är ju trots allt vad Anna Anka själv tycker.