Archive for the ‘homosexualitet’ category

Klart för samkönade ”vigslar” i Tyskland – men Merkel är emot

1 juli, 2017


Angela Merkel anser att äktenskapet är förbehållet en man och en kvinna.

Jag vill direkt göra klart att jag inte är någon anhängare av Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Hennes massinvandringspolitik har lett till islamisering och kaos i stora delar av Europa. Hennes kärnkraftsfientliga energipolitik kommer att leda till att Tyskland om några år står utan effektiva energikällor.

Dock har hon mitt stöd i en fråga. Sedan Tyskland genom en hastigt genomförd omröstning i det tyska parlamentet förbundsdagen sagt ja till samkönade så kallade äktenskap deklarerade Merkel: ”För mig innebär äktenskapet giftermål mellan en man och en kvinna. Därför röstade jag emot det här lagförslaget.” https://www.sydsvenskan.se/2017-06-30/hbtq-aktivist-en-underbar-nyhet

Omröstningen ägde rum på initiativ av den socialdemokratiske ledaren och förre talmannen i Europaparlamentet, Martin Schulz. Förslaget om homovigslar gick igenom med röstsiffrorna 393-226. Det innebär en fortgående relativisering och ett urholkande av den kristna etik som i över ett årtusende format moraluppfattningen i Europa och andra delar av världen.


Löfven vill tvinga präster att ”viga” samkönade par.

Sveriges statsminister Stefan Löfven (S), som representerar ett parti som eljest föga bryr sig om kristna värderingar och kyrkliga ting, har för sin del gått ut och förkunnat att präster i Svenska kyrkan hädanefter måste viga homopar om de vill fortsätta utöva sitt yrke. Någon borde ha upplyst Löfven om att han som statsminister inte har rådighet över vad som händer i kyrkan, då denna för nästan 20 år sedan skiljdes från staten. http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

Det finns få frågor i Bibeln där det råder större samstämmighet än den som gäller synen på homosexualitet. Redan i 1 Moseboken 1:27 i Gamla testamentet (den judiska bibeln) klargörs, att Gud skapade människorna som män och kvinnor ”till sin avbild” med den ansvarspåliggande uppgiften att vara fruktsamma, föröka sig och lägga jorden under sig. http://sv.bibelsite.com/genesis/1-27.htm


Den helige Paulus menar att Guds rike inte kan ärvas av ”män som ligger med andra män”.

Gamla testamentet närmast överflödar av fördömanden av homosexualitet, som var den synd som ledde till att Sodom (varifrån ordet ”sodomi” är hämtat) och Gomorra lades i grus och aska genom eld från himlen. Även Paulus menar i 1 Korintierbrevet 6:9-10 att ”män som ligger med andra män” inte kan ärva Guds rike. https://sv.wikipedia.org/wiki/Homosexualitet_i_Bibeln

”Utvecklingen” i Tyskland, Sverige och andra länder må gå i en annan riktning. Det här är emellertid min oförytterliga övertygelse som kristen. Jag tvingar ingen att instämma i den. Själv kommer jag dock att stå fast i denna övertygelse till mitt sista andetag.

 

 

Annonser

Pingstpastorer överens med Pride: homosexualitet är synd

15 april, 2015

zmh2xu6iycxghvu9omvdfw EuroPride i Stockholm 2008 hyllade ”svensk synd”.

I samband med festivalen EuroPride i Stockholm 2008 var stan smockfull med affischer på temat Swedish Sin – Breaking Borders (Svensk synd spränger gränser). Arrangörerna ville således locka besökare med den mångomtalade så kallade svenska synden, i det här fallet liktydigt med praktiserad homosexualitet:

http://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

På plats vid evenemangets invigning fanns bland andra EU-minister Cecilia Malmström (FP), professor Tiina Rosenberg och en indisk prins. Inte många ögonbryn, om ens några, höjdes över budskapet om bögeriet som synd. Förmodligen sågs det som en lagom klämkäck slogan, om än kanske något utdaterad; begreppet ”den svenska synden” härstammar från början av 1950-talet, då Ulla Jacobsson visade tuttarna för Folke Sundquist i filmen ”Hon dansade en sommar” (1951) i regi av Arne Mattsson.

Ett helt annat ljud i skällan blir det om ett gäng pingstpastorer utifrån traditionellt bibliskt synsätt förklarar att utlevd homosexualitet är synd med konsekvenser för evigheten:

http://www.dagen.se/debatt/bibeln-tydlig-om-homosexualitet-1.349464

Det torde finnas få bibliska ämnen där det råder större samstämmighet än vad gäller just synen på homosexualitet. Det finns ett antal passager i såväl Gamla som Nya testamentet som vittnar om denna syn, men jag nöjer mig här med vad aposteln Paulus anför i Romarbrevet 1:26-28:

Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar; deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo otukt, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.

imagesFJDCDN90 Pastor Tommy Dahlman manar till kristen tydlighet om homosexualitet.

Det var i ett debattinlägg med rubriceringen ”Bibeln tydlig om homosexualitet” i den kristna tidningen Dagen den 9 april, som 22 pingstpastorer med den 49-årige Tommy Dahlman från Trollhättan, riksdagskandidat för KD 2014, i spetsen menade att ”Vi anser att vi måste vara tydliga, om än i kärleksfull ton, och klart beskriva konkreta konsekvenser av vad Nya testamentet säger.”

Längre ner i artikeln kommer Dahlman och hans meningsfränder fram till samma slutsats som arrangörerna av EuroPride 2008 och fastslår:

Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd. Det har funnits samstämmighet om detta genom hela den protestantiska reformationen, och även dessförinnan fanns det en klar teologisk övertygelse i frågan.

Debattinläggets undertecknare avvisar vad man kallar ”revisionism” som ett ”modernt påfund som har till uppgift att vända på bibeltexter för att få dem att säga motsatsen till vad de innehåller”. Slutklämmen lyder: ”Men till sist handlar det om himlen och evigheten. Tidsandan och sanningen går inte alltid hand i hand.”

Den sista meningen skulle behöva stå i eldskrift på någon plats så att hela landets befolkning kunde läsa den!

imagesNL63TTER DAESH förpassar en homosexuell från hustak.

I en intervju med Expressen tycks Dahlman, förutsatt att han är rätt citerad, ha fyllt på med att homosexuella som inte lever i celibat sannolikt hamnar i helvetet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kds-riksdagskandidat-homosexuella-hamnar-i-helvetet_4478431.svd

Detta borde han enligt min mening nog ha hållit inne med, eftersom endast Gud kan veta något bestämt om den saken. Trots allt utgörs en människa inte enbart av sin sexuella orientering utan av så mycket mer än så. Dahlman gör nog väl i att betänka detta ord av Jesus från Johannesevangeliet 14:2: ”I min Faders hus  äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum.”

I det stora hela menar jag dock att det är absolut uppfriskande att det fortfarande finns kristna, som tar sin tro på allvar och inte tvekar att sticka ut hakan i kontroversiella ämnen.

Man kan därtill fråga sig hur det kan komma sig, att etablerade media i Sverige går i taket när någon kristen pastor i all stillsamhet vill förpassa de homosexuella till den andliga världens nedre regioner, som de inte ens tror på, medan de inte ens noterar när de islamistiska vettvillingarna i DAESH slänger ner bögarna från hustak och sedan lynchar dem i den här, högst påtagliga världen.

images92G2KAR1 Nasrin Sjögren skriver om den religiösa ateismens intolerans.

Några betänkligheter att ta upp kontroversiella ämnen hyser inte heller den kristna (hon är konvertit från islam) debattören Nasrin Sjögren, nybliven krönikör i den Sverigedemokraterna närstående nättidningen Samtiden. I ett inlägg dagens datum (15 april) tar hon pastor Dahlman och dennes meddebattörer i försvar, bland annat på följande sätt under rubriken ”Den religiösa ateismens intolerans”:

http://samtiden.nu/14279/den-religiosa-ateismens-intolerans/

Hans brott mot det sekulära värdegrundscredot var att han tillsammans med 21 andra pastorskollegor slog fast att den enda form av sexuell utlevnad som är föremål för gudomlig välsignelse är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna som lovar varandra trohet till döden skiljer dem åt. För detta fick han också bannor från de till journalister utklädda inkvisitorerna.

Icke minst noterbart i Sjögrens spänstigt skrivna krönika är, att hon så klart genomskådat ateismens och sekularismens falska anspråk på att i etiskt hänseende stå högre än människor med religiöst färgade synsätt.

imagesE3PPDXXANazismens och kommunismens samgående 1939 möjliggjorde Andra världskriget (samtida karikatyr).

Ett bevis på att detta är just falska anspråk är det faktum, att det är just ateistiska och sekularistiska ideologier såsom kommunism och nazism som ställt till med mest elände i vår tid med hundratals miljoner dödsoffer som följd. I själva verket, menar Nasrin Sjögren, är ateisterna/sekularisterna föga mindre religiöst troende än vad anhängarna till riktiga religioner är. Även om de föredrar att lämna Gud utanför sin tro.

Just detta, kan man befara, gör de gudsförnekande troende desto farligare då de kan förleda godtrogna människor att anta att de har vetenskapliga och rationella anspråk som i verkligheten inte finns där.

 

Svenska kyrkans fortsatta förfall

9 juni, 2009

Den 2 mars ägnade jag min blogg åt en betraktelse över Svenska kyrkans förfall. Tyvärr, men på intet sätt oväntat, finns det nu skäl att spinna vidare på detta tema.

Huvudskälet är det faktum att Eva Brunne, öppet lesbisk och vänsterinriktad präst, den 26 maj valdes till ny biskop i Stockholms stift att efterträda Caroline Krook. Brunne segrade i biskopsvalet efter en tvekamp med Hans Ulfvebrand med röstsiffrorna 413-365. Skånskan Eva Brunne, född 1954, tjänstgör för närvarande som stiftsadjunkt i Stockholm efter att tidigare ha varit kyrkoherde i Flemingsberg och Sundbyberg. Valet av Brunne är dock föremål för överklagan, vilken skall beslutas om i innevarande månad (juni). Om överklagan inte går igenom kommer Brunne att tillträda som stockholmsbisp i november i år.

Lesbiska Eva Brunne, tvåa från höger, blir ny biskop i Stockholms stift.

Valet av Eva Brunne som ny Stockholms-biskop är, som jag ser det, blott ytterligare en bekräftelse på den närmast desperata politiska korrekthet som präglat den forna statskyrkan under en lång följd av år och som inleddes i början av 1950-talet. Stockholms stifts förste biskop (1942-54) Manfred Björkquist, på sin tid initiativtagare till den legendariska pansarbåtsinsamlingen 1912 samt grundare av Sigtunastiftelsen, gråter i sin himmel.

Valet av Brunne innebär naturligtvis en stor politisk seger för homosexlobbyn med RFSL i spetsen och ytterligare ett nederlag (vilket i ordningen?) för kristna som faktiskt bryr sig om vad som står i Bibeln. Det kan nämnas att när fotot ovan var publicerat på gaysajten QX så fick det dela plats med artikel och foto om hur man bär sig åt för att skaffa ”knullkompisar i Skåne.”

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.qx.se/uploads/e1/f4ba94105dea75b1aade2a5b9f33cd.jpg&imgrefurl=http://www.qx.se/samhalle/6945/ny-knullkompis-i-skane&usg=__KbxEW7NSWlRnccKDbHRdWQIrbHE=&h=183&w=244&sz=12&hl=sv&start=25&tbnid=pIZ_S_M7M8saPM:&tbnh=83&tbnw=110&prev=/images%3Fq%3DEva%2BBrunne%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Jag tänker här inte ägna mig åt någon långrandig excersis över alla de bibelställen som avvisar ett homosexuellt leverne men vill ändå erinra om vad aposteln Paulus, kristendomens skapare, skriver i Romarbrevet (1:24-27) om hur människor betedde sig i Sodom och Gomorra:

”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.”

Sodom och Gomorra förtärs av eld och svavel från himlen enligt en konstnärs tolkning.

Sanningen är att det finns få spörsmål i Bibeln varom det råder större samstämmighet än just synen på den utlevda homosexualiteten. Ändå kan röstberättigade i biskopsvalet i Stockholms stift rösta fram en person som är öppet homosexuell. Det är för mig en gåta. Det kan upplysningsvis nämnas att Eva Brunne, som för övrigt tillhör den kända Långarydssläkten, lever i ett registrerat partnerskap tillsammans med Gunilla Lindén, som är präst i Högalids församling i Stockholm.

Alla svenska kristna traskar dock inte patrullo efter den politiska och andliga korrekthetens banérförare. Således skriver pastor Ulf Ekman i Livets ord följande på sin blogg om valet av den nya biskopen:

”Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron (…) Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt! Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.”

Hoppas kan man ju alltid. Jag är dock rädd för att pastor Ulf är alltför optimistisk – svenska folket torde vid det här laget vara så hjärntvättat av homosexlobbyn att de flesta nog inte ser det groteska i att en svensk biskop är utövande homosexuell. ”All kärlek är lika mycket värd”, brukar det som bekant heta. I så fall är det inte utan att man undrar när vi får vår första präst (och småningom biskop) som lever i månggifte. Det finns redan politiker som motionerat om att tillåta det senare.

Jag ber även att få citera den traditionalistiske prästen Dag Sandahl (som står politiskt till vänster) i ämnet. Sandahl, som är komminister i Högby, citeras i tidningen Dagen den 27 maj på följande sätt i anledning av biskopsvalet i Stockholm:

”Stockholmsprästerna och Svenska kyrkan har valt väg. Ekumeniskt blir vi mer isolerade nu. Vi kan vara stora i truten ett tag till, men det kommer att visa sig vem som får rätt. Svenska kyrkan bryts ned i det yttre och det inre på ett sätt som förvånar till och med mig. Vi blir en kyrka i marginalen. Hela homosexagendan styr oss ut i eländet. Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.”

Homosexlobbyn kan tacka Fredrik Reinfeldt för den nya äktenskapslagstiftningen.

Domprosten Åke Bonnier, en av många ryggradslösa prästmän som föjer med strömmen oavsett i vilken riktning denna må leda, är föga otippat betydligt mer positiv till valet av Brunne. Bonnier tycker sålunda  att Brunnes utnämning är ”jätteroligt” samt att den utvalda är ”en klok och kunnig person” samt dessutom ”djupt andlig.”

Om Eva Brunne kan det vidare berättas att hon är en av tre skribenter som författat texter till utställningen om Jesu moder Maria på Historiska museet i Stockholm. Det har uppgivits att hon inte tror inte på jungfrufödseln eller bryr sig  om vem som var Jesu fysiske far. Detta är en aspekt av Eva Brunnes framtoning  jag personligen inte har mycket att invända mot – jag tror inte heller på jungfrufödseln och menar att det var översteprästen Sakarias som var Jesu köttslige pappa (jag tycker ändå inte det är fel att säga att Jesu avlades av ”den helige ande” eller att Jesus var Guds son; den av mina läsare som vill veta mer angående mina tankar härom kan lämpligen skicka en kommentar). Jag bryr mig heller inte om vilket kön den som är präst eller biskop har.

Jag har helt enkelt uppfattningen att detaljer avseende den kristna tron – och det finns som känt en uppsjö av kyrkor och samfund – kraftigt har övervärderats i det förflutna. Det viktiga är egentligen inte vad vi tror på, utan vad vi kan göra för Gud och våra medmänniskor!

Frågan om homosexualitet gäller emellertid något betydligt mer grundläggande, nämligen Guds själva skapelseordning. I 1 Mosebok 1:27-28 läser vi: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.””

Den som i det perspektivet hävdar att en man kan ingå äktenskap med en annan man eller en kvinna göra detsamma med en annan kvinna, och ändå behaga Gud, har inte förstått den djupa innebörden i denna utsaga.

Nu är det ändå så att också jag inser att allt i den här världen, till följd av syndafallet, inte är som det borde vara. Ingen människa är fullkomlig, och alla beter sig i ett eller annat avseende på sätt som inte motsvarar Guds förväntningar. Det är här den gudomliga nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen träder i funktion. Gud står i de flesta fall ut med oss även om vi råkar vara syndare, ty vad annat kan Han göra? Om Han enbart vore en dömande och straffande Gud hade Han ju med all sannolikhet för länge sedan sett till att människosläktet utplånats från jordens yta!

Det finns dock en gräns för allting, troligen också för Guds förlåtelse. Att människor lever med varandra på ett otillbörligt sätt är en sak – jag är inte den som spanar med kikare in i folks sovrum eller vägrar umgås med någon vars livsföring jag i alla avseenden inte gillar. Envar är ansvarig för sina gärningar och får, följaktligen, ta konsekvenserna därav. Men när det kommer till att utse biskopar och andra höga representanter för kyrkor (vilka gör anspråk på att ha samband med Gud i himlen) som uppenbart går emot grundläggande sanningar uttryckta i den Heliga skrift kommer vi farligt nära denna gräns.

Eva Brunne är härtill även medlem i Sjöstadens socialdemokratiska förening i Sofia församling och placerad på åttonde plats på valsedeln för valet till kyrkofullmäktige i Stockholm. Detta i förening med Brunnes mycket öppet redovisade sexuella läggning gör mig övertygad om att hennes karriärväg inom Svenska kyrkan från början till slut är ett politiskt projekt. Det skulle vara intressant att veta vad Brunne har för åsikt om Israel – Svenska kyrkan har som bekant sedan åtskillig tid tillbaka en ensidigt antiisraelisk attityd.

Hon har hittat den ultimata kombination av politisk, religiös och sexuell korrekthet som mycket väl kan föra henne ända fram till ärkebiskopsämbetet.

Lesbiska och antisemitiska prästen Anna Karin Hammar syns till höger.

Eva Brunne är ingalunda Svenska kyrkans enda framstående lesbiska präst. En annan är Anna Karin Hammar, född 1951, yngre syster till förre ärkebiskopen K. G. Hammar. Hon lever i ett registrerat partnerskap med Ninna Edgardh Beckman och är verksam som stiftsadjunkt i Uppsala stift. 2006 ställde hon upp i ärkebiskopsvalet utan att, Gud vare lovad, lyckas nå ända fram. Hon var dessutom i många år verksam i det starkt vänstervridna Kyrkornas världsråd.

Anna Karin Hammar har liksom brodern en starkt Israel-fientlig hållning och kan på goda grunder betecknas som antisemit.

Nihilisten och populisten – och Åkesson

19 april, 2009

Enligt SIFOs senaste väljarundersökning har raset  för koalitionen socialdemokrater-kommunister-miljöpartister hejdats. Sossarna tappar visserligen 2,9 procent och landar på 34,6 procent, under det att Vänsterpartiet minskar marginellt och Miljöpartiet går upp med 2,o procent till 8,6. Samtidigt tappar moderaterna en halv procent, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna ökar något; Centerpartiet minskar en halv procent. Endast miljöpartiets uppgång uppges vara statistiskt säkerställd.

Enligt SIFO behåller vänsteroppositionen således ett försprång med 1,2 procent över regeringsalliansen. Sverigedemokraterna ökar med 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätningen, men når ändå bara 2,8 procent.

SIFO-mätningen klargör under alla omständigheter att det fortfarande är oerhört jämnt mellan blocken, vilket är en helt annan situation än den som rådde bara för några månader sedan, då oppositionen hade ett enligt talrika bedömare ointagligt försprång. Vad ligger då bakom sossarnas-kommunisternas-miljönissarnas relativa störtdykning?

Låt oss börja med att titta en smula på ledarna för de båda huvudpartierna.

”Nihilisten” Fredrik Reinfeldt med beundrare på Pride-festvalen.

Att döma av de höga förtroendesiffrorna för statsminister Fredrik Reinfeldt (m) framstår denne som en högst kompetent politiker, uppenbarligen enligt mångas mening väl skickad att leda landets regering och folk. Annorlunda då för oppositionsledaren Mona Sahlin (s), som har rekordlåga förtroendesiffror. Det ligger onekligen något stabilt, för att inte säga statiskt, över Reinfeldts agerande. Han tycks alltid vara lika lågmält seriös och resonerande oavsett om det blåser för eller emot. Detsamma kan nog sägas om finansminister Anders Borg.

Med sossarnas frontfigurer är det annorlunda. Mona Sahlin saknar nästan helt pondus och initiativförmåga, samtidigt som hennes populism är närmast pinsamt övertydlig. Praktexemplet var väl hennes pusskalas med en företrädare för den homosexuella kommuniteten efter riksdagsbeslutet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Tidigare har Sahlin utan betänkligheter fraterniserat med svenska anhängare till det blodbesudlade Hamas i sammanhang där israeliska flaggor brunnit eller försetts med hakkors.

Mona Sahlin har under hela sin offentliga politikerkarriär odlat imagen av inbiten söderböna. Det gjorde hon under 1990-talet mycket framgångsrikt, så framgångsrikt att hon ett tag såg ut att kunna bli statsminister Görans Perssons givna kronprinsessa. Men så kom ”affärerna”, inklusive den famösa Toblerone-biten, och en annan från det Palme-beundrande flickgänget tog över den titeln – Anna Lindh. Nu är Mona emellertid tillbaka, minst lika  populistisk men också mer erfaren än tidigare. Frågan är om det räcker för att vinna valet i september 2010. En av sossarnas stora svagheter är nämligen en eklatant brist på kunniga och/eller attraktiva toppolitiker.

Det sas en gång om moderaternas andreman, Lars Tobisson, att varje gång han visade sig i TV-rutan så förlorade moderaterna och därmed också det borgerliga regeringsalternativet några tusental väljare. Ingen ifrågasatte, så vitt jag kommer ihåg, Tobissons politiska kompetens – däremot framstod han i rutan som en dryg bolagschef som just stod i begrepp att, med stort välbehag dessutom, sparka några tusen arbetare. Socialdemokraterna har en alldeles egen ”Tobisson” i Tomas Östros, som att döma av nyligen timade uttalanden om Borgs budget utsetts till oppositionens attackhund nummer ett. I televisionen ter han sig som en iskall teknokrat med ytterligt begränsad förmåga till empati.

Med denna bakgrund ter sig valet om halvtannat år omöjligt att förutsäga. Vad som talar för alliansregeringen är tandemet Reinfeldt/Borg. Oppositionens stora fördel är givetvis, att i nuläget ingenting tyder på att vare sig det allmänna ekonomiska läget eller situationen på arbetsmarknaden kommer att förbättras fram till valet. Kommer väljarna verkligen att, i det läget, åter ge samma regering som haft fyra år sig på att ställa saker och ting till rätta förtroendet att regera?

”Populisten” Mona Sahlin med muslimsk vän.

Å andra sidan har sossarna i tandemet Sahlin/Östros en föga tilltalande parbildning som blir än mer tvivelaktig, om man betänker Sahlins allmänna skakighet och benägenhet att råka i större och mindre besvär. Om sossarna vill kunna stå bättre rustade ser man naturligtvis skyndsamt till att övertala Margot Wallström att göra en insats för Partiet. ”Pretty boy” Bodström tror jag inte riktigt håller måttet, men jag kan förstås ha fel.

För åtskilliga decennier sedan fanns i gamla ångradion, till och med före min tid, en komediserie som hette ”Optimisten och pessimisten”. Den får mig att anknyta till det omaka paret Renfeldt-Sahlin som ”Nihilisten och populisten”. Folkliga Monas populism har berörts. I mitt tycke är Fredrik Reinfeldt inte bara en pragmatiker utan till yttermera visso en värdenihilist, vars enda överordnade värde är röstmaximering för det egna partiet. Reinfeldt utmålades under maktkampen i MUF med Ulf Kristersson i början av 1990-talet som en konservativ, medan Kristersson fick rykte om sig att vara nyliberal. Reinfeldt gick med knapp nöd segrande ur den striden. Som partiledare har Reinfeldt dock helt obekymrat skjutit en rad konservativa kärnvärden i sank: familjen, försvaret, skepsis mot miljöalarmismen, motstånd mot fackföreningsmakten etcetera. Märkligt nog har det lyckats – moderaterna kan mycket väl snart bli landets största parti.

Reinfeldt och Sahlin är på många sätt ytterst olika som politiker, men i ett är de rörande överens: de homosexuellas ”rättigheter”, inklusive giftasrätt, skall stärkas över hela linjen. I likhet med så gott som alla ledande politiker med överlevnadsinstinkt har de också framträtt vid den så kallade Pridefestivalen i Stockholm. Vilket naturligtvis är ett bevis på att homosexlobbyn – som alltså representerar någonstans mellan 1 – 3 procent av befolkningen – varit osannolikt framgångsrik i sin verksamhet.

Över till Sverigedemokaterna (SD). SIFO-mätningen tyder på att all uppmärksamhet kring invandrarfientliga uttalanden och olämpliga snapsvisor inte betytt ett endaste dugg när det gäller sympatier i väljarkåren. Tvärtom går partiet upp 0,2 procent jämfört med tidigare SIFO-mätning. Det bekräftar vad jag trott hela tiden, nämligen att personer som kan tänka sig rösta på SD är rätt obekymrade om mediaframkallade ”skandaler” av detta slag.

Partiets styrka är, som jag ser det, att det – tvärtom mot många förståsigpåares ”analyser” – inte är det minsta populistiskt. Kärnvärdena ligger framförallt i den rena och oförfalskade – och i mitt tycke korrekta – övertygelsen om att den hittills, av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda invandrings- och flyktingpolitiken, är katastrofal för Sverige. Denna politik, i kombination med det heliga mångkulturskonceptet, har lett till fragmentisering av det svenska samhället och följdverkningar som bland annat ökad och grövre kriminalitet, alienation, segregation och desperation. Bakom hörnet skymtar därtill risken för en alltmer långtgående islamisering, en risk som bland andra SDs internationelle sekreterare, Kent Ekeroth, lika vältaligt som befogat varnar för.

Jimmie Åkesson, Sveriges i särklass yngste partiledare.

Nu hänger det bara på om SD med duktige partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen har förmågan att på ett effektivt sätt föra ut detta budskap i väljarkåren fram till valet nästa år. Dessutom har SD en för många attraktiv och genomtänkt politik på en rad andra områden: försvars- och säkerhetspolitik, sjukvård och äldreomsorg, lag och ordning, miljöpolitik. Arbetet med att utforma valplattformen till 2010 pågår för fullt, och det finns all anledning att förmoda att slutresultatet kommer att bli mycket gott.

Om man sedan inom miljöområdet går ut med en stenhårt positiv attityd till kärnkraften, som flertalet medlemmar enligt en nyligen företagen undersökning är mycket positiva till, samt eftertryckligt avvisar den politiskt korrekta klimatalarmismen, kan det rentav bli succé!

För övrigt är det mig tämligen egalt vilket av de stora blocken, vilka båda enligt min mening för en i stora drag socialdemokratisk politik, vinner valet 2010. Det väsentliga för mig som sverigedemokrat är givetvis att landets enda genuint värdekonservativa parti tar sig in i Sveriges riksdag!

Först gäller det dock för partiet att åstadkomma ett godtagbart resultat i EU-valet den 7 juni. Om så sker har detta alla förutsättningar att sätta skräck i etablissemangspartierna och den på intet sätt neutrala ”tredje statsmakten”. SD är i dagsläget det enda parti som förespråkar Sveriges utträde ur den europeiska unionen.

Verbale Ebbes tragik och komik

28 mars, 2009

I början på 1980-talet hade jag viss kontakt med Ebbe Carlsson. Det hade att göra med att jag jobbade som journalist på tidningen Idrottsbladet i Södertälje under det att Ebbe var ordförande i Svenska kanotförbundet. Idrottsbladet var vid denna tid officiellt organ för kanotförbundet, liksom för ett antal övriga specialförbund inom Riksidrottsförbundet (RF). Såvitt jag minns var Ebbe en trevlig och lättpratad kille.

Jag har nu varit och sett dokumentärfilmen ”Ebbe – The Movie” av Karin af Klintberg och Jane Magnusson på biografen Zita i Stockholm och fått mina intryck av Ebbe Carlsson i hög grad bekräftade. Åtminstone när det gäller att vara lättpratad: Ebbe Carlsson var enligt alla bedömningar ett socialt geni med förmågan att få praktiskt taget vem som helst över på sin sida. Däremot tycks inte alla vara överens om att han i alla lägen var speciellt trevlig. Sagesmannen Anders Ferm tycks härvidlag vara mest skeptisk.

Ebbe Carlsson (1947-1992) växte upp i Göteborg i en medelklassfamilj men slog upp sina bopålar i Kungliga Huvudstaden då stugan kändes trång. Dessförinnan hade han ett tag varit verksam som konstfotograf. I Stockholm etablerade han sig, tack vare sin outsinliga svada,  på kort tid som journalist och socialdemokratisk maktspelare av rang. Han gjorde sedan en avstickare till Malmö där han under ett vikariat vände upp och ner på Sydsvenska Dagbladets redaktion, innan han återvände till Stockholm och det socialdemokratiska förlaget Tiden. Efter att en tid ha varit pressekreterare åt justitieministern och sexköparen Lennart Geijer utsågs han så till chefredaktör för tidningen Västgöta-Demokraten i Borås, där han stannade i knappt två år.

Hans Holmér och Ebbe Carlsson i samband med avlyssningsaffärerna i Göteborg.

Men Ebbe hann med så mycket mer än så. Han fann en trogen vän och uppbackare i Hans Holmér, en annan socialdemokratisk maktspelare som blev både SÄPO-chef och länspolismästare i Stockholm. På 1970-talet samarbetade Holmér och Carlsson när det gällde att övervaka representanter för extremvänstern i Göteborg. Det blev scandal pyramidale när det visade sig att tandemet Hasse-Ebbe hade buggat Sveriges kommunistiska parti (SKP, tidigare KFML) samt letat potentiella terrorister på sjukhus i Göteborg. Båda var sedan i hög grad involverade när det gällde Baader-Meinhofs (Kommando Holger Meinz) sprängning av västtyska ambassaden i Stockholm. Det vill säga SÄPO-chefen Holmér och publicisten Carlsson. Det intima samarbetet de båda männen emellan skulle i tidernas fullbordan leda till oanade konsekvenser för en rad personer på höga poster.

En lång rad exempel på ”Verbale Ebbes” (så kallades han av insatta personer i bland annat SÄPO) tragikomiska eskapader rullas upp i ”Ebbe – The Movie”. De muntra skratten i biosalongen är därför många och hjärtliga. En som inte skrattar särskilt mycket är dock före detta ambassadören och Palme-medarbetaren Anders Ferm, som menar att Ebbe Carlsson förstörde den ekonomi på förlaget Tiden som han själv enligt egen utsago byggt upp. I slutet av filmen ger sedan Ferm, som inte tycks se något som helst humoristiskt i Ebbes göranden och låtanden, Ebbe Carlsson hela skulden för skandalen som tvingade en regeringsminister och två höga polischefer att avgå.

Det var när Ebbe Carlsson var verksam som bokförläggare vid Albert Bonniers bokförlag i Stockholm som han, med avgångne länspolismästaren Hans Holmérs goda minne, erbjöd sig att klara ut mordet på statsminister Olof Palme. Ebbe och Hasse var båda bergfast övertygade om att det var kurder med anknytning till den marxistiska terroristorganisationen PKK som hade mördat Palme. Problemet var bara att de var i stort sett ensamma om denna övertygelse vid denna tid. Så när Holmér till följd av sin inkompetens tvingats avgå tog kompisen Ebbe upp det tappade kurdiska spåret, övertygad som han var att han skulle få fatt i mördarna och därmed frälsa nationen.

 

untitled

Polismannen Walter Kegö hade, jämte kollegan Per Olof Karlsson, städslats som Ebbe Carlssons personliga medarbetare i samband med Ebbes kurdspaningar.

Så småningom började emellertid skandalen rullas upp i alla dess pinsamma enskildheter. Det visade sig att justitieminister Anna-Greta Leijon skrivit ett rekommendationsbrev för internationellt bruk i vilket hon gick i god för Ebbe Carlssons vandel. Det visade sig också omsider att Ebbe Carlsson med hjälp av personlige livvakten Per Olof Karlsson, i likhet med Carlsson för övrigt homosexuell, försökt smuggla in olaglig avlyssningsapparatur i landet. Även Karlssons poliskollega Walter Kegö var vid denna tidpunkt i Ebbes sold. Och det visade sig att såväl rikspolischefen Nils-Erik Åhmansson som SÄPO-chefen Sune Sandström varit med på noterna. Följden blev att Leijon, Åhmansson och Sandström tvingades avgå och att Ebbe Carlsson ställdes inför rätta. Vid det laget var dock Ebbe svårt sjuk i AIDS och undgick därmed ett rättmätigt fängelsestraff.

Med sin avmagrade apparition gav han AIDS ett ansikte, och det måste sägas att han bar sitt kors – ett resultat av ”kraftfullt syndande”, som han själv uttryckte det i de legendariska riksdagsförhör där, förutom Ebbe själv, konstitutionsutskottets vice ordförande Anders ”Du skall veta hut” Björck och statsrådet Carl ”Det är trams” Lidbom var huvudpersoner- med värdighet.

 

images

Ebbe Carlsson gav AIDS ett ansikte.

På ett sätt är naturligtvis den alltför tidigt avlidne Ebbe Carlssons levnad ett stycke stor tragik. Någon i ”Ebbe – The Movie” säger, att allt Ebbe Carlsson rörde vid förvandlades till stoft och aska. Samtidigt kan man inte låta bli att beundra Ebbe Carlssons ohejdbara framåtanda och förmåga att få folk över på sin sida. Han hade med till synes obegränsat självförtroende och stort tålamod byggt upp ett oslagbart kontaktnät inom den socialdemokratiska rörelsen som vid denna tid styrde allting inom Sverige. Ebbe var festfixare av rang och kunde, enligt sagesmannen Sverker Åström (legendarisk diplomat och homosexuell), utan problem och med kort varsel få själve Olof Palme att titta in hos paret Ebbe och Sverker på en nattmacka, varvid gänget löste världsproblemen över en sill och en sup.

Samtidigt var unge Carlsson, enligt Åström, i sitt innersta djupt osäker och i besittning av ett betydande mått av självförakt. Att tala om paradox i sammanhanget är en underdrift, men det var av allt att döma denna kombination som skapade fenomenet Ebbe Carlsson: mannen som gjorde vad som föll honom in och lyckades få nyckelpersoner i sin omgivning med på noterna. Mitt i all tragik finns därför också ett betydande mått av rätt dråplig humor med i sagan om Ebbe Carlsson, låt vara kanske inte för exempelvis Anna-Greta Leijon som i filmen säger sig ha varit tagen av skandalen under många år.

 

sid-064-anders_isaksson

Författaren och Ebbe Carlsson-experten Anders Isaksson.

Anders Ferm skyller som nämnts ovan skandalen med Ebbe Carlssons privatspaning helt och hållet på Ebbe själv. Andra intervjuade, som har litet mera personlig distans till händelserna, är inte fullt så enkelspåriga. Särskilt författaren och Ebbe-biografen Anders Isaksson (nyligen avliden) och polisprofessorn Leif G. W. Persson, i någon mån också Jan Guillou, ger värdefulla och inte helt humorbefriade insikter i fenomenet Ebbe Carlsson.  Liksom också förre statsministern Ingvar Carlsson. Ebbes bokförläggarkollega Tomas Fischer, som pyntade in ett antal miljoner i Ebbes spanarkassa och ställde en tiorumslägenhet på Södermalm i Stockholm till spaningsledningens förfogande, erkänner villigt att han lät sig duperas av ”Verbale Ebbe”; inte så konstigt, eftersom Ebbe redan hade uppbådat en central regeringsmedlem och ett par höga polischefer för sin sak.

Ambassadör Ferm gör det därför på tok för lätt för sig när han ensidigt skyller allting på Ebbe Carlsson. Alla visste ju att Ebbe Carlsson var en munvig djävel som kunde snacka sig in hos alla överallt och under de mest bisarra omständigheter. Då borde naturligtvis Leijon, Åhmansson, Sandström med flera ha varit på sin vakt mot Carlssons och den avpolletterade Holmérs manipulationer. Det var de tydligtvis inte och är därför väl så skyldiga som Ebbe själv.

Jag kan avslutningsvis inte riktigt bestämma mig för om Ebbe Carlssons levnadshistoria i första hand skall betraktas som ett stycke tragik eller komik. Så jag väljer att kalla den tragikomisk. Och vem vet vad som hade hänt om Ebbe inte hade ”syndat så kraftfullt” och därmed undvikit att drabbas av den fruktade sjukdomen AIDS?  Kanske hade han, möjligen efter något år i fängelse, kommit tillbaka som gubben ur lådan och tagit sig an en ny uppgift av rang. Känner jag Ebbe rätt hade han påbörjat något nytt projekt i själva fängelset. Kanske hade han verkligen lyckats med något stort projekt till slut.

Ebbe Carlsson var en komplex person och en som alldeles uppenbart var behäftad med en rad fel och brister. Men nog tål han att hedras en del. Icke minst därför att han insåg vikten av att hålla efter den vid denna tid inflytelserika extremvänstern.

Svar på tal till president Bartlet

25 mars, 2009

Jag brukar ibland titta på den amerikanska TV-serien ”West Wing” (Vita huset), som för tillfället går på TV9. Det är en ytterst välgjord produktion med ett koppel skickliga skådespelare och sofistikerad handling. Bland seriens rådgivare finns personer med såväl liberal som konservativ utsyn, något som gör att den inte blir så fullt ut politiskt korrekt som man annars hade anledning frukta att en Hollywood-produktion om en demokratisk administration med den beryktade vänsterskådisen Martin Sheen i rollen som president Josiah ”Jed” Bartlet med nödvändighet skulle bli.

President Bartlet – nästan lika vänstervriden som Obama…

Vita huset är helt enkelt mycket god TV-underhållning med en seriös framtoning. Rekommenderas!

Emellanåt har dock manusförfattarna lagt in rejäla sjok med politisk korrekthet och tröttsamma  klichéer hämtade ur den liberala (vilket med amerikanskt-engelskt språkbruk betyder ungefär ”vänstervridna”) fataburen. Ett sådant exempel är den grundfalska föreställningen om den rekorderliga horan, i ett Vita huset-avsnitt framställd som en sympatisk ung kvinna som med sin syssla som lyxprostituerad försöker slå sig fram i samhället med sikte på en bra utbildning och i framtiden ett respektabelt jobb.

Och så har vi det här med bögeriet.

Som alla vet finns det knappast en amerikansk TV-serie där inte manliga homosexuella (lesbiska kvinnor har av någon anledning inte samma lyskraft) porträtteras som hyvens killar i alla avseenden; alla som inte ger sitt förbehållslösa bifall till deras livsstil framställs lika förutsägbart som svårartade homofober, närmast fascister. Temat går förstås igen i en lång räcka biofilmer. Nyligen såg jag ett avsnitt ur Vita huset, där en jäktad president Bartlet i Vita huset träffar en samling radiopratare. Bartlet stelnar till när han ser en kvinna i samlingen; det framgår att kvinnan har rykte om sig att vara notoriskt högerkristen och bland annat i sitt program citerat Tredje Mosebok 18:22: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna, det är något avskyvärt.” ( I den gamla bibelöversättningen hette det ”en styggelse”, något som ju är betydligt märgfullare och vilket också den svenska textöversättaren har valt).

Jed Bartlet stelnar som sagt till när han ser på kvinnan, som dessutom har fräckheten att sitta när presidenten befinner sig i rummet. Han frågar henne om det är hon som sagt att homosexuellt umgänge mellan män är ”en styggelse”, hon svarar att det är Bibeln som säger det. Varpå den politiskt korrekte Bartlet (och förmodligen också aktören Martin Sheen) får spatt. Han övergår så till att på skolmästaraktigt sätt läxa upp kvinnan och frågar henne om hon också vore beredd att, eftersom Moses lagar stipulerar dödsstraff för bögeri, tillstyrka dödsstraff också för någon som rör vid skinnet till en död gris eller för en kvinna som (om jag minns rätt) väver en klädnad av olika sorters garn; sistnämnda brott skall nämligen också straffas med döden enligt gamle Mose.

Kvinnan, vackert klädd i grönt, bara sitter där (hon reser sig när presidenten vredgat påpekar det oerhörda i detta etikettsbrott) och stirrar tomt framför sig med gapande mun, ur stånd, får vi förmoda, att bemöta president Bartlets PK-kanonad värdig en Jonas Gardell i upplösningstillstånd. Jag vet dock vad hon borde ha svarat, även om manusförfattaren naturligtvis inte hade låtit henne göra det.

”Herr president”, borde hon ha sagt, ”förlåt om jag sitter och niger, men jag hade fått inrycket att ni tillhör den generation distingerade gentlemän som låter en dam sitta. Uppenbarligen hade jag fel. Och nej, jag förordar inte dödsstraff för vare sig homosexuella handlingar eller de andra gammaltestamentliga brotten ni nämner. Jag vill också påpeka för er att det citerade bibelstället långt ifrån är det enda som handlar om homosexualitet, detta till skillnad från omnämnandet av det olämpliga att röra vid skinnet till en död gris. Alla bibelställen som handlar om homosexualitet fördömer för övrigt homosexuella handlingar som onaturliga och syndfulla, brott mot Guds skapelseordning. Detta görs dessutom inte bara på Mose tid, utan även av Paulus i Nya testamentet.”

Kvinnan kunde sedan lämpligen ha följt upp med att citera Romarbrevet 1:27 där Paulus vidhåller: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.” Hon kunde ha fortsatt med 1 Korinterbrevet 6:9-11: ”Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män…ingen sådan får ärva Guds rike.”

Om Bartlet då fortfarande hade varit kvar kunde hon ha avrundat med: ”Jag har hört om er, herr president, att ni är en bildad man med förmågan att föra ett nyanserat resonemang. Döm då om min förvåning när ni tydligen förväntar er att vi kristna, i vår moderna tid, tydligen i konsekvensens namn bör anse brottet att vidröra en död gris skinn vara lika avskyvärt som när en man knullar en annan man i arslet” (lite must och färg hade förhöjt episodens underhållningsvärde). ”Ni måste skämta. Om vårt rättsväsende hade gått på den linjen hade vi haft våra fängelser överfulla av slaktare, och det har vi knappast råd med, eller hur, herr president? By the way – när ni ändå är igång med att censurera Moseböckerna kanske ni också vill lyfta ut Tio Guds bud, eller?”

Tja, så där kunde kvinnan ha svarat Bartlet om jag hade fått hoppa in som manusförfattare…