Lago tar hjälp av kungen i valrörelsen

Anders Lago, Södertäljes socialdemokratiska kommunalråd sedan 1998, tar hjälp av hans majestät konungen, Carl XVI Gustaf, i höstens valrörelse.

På annat sätt kan man inte gärna tolka Lagos inbjudan till kungen att besöka Södertälje den 15 september – fyra (!) dagar före valdagen – i syfte att visa upp projektet Telge Hovsjö. Kungen besökte Södertälje på nationaldagen den 6 juni 2008 – majestätet och drottning Silvia besökte då Hovsjö, Tom Tits Experiment och Torekällberget – och lovade att komma tillbaka vid lämpligt tillfälle.

Och lämpligt tillfälle – det är i Anders Lagos ögon den 15 september, då valrörelsens spurt har gått in på upploppet. Kungen uppges av Länstidningen också ha tackat ja.

Lago skriver i sin inbjudan bland annat följande:

”I Hovsjö bedrivs sedan 4-5 år ett av Sveriges mest intressanta projekt för en utsatt stadsdel. Inom ramen för Telge Hovsjö engageras ungdomar och äldre boende för att förändra sitt bostadsområde.”

Enligt Lago skulle projektet i fråga ha lett till mycket positiva resultat såsom minskad brottslighet, ökad trygghet och minskad omflyttning.

Det är nog bara Anders Lago och hans partikamkrater som tycker sig märka denna påstådda, spektakulära förändring, även om han och hans sossevänner säkert kommer se till att statschefen och hans utan tvivel förstärkta säkerhetspådrag får se hur prydliga och välputsade Potemkin-kulisser som helst vid besöket den 15 september.

Inga spår av den endemiska gängbrottsligheten eller ungdomsligismen här, inte!

Anders Lago med syrisk-ortodox potentat.

Det är på intet sätt svårt att se bockfoten bakom Lagos inbjudan. Det är ingen hemlighet att sossarna är hårt trängda i Södertälje, inte så mycket beroende på den praktiskt taget osynliga så kallade oppositionen utan därför att Sverigedemokraterna redan hunnit väcka en hel del uppseende i kommunpolitiken.

Det har nämligen visat sig att (S) inte kan lita till sina vanliga, på förhand inbokade, invandrarröster i årets kommunalval. Det är ingen hemlighet att SD bland sina medlemmar och på kandidatlistan till fullmäktige bland andra kan räkna ett antal irakier av kaldeiskt ursprung, det vill säga djupt troende kristna som ingalunda uppskattar socialdemokraternas betydande engagemang för enkönade äktenskap och överseende med den i Sverige tilltagande islamiseringen.

Genom att kunna visa upp sig med kungen vid sin sida strax före valet hoppas förvisso Anders Lago på att kunna övertyga så många som möjligt av invandrarna att rösta ”rätt”, det vill säga på Socialdemokraterna. Då spelar det givetvis ingen roll att sossarna i sitt partiprogram har republiken inskriven och mellan skål och vägg förfasar sig över ”fjäsket” för kungafamiljen.

Hittills har inga alliansprotester riktade mot kungajippot avhörts, utan de fyra ”kommunalråden i opposition”, som det så vackert heter, vill säkerligen vara med och sola sig i kungaglansen ett par steg bakom en smilande Anders Lago.

Det är bara att konstatera att Sverigedemokraterna i dag är det enda regelrätta oppositionspartiet – i Sverige som i Södertälje.

Slutligen tycker jag någon av kungens rådgivare kunde ha upplyst majestätet om, att det kanske inte är någon lysande idé att ge en omstridd politiker draghjälp genom att besöka hans kommun fyra dagar före valet.

Varför besöker de inte Hovsjös minoritet?

Nyligen avlade alliansregeringens egen färgklick, jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, en visit i problemområdet Hovsjö i Södertälje. Tidigare besöktes området av KD-ledaren och socialministern Göran Hägglund, av Jimmie Åkesson även kallad ”bondfångaren från Bankeryd”, för ett av dennes beramade ”köksbordssamtal.”

Nyamko Sabuni med uppvaktning i annat sammanhang.

Regeringsmedlemmarna får hjärtans gärna besöka Hovsjö om de så önskar, men det är en sak jag och många andra södertäljebor undrar över: varför umgicks de inte med Hovsjös lilla minoritet av etniska svenskar? Dessa hade nog kunnat berätta ett och annat av intresse om sin situation i ett område som till kanske 90 procent befolkas av människor med invandrarbakgrund…

En av de undrande södertäljeborna heter Karin och har skrivit följande tänkvärda insändare i Länstidningen den 16/2:

”Varför får inte den svenska minoriteten i till exempel Ronna och Hovsjö något ministerbesök? ‘Jag vill främst träffa lokalbefolkningen’, säger Nyamko Sabuni. Och för henne och det lokala Folkpartiet är lokalbefolkningen tydligen lika med den befolkningsgrupp man hittar i den så kallade Katedralen. Man blir förvånad, förbannad och upprörd när man tar del av Hovsjöbornas svar på LT:s fråga ‘hur ska Hovsjö bli bättre?’ Ett axplock bland svaren: ‘Det måste ordnas fler fritidsaktiviteter för de unga. Regering och myndigheter måste samtala mer och lyssna på våra unga som är 14-17 år. Det skulle bli mindre bråk.’

”LT borde ställt motfrågan: Vad gör ni själva och era organisationer för era egna unga? Vad gör föräldrar och familjer? Det finns både en jättestor kyrka och det så kallade kulturhuset i området. Buset kanske skulle bli mindre om föräldrarna tog ett ansvar för sina telningar och om polisen slutade vara kompis med buset. En av kommentarerna var: ‘En busshållplats närmare kyrkan så att de gamla slipper gå så långt.’ Att döma av det trafikkaos som uppträder vid tillställningar i kyrkan, då vägen är fullständigt blockerad av bilar, behövs ingen buss. Och fanns det en buss skulle den bli stående i den fullständiga anarki som råder.

”Ett råd till alla politiker: sluta dalta med vissa grupper. Alla är ju svenska medborgare – varför ska de då särbehandlas? I Sverige gäller väl samma lagar för alla som sökt sig hit såväl som för etniska svenskar. Den som kommer till Sverige ska acceptera de lagar och regler som gäller här och anpassa sig till det samhälle man valt att söka sig till.”

Så långt insändarskribenten Karin. Hon har naturligtvis alldeles rätt, och det finns inte mycket att lägga till de högst relevanta argument hon för fram.

Det hade varit åtminstone dekorativt om statsrådet Sabuni hade träffat  några ur Hovsjös etniskt svenska minoritet och inte bara de lokala folkpartipamparna, vilka förvisso inte befolkar denna kommundel väster om Kanalen.

 Sarnecki ger SD rätt.

I Länstidningen den 17/2 ger professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki, indirekt Sverigedemokraterna  rätt i att en expansiv invadringspolitik leder till bristfällig integration och, som ett brev på posten, skenande kriminalitet. Som i Hovsjö, Rosengård, Rinkeby, Tensta, Hammarkullen… Jag citerar professor Sarnecki:

”Södertälje är en industristad, med en stor invandrarbefolkning i flera förortsområden och har många unga, tillsammans är det faktorer som gör att man kan förvänta sig en högre brottslighet.”

Jimmie har ordet!

En av förutsättningarna för mitt beslut att bli medlem i Sverigedemokraterna (SD) i början av 2008 var den nyorientering partiet undergått sedan den nya partiledningen med Jimmie Åkesson som partiordförande kom till 2005. Jag hade dessförinnan följt partiets göranden och låtanden under många år, och hälsade exempelvis utträdet 2001 av de personer som senare bildade Nationaldemokraterna (ND) med tillfredsställelse. Redan detta hade visat att SD var på väg bort från den gamla extremnationalismen, även om media naturligtvis ända upp till nu envisas med att tala om ”främlingsfientlighet” och liknande.

Jag har inget särskilt emot den föregående partiledaren Mikael Jansson, numera SDs ”starke man” i Göteborg. Tvärtom ser jag honom som en god partibroder och en klar tillgång för Sverigedemokraterna. Enligt min uppfattning är emellertid Jimmie Åkesson ett starkare kort som partiledare. Genom sin ungdom och sympatiska framtoning, samtidigt som han i alla sammanhang är skärpt och väl påläst, är han ett idealiskt val på den oerhört utsatta position han sedan fyra år bekläder.

 Jimmie Åkesson bokdebuterar med i Åkesson om…

Denna bild av den numera 30-årige Jimmie Åkesson förstärks när man tar del av hans bok Åkesson om… (Blåsippans förlag 2009, 68 sidor). I boken redovisas Jimmies veckobrev från sista kvartalet 2008. Resultatet blir, som det heter i baksidestexten, ”(…) ett dokument över periodens politiska skeenden, i stort och smått, betraktade ur ett Sverigevänligt perspektiv.”

Jag är normalt ingen ivrig läsare av alster från personer som har höga poster inom den offentliga politiken. Risken är överhängande att det skrivna blir ett blodlöst och tillrättalagt vittnesbörd om hur fantastisk vederbörande är och hur otroligt bra hans eller hennes parti är. Och nästan alltid blir slutresultatet just detta och därtill ett tröttsamt uppstaplande av politiskt korrekta floskler på varandra. Det är därför det är så välgörande att Jimmie Åkessons skrift avviker från den normen.

Åkesson tvekar exempelvis inte att ta upp också politiskt mindre opportuna ämnen. Som när han i ett veckobrev från vecka 42 2008 skriver om den österrikiske nationalistledaren Jörg Haider i anledning av dennes tragiska död. ”Det känns overkligt att i lördags vakna till nyheten om Jörg Haiders död”, skriver Åkesson och fortsätter: ”Alldeles nyss hade han fått sin politiska revansch, kommit tillbaka som vinnare och skulle återigen spela en avgörande roll för regeringsbildandet efter ett val i Österrike. Knappt tio år efter den historiska skrällsegern och EU:s efterföljande bojkott. Och så tog allt slut, i en bil på väg till sin mors 90-årsfirande.”

Jag kan inte påstå att Jörg Haider har tillhört mina allra största favoriter genom åren, men däremot har jag vänt mig mot den demonisering och djävulsmålning han på ett så hänsynslöst sätt varit föremål för. Vid ett tillfälle fick jag nog när en lokal miljöpartist i Södertälje krävt bojkott av Österrike i anledning av Haiders maktposition. I en debattartikel i Länstidningen den 6 mars 2000 uppmanade jag följaktligen vederbörande att ta en Zipfer (ett gott österrikiskt öl) och glömma bojkotten.

 Jörg Haider, R. I. P.

Jimmie Åkesson framför som sin mening: ”Jörg Haider var ingen extremist. Han var en framgångsrik, europeisk politiker som ledde sitt i grunden liberala parti till såväl nationell insikt som historiska framgångar. En outtröttlig politiker som inte gav upp när motgångarna tog över, utan som föll, började om och lyckades på nytt. Det är så vi Sverigevänner ska minnas honom, som den kämpe och politiska förebild han var.”

Personligen vill jag här betona ”politiska”. Att sätta sig i en bil efter att ha dragit i sig ett helrör whiskey på en gayklubb (eller hur det nu var) och därpå maxa upp bilen i 142 kilometer i timmen är ju definitivt inte något förebildligt!

Vecka 42 skriver Jimmie även, i anslutning till SVTs storsatsning ”Dansbandskampen”, om den så kallade dansbandsdöden. Han erkänner att han är ”ganska usel på det där med att dansa.” Där kan vi ta varandra i hand, Jimmie! Jag kan själv gå ett steg längre och tillstå att jag personligen är tämligen främmande inför denna typ av musik. Ändå tvingas jag  konstatera att oerhört många svenskar uppskattar dansbandsmusik. Detta har också Sverigedemokraterna tagit fasta på, och klubbade vid partiets riksårsmöte i maj 2008 igenom en motion om att avskaffa straffbeskattningen på dansbanden och deras publik (”dansbandsmomsen”).

Åkesson berör det faktum, att om man vill besöka konserter med utländska storheter så ligger momsen på biljettpriset på sex procent; detsamma gäller konsumtion av teater, bio, opera och balett. Men, framhåller Jimmie: ”Om jag däremot föredrar att gå och lyssna på Lasse Stefanz, Flamingokvintetten eller Torgny Melins läggs 25 % på biljettpriset.” Med andra ord – det som har drag av äktsvensk folklighet över sig behandlas styvmoderligt, medan det som anses vara ”finare” hamnar i skamvrån.

Som sagt, jag är ingen dansbandsälskare – jag föredrar exempelvis opera och irländsk folkmusik. Det hindrar inte att jag inser det relevanta i Åkessons och Sverigedemokraternas ställningstagande.

En av mina hjärtefrågor rör det vildvuxna våld som breder ut sig i samhället och som, om det tillåts förgrena sig i än högre usträckning, hotar vårt samhälles själva fortbestånd. Den frågan tar Jimmie Åkesson upp i ett veckobrev vecka 51. Han  utgår från den helt oacceptabla situationen i Rosengård, som är ett direkt resultat av tidigare regeringars mångkulturella och invandringspolitiska flummerier. Han nämner även exemplen Göteborg och Södertälje. Eftersom jag själv är såväl bördig från som bosatt i Södertälje berörs jag djupt av Åkessons text. Jag tvingas så gott som varje  dag i lokalavisan Länstidningen se svarta rubriker om butiksbränder, massvåldtäkter, misshandelsfall, attentat mot restauranger, grova rån och i förekommande fall även bestialiska mord.

Åkesson och SD tvekar inte om vad som bör göras. Jag citerar ur det aktuella veckobrevet:

 Polisens nationella insatsstyrka i aktion under Göteborgs-kravallerna 2001.

”Sverigedemokraterna kräver att lagstiftningen ses över så att straffen för den här typen av samhällsomstörtande brottslighet skärps och att en möjlighet att utfärda undantagstillstånd införs. Vi kräver också att den nationella insatsstyrkan omedelbart skickas till Rosengård för att bistå den ordinarie polisen i arbetet med att återställa ordningen. Malmö kommun måste dessutom utfärda ett temporärt utegångsförbud på kvällstid för omyndiga personer utan målsmans sällskap.”

Det politiska etablissemanget brukar inför den här typen av förslag tala om”överreaktion” och om att ”ropa på polis” och att detta inte ”löser de bakomliggande problemen.” Det är emellertid inte alls frågan om överreaktion när man kallt tvingas konstatera att så här kan det inte fortsätta. Då är det faktiskt inte bara befogat utan också nödvändigt att föreslå skärpta straff och att ropa på polis. Sådana åtgärder kanske inte löser alla problem, bakomliggande eller andra. Å andra sidan har den hittills förda flumpolitiken inte heller löst några problem utan tvärtom förvärrat dem!

Det har på senare tid hävdats att situationen förbättras i problemområden såsom Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje. Det är kanske sant att det blivit något lugnare. Icke desto mindre tillhör det alltjämt vardagen att det förekommer skadegörelse, att bilar sätts i brand, att familjer och enskilda utsätts för grova trakasserier och att det både misshandlas och våldtas i de här områdena.

Jimmie Åkesson tar i boken upp en mängd skiftande ämnen. Några exempel:

Lagen om samkönade ”äktenskap”; presidentvalet i USA; den pågående industrikrisen; djurskydd och djurtransporter; SDs framgångsrika kommunkonferens i Gävle; sörmländska socialdemokrater som i kölvattnet av Haiders död önskat livet ur Jimmie Åkesson;  behovet av rättvisa betyg i våra skolor; äktenskapets verkliga innebörd; missvisande och till intet förpliktande moderatretorik om invandringen; Sveriges ratificerande av Lissabonfördraget utan att lyssna till folkets röst; behovet av kriminalisering av sexövergrepp mot djur; om spektaklet ”Halal-TV”; om den traditionella julen. Med mera.

Svenska massmedier och etablerade politiker tjatar till förbannelse om att Sverigedemokraterna skulle vara ett ”enfrågeparti” som bara är intresserat av att stoppa invandringen. Jimmie Åkessons bokdebut ger en helt annan bild av hur det egentligen förhåller sig. Boken borde därför massdistribueras till tidnings-, TV- och radioredaktioner samt landets alla partikanslier. Inte för att jag förväntar mig allmän bot och bättring, men några av Åkessons välformulerade korn kanske faller i god jord.

Slutligen vill jag också uppmana alla sverigedemokrater, som inte redan gjort det,  att beställa och läsa vår partiledares skrift Åkesson om… Den hundralapp boken kostar är väl investerade pengar. Boken är icke minst en provkarta på några av de frågor som borde beröra varje svensk!

Har det blivit lugnare i Hovsjö?

”Nedbrända bilar, skottlossning, stenkastning och trakasserier – det är historia i Hovsjö i dag. De senaste årens kamp om samverkan börjar ge utdelning – nu tar de boendes Hovsjö form.”

Så skriver Länstidningens reporter Linda Asmar i ett reportage om den nya, lugnare problemkommundelen Hovsjö i Södertälje den 25 juli. Tongångarna känns igen av beskrivningarna om ”det nya” Rosengård i Malmö. Nyckelfaktorer bakom metamorfosen anges vara satsning på sommarjobb för ungdomarna i området samt ökad synlighet från polisens sida.

Det skulle givetvis vara oerhört glädjande om den snabbskisserade bilden av det nya, nära nog idylliska Hovsjö – och för den delen Rosengård – vore sanningsenlig. Men är det så?

Av de fyra hovsjöbor som tillfrågas är tre överens om att det verkligen blivit lugnare och bättre. Den fjärde, en 54-årig undersköterska, delar dock inte den glättade bilden. På frågan ”Tycker du att det har blivit lugnare i Hovsjö?” svarar hon således:

”Nej, jag tycker det är förjävligt här, polisen åker på fel tider och missar när det händer saker. Jag har bott här i över 25 år men vågar inte gå till torget på kvällarna och jag blir väldigt störd av oväsendet från fotbollsplanen. Hur kan man bygga en plan bland alla hus? Och så har vi ingenstans att sätta oss när man har rivit upp parken.”

Riktigt idylliskt är det inte ens enligt LT-reportaget. Huvudartikeln avslutas nämligen med följande citat från polismannen Thomas Matthisson:

”Visst, det kan alltid bli bättre. Det brinner fortfarande bilar och det åker crossar någon gång. Men situationen har gått från att vara mycket besvärlig till hanterbar.”

 (Källa: Södertälje kommuns hemsida)

Dagen före reportaget (den 24 juli) om det nya och bättre Hovsjö hade vidare LT en artikel av Karolina Schützer som berättade om att ännu en familj blivit utsatt för stenkastning från ungdomsligister; flera sådana tidigare fall har slagits upp stort i lokalavisan, där den muslimska familjen Moor blivit värst utsatt. Den nu aktuella familjen har vid fyra tillfällen det senaste halvåret fått fönsterrutorna krossade av stenkastning och nu tvingats flytta från ett radhus till en trång evakueringslägenhet.

Pappan i familjen, som av naturliga skäl inte vågar träda fram med sitt namn, uttrycker i artikeln stark oro för sina barns säkerhet och citeras på följande sätt om flyttningen till evakueringslägenheten:

”Det känns så hemskt. Vi flyttade nyss in i radhuset och så blir det så här, nu trängs vi i en liten lägenhet. Det är fruktansvärt att inte veta vad man gjort och känna sig otrygg.”

Någon genomgripande förändring av situationen i Hovsjö väster om kanalen torde det därför inte ha blivit, och det lär väl heller inte dröja särskilt länge innan den återkommande stenkastningen mot busslinjerna 751 och 753 sätter igång igen. Jag är rätt säker på att detsamma kan sägas om Rosengård, även om det nog är snäppet värre där med florerande våldsideologier av typ islamism och vänsterextremism.

Den helt dominerande faktorn bakom missförhållandena bakom kommundelar såsom Hovsjö, Rosengård, Tensta och Rinkeby är tveklöst det medvetna konceptet att befolka dessa med en cocktail av invandrare från de mest skilda länder och kulturer. Det har ju ända sedan 1960-talet varit ett axiom – vilket ingen som månar om sitt rykte som rättänkande människa och/eller politiker vågat att på allvar ifrågasätta – att mångkultur per automatik berikar vårt samhälle.

Och visst är det trevligt med exotiska maträtter,  originella klädedräkter, färgsprakande danser och intressanta religioner. Det är dock inte lika trevligt när grovt våld och kriminalitet tar överhand.

Så går det till när småpåvarna (S) agerar…

Min hemstad Södertälje tvingas nu uppleva ett politiskt bråk som bottnar i ”starke mannen” Anders Lagos självsvåldighet.

Två socialistiska maktmyglare på samma bild…

Lago, som är ordfärande i kommunstyrelsen och kommunalråd för Socialdemokraterna, överlämnade i samband med invigningen av S:t Jakob av Nsibins ortodoxa katedral i Hovsjö den 17 maj en gåva från kommunen om 50 000 kronor. Pengarna var avsedda för den konstnärliga utsmyckningen av katedralens samlingslokal. Gåvodokumentet hade undertecknats av Lago själv samt kommunstyrelsens första vice ordförande, Maria Lärnestad (M).

Pengarna kommer från kontot för kommunstyrelsens representation, vilket Anders Lago har delegationsrätt till. Enligt Lärnestad var den överenskomna summan dock 30 000, påspädningen med 20 000 kronor gjorde Lago på eget bevåg. Själv förnekar Lago (Länstidningen 30/5) att han lovat begränsa gåvan till 30 000 men kan, säger han, ”beklaga att frågan inte var bättre förberedd.”

Nu har även Vänsterpartiets gruppledare i fullmäktige, Staffan Norberg, samt hans folkpartistiske kollega Mats Siljebrand sällat sig till Lagos kritiker. Norberg förstår enligt LT ”inte hur man ens kan komma på idén att skänka så mycket som 50 000 kronor i det ekonomiska läge som kommunen befinner sig i.” Norberg fortsätter: ”Gåvor från kommunen brukar handla om någon vas från Torekällberget eller liknande.” Norberg är jämväl kritisk till att Lago inte förankrat beslutet i förväg utan fattat det själv på delegation.

Mats Siljebrand  är kritisk till gåvans storlek och menar att den borde ha hamnat på nivån 10 – 15 000 kronor. Såväl Norberg som Siljebrand kräver nu att kommunstyrelsen utreder de regler som rör kommunala gåvor.

För en gångs skull håller jag helt och hållet med en företrädare för Vänsterpartiet. Jag hade visserligen en hel del duster med Staffan Norberg under min tid som kommunalpolitiker under 1990-talet men måste också tillstå, att han någon gång kunde ha rätt vettiga synpunkter. I det här fallet kunde jag inte ha sagt det bättre själv!

Även Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson är djupt kritisk till Anders Lagos sätt att dela ut gåvor i kommunens namn. ”Själva beslutet om gåvan, har det senare visat sig”, skriver Karlsson (LT 2/6), ”har Anders Lago själv fattat. Men, har det också visat sig, Anders Lago har haft svårt att tillstå det. I stället skjuter han gärna över ansvar på Moderaternas gruppledare Marita Lärnestad.”

Karlsson är vidare kritisk till gåvans storlek. Han framhåller: ”Om dessa pengar hade gått till utsmyckningar av en offentlig miljö som kommer alla kommuninvånare till del hade det kanske gått att försvara summan. Men gåvan är riktad till en lokal hos ett religiöst samfund (…) Kommunen kan mycket väl dela ut gåvor till föreningar och samfund, men det bör vara symboliska gåvor.”

Till saken hör att S:t Jakobs församling med sin nya, fina katedral bland sina medlemmar har flera ledande socialdemokrater, exempelvis riksdagsman Yilmaz Kerimo samt kultur- och fritidsnämndens ordförande Besim Aho. Till och med ärkebiskop Ablahad Shabo har engagerat sig till förmån för socialdemokratin genom att stödja sossarnas kandidat i EU-valet, Evin Cetin.

Den socialdemokratiska maktapparaten är väl cementerad i Södertälje.

”Socialdemokratiska valkampanjer ska betalas av socialdemokratiska kampanjmedel – inte av Södertäljes skattebetalare”, avslutar Tomas Karlsson sin ledarartikel. Till detta kan man bara säga ja och amen.

Det bör tilläggas att Södertälje kommuns ekonomi är ytterligt ansträngd; prognoser tyder på att det kommer att bli ett underskott om 200 miljoner kronor. ”Vi måste vända på varenda sten”, citeras således Anders Lago i LT 4/6. Detta omfattar tydligen icke kommunens representationskonto.

Det är ju precis så här det brukar gå till när socialdemokratins småpåvar agerar: vänskapskorruption och politisk bestickning enligt den gamla beprövade modellen ”om jag kliar din rygg så kliar du min”. I utbyte mot politiska tjänster får den nya, fina invandrarkyrkan en försvarlig penningsumma efter ett hafsbeslut av den aktuelle småpåven, i det här fallet Anders Lago. Naturligtvis med baktanken att församlingsmedlemmar och andra röstberättigade ur samma gruppering skall lägga sina röster i valet till Europaparlamentet – och nästa års riksdagsval – på Socialdemokraterna.

Anders Lago har under sina tio år som ”The Mayor of Soedertaelje” utvecklats i alltmer maktfullkomlig riktning. Han tar gärna åt sig äran av andras förtjänster, samtidigt som han med fördel vältrar över skulden på andra när det inte går riktigt enligt ritningarna. Ett exempel på det förstnämnda var då han presenterade den nya Björn Borg-promenaden 2000 som sin egen idé, trots att hela förarbetet utförts av det lokala Täljepartiet. Exempel på det sistnämnda är när Lago skyller på oppositionsledaren, då han ställs till svars för det taffligt självsvåldiga handläggandet av kommunens gåva till S.t Jakobs-katedralen.

I valet till kommunfullmäktige måste vi södertäljebor med gemensamma krafter se till att få bort den självsvåldige myglaren Anders Lago från det högsta kommunstyret. Vem vet, kanske han kan få en tjänst hos gamle kompisen Barack Obama?

Mångkultur och gängvåldtäkter

Mångkultur är ett dubbelbottnat begrepp och kan således tolkas på olika sätt. Ursprungligen är det ett positivt laddat kodord som genom åren, i åtminstone ett par decennier, har använts av företrädesvis kultureliten i syfte att påpeka fördelarna med främmande kulturer; det vill säga främmande visavi aktuellt land. I begreppet mångkultur ligger också undermeningen, att i det samhälle det tillämpas skall ingen kultur anses överordnat normgivande.

Förr i tiden var Södertälje mest känt som den svenska ishockeyns Mekka. Det var då det…

Jag är både född och bosatt i en kommun där mångkulturen satts på piedestal. Ni som läst mitt inlägg ”Skurkarna förstör min stad” (24 mars) vet att den kommunen/staden är Södertälje. Under den tid jag var kommunalpolitiker 1991-98 representerade jag partier – först Ny demokrati och sedan Täljepartiet – som var ensamma i att kritisera det mångkulturella konceptet. Alla övriga partier deltog, med olika grader av entusiasm, i hyllandet av mångkulturen som det projekt vilket skulle lösa alla problem som hängde samman med invandrares och flyktingars integration i staden. Dessutom var det ju så berikande med kryddstark mat och duktiga fotbollslag!

När jag nu blickar tillbaka på den tiden, samtidigt som jag noterar vad som blivit av den integration och samhällsharmoni som skulle bli den mångkulturella satsningens resultat, inser jag att det inte bara blivit pannkaka av alltihop – mångkulturen har yttermera lett till att Södertälje blivit en hårdare och våldsammare stad. Jag vill hävda att detta till en del beror på att de styrande vägrat inse, att i Sverige är det svensk kultur och framförallt svenska lagar som måste vara normgivande.

Icke minst är det mångkulturen som har givit oss ett nytt ord att lägga till den svenska ordlistan: gruppvåldtäkter eller gängvåldtäkter. Det är ett känt, men av media och kulturelit högst motvilligt erkänt, faktum, att den allt övervägande delen av denna kriminella verksamhet utförs av unga män med invandrarbakgrund, de må sedan vara svenska medborgare eller ej. Tveklöst ligger manschauvinistiska ideal med rötter i Mellanöstern bakom.

Det senaste, men säkerligen inte sista, exemplet härvidlag är den rättegång som när detta skrivs pågår i Södertälje tingsrätt mot medlemmar i en så kallad våldtäktsliga. Medlemmarna i ligan har under några år, bland annat med hjälp av förtrogna restauranganställda, systematiskt letat upp lämpliga offer, vilka förts till lägenheter där de sedan våldtagits och förnedrats upprepade gånger. Av de sex individer som gripits/åtalats för denna form av rå kriminalitet är enligt uppgift tre irakiska medborgare med så kallad kaldeisk bakgrund, två svenska medborgare med irakisk etnicitet samt en person av oklar härkomst.

En av de åtalade, Savio Najeb Shabo, var medlem i Syriska föreningens fotbollslag (som spelar i division 7) men hade inte varit aktiv under ett halvår innan han greps. Föreningens ordförande, Ghyt Makdessi-Elias, har tagit avstånd från verksamheten och uteslutit Shabo från spelartruppen. Syriska föreningen är som sådan knappast inblandad i brottsligheten, men det förefaller klart att den fungerat som träffpunkt för gängmedlemmarna.

I dagens nätupplaga av Länstidningen kan man bland annat läsa att en av de tilltalade anklagas för våldtäkt på en flicka som vid tillfället var 12 år gammal. Hon hade rymt hemifrån, kommit i kontakt med medlemmarna i ligan samt därefter förts till en vind i Ronna där hon alltså våldtogs upprepade gånger. Det är förvisso en otacksam uppgift för en advokat att försvara ogärningsmän av detta slag. Advokat Reidar Stache citeras på följande sätt i Länstidningen (16/4): ”Hon ser ju betydligt äldre ut än tolv år.”

Trots den som sagt otacksamma uppgiften, tycker man kanske att advokat Stache kunde ha kommit på något bättre än detta; den underliggande meningen är ju (åtminstone kan det tolkas så), att det är rätt OK att våldta en flicka som är äldre än tolv år.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga alla personer i Södertälje som har invandrarbakgrund med assyriska/syrianska/kaldeiska/syriska förtecken. Mycket långt därifrån. Jag har sagt det förr och jag säger det nu: många, troligen det stora flertalet ur denna grupp, är skötsamma, laglydiga och ofta hårt arbetande människor som icke minst satt ordentlig fart på närings- och kulturlivet i Södertälje. Det relativa fåtal som utmärker sig genom brottslig verksamhet tycks emellertid göra det ordentligt.

Förutom våldtäktsligan kan här nämnas ett annat aktuellt exempel på kriminell verksamhet med assyriska/syrianska ungdomar inblandade. Det gäller den muslimska familjen Moor i Hovsjö, som i tre års tid varit utsatt för hänsynslösa trakasserier av ungdomgäng vilket lett till att familjen numera lever i ständig skräck. Senast under påskhelgen kastades en cykel in genom ett fönster – familjen bor i markplanet – i samband med en vandaliseringsvåg som drog genom denna ökända kommundel.

Det här klientelet ungdomar brukar då och då också roa sig med att kasta sten mot bussar, vilket i bland lett till avsevärda störningar samt personskador på busslinjerna 751 och 753 som går mellan Brunnsäng/Fornhöjden och Hovsjö.

Det är inte bara assyrier/syrianer eller individer med annan invandrarbakgrund som begår brott i Södertälje. Dock är det min uppfattning att ansvariga kritiker varit alldeles för släpphänta och benägna att se genom fingrarna med den under alla omständigheter frekventa och väl belagda kriminaliteten bland ungdomar med invandrarrötter. På min tid som kommunalpolitiker var det tabubelagt att rikta någon som helst kritik mot någon form av invandrarverksamhet, eller att ifrågasätta mångkulturens påstådda välsignelser. Invandringen som sådan var naturligtvis också fredat område, och alla som vågade sig på att kritisera den förda svenska invandrings- och flyktingpolitiken stämplades som extremister och rasister.

Lago och Obama.

Det är först under senare tid som kommunstyrelsens ordförande Anders Lago (numera världsbekant som Obamas kompis och ”the Mayor of Sodertalje”) börjat inse att massinvandring till en kommun och/eller en region inte enbart är av godo. Det är så dags nu! Man kan också med visst fog fråga sig vad det uttalat invandringskritiska partiet Nationaldemokraterna (ND), med två mandat i fullmäktige, gör åt saken. Den som läser partitidningen Nationell idag finner visserligen att kritik mot muslimer förekommer tämligen ofta, medan turerna kring våltäktsligan dock knappt alls berörts.

Kan det möjligen vara så att ND gör skillnad mellan invandrare och invandrare? Att kristna assyrier/syrianer är en intressant väljargrupp, medan muslimer inte är det?

Det aktuella gruppvåldtäktsfallet och Syriska föreningens roll i samband härmed torde under alla omständigheter göra det nödvändigt för kommunen att se över bidragsreglerna. Med eller utan Nationaldemokraterna.