En allians som hotar världen

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Den socialistiske manipulatören Zelaya

När Honduras president Manuel Zelaya den 28 juni avsattes och deporterades till Costa Rica på order av landets Högsta domstol utbröt ett internationellt ramaskri. USAs president Barack Obama uttalade genast sitt stöd för Zelaya, medan Venezuelas bisarre vänsterdiktator Hugo Chávez hotade invadera landet. Så här långt tycks bara Israel och Taiwan ha erkänt den regering som har förre talmannen i Kongressen, Roberto Micheletti, som president.

Manuel ”Mel” Zelaya Rosales, född 1952, vann knappt Honduras presidentval den 27 november 2005 som kandidat för Liberala partiet och efterträdde därmed Ricardo Maduro i ämbetet. Zelaya tillträdde i januari 2006. Den forne liberale affärsmannen Zelaya övergav dock under sin ämbetstid sin liberalt konservativa hållning och orienterade sig åt vänster. Bland hans nya politiska vänner i närområdet märks bröderna Fidél och Rául Castro på Kuba och Hugo Chávez i Venezuela.

Manuel Zelaya med dotter tycks uppskatta sällskapet – Raúl och Fidél Castro.

När Manuel Zelaya tillträdde sitt ämbete red han på en våg av popularitet. Hans vallöfte att öka de honduranska polisstyrkornas numerär med det dubbla – från 9000 till 18 000 – hälsades på de flesta håll med entusiasm i detta av grov brottslighet svårt plågade land. Efter hand som hans ämbetsperiod framskridit har populariteten emellertid tenderat att dala, och när Zelaya  avsattes i slutet av juni låg popularitetssiffrorna på rekordlåga 25 procent. Högsta domstolens hastiga beslut att avsätta och deportera Zelaya kan därför, paradoxalt nog, vara ett gudagivet tillfälle för honom att stärka sina kort genom att axla martyrmanteln.

Manuel Zelaya Rosales är dock ingen demokratisk hjälte. Under hans tid vid makten har ett antal journalister som kritiserat hans styre mördats eller trakasserats. Andra, såsom Dagoberto Rodriguez och Hector Geovanny Garcia, har tvingats i landsflykt efter att upprepade gånger ha mordhotats. 2008 anklagade det interamerikanska samarbetsorganet Organization of American States (OAS) Manuel Zelaya för att ha infört ett subtilt censursystem i Honduras, denna forna militärdiktatur som demokratiserades under 1980-talet. Nu när Zelaya slängts ut ur landet tycks, vilket kan förefalla egendomligt, OAS tillhöra hans främsta supportrar.

Den 11 november tillkännagav president Zelaya sin avsikt att hålla en folkomröstning om att förändra grundlagen i samband med valen till presidentämbetet, Kongressen samt lokala församlingar den 29 november 2009. Zelaya var dock otålig, och den 24 mars i år utfärdade han ett dekret till National Statistic Institute om en folkomröstning redan den 28 juni 2009. Avsikten med en sådan folkomröstning var uppenbarligen att, om möjligt, tillförsäkra  Zelaya ytterligare en presidentperiod. Honduras Högsta domstol reagerade genom att förklara en sådan omröstning olaglig.

President Zelaya ignorerade detta och bad chefen för landets väpnade styrkor, Romeo Vásquez Velasquez, assistera honom genom att organisera en folkomröstning trots Högsta domstolens veto. Velasquez vägrade eftersom han inte ville bryta mot lagen och avskedades då av president Zelaya. Såväl Honduras Högsta domstol och Kongress som justitieminister  inskärpte  nu att den planerade folkomröstningen var olaglig, och Kongressen började diskutera ett riksrättsförfarande mot presidenten. Parallellt härmed hölls stora demonstrationer i huvudstaden Tegucigalpa mot Zelaya, låt vara att våra massmedier föredragit att bara televisera de manifestationer som varit för honom.

Den 28 juni greps slutligen Manuel Zelaya av militär på order av Högsta domstolen och fördes till en militärbas, varifrån han deporterades till Costa Rica. Zelaya har därefter besökt bland annat USA och tillförsäkrat sig om Obamas stöd, men det kan tilläggas att utrikesminister Hillary Clinton tycks ha haft ett modererande inflytande genom att avråda Obama från att inte framstå som alltför översvallande vänlig gentemot den avsatte presidenten. Zelaya har en gång hindrats av den honduranska armén från att återvända till Honduras och avråtts av Obama-administrationen att försöka igen, eftersom detta uppenbarligen riskerar hota landets ordning och stabilitet.

Det finns allt skäl för varningar av detta slag eftersom känslorna brukar svalla högt och hett i denna del av världen, som 1969 skakades av det fyra dagar långa så kallade Fotbollskriget mellan Honduras och El Salvador. Det är inte alls omöjligt att spänningarna mellan Zelayas vänner och fiender skulle kunna leda fram till ett inbördeskrigsliknande tillstånd i detta centralamerikanska land med cirka 7, 5 miljoner invånare. Närmast har det talats om medling mellan parterna i regi av Costa Ricas före detta president Oscar Arias, en gång mottagare av Nobels fredspris. Båda sidor förefaller dock djupt nedgrävda i skyttegravarna, och en snar lösning på konflikten tycks osannolik.

För den som är bekant med världssamfundets sätt att reagera kommer stödet till Zelaya från exempelvis FN, OAS och USA icke som någon överraskning. Få har sannolikt brytt sig om att sätta sig in i situationen, ty om detta hade gjorts skulle det klart framgå att Manuel Zelaya mest av allt är en socialistisk manipulatör som syftar till att stärka sin makt och troligen driva Honduras vidare på den väg som leder till en fullskalig vänsterdiktatur.

Kom nämligen ihåg att Zelaya, sedan hans planerade folkomröstning om grundlagsändringar förklarats olaglig av högsta juridiska instanser, ändå ville gå vidare och hålla folkomröstningen. Därtill uppmuntrades han med all sannolikhet av sina latinamerikanska kompisar Hugo Chávez och Raúl  Castro.

Ändå kan det med viss rätt argumenteras för att Honduras Högsta domstol och Kongress begick en överloppsgärning när de beslutade avsätta Zelaya och till på köpet skicka honom utomlands. Utan att vara insatt i alla detaljer i frågan lutar jag åt att det vettigaste nog hade varit att ställa Manuel Zelaya inför riksrätt. Martyrrollen är han definitivt inte värd.