Archive for the ‘Idrott och politik’ category

Damlandslaget föll på knä för BLM-våldet

17 september, 2020

Damlandslagets knäfall inför BLM-våldet.

Kan inte påstå att damfotboll är någon av mina favoritsporter. Ty vem behöver se fotboll som motsvarar typ herrarnas division 4 när man kan se the real thing när som helst? Det händer dock att jag tittar när det är fråga om mästerskap eller kval till sådana. Ikväll var det EM-kval mellan Sverige och Ungern på Gamla Ullevi i Göteborg.

Huvudorsaken till att jag slog på TVn var att landslagets kapten, Caroline Seger, inför matchen sagt att spelarna övervägde att gå ner på ett knä i syfte att ge sitt stöd till den så kallade Black Lives Matter-rörelsen: ”Alla människor ska behandlas lika, och det vill vi vara tydliga med som landslag.” Jag ville se om planerna skulle förverkligas. https://www.svt.se/sport/fotboll/landslaget-vill-knaboja-viktigt-for-oss?fbclid=IwAR2FOhi0UtNYf92dvUZ8DtIKvAkgiDjZeJGEhaDcBZItVy02M5WWeqKLsA8

När jag ser sådana här uttalanden av idrottsutövare brukar jag alltid tänka att de senare borde försöka hålla sig till det de kan bäst – det vill säga sin idrott. Politik begriper de sig oftast inte alls på, vilket Segers uttalande är ett nog så eklatant exempel på. Man får väl dock vara tacksam över att knäfallet inte skedde i samband med nationalsångerna utan strax före avspark. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/Epov3a/sveriges-markering–gick-ner-pa-kna

Knäfall som markering mot vad som kallas ”polisbrutalitet och rasism” begynte i USA i augusti 2016, då den amerikanske fotbollsspelaren Colin Kaepernick i NFL-laget San Francisco 49ers gick ner på ett knä (”took a knee”) när den amerikanska nationalsången spelades. När sedan president Donald Trump fördömde oskicket spred det sig som en farsot. Ny fart fick det sedan den påtände gangstern George Floyd avlidit under ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj i år. https://en.wikipedia.org/wiki/U.S._national_anthem_protests_(2016%E2%80%93present)

Colin Kaepernick går ner på knä under nationalsången.

I dag förknippas knäböjandet mest med den vänsterextremistiska och svårartat rasistiska organisationen Black Lives Matter (BLM), vars anhängare bär ansvaret för den tsunamivåg av våldsamheter, mord och bränder som drabbat ett större antal städer i USA. En organisation som väl snarare bör heta Only Black Lives Matter (OBLM).

Det väckte icke obetydlig uppmärksamhet när den svenska polisrookien Lisa Simonsson, 22, gick ner på knä inför en hotfull pöbel på Sergels torg i Stockholm i juni och fotograferades då hon tårfyllt kramade om några ur pöbeln. Simonsson är inte det enda exemplet på att svensk polis har svåra interna problem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Caroline Seger med flera svenska damfotbollsspelare må vara övertygade om att de gör en behjärtansvärd insats mot polisbrutalitet och rasism genom att gå ner på knä för BLM. Tyvärr är det verkliga förhållandet det rakt motsatta. Jag har ovan konstaterat att BLM är en vänsterextremistisk organisation och en företrädare för svart rasism.

Jag sammanfattade för en tid sedan dess verksamhet på följande sätt:

Den verkliga målsättningen är ingenting mindre än att göra det västerländska samhället oregerbart genom att försvaga dess polismakt och angripa dess demokratiska och frihetliga fundamenta. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Hur ledare i Black Lives Matter ser på sig själva och sin organisation framgår av nedanstående presentation:

 

 

De menar sig vara utbildade och drivna marxister men kan nog snarare mer korrekt definieras som ett slags trasproletariat av det slag vänsterideologerna Karl Marx och Friedrich Engels skulle ha avskytt. Snarare är de att betrakta som våldsbejakande anarkister i Marx-rivalen Michail Bakunins anda.

Hur det gick i fotbollsmatchen mot Ungern? Sverige vann med 8-0.

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).