Vinter-OS i Peking: de mest skrämmande spelen hittills

”2022 genocide olympics”. En protestmanifestation mot vinter-OS i Peking förra året.

Snart inleds de 24e olympiska vinterspelen i det röda Kinas huvudstad Peking. De kan förväntas bli de mest toppstyrda och dystopiska olympiska spelen som någonsin hållits. Man kan utgå ifrån att Kina inte kommer att göra något för att hedra den olympiska andan men desto mer för att se till att ingen vågar kritisera det styrande Kinesiska kommunistpartiet (CCP).

De olympiska spelen handlar idealt om att ta sig an uppgiften att, i enlighet med den olympiska devisen, vara ”snabbare, högre, starkare” (citius, altius, fortius på latin) på världsscenen och att i denna strävan ägna sig åt skicklighet, respekt och vänskap.

https://www.theepochtimes.com/dystopian-olympics_4238478.html?utm_source=opinionnoe&utm_campaign=opinion-2022-01-28&utm_medium=email&est=mxoxTk%2BrnS54o12ju%2Bu7%2F7mpNWTp4FCI2Eck%2BiVJqPI3oE3olhZPhtmDtmB%2Bu%2BOWajbT0a0%3D

Dessutom skulle det i baron Pierre de Coubertins anda vara viktigare att deltaga och kämpa väl än att vinna. Jag vågar påstå att det var bra länge sedan de gamla idealen präglade de moderna olympiska spel som, mycket tack vare de Coubertin, återupptogs i Aten 1896. De Coubertin vann för övrigt själv ett OS-guld i litteratur (!) vid OS i Stockholm 1912. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pierre_de_Coubertin

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. De gamla amatöridealen har försvunnit liksom målsättningen att hålla politiken borta från idrottsrörelsen i allmänhet och de olympiska spelen i synnerhet. 1920, 1924 och 1948 fick Tyskland exempelvis inte vara med i OS på grund av sina insatser i de båda världskrigen.

Sommar-OS i Berlin 1936 blev ett slags uppmarsch inför Andra världskriget. Här syns naziledarna Adolf Hitler och Hermann Göring.

De första riktiga politiska propagandaspelen hölls i Garmisch-Partenkirchen respektive Berlin i det av nationalsocialisterna styrda Tyskland 1936. Den legendariske svenske sportjournalisten Bengt Ahlbom, och säkert många med honom, såg Berlin-OS som ett slags tysk uppmarsch inför Andra världskriget.

Bojkotter av politiska skäl har vidare varit tämligen vanliga. Bojkotter förekom således av olika politiska skäl 1976, 1980 och 1984. 22 afrikanska länder uteblev från OS i Montreal 1976 som en protest mot att Nya Zeeland, vars rugbylag turnerat i Sydafrika, tilläts deltaga. De sovjetiska propagandaspelen i Moskva 1980 bojkottades av en rad västländer med USA i spetsen och Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta spelen i Los Angeles 1984.

Den allvarligaste händelsen i samband med ett olympiskt spel inträffade vid OS i München i dåvarande Västtyskland den 5-6 september 1972, då den palestinaarabiska terroriströrelsen Svarta september massakrerade elva israeliska OS-deltagare. Detta skedde sedan Israel vägrat uppfylla terroristernas krav att frisläppa 234 palestinaarabiska fångar ur israeliska fängelser. Trots denna fruktansvärda händelse kunde spelen fortsätta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Patricia Adams och Lawrence Solomon sammanfattar i Epoch Times den 27 januari den kinesiska inställningen på följande sätt: ”The 2022 Beijing Winter Olympics is more about the prowess of the Chinese Communist Party (CCP) than that of the athletes, more about China´s herculean measures to contain COVID-19 through an 11.000 person bubble spanning three competition zones, 111 miles apart.”

Det röda Kina är, liksom alla diktaturer, paniskt förskräckt för all form av kritik. Särskilt rädd är man att några OS-deltagare skulle få för sig att uttala sitt stöd för Peng Shuai, det före detta tennisesset som var försvunnen i en vecka sedan hon på Twitter anklagat partipampen Zhang Gaoli för sexuella övergrepp. https://edition.cnn.com/2021/11/25/china/who-is-zhang-gaoli-intl-hnk-dst/index.html

Kineserna är rädda för att några OS-deltagare kan komma att uttala sitt stöd för tennisesset Peng Shuai.

Andra orosmoment för Peking är risken att anklagas för den omänskliga behandlingen av uigurerna. Eller släckandet av frihetsandan i Hongkong. Eller organstölder från utövare av meditationsformen Falun Gong. Eller att några olympier kanske inte uppskattar att bli betraktade som nyttiga idioter av CCP.

OS-deltagarna kommer att övervakas 24 timmar om dygnet genom en app som ger total tillgång till idrottsutövarens känsliga persondata och politiska åsikter. Kommunistkineserna är fullt öppna med sitt behov av detta slags extrema övervakning vilken kompletteras av telefonavlyssning och andra former av kontroll.

Yang Shu, biträdande director general för internationella relationer i Beijing Organizing Committee citeras i artikeln i Epoch Times: ”Any behavior or speech that is against the Olympic spirit, especially against the Chinese laws and regulations, are also subject to certain punishment.”

När det gäller bestraffningar mot felande OS-deltagare kan man tänka sig allt från diskvalificering från tävlingarna i mildare fall till inspärrande i kinesiskt fängelse för grövre förseelser. De 24 vinterolympiska spelen kommer sannolikt att bli de mest skrämmande i OS-historien ur idrottsutövarnas perspektiv.

Övervakningen underlättas av den ännu pågående covid-pandemin vilken fått även normalt demokratiska västländer som Österrike att avvika från den demokratiska vägen. Det är också fullt möjligt att de kinesiska värdarna kommer att använda covid-tester i syfte att gynna de egna atleterna. https://olympics.com/ioc/news/olympic-and-paralympic-winter-games-beijing-2022-updates-on-spectators-vaccination-and-covid-19-countermeasures

De kommande spelen är unika i så måtto att läktarna kommer att vara besatta av personer bosatta på det kinesiska fastlandet vilka handplockats av CCP – utlänningar har förbjudits köpa biljetter. De enda icke-kineser som kommer att närvara är officiella representanter för deltagande länders regeringar. En handfull länder, bland dessa USA. Kanada och Australien, har beslutat bojkotta spelen i detta avseende.

Idrott och politik – OS och EM

UEFA nobbade Münchens förslag att färgsätta fotbollsarenan i regnbågsfärgerna.

Internationella olympiska kommittén (IOC) har meddelat att den kommer att tillåta politiska manifestationer i vissa former under de stundande olympiska spelen i Tokyo. Dock inte under pågående tävlingar eller på prispallen. Därmed ändrar IOC sitt tidigare beslut att helt bannlysa politiken från spelen.

 

OS tillåter protester, men inte under evenemang eller på medaljer

IOC och andra idrottsliga instanser har genom åren förgäves sökt hålla politiken borta från idrotten: idrott och politik går helt enkelt inte att hålla isär. Redan i Stockholms-OS 1912 utgjorde det faktum att Finland, i egenskap av storfurstendöme, var en del av det tsaristiska Ryssland ett olympiskt spänningsmoment.

De finländska idrottarna tvingades exempelvis avstå från den egna flaggan utan fick tåga in i Stockholms stadion med en skylt med nationsnamnet bakom den ryska olympiatruppen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finland_i_olympiska_sommarspelen_1912

Det hindrade inte finska idrottsmän från att ha stora framgångar vid ”solskensolympiaden”, som Stockholms-OS också kallades. Finland placerade sig på fjärde plats i den olympiska medaljligan efter USA, Sverige och Storbritannien med Hannes Kolehmainen som klarast lysande stjärna – ”den leende finnen” tog tre individuella guld i löpning 5000 m, 10 000 m samt terränglöpning.

Som en form av politisk påverkan får man väl också räkna det faktum att de olympiska spelen 1916, 1940 och 1944 frös inne på grund av de pågående världskrigen. Tyskland utestängdes därtill från de första spelen närmast efter de båda världskonflikterna. OS i Montreal 1976, Moskva 1980 respektive Los Angeles 1984 bojkottades av ett antal länder till följd av politiska överväganden.

Den kanske mest kända politiska manifestationen förekom dock vid OS i Mexico City 1968, då de amerikanska löparna Tommie Smith och John Carlos gjorde black power-hälsningar med knuten näve på prispallen. https://www.history.com/news/1968-mexico-city-olympics-black-power-protest-backlash

I sammanhanget måste även nämnas att det palestinaarabiska terrororkommandot Svarta september mördade elva medlemmar ur den israeliska truppen i samband med OS i München 1972. Fem av terroristerna sköts sedan ihjäl av västtysk polis. https://sv.wikipedia.org/wiki/Massakern_vid_OS_i_M%C3%BCnchen

Som vi kunnat konstatera har politiken på skilda sätt  gjort sig gällande även vid den pågående EM-turneringen i fotboll. Ett frekvent inslag har således varit knäböjandet före avspark av några lag som ett sätt att protestera mot ”rasismen” i solidaritet med den våldsbejakande extremistgrupperingen Black Lives Matter (BLM). https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Trasproletära BLM förvandlade i samarbete med likasinnade Antifa flera städer till kaotiska slagfält efter den knarkande yrkesbrottslingen George Floyds död vid ett polisingripande i Minneapolis för ett drygt år sedan med flera dödsoffer som följd. Dessa manifestationer har varit måttligt populära hos publiken – Englands knäande elva brukar visslas och buas ut när den ägnar sig åt denna gymnastiska övning.

Ett annat ganska häpnadsväckande försök att politisera fotbolls-EM var staden Münchens försök att färgsätta Allianz Arena i staden inför drabbningen Tyskland-Ungern. Detta skulle ske som en solidaritetshandling gentemot unga homosexuella efter det ungerska parlamentets förbud mot propaganda för homosexualitet bland barn och unga nyligen. Europeiska fotbollsförbunder UEFA satte dock stopp för tilltaget. https://svenska.yle.fi/a/7-10002544

Nog måste det anses minst sagt anmärkningsvärt och rent stötande att hemmanationen väljer att mobba det gästande nationslaget på detta sätt. Staden Münchens socialdemokratiske borgmästare Dieter Reiter, som var drivande i frågan , borde skämmas!

Syltryggarna i UEFAs ledning förmådde dock inte stå på sig utan ersatte efter händelsen sin logotyp med en i regnbågens färger och talade sig varma för så kallade HBTQ-rättigheter. https://www.facebook.com/photo?fbid=4201224893301841&set=a.489250801165954

 

öäpb

Damlandslaget föll på knä för BLM-våldet

Damlandslagets knäfall inför BLM-våldet.

Kan inte påstå att damfotboll är någon av mina favoritsporter. Ty vem behöver se fotboll som motsvarar typ herrarnas division 4 när man kan se the real thing när som helst? Det händer dock att jag tittar när det är fråga om mästerskap eller kval till sådana. Ikväll var det EM-kval mellan Sverige och Ungern på Gamla Ullevi i Göteborg.

Huvudorsaken till att jag slog på TVn var att landslagets kapten, Caroline Seger, inför matchen sagt att spelarna övervägde att gå ner på ett knä i syfte att ge sitt stöd till den så kallade Black Lives Matter-rörelsen: ”Alla människor ska behandlas lika, och det vill vi vara tydliga med som landslag.” Jag ville se om planerna skulle förverkligas. https://www.svt.se/sport/fotboll/landslaget-vill-knaboja-viktigt-for-oss?fbclid=IwAR2FOhi0UtNYf92dvUZ8DtIKvAkgiDjZeJGEhaDcBZItVy02M5WWeqKLsA8

När jag ser sådana här uttalanden av idrottsutövare brukar jag alltid tänka att de senare borde försöka hålla sig till det de kan bäst – det vill säga sin idrott. Politik begriper de sig oftast inte alls på, vilket Segers uttalande är ett nog så eklatant exempel på. Man får väl dock vara tacksam över att knäfallet inte skedde i samband med nationalsångerna utan strax före avspark. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/Epov3a/sveriges-markering–gick-ner-pa-kna

Knäfall som markering mot vad som kallas ”polisbrutalitet och rasism” begynte i USA i augusti 2016, då den amerikanske fotbollsspelaren Colin Kaepernick i NFL-laget San Francisco 49ers gick ner på ett knä (”took a knee”) när den amerikanska nationalsången spelades. När sedan president Donald Trump fördömde oskicket spred det sig som en farsot. Ny fart fick det sedan den påtände gangstern George Floyd avlidit under ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj i år. https://en.wikipedia.org/wiki/U.S._national_anthem_protests_(2016%E2%80%93present)

Colin Kaepernick går ner på knä under nationalsången.

I dag förknippas knäböjandet mest med den vänsterextremistiska och svårartat rasistiska organisationen Black Lives Matter (BLM), vars anhängare bär ansvaret för den tsunamivåg av våldsamheter, mord och bränder som drabbat ett större antal städer i USA. En organisation som väl snarare bör heta Only Black Lives Matter (OBLM).

Det väckte icke obetydlig uppmärksamhet när den svenska polisrookien Lisa Simonsson, 22, gick ner på knä inför en hotfull pöbel på Sergels torg i Stockholm i juni och fotograferades då hon tårfyllt kramade om några ur pöbeln. Simonsson är inte det enda exemplet på att svensk polis har svåra interna problem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Caroline Seger med flera svenska damfotbollsspelare må vara övertygade om att de gör en behjärtansvärd insats mot polisbrutalitet och rasism genom att gå ner på knä för BLM. Tyvärr är det verkliga förhållandet det rakt motsatta. Jag har ovan konstaterat att BLM är en vänsterextremistisk organisation och en företrädare för svart rasism.

Jag sammanfattade för en tid sedan dess verksamhet på följande sätt:

Den verkliga målsättningen är ingenting mindre än att göra det västerländska samhället oregerbart genom att försvaga dess polismakt och angripa dess demokratiska och frihetliga fundamenta. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

Hur ledare i Black Lives Matter ser på sig själva och sin organisation framgår av nedanstående presentation:

 

 

De menar sig vara utbildade och drivna marxister men kan nog snarare mer korrekt definieras som ett slags trasproletariat av det slag vänsterideologerna Karl Marx och Friedrich Engels skulle ha avskytt. Snarare är de att betrakta som våldsbejakande anarkister i Marx-rivalen Michail Bakunins anda.

Hur det gick i fotbollsmatchen mot Ungern? Sverige vann med 8-0.

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).