Djokovic och vaccinet

”A joke.”

Så uttrycker sig gamla tennisesset John McEnroe om försöken att hindra den serbiske storspelaren Novak Djokovic från att spela i turneringen US Open på grund av att denne vägrar vaccinera sig mot covid-19. https://www.express.co.uk/sport/tennis/1659179/John-McEnroe-Novak-Djokovic-US-Open-latest-CDC-vaccine-restrictions

Tidigare på året var det full cirkus när Djokovic skulle spela i Australian Open. Det slutades med att han skickades hem timmar innan han skulle ha spelat sin första match. Sedan försvann dock alla restriktioner i de flesta länder och serben kunde spela utan problem.’https://www.abc.net.au/news/2022-07-03/novak-djokovic-free-to-return-australian-open-vaccination/101204698

Vi får se hur det går med US Open. Enligt riktlinjer från the Centres for Disease Control (CDC) skall ovaccinerade utlänningar ej tillåtas komma in i USA. Djokovic har därför inte kunnat spela i USA sedan han vann Wimbledon-turneringen i London i somras.

John McEnroe tar Djokovic i försvar: ”No, I don´t think it´s fair. I think it´s a joke. I would have had the vaccine and gone and played, but he´s got very strong beliefs and you have to respect that.”

Jag instämmer helt med Björn Borgs gamle trätobroder McEnroe. Särskilt som covid-19 numera snarast har karaktären av en vanlig förkylning. Det är bara löjligt att kräva vaccinering.

Ray Ewry: störst av alla olympiska friidrottare

Ray Ewry (1873-1937) har tagit flest individuella OS-guld av alla friidrottare.

Jamaicas populäre sprinterfantom Usain Bolt, världsrekordhållare på 100  och 200 meter löpning och niofaldig OS-guldmedaljör 2008-16 om man räknar korta stafetterna, menade efter sina tre guld i Rio de Janeiro att han nu visat att han var världens störste inom friidrotten genom alla tider. Hur mycket jag än uppskattar Bolt måste jag invända: han överträffas av en amerikan som var verksam i början av förra seklet.

Raymond ”Ray” Clarence Ewry (1873-1937), med irländska släktrötter, överträffar således såväl  Usain Bolt som Finlands Paavo Nurmi och USAs Carl Lewis om vi ser till antalet vunna individuella OS-guld. Ewry vann nämligen icke färre än tio OS-guld i de numera i stort sett utdöda grenarna stående höjd, längd och tresteg.

Då krävs förstås att vi räknar in Ewrys två guldmedaljer vid jubileumsspelen i Aten 1906, vilka arrangerades av Internationella olympiska kommittén (IOK) med syftet att celebrera tioårsminnet av de moderna olympiska spelens födelse i Aten 1896. https://lumserve.wordpress.com/2013/10/13/ray-ewry-greatest-jumper-in-olympic-history/

Ewry i aktion i stående höjd i London-OS 1908. Det blev vinst med 1,57.

En sak är fullständigt klar oavsett allting annat: det är att Ray Ewry är den ende i den moderna olympiska historien som gått obesegrad igenom tio olympiska tävlingsgrenar. Bara guld. Inte ett endaste silver eller brons. Han var helt enkelt oövervinnerlig. Så du får ursäkta mig, Usain Bolt. Jag tycker det räcker gott för att påstå att Ewry är den störste friidrottsolympiern någonsin!

Berättelsen om Ray Ewry är onekligen anmärkningsvärd. Född i Lafayette i den amerikanska delstaten Indiana den 14 oktober 1873 drabbades han av förlamningssjukdomen polio vid sju års ålder. Han tvingades sitta i rullstol och förutspåddes en livslång förlamning i båda benen. Med häpnadsväckande energi och målmedvetenhet började han dock träna upp benmuskulaturen och kom att specialisera sig på hopp utan ansats

Medlemmar ur New York City Irish-American Athletic Club vid OS i London 1908. Ray Ewry tvåa från vänster i främre raden.

1890-97 bedrev Ewry ingenjörsstudier vid Purdue University, grundat 1869 efter en landdonation av affärsmannen John Purdue, i West Lafayette. https://en.wikipedia.org/wiki/Purdue_University Han utexaminerades som mekanisk ingenjör och ägnade tiden utanför studierna åt idrott, förutom friidrott (där han var kapten för skollaget) även amerikansk fotboll.

1897 flyttade han till New Jersey och kom i idrottssammanhang att representera New York City Irish-American Athletic Club. Yrkesmässigt arbetade han som hydraulisk ingenjör.

Stående hopp, eller hopp utan ansats, förekom vid de antika olympiska spelen i Grekland och var även en del av de moderna spelen till och med Stockholms-OS 1912. Stående tresteg förekom dock endast till och med OS i Saint Louis 1904. I Sverige var höjdhopp och längdhopp utan ansats etablerade tävlingsgrenar ända fram till mitten av 1960-talet. Det var huvudsakligen av utrymmesskäl som svenska friidrottare under vintersäsongen ägnade sig åt dessa grenar.

Grann stilstudie av Rune Almén i Göta-tröjan. Rune räknas fortfarande som officiell världsrekordhållare i stående höjdhopp med 1,90.

Den sista SM-tävlingen hölls 1965, där Göran Fredriksson, Kronobergs IK vann båda grenarna på resultaten 1,66 respektive 3,43, det sistnämnda svenskt rekord. Det främsta officiella svenska resultatet i stående höjd har eljest uppnåtts av Rune Almén, Trollhättans SK och IF Göta, som faktiskt skall vara världsrekordhållare med fantastiska 1,90. Almén var vår siste dykstilshoppare av rang med en svensk rekordnotering på 2,23 från 1974 som bästa resultat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rune_Alm%C3%A9n

Som en kuriositet kan nämnas att jag gjorde en telefonintervju med Rune Almén under min tid som journalist på Idrottsbladet. Jag frågade då vad han trodde om framtiden för den så kallade floppstilen, uppfunnen av amerikanen Dick Fosbury som vann höjdtävlingen i OS i Mexico City 1968, som då höll på att ta över. Rune menade att dykstilen nog skulle klara sig bra, eftersom han ansåg att alla hoppare inte passade för ”floppen”…

De stående hoppgrenarna lär fortfarande vara tävlingsgrenar i Norge. Här följer litet svenska resultat och historik: http://www.goteborgfriidrott.se/Nyheter/InbjudantillinofficielltDMistaendehopp

Ray Ewry – ”den mänskliga grodan” – hoppar stående längd i London-OS 1908. Seger på 3,33.

Ray Ewrys OS-debut skedde i Paris 1900, där han trippelsegrade i stående höjd, längd och tresteg. I höjd vann han på imponerande 1,65. Efter gulden i Paris kallades Ewry ”den mänskliga grodan”. Sedan rullade det på med idel segrar i Saint Louis 1904, Aten 1906 och London 1908. Ewry siktade även på att få representera USA i Stockholms-OS 1912 men tvingades till sist kasta in handduken på grund av skada.

I Stockholm knep landsmannen Platt Adams guldet med 1,63 i höjd utan ansats medan greken Constantin ”Kostas” Tsiclitiras (1888-1913) vann längdvarianten på 3,37. Greken tog även brons i höjd med 1,55. Han är den ende icke-amerikan som vunnit ett OS- guld i de tre stående hoppgrenarna. Tsiclitiras avled i hjärhinneinflammation redan som 24-åring 1913, sedan han som frivillig deltagit på hemlandets sista i Balkankrigen som föregick Första världskriget.https://en.wikipedia.org/wiki/Konstantinos_Tsiklitiras

Ray Ewry höll på med aktiv friidrott upp i 40-årsåldern, då han kunde se tillbaka på en helt unik olympisk karriär. Han var ensam av alla OS-deltagare om att ha vunnit tio individuella guldmedaljer fram till OS i Peking 2008, då Michael Phelps erövrade sitt elfte guld. Simmaren Michael Phelps, född 1985 och ibland kallad the Baltimore Bullet, måste givetvis med sina sammanlagt 23 OS-guld över fyra olympiska spel rankas som tidernas främste olympier alla kategorier. Där ligger således till och med fenomenet Ray Ewry i lä. http://www.dn.se/sport/os/historien-om-simfenomenet-michael-phelps-ar-slut/

Amerikanske simmaren Michael Phelps är med totalt 23 (!) OS-guld fördelade över fyra olympiska spel 2004-16 utan konkurrens tidernas främste olympier.

Sedan han lagt spikskorna på hyllan arbetade Ray Ewry för New York Board of Water Supply med att konstruera dammar och reservoarer med uppgift att förse staden New York med vatten. Han hade även uppdrag för den amerikanska flottan. Han avled ett par veckor före sin 64-årsdag den 29 september 1937. Ewry var gift och far till en dotter. Hans dotterson, Tom Carson, är fortfarande i livet.

Det vittnar om Ray Ewrys suveränitet att hans bästa notering i stående längdhopp, 3,47, presterat vid OS i Saint Louis 1904, stod sig som världsrekord tills de stående hoppen upphörde vara internationella friidrottsgrenar på 1930-talet. Ewry var 1,85 meter lång och hade som matchvikt 79 kilogram.

Till sist något av intresse för kalenderbitaren:

Ray Ewrys personbästa: Höjdhopp u. a.: 1,67. Längdhopp u. a.: 3,47 (11 fot, 5 inches/världsrekord). Tresteg u. a.: 10,86.

Ray Ewrys segerresultat i OS: Paris 1900: Höjd u. a.: 1,655. Längd u. a.: 3,21. Tresteg u. a.: 10,58. Saint Louis 1904: Höjd u. a.: 1.50. Längd u. a.: 3,47. Tresteg u. a.: 10,55. Aten 1906 (jubileumsspel): Höjd u. a.: 1,56. Längd u. a.: 3,30. London 1908: Höjd u. a.: 1,57. Längd u. a.: 3,33.

Fotnot: Även denna bloggare har fuskat litet i höjd och längd utan ansats. Hoppade som bäst 1,40 respektive 2,86 som 15-åring, vilket räckte till seger i Rosenborgsgymnasiets skolmästerskap 1967. Resultatmässigt var det troligen mina främsta friidrottsgrenar.

 

 

Två killar, en tjej – och en låt

Det händer ibland att jag vaknar med en låt ringande i öronen. I dag var en sådan dag, och låten i fråga var ”Helena” med musik av Ted Gärdestad och text av hans broder Kenneth. Fråga mig inte varför. Lyssna via länken ovan!

 Ett klassiskt skivomslag.

”Helena” fanns med på Teds sensationella debut-LP Undringar från 1972 med landsplågan ”Jag vill ha en egen måne” som huvudnummer. Ted Gärdestad var ett musikaliskt underbarn samt också i sin ungdom en mycket lovande tennisspelare, som konkurrerade med vännen Björn Borg om att vara bäst i Sverige i sin åldersklass. Inte nog därmed – killarna konkurrerade också om samma flicka.

”Helena” tillägnades således Helena Anliot, vilken i likhet med Gärdestad och Borg var född 1956. Det blev den senare som avgick med segern i dragkampen om sagda Helena, som han dejtade ett par år i början på 1970-talet. Både Ted och Björn blev med tiden involverade i rätt vidlyftiga kvinnoaffärer inklusive ett flertal äktenskap. Att Gärdestad hyste ömma känslor för Anliot är inte att ta fel på. Sångtexten inleds på följande sätt:

När jag ser dig, då slutar jag tänka
När jag hör dig, då hettar min kind
Kanske vill du, att jag ska få längta
När du försvinner, som en sommarvind

Ni känner nog, kära läsare, till det mesta om Ted Gärdestad och Björn Borg. Jag har träffat, eller kanske snarare stött ihop med, båda. Björn vid Badparkens tennisbanor i Södertälje 1969, Ted när vi båda medverkade i ett TV-program sommaren 1992 (jag intervjuades av Claes Malmberg om dödsstraff, Ted uppträdde tillsammans med Harpo och Orup).

De tre – Helena Anliot, Ted Gärdestad och Björn Borg – gick mycket olika levnadsbanor till mötes.

Efter genombrottet med ”Undringar” 1972 fortsatte Ted sin framgångsrika musikkarriär. Han deltog i Melodifestvalen fyra gånger och vann med ”Satellit” 1979. Vid Eurovision Song Contest i Israel samma år gick det dock inte så bra – det blev en sjuttondeplats med bara åtta poäng.

 Ted Gärdestad blev 41 år gammal.

I mitten på 1980-talet drabbades Ted av den mycket svåra psykiska sjukdomen schizofreni. Han valde att avsluta sitt liv genom att ställa sig framför ett tåg vid Sollentuna pendeltågsstation 1997. Ted Gärdestad var gift två gånger och hade utöver detta ett flertal andra förhållanden. Han efterlämnade en son och en dotter.

Den som vill kan läsa mer om Teds sjukdom här:

http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/

Samma år som Ted Gärdestad slog igenom som artist gjorde Björn Borg debut i Davis Cup mot Nya Zeeland i Båstad, blott 15 år gammal. Han slog i inledningsmatchen den rutinerade Onny Parun.

Alla gladdes åt påläggskalven Borgs fina debut i de större sammanhangen, men få trodde väl då att specerihandlarsonen från Kringelstan skulle bli en av tidernas tennisgiganter med bland annat fem titlar i Wimbledon, sex i Franska öppna och en Davis Cup-seger med Sverige 1975. 2000 utsågs han jämväl till 1900-talets främste svenske idrottsman, närmast före Ingemar Stenmark och Ingemar Johansson.

 Björn Borg: 1900-talets främste svenske idrottsman.

Det ledde till att han fick ett promenadstråk i hemstaden Södertälje uppkallat efter sig. Jag hade som politiker i först Ny demokrati och sedan Täljepartiet kämpat för just en sådan hedersbevisning (fast i litet större skala, en ”promenad” tycks mig i futtigaste laget), men först 2000 ansåg alltså de styrande sossepamparna att den kunde förverkligas. Och naturligtvis nämndes varken jag eller mina partier i sammanhanget.

That´s politics for you.

Här en kort resumé över Björn Borgs enastående idrottskarriär:

http://www.rf.se/Distrikt/StockholmsIdrottsforbund/OmStockholmsidrotten/StockholmsIdrottshistoriskaForening/Idrottshistoriskaartiklar/BjornBorg-Sodertaljesonensomblev1900-taletsbasteidrottsman/

Helena Anliot föddes i Svärdsjö i Dalarna men är numera bosatt i Nässjö. Hon rankades som Sverige-etta första gången 1975 och vann sammanlagt 16 svenska mästerskap i singel, dubbel och mixed.

 Helena Anliot blev bland annat Australien-bäst.

Främsta individuella meriten som proffsspelare var seger i australiensiska hardcourt-mästerskapen 1974, då hon spöade världsfemman Olga Morozova i finalen. Hon vann även en Stockholm Open-titel 1976 samt amerikanska grusmästerskapen i dubbel tillsammans med danskan Helle Sparre 1978. Något år därefter lade hon racketen på hyllan. Senare har hon sagt att hon lade av med topptennisen för tidigt.

Anliot flyttade sedan till Australien där hon arbetade som tennistränare. Hon har även varit gift och fått barn. I början av 1990-talet drabbades Helena av hälsoproblem som tolkades såsom amalgamförgiftning, överkänslighet mot elektricitet samt fibromyalgi. Hennes sjukdomshistoria kan studeras via denna länk:

http://www.amalgamskadefonden.se/Till_slut_forstod_Helena_Anliot_.shtml

Helena Anliot är numera verksam som konstnärinna och personlig assistent. Genom Ted Gärdestads sång ”Helena” är hon garanterad en plats i evigheten.

Pia Sundhage och Nordkorea

 Sverige besegrade Nordkorea i gruppspelet i VM 2003.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/damlandslaget/article19274868.ab

Det har väckt viss uppmärksamhet att svenska damfotbollslandslagets förbundskapten, 54-åriga Pia Sundhage, sagt sig vilja bli tränare för det nordkoreanska landslaget när hennes kontrakt med Svenska fotbollförbundet löper ut 2016. Se länken till Aftonbladets Sportbladet överst.

Uttalandet kom när Sundhage intervjuades av Soran Ismail på fotbollförbundets podcast ”Heja Sverige”. Hon fick då frågan vilket lag hon helst skulle vilja träna efter sejouren med svenska damlandslaget. Sundhage, som tidigare varit tre dagar i Nordkorea och studerat det nordkoreanska damlandslagets träning, svarade bland annat så här:

Det var ordning och reda, fart och fläkt på passningsspelet – typiskt asiatiskt. Och man ser ju vad som händer med Japan nu till exempel, de firar den ena framgången efter den andra. Så Asien och Nordkorea hade nog varit ett riktigt, riktigt bra lag.

 Ordning och reda: nordkoreanska kvinnor övar paradmarsch. Kanske något för Pia Sundhage att införa, om hon skulle bli tränare i Nordkorea?

När man läser en del nätkommentarer om Sundhages uttalande – att hon gärna skulle vilja träna Nordkoreas damlandslag – kan man tro att hon svarat för en ensidig hyllning, inte bara till den nordkoreanska damfotbollen utan också prisat landets kommunistiska politiska system. Vän av ordning konstaterar dock att så inte riktigt är fallet. Så citeras hon till exempel: ”Alltså, det finns många omständigheter att ta hänsyn till för om det skulle bli ett ja eller nej.”

Det många kommentatorer hakat upp sig på är, icke oväntat, det faktum att Pia Sundhage är troende kommunist och sympatiserar med Kommunistiska partiet (KP), före detta KPLM (r). Faiblessen för den nordkoreanska damfotbollen skulle tyda på ett ställningstagande för den förvisso  omänskliga, nordkoreanska diktaturen.

 Pia Sundhage och Sven Wollter i ett arrangemang av Kommunistiska Partiet i april 2013.

Jag känner inte till om Pia Sundhage formellt är medlem i KP, men hon ställer gärna upp på dess evenemang vilket framgår av denna text:

http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/04/fullsatt-med-sundhage-och-wollter

Jag tycker givetvis det är djupt beklagligt att någon över huvud taget kan stödja ett parti som vill göra väpnad revolution i Sverige, avskaffa demokratin och upprätta det så kallade proletariatets diktatur. Det hör även till saken att KPs partitoppar med jämna mellanrum åker på bjudresor till det totalslutna mardrömssamhället Nordkorea och talar om för vem som orkar höra på hur fantastiskt bra allting är där när de kommer tillbaka till det eländiga, kapitalistiska Sverige..

Som övertygad demokrat varken kan eller vill jag dock hindra folk från att vara med i och/eller rösta på vilka partier de vill. Demokratin måste även omfatta omdemokratiska rörelser och partier om det skall vara något med den. Pia Sundhage får ha vilka politiska åsikter hon vill för min del.

Och när det gäller det eventuella tränarskapet för Nordkoreas landslag kan man nog påstå, att detta skulle vara en högintressant utmaning för vem som helst, kommunist eller ej. Dessutom finns ju chansen, att Pia efter ett par år i Pyongyang faktiskt kommer till insikt om att det inte är så fruktansvärt bra där som Sven Wollter och andra KP:are säger till henne att det är.

Pias välkända politiska sympatier lär i vilket fall som helst inte räknas som en nackdel av det nordkoreanska fotbollsförbundet. En helt annan fråga är förstås vad nordkoreanerna skulle tycka om att hon är öppet homosexuell.

Pia Sundhage inledde sin aktiva fotbollskarriär i IFK Ulricehamn, där hon är född. Hon har blivit svensk mästare fyra gånger med Mölndals-klubben BK Jitex under dennas storhetstid i slutet av 1970- och hela 1980-talet. Hennes största meriter som spelare var EM-guldet 1984 efter en klassisk regnfinal mot England samt ett VM-brons 1991.

 Pia Sundhage mottar FIFA-priset som årets bästa damtränare 2012.

Under perioden 2008-2012 tränade Pia Sundhage USAs damfotbollslag och förde detta till två OS-guld. 2012 belönades hon desslikes med FIFAs pris som det årets bästa damtränare. Efter guldet 2008 inbjöds hela det amerikanska guldlaget till middag i Vita huset av dåvarande presidenten George W. Bush. Pia Sundhage valde dock att utebli som en form av politisk protest – givetvis ett fruktansvärt etikettsbrott, men onekligen ett konsekvent ställningstagande utifrån Sundhages politiska åsikter.

 

 

 

Är det nationalism när vi jublar åt svenska guld?

 Svenskt stafettguld. Då känner vi en hjärtats nationalism.

Jag vet att jag inte var ensam om att gråta en skvätt i samband med de svenska skidtjejernas stafettguld på 4 x 5 kilometer i OS i Sotji i dag. Som svensk blir man glad och ibland, som i dag, till och med rörd över svenska idrottsbragder. I alla fall om man bryr sig det minsta om idrott, vilket alla inte gör.

Det brukar heta att idrotten är det enda område där det är tillåtet med nationalism. Där kan vi skråla nationalsången av hjärtans lust och vifta med hur stora blågula flaggor som helst utan att riskera kallas nazister eller rasister. Men är detta egentligen uttryck för nationalism? Ja – och nej.

Naturligtvis kan man tolka dagens guldvrål åt Charlotte Kallas och hennes lagkamraters OS-guld i dag – det första svenska i dessa spel – som ett stycke nationalism. Så enkelt är det dock inte, det vill jag bestämt hävda. Det faktum att vi gläds åt svenska framgångar behöver inte betyda att vi är nationalister i egentlig mening.

Enligt den ideologiska nationalismen är fosterlandet värdemässigt överordnat allting annat. Allt som gagnar det land man råkat födas i är rätt – även om det är fel. Ett uttryck som kan sägas illustrera den inställningen är ”right or wrong, our country”, ord som först lär ha uttalats av den amerikanske sjöofficeren och krigshjälten Stephen Decatur (1779-1820) och senare travesterats av Carl Schurz, som var utrikesminister i USA under president Rutherford B. Hayes 1877-81 med ”My country, right or wrong…”.

 Stephen Decatur: ”Right or wrong, our country.”

Detta är vad jag anser vara en primitiv form av nationalism. Den egna nationen kan och får inte vara överordnat allting annat. Den inställningen har lett till två världskrig och mycket annat elände genom historien. Det är därför jag anser att personer som är medborgare i omänskliga diktaturer begår berömvärda och patriotiska handlingar genom att spionera eller på annat sätt arbeta för annan makt. Som polacken Ryszard Kuklinski eller sovjetmedborgaren Oleg Penkovskij, vilka överlämnade militära hemligheter till USA och NATO under Kalla kriget.

Jag skrev för några år sedan följande bloggtext om bra och dåliga spioner:

https://tommyhansson.wordpress.com/category/ryszard-kuklinski/

Eller som den tyske officeren Claus von Stauffenberg, som sökte ta Hitler av daga; det var Stauffenberg och hans sammansvurna och inte Hitlers anhang som var de verkliga tyska patrioterna. När den egna regimen består av skurkar är det närmast en patriotisk plikt att motarbeta den.

 Peter Forsbergs klassiska straffmål i OS-finalen i Lillehammer mot Kanada 1994.

När vi jublar åt svenska idrottsguld är det således inte fråga om en ideologisk utan snarare en hjärtats nationalism, uttrycket för en omedelbar glädje och stolthet över att representanter för Sverige lyckas hävda sig i tävlan mot andra nationers företrädare. Vi känner instinktivt, med ryggmärgen om man så vill, att vi bör glädjas när våra landsmän presterar något bra. Det är en sorts latent stolthet över att tillhöra kollektivet Sverige som blommar upp på detta sätt.

Därför flyger vi upp ur TV-soffan och skriker när Kalla eller någon annan segar sig förbi medtävlarna i mål eller när Tre Kronor får pucken i motståndarkassen. Jag misstänker att även de mest utflipprade så kallade antirasister och/eller antinationalister – i alla fall de som har ett positivt förhållande till idrotten – känner den glädjen.

Själv har jag aldrig varit nationalist i snäv mening utan snarare en hjärtats nationalist. En av anledningarna till att jag gick med i Sverigedemokraterna (SD) för sex år sedan var att jag kände ett behov att, efter många års engagemang i olika internationella frågor, manifestera denna form av nationalism. Som jag ser det står SD för en lagom och anständig form av nationalism som jag inte har några problem med. Jag förblir dock betydligt mera konservativ än nationalist.

 Duktiga volleybolltjejer i Glasgow: Isabella nederst till vänster.

Glädjen över det svenska stafettguldet och i någon mån Tre Kronors hockeyseger mot Lettland bär mig igenom den här dagen, men jag kan inte neka till att jag känner en lika stor glädje över min dotters idrottsprestationer, låt vara i avsevärt mindre skala – Isabella studerar i Skottland och spelar i ett volleybollag på skolan som tydligen inte går av för hackor och som till och med spöar manliga lag. I Sverige uppnådde hon näst intill elitnivå.

Bör idrottstävlingar bojkottas?

 Björnen Misja var en förgrundsgestalt under Brezjnev-spelen i Moskva 1980.

Jodå, jag har varit aktiv när det gäller att kräva bojkott av stora idrottsevenemang. 1980, när jag arbetade som sportjournalist på den anrika tidningen Idrottsbladet, deltog jag i den opinionsbildning som förordade bojkott av de olympiska spelen i Moskva. Deltog i opinionsmöten och fick in två debattartiklar i Svenska Dagbladet i ämnet och skrev även min första och samtidigt sista artikel i Folket i Bild Kulturfront..

Jag ansåg att världens största idrottsevenemang inte borde hållas i ett totalitärt diktaturland som Sovjetunionen och menade, att även Berlin-OS i Nazityskland, invigt av Adolf Hitler, borde ha bojkottats. Även om USA-negern Jesse Owens fyra friidrottsguld fick de unkna nazityska rasteorierna att komma på skam.  Nu blev dessa nazispel ett slags uppvärmning inför Andra världskrigets utbrott genom Tysklands invasion i Polen 1939. Leonid Brezjnevs Sovjetunionen, som invaderat Afghanistan året före, fick en good-will det inte borde ha fått.

Så argumenterade jag då och finner ingen anledning att beklaga mitt ställningstagande nu. Lika litet som jag skäms för att jag inte tyckte det var någon god idé att avhålla OS i kommunistkinesiska Peking 2008.

Det brukar i sådana sammanhang talas om, att det faktum att en diktatur tvingas öppna sina gränser för all världens länder innebär stora chanser för demokratisk och frihetlig påverkan. Erfarenheten från Berlin, Moskva och Peking visar dock att dylika förhoppningar alltid kommer på skam.

 OS-elden på väg in i Berlin 1936.

Diktaturlandet i fråga tar tvärtom förtroendet att arrangera ett OS – eller annat stort mästerskap – som ett godkännande av den egna politiken och snarast förstärker i stället för att mjuka upp förtrycket. Så visst – bojkottaktioner kan vara på sin plats! Jag har aldrig försökt hävda att idrott och politik inte hänger ihop.

I det nu aktuella fallet Sotji råder dock andra förutsättningar. Vladimir Putins Ryssland kan inte, med alla sina fel och brister, jämföras med de omänskliga diktaturerna i Nazityskland, Sovjetunionen eller kommunismens Kina. Ryssland av i dag må vara en auktoritär och därtill korrupt halvdiktatur. När jag emellertid sagt att landet är en halvdiktatur måste jag i samma andetag tillägga att det också är en halvdemokrati, där traditionella familjevärden grundade på ett kristet synsätt har ett starkt folkligt stöd.

Det är därför ryssen i gemen ställer sig oförstående till krav på OS-bojkott till följd av den relativt nya lagstiftning, som sätter stopp för propagerande för en homosexuell livsstil bland barn och ungdom. Man inser inte varför Bryssel-byråkratin och ett Europa i moraliskt upplösningstillstånd skulle ha rätt att diktera rysk lagstiftning i syfte att skydda barn och ungdom från HBTQ-hjärntvätt, något jag helhjärtat instämmer i.

Men det har också framförts andra, och i mitt tycke mer relevanta, argument för att det nu pågående Sotji-OS skulle ha bojkottats eller rentav stoppats. I Expressen den 7 februari menar exempelvis gamle, egensinnige skidfantomen Thomas Wassberg att så borde ha skett på grund av Rysslands rovdrift på naturen i regionen samt usel behandling av arbetare och folk.

Artikeln här:

http://www.expressen.se/sport/os/wassbergs-utspel-borde-bojkotta-os/

 Mänsklig fredsduva under OS-invigningen.

Jag är ingen större vän av de ofta elefantiasiska OS-invigningarna, men i går ägnade jag faktiskt Sotji-invigningen viss uppmärksamhet och blev positivt överraskad. Familjevärden hyllades i ett dansnummer inbegripande bröllopsklädda par, medan fredsidealet fick sitt i form av ett utomordentligt vackert inslag med mänskliga duvor till musik av Pjotr Tjajkovskij.

Vill här också passa på att tacka Viasats veterankommentator Göran Zachrisson för träffande kommentarer, vilka glädjande nog tycks ha förtörnat PK-maffian ganska ordentligt.

I fallet Ryssland tror jag faktiskt att eventuella förhoppningar om mer demokrati och öppenhet i de olympiska spelens kölvatten i bästa fall kan besannas: Ryssland är ingen totalitär diktatur och oppositionen har vissa, låt vara kringskurna, möjligheter att verka. Dessa tendenser kan komma att förstärkas även om jag självfallet inte törs garantera att så kommer att ske.

När det gäller det rent idrottsliga lär värdnationen Ryssland fira ansenliga triumfer, liksom i vanlig ordning vårt västra broderland Norge. Ingen skall dock räkna ut Sverige, som i dag inledde lovande med silver för Charlotte Kalla på 15 kilometer skiathlon efter hopplösa norskan Marit Björgen.

År 2022 får den som är med då, om allt går planenligt, avnjuta fotbolls-VM i Qatar. FIFA:s beslut att tilldela detta lilla emirat med dryga två miljoner invånare världens näst största idrottsevenemang efter OS kan förvisso kritiseras. Det extremt heta klimatet lär bli påfrestande för alla inblandade.

Vidare är Qatar en absolut monarki, där den styrande emiren ännu så länge egenhändigt utser både parlament och regering. Gästarbetare sägs behandlas uselt. Medialt och politiskt finns dock plustecken i form av den internationella nyhetsbyrån Al-Jazeera samt ett lagverk som räknas som betydligt mer liberalt än angränsande Saudiarabien.

Så vad säger ni? Bör fotbolls-VM i Qatar bojkottas, eller bör FIFA erkänna sitt misslyckande att hitta en bra VM-kandidat och utse en ny arrangör? Frågan är öppen.

En österrikisk fotbollsikons liv och död

Matthias Sindelar i en stilstudie.

Detta skrivs ett par timmar innan Sverige drabbar samman med Österrike i VM-kvalet i fotboll.

Var Österrike står i dagens fotbollsvärld har jag inga expertkunskaper om. Vad jag vet är att man tillhörde världens bästa nationselvor i början av 1930-talet. Den klarast lysande stjärnan i detta så kallade Wunderteam var den gudabenådade teknikern Matthias Sindelar (1903-39) som kom ur Wiens arbetarklass. Han räknas som en av Europas om inte världens genom tiderna främsta fotbollsartister.

Sindelar representerade i klubbsammanhang Austria Wien som vann Mitropacupen, en föregångare till senare tiders europeiska klubblagscuper, två gånger 1933 och 1936. I landslaget spelade han en helt dominerande roll. Hans mest legendariska match skedde mot Italien 1932, också ett världslag vid denna tid, då Sindelar gjorde tre mål och spelade fram till fem. Österrike vann med 8 – 2.

Matthias Sindelar (1903-39): en av världens främsta fotbollsartister.

1934 deltog Österrike första gången i fotbolls-VM men gick till sin stora besvikelse på pumpen mot Italien i semifinalen.

Matthias Sindelar hann med 43 landskamper och svarade i dessa för 27 mål. Sedan Nazityskland ockuperat Österrike genom Anschluss 1938 – landet kallades enligt naziterminologi hädanefter Ostmark – slutade Sindelar med fotbollen. Det har spekulerats i om detta berodde på att han var övertygad antinazist eller om han helt enkelt slutade därför att han kommit upp i åren. 35 är trots allt en rätt hög ålder för en aktiv elitidrottsman. Det har även sagts att han inte gillade det tyska fotbollssystemet.

En del kritik har kommit Sindelar till del därför att han skall ha övertagit ett kafé av en judisk ägare som tvingades avyttra verksamheten av nazisterna.

Sindelars död är alltjämt höljd i dunkel. Enligt somliga begick han självmord. Enligt andra mördades han, möjligen av nazisterna. Kanske ändå olyckshändelse ligger närmast till hands. Klart är att han avled tillsammans med flickvännen Camilla Castagnola på grund av en läckande kamin.

Mer om Matthias Sindelar här:

http://www.tyskfotboll.se/historia/austria/spelare/sindelar.html

Friedrich Torberg har tillägnat Matthias Sindelar en dikt med titeln Auf den Tod eines Fussballspielers. Här följer ett utdrag:

Ein Weilchen stand ernoch daneben
bevor er abging und nachhaus.
Im Fussballspiel, ganz wie im Leben
war´s mit der Wiener Schule aus.

Zlatan i Sven Rydells fotspår

Zlatan cykelsparkar in 4-2 på England. En prestation i yppersta världsklass.

När jag här om kvällen bänkade mig framför TVn för att beskåda Sveriges träningslandskamp mot England på den nya imposanta Friends Arena var det utan större förhoppningar jag gjorde detta. Föga anade jag att matchen skulle utveckla sig till att bli en stor idrottsupplevelse. Orsaken härtill kan uttryckas i sex bokstäver: ZLATAN.

Efter att ha svarat för sitt tredje mål och givit Sverige ledningen med 3-2 via en kraftfull frispark från 30 meter trodde man knappast det kunde bli så mycket bättre. Man bedrog sig. Ty några minuter senare, sedan Englands målvakt Joe Hart nickat bort bollen utanför straffområdet, fick Zlatan tag på lädret och skickade detsamma via en akrobatisk cykelspark i en mäktig lyra in i motståndarmålet och gjorde därmed sitt fjärde mål i matchen. Han kom då upp i 39 landslagsmål på sina hittills 85 matcher i den blågula tröjan och ligger numera på andra plats i skytteligan efter Sven Rydell..

Jag kommer i nuläget på ett enda svenskt landslagsmål som kan mäta sig med Zlatans häpnadsväckande bicycleta när det gäller finess, elegans och konstfärdighet. Det är Kurre Hamrins slalomlöpning genom Västtysklands försvar på högerkanten i VM-semifinalen på Nya Ullevi 1958, en soloprestation som resulterade i svenskt 3-1 och en plats i finalen mot Brasilien.

Det har diskuterats om Zlatan Ibrahimovic redan nu kan bedömas vara Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider. Låt oss först titta litet på de lirare som kan anses göra honom äran stridig innan vi tar ställning till den frågan.

Sven Rydell höll världsklass på sin tid.

Den spelare som alltjämt innehar målrekordet i landslaget med 49 mål – på bara 43 landskamper – är Sven Rydell (1905-75) med smeknamnet ”Trollgubben” till följd av sin enastående tekniska färdighet.

Han spelade i det spelsystem praktiskt taget alla lag använde vid denna tid – 2-3-5 – inner i en femmannakedja. Sven Rydell spelade under merparten av sin aktiva karriär i en av landets anrikaste klubbar, Örgryte IS i Göteborg. Han svarade för 156 mål i allsvenskan.

Rydell var Sveriges dominerande spelare 1921-32 men tvingades lägga dobbskorna på hyllan redan vid 29 års ålder på grund av en efterhängsen knäskada. Hans mest minnesvärda insats kom vid en landskamp mot gamle trätobrodern Danmark 1931 som Sverige vann med 3-2 tack vare Rydells tre fullträffar. Denna avgörande insats renderade Rydell Svenska Dagbladets bragdguldmedalj.

Största internationella meriten var eljest OS-bronset i Paris 1924, där Sverige i första matchen besegrade regerande OS-mästarna Belgien med hela 8-1 i en av Sveriges mest legendariska matcher någonsin. I matchen om bronset besegrade blågult Nederländerna med 3-1. Rydell var för övrigt även svensk mästare i handboll representerande Redbergslids IK, en klubb han även en kort tid spelade fotboll för.

Efter den aktiva karrären blev Sven Rydell en uppskattad sportjournalist och skrev bland annat krönikor under signaturen ”Dribbler” i Göteborgstidningen (GT). Dottern Ewa Rydell blev elitgymnast och representerade Sverige i olympiska spel. Sven dog vid 70 års ålder 1975.

GreNoLi – från vänster Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm.

Om vi botaniserar vidare bland svenska bolltrillare med stjärnglans finner vi i Gunnar Nordahl, Gunnar Gren och Nils Liedholm – vilka i italienska AC Milan bildade en innertrio med beteckningen GreNoLi – andra kandidater till titeln bästa svensk genom tiderna. Alla tre blev OS-guldmedaljörer i London 1948 och enrollerades strax därefter som proffs i Italien.

Därmed betraktades de som icke önskvärda personer i hemlandet enligt dåtidens inskränkta synsätt. De togs inte till nåder förrän vid fotbolls-VM i Sverige 1958, eller rättare sagt Gren och Liedholm. Dessa båda svarade för helt avgörande insatser när det gällde att föra Sverige till ett VM-silver.

Nordahl stannade i Italien för att vid hemkomsten 1960 bli spelande tränare i Karlstads BK. Han fortsatte som tränare och även fotbollskommentator efter sin aktiva karriär. Bland annat skrev han fotbollskrönikor i Idrottsbladet i början på 1980-.talet, där det var min uppgift att ringa upp honom och skriva ner krönikorna. Gunnar var alltid trevlig att ha att göra med.

Gunnar Nordahl krutar på i Norrköpings-tröjan på 1940-talet.

Åt suveräna Brasilien, där det då 17-åriga fenomenet Edson Arantes do Nascimento – han uppträdde under artistnamnet Pelé och anses av många vara världens bäste genom tiderna – gjorde sin internationella debut, fanns ingenting att göra. Det blev stryk med 5-2 i finalen på Råsunda sedan dock blågult tagit ledningen med 1-0 genom Liedholm.

Att avgöra vem som var bäst av trion GreNoLi är nära nog omöjligt. Gren var den borne teknikern men även en framstående målgörare. Han gjorde 32 mål på 57 landskamper och är därmed femte bäste landslagsskytt. Nordahl var den typiske ”centertanken” och en notorisk målspruta med 43 landslagsmål på 33 nationskamper. Liedholm var en lysande strateg på planen, och förre förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock menade i ett känt yttrande att det bästa fotbollslag man kunde tänka sig var ett som bestod av elva Nils Liedholm. ”Lidas” blev efter spelarbanans slut en mycket framgångsrik tränare samt vingårdsägare.

Gren vann i början på 1980-talet en omröstning om vem som var vår bästa lirare genom tiderna och står mycket välförtjänt staty vid Gamla Ullevi i Göteborg. Han representerade under sin tid i Sverige bland annat göteborgsklubbarna Gårda BK, IFK Göteborg, Örgryte IS och GAIS. Han hoppade in som spelare så sent som vid 56 (!) års ålder vid en match med IK Oddevold, som Gren tränade, i division IV.

En klacksparkande Gunnar Gren som staty vid Gamla Ullevi.

När vi snackar VM 1958 kommer vi inte ifrån vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund som slog igenom i VM i Brasilien 1950, där Sverige lyckades erövra ett sensationellt brons. Han gjorde sig då känd som ”Den vajande majskolven” genom sitt blonda hårsvall och försvann liksom många andra i bronslaget till proffslivet i Italien. ”Nacka” levde högt på sin glimrande teknik och gjorde stor lycka i Sverige-VM.

Efter hemkomsten från Italien 1964 enrollerades ”Nacka” i sin gamla klubb Hammarby IF och svarade i debuten mot Karlstads BK i näst högsta serien division II för konststycket att skruva en hörna direkt i mål. Samma år togs han ut i landslaget i en match mot Polen. Det märktes dock att konditionen var för dålig för spel i högsta eliten. ”Nacka” avled tragiskt och svårt alkoholiserad i sitt hem på Södermalm i Stockholm 1975, bara 45 år gammal.

”Nacka” Skoglund hälsar på konung Gustaf VI Adolf före en match i VM 1958. Tittar på gör  i mitten lagkaptenen Nils Liedholm.

I så kallad modern tid framstår Henrik ”Henke”Larsson som en av de allra främsta. ”Henke” var andre bäste målgörare i landslaget med sina 37 mål före Zlatans urladdning mot England på Friends Arena. Genombrottet kom i VM i USA 1994, där ”Henke” ingick i det bejublade bronslaget. Under sin tid i skotska Celtic nådde Larsson sin höjdpunkt som spelare men hade även korta sejourer i Manchester United och Barcelona. Han röstades relativt nyligen fram som den bäste svenske fotbollsspelaren  genom tiderna.

Henrik Larsson i Celtic-tröjan. 37 mål i landslaget.

Vem är då den bäste svenske liraren någonsin? Talar vi i absoluta termer kan det nog inte råda någon tvekan. Zlatan ”Ibra” Ibrahimovic, 195 centimeter över havet och 100 kilo tung, är bättre tränad och har följaktligen mer tempo och styrka i kroppen än någon av föregångarna någonsin hade. Zlatan skulle få de andra att framstå som pojklagsspelare om de skulle mötas på planen i dag.

Så kan man naturligtvis dock inte räkna. Varje spelare måste bedömas enligt sin tids förutsättningar. Dessutom finns det all anledning förmoda, att Rydell med flera slocknade stjärnor skulle ha gjort Zlatan äran stridig om de varit aktiva i dag. Frågan  vem som är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider får därför lämnas öppen. Sven Rydell var aktiv under en tid då det internationella utbytet inte hade kommit igång på allvar men har ändå beskrivits som vår förste spelare med internationell lyskraft.

En sak är säker. Om Rydell hade levt i dag och som sportjournalist hade haft möjlighet att bedöma Zlatans insatser hade han varit full av lovord inför den nu 31-årige svensken med bosnisk-kroatisk bakgrund. Enligt min idrottsintresserade son kan Zlatan liknas vid ett ädelt vin som bara blir bättre med åren.

Ett ädelt vin som bara blir bättre med åren – det är karaktäristik så god som någon vad gäller Zlatan Ibrahimovic!