Archive for the ‘Idrottshistoria’ category

Glömda svenska fotbollshjältar (14): Det hårdföra Skottlands-proffset Lennart Wing

1 oktober, 2019

Lennart Wing i kamp med en sovjetspelare i en av sina 36 landskamper.

Lennart Wing, född 1935, gjorde 36 A- och tre B-landskamper 1961-65. Han bör enligt mitt förmenande, jämte Malmö FFs Erik Nilsson, räknas som den bäste vänsterback vi  haft. Han inledde sin karriär i kvarterslaget BK René från Gamlestaden i Göteborg och värvades därifrån över till klassiska Örgryte IS (ÖIS) 1955. Han avverkade tre säsonger och 67 matcher som professionell i skotska Dundee United FC 1965-67. https://en.wikipedia.org/wiki/Lennart_Wing

BK René hade bildats runt 1947 av Rolf Olsson och fostrade, förutom Lennart Wing, en legendar som Agne Simonsson vilken som junior gjorde den jämnårige Wing sällskap till  avsevärt mer etablerade ÖIS. https://sv.wikipedia.org/wiki/BK_Ren%C3%A9

1959 gick Örgryte upp i allsvenskan efter 18 års bortovaro med det hemvändande Italien-proffset Gunnar Gren – av många ansedd som Sveriges främste spelare genom tiderna – som spelande tränare. Den allsvenska come-backen blev en succé och ÖIS kunde knipa det så kallade lilla silvret efter att ha placerat sig som trea 1960.

Lennart Wing bildade i Örgryte backpar med Helge Börjesson; de båda utgjorde tillsammans med centerhalvbacken Vilgot Schwartz ett pålitligt försvarslås. I anfallet återfanns radarparet Agne Simonsson och Rune Börjesson, som båda vid denna tid var givna i landslaget. Ett omdöme om Lennart Wing lyder: ”Hårdför, bollsäker, resolut och disciplinerad.” http://handbollsakademin.se/lennart-wing-och-bjorn-nordquist/

Landslagsdebuten ägde rum mot Tjeckoslovakien i Prag den 20 mars 1961 i en landskamp som slöt 1-1. Eftersom premiärmatchen i blågult blev lyckosam uttogs Lennart Wing i Sveriges VM-kvallag som spelade i samma grupp som Schweiz och Belgien. Hemmamatchen mot Schweiz på Råsunda i maj blev minnesvärd på flera sätt.

Svenskarna Lennart Wing (i mitten) och Örjan Persson (längst till höger) i Dundee United-dress tillsammans med dansken Finn Dossing.

Dels för att blågult krossade alpsönerna med 4-0, dels för att Lennart fick hoppa in mellan stolparna och vikariera för ordinarie målvakten Bengt ”Zamora” Nyholm, som fått näsbenet avslaget av en schweizisk armbåge. När ”Zamora” återkom efter 20 minuters omplåstring hade vänsterbacken hållit nollan. Vid denna tid var inga spelarbyten tillåtna i VM-matcher eller VM-kval. Framåt svarade Lennarts ÖIS-kamrater Agne Simonsson och Rune Börjesson för totalt tre mål.

När Lennart Wing vid 30 års ålder kom till Dundee United i Skottland var tidigare ÖIS-och landslagsspelaren Örjan Persson redan på plats. När en försvarsspelare i Dundee hade fått ett ben avsparkat hade Örjan rekommenderat klubben att värva Lennart Wing. Skottarna lär inte ha blivit besvikna. Wing flyttades upp som vänsterhalv och blev straffskytt i den nya klubben – han gjorde sammanlagt elva mål för klubben, de flesta på straff och ett par på nick. Tillsammans med Örjan och danskarna Mogens Berg och Finn Dossing utgjorde Lennart Viking Fab Four.

Dundee Uniteds mest anmärkningsvärda bedrift under Lennarts tid i klubben var vinster mot FC Barcelona såväl hemma (2-0) som borta (2-1) i Mässcupen, som senare blev UEFA-cupen. De segrarna lär det fortfarande talas om bland den skotska klubbens fans. Efter tre säsonger i Skottland återvände Lennart Wing till Sverige och Göteborg. Orsaken var att han inte kunde få längre tids tjänstledigt från sitt jobb som brandman.

Örjan Persson, en vänsterytter av den gamla stammen, blev dock kvar och avslutade sin tid som Skottlands-proffs med spel i Glasgow Rangers 1967-70. Han återgick då till Örgryte IS och medverkade vid VM-turneringarna i Mexiko 1970 och Tyskland 1974. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96rjan_Persson

Om Skottlands-åren har Lennart Wing sagt följande: ”Det skotska spelet var som gjort för min stil. Jag har alltid gillat tuffa tag i högt tempo, och här gällde aldrig något annat från första till sista domarsignalen.”

Örgryte IS årgång 1963 som samlarbild i tidningen Rekord. Lennart Wing tvåa från höger i främre raden. Agne Simonsson är trea från vänster i bakre raden och Örjan Persson längst ut till höger i bakre raden.

Vid hemkomsten återvände Lennart Wing till ÖIS. Klubben åkte ur allsvenskan 1968 men var tillbaka igen året därpå. Därefter varvade Wing ner i Kungsbacka BI fast nu som anfallsspelare – han blev klubbens främste målgörare. Den aktiva karriären avslutades i Wohléns IF i Varberg och slutligen i Hönö IS. 1976 tog Lennart över som tränare i ÖIS då klubben var i kris. Han gjorde emellertid ingen större lycka utan slutade efter ett par månader. https://lirarnashistoria.wordpress.com/2018/04/01/lennart-wing/

Lennart Wing invaldes 2008 i Svensk fotbolls Hall of Fame och 2011 i Dundee Uniteds Hall of Fame. Han är på ålderns höst bosatt i Fiskebäck.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

2 september, 2019

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (12): ”Säffle-Gunnar” sprutade in mål i Frankrike

3 augusti, 2019

Gunnar ”Säffle” Andersson anses vara en av Olympique de Marseilles bästa spelare genom tiderna.

Gunnar Andersson (1928-69) är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna. Ändå är han inte särskilt känd för den fotbollsintresserade allmänheten. Det har sina förklaringar: han tillbringade merparten av sin spelarkarriär i Olympique de Marseille i Frankrike och blev aldrig uttagen i något svenskt landslag, även om han borde ha varit högst aktuell för spel i VM i Sverige 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Andersson_(fotbollsspelare)

Gunnar Andersson föddes i värmländska Säffle den 14 augusti 1928. Familjen flyttade sedan till Åmål i Dalsland, där Gunnar kom att spela i IFK Åmål 1943-49. Han kallades allmänt helt enkelt ”Säffle”. När storklubben IFK Göteborg fick upp ögonen för den unge talangen fick denne ekonomiska förmåner av ett slag som inte var tillåtna under amatörismens tidevarv (han lär ha fått pengar för att kunna möblera föräldrarnas lägenhet).

Detta gjorde att Gunnar Andersson efter bara tyå allsvenska matcher i Blåvitt blev avstängd i ett år för professionalism. Efter en mellanlandning i Kjöbenhavns Boldklub i Danmark hamnade Gunnar istället i den välkända franska klubben Olympique de Marseille, som han representerade 1950-58.

Gunnar Andersson med sonen Jean-Claude samt klubbdirektören och tränaren i Olympique.

Gunnar Anderssons karriär i Olympique blev osannolikt framgångsrik: 169 mål på 220 matcher talar sitt tydliga språk. Då var svensken ändå inte lagets straffskytt. Gunnar Andersson blev skyttekung i den högsta franska ligan 1952 (31 mål) och 1953 (35 mål). 1956 togs han ut för spel i Frankrikes B-landslag sedan han blivit fransk medborgare.

Efter de åtta åren i Marseille avverkade ”Säffle” korta sejourer i klubbarna Montpellier HSC 1958, FC Girondins de Bordeaux 1958-60, AS Aix-en-Provence 1960-61, CAL Oran (Algeriet) 1961-62 samt AS Gignac 1962-63. Hans liv utanför fotbollsplanen skapade ständigt skandalrubriker i den franska pressen.

1964 återvände Gunnar Andersson till Sverige och IFK Arvika för att bli spelande tränare. Var det tänkt. Gunnar var dock alltför alkoholiserad och allmänt nerkörd och kunde inte fullfölja uppdraget. Han återvände till Frankrike rejält i den så kallade utförsbacken och dog utfattig och förstörd av dryckenskap och spelberoende den 1 oktober 1969.

Sagan om Gunnar Andersson började som vi sett ovan bra men fick alltså inget lyckligt slut. 2007 visades i svensk television dokumentärfilmen Målgöraren i Marseille, och i Frankrike har det skrivits flera böcker om den förunderligt målfarlige svensken. Hans bana liknade på flera sätt Lennart ”Nacka” Skoglunds. Båda var firade stjärnor under den aktiva karriären men slutade sina dagar i misär och elände. https://www.fotbollskanalen.se/fotbollskanalen/dokumentar-fotbollssagan-utan-lyckligt-slut/

Olympique Marseilles elva säsongen 1956-57. Gunnar Andersson med bollen i mitten av främre raden.

Gunnar Andersson må vara okänd för en bredare allmänhet, men helt bortglömd är han inte. Olympique Marseilles supportrar anser fortfarande att han är en av klubbens genom tiderna största spelare och i Sverige invaldes han 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som medlem # 31 med följande motivation:

”Säffles” liv och karriär sammanfaller, inte bara rent tidsmässigt, med ”Nackas” – de blev bara 41 resp. 45 år. Gunnar spelade blott två allsvenska matcher i vilka han dock dominerade på ett sätt som sällan upplevts. Fortsatte dominansen i Frankrike där det anses att Jean-Pierre Papin är den ende i Olympique Marseilles framgångsrika historia som kan konkurrera med ”Säffle”. Skyttekung i Frankrike 1952 (31 mål) och 1953 (35 mål). https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/andersson-gunnar/

Olika falla som bekant ödets lotter. Man kan dock fråga sig vad som hade hänt om inte IFK Göteborg klantat sig med det ekonomiska i samband med övergången från IFK Åmål. Säkerligen hade det i så fall inte dröjt särskilt länge innan ”Säffle-Gunnar” tagits ut för spel i landslaget och kanske kommit med i Sveriges VM-lag i Brasilien 1950. Karriären hade därefter fått en helt annat och kanske bättre inriktning?

1954 presenterade tidningen Rekord-magasinet Gunnar Andersson på ovanstående sätt.

Ytterligare ett uttryck för att den mästerlige och målfarlige centerforwarden Gunnar Andersson inte är alldeles bortglömd är att han faktiskt har en egen Facebook-sida, som kan beskådas här: https://www.facebook.com/SaffleGunnar/

2010 inrättade moderklubben IFK Åmål en minnesfond i Gunnars namn.

Glömda svenska fotbollshjältar (11): ”Zamora” revolutionerade målvaktsspelet

30 juni, 2019

Bengt ”Zamora” Nyholm kastar sig och räddar en boll under träningen.

Mitt starkaste personliga minne av fotbollsmålvakten Bengt ”Zamora” Nyholm härrör sig från en TV-sänd VM-kvalmatch mot Schweiz på Råsunda den 28 maj 1961. Nyholm gick upp i en luftduell med schweizaren Heinz Schneiter, som knäckte Nyholms näsben med en armbåge. Schneiter blev utvisad och ”Zamora” tvingades avbryta matchen för omplåstring.

Vid den här tiden fick i VM-sammanhang inga reserver sättas in ens vid skadetillbud, så ”Zamora” ersattes i målet av vänsterbacken Lennart Wing som hade tidigare målvaktserfarenhet; Wing höll nollan tills Nyholm återkom. Sverige vann matchen med komfortabla 4-0 men missade sedan att kvalificera sig till VM i Chile 1962 efter en avgörande drabbning mot Schweiz på Berlins olympiastadion. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Bengt Olov Nyholm föddes i Härnösand i Ångermanland den 30 januari 1930 och avled i Mantorp i Östergötland den 10 september 2015. I Härnösand representerade han IF Älgarna, först som forward och sedan som målvakt. Han värvades till IFK Norrköping som 18-åring 1948 och var först reserv för ordinarie nålvakten Torsten Lindberg. A-lagsdebuten inföll mot Degerfors IF 1949, då Lindberg var skadad.

”Zamora” med Guldbollen 1961.

Bengt Nyholm representerade IFK Norrköping i 532 matcher 1948-65, varav 294 i allsvenskan. 1951-61 avverkade han 203 allsvenska matcher på raken; nässkadan mot Schweiz gjorde att han missade en allsvensk match. Under hela denna tid var ”Zamora” med om att vinna sex SM-guld och fyra SM-silver för IFK Norrköping, som då var Sveriges särklassigt dominerande lag.

”Zamora” Nyholm borde egentligen ha varit given som andremålvakt efter Kalle Svensson i VM på hemmaplan 1958. Han sidsteppades emellertid av herrarna i Uttagningskommittén (UK), vilkas respektive klubbtillhörighet gjorde att Ingemar Haraldsson, IF Elfsborg och Tore Nilsson, Malmö FF utnämndes till reserver för Kalle. Det skulle dröja till den 21 maj 1959 innan ”Zamora” fick göra debut i A-landslaget i 2-0-kampen mot Portugal på Nya Ullevi. Totalt gjorde ”Zamora” 30 A- och tre B-landskamper.

Den landskamp Bengt Nyholm själv rankade som sin bästa ägde rum mot England på Wembley den 28 oktober 1959. Bara Ungern hade tidigare lyckats besegra de engelska lejonen i deras egen kula. Sverige, för dagen i blå tröjor och vita byxor, svarade för en sannskyldig bragd och betvingade engelsmännen med 3-2. Stor segerorganisatör var centerforwarden och tvåmålsskytten Agne Simonsson, som belönades med Svenska Dagbladets bragdguld efter sin insats trots att det endast gällde en vänskapsmatch.


Ricardo Zamora – bäst i världen på 1920- och 1930-talen.

Berömd är dragkampen om bollen på mållinjen mellan ”Zamora” och den engelske centern Brian Clough (senare berömd som tränare för Nottingham Forest under 18 år) vilken svensken vann. ”Zamora” hade fått händerna på bollen men Clough försökte liggande inne i målet dra den ur hans händer men misslyckades alltså med det. Clough ansågs ha gjort en usel match mot Sverige och återkom aldrig i landslaget.

Bengt ”Zamora” Nyholm var förhållandevis kortvuxen för att vara målvakt med sina 1,78 meter över havet. Han kompenserade detta med förstklassig vristspänst, reaktionssnabbhet, god placeringsförmåga och ett par händer modell dasslock. Han anses ha revolutionerat målvaktsspelet genom att utveckla samspelet med uteförsvaret. I både IFK Norrköping och landslaget betraktades Nyholm och centerhalven Åke ”Bajdoff” Johansson som något av ett ”radarpar”. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/qnVEa1/zamora-var-den-forste-moderna-malvakten

Smek- och hedersnamnet ”Zamora” kommer av att Bengt som liten grabb agerade ”kalle bakom” och då enligt kringstående åskådare ”kastade sig som Zamora”. Zamora, det var den legendariske spanske målvakten Ricardo Zamora, ”den gudomlige”, som under sin karriär spelade för Espanol, FC Barcelona, Real Madrid och OGC Nice. Han rankades som världens bäste målvakt under 1920- och 1930-talen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricardo_Zamora

”Zamora” på omslaget till Fotbollboken 1962.

Höjdpunkten i Bengt ”Zamora” Nyholms spelarbana kom med att han 1961 tilldelades det årets Guldbollen, utdelad av Aftonbladet, som årets bäste svenske fotbollsspelare. Därmed fick han också äran att pryda omslaget till Fotbollboken 1962. Nyholm var först yrkesverksam som polisman och därefter som sporthandlare och försäljningschef på IBM.

Bengt Nyholm prövade också på spjutkastning, där han blev distriktsmästare, bordtennis, handboll, bandy och ishockey. I hockey representerade han IFK Norrköping i dåtidens högsta serie säsongen 1955-56. Efter den aktiva banan flyttade Bengt Nyholm till Mantorp och blev travtränare. Som 78-åring utsågs han även till ordförande i Mjölby golfklubb. http://tomasjunglander.se/idrottsman/bengt-zamora-nyholm/

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

6 maj, 2019

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Glömda svenska fotbollshjältar (9): Gösta ”Knivsta” Sandberg – århundradets ”järnkamin”

4 april, 2019

”Järnkaminen” Gösta ”Knivsta” Sandberg forsar fram på fotbollsplanen i den klassiskt bredrandiga DIF-tröjan.

Jag har ett personligt minne av Gösta ”Knivsta” Sandberg. Det härrör från när jag med mina föräldrar såg en match på Råsunda något av 1960–talets första år mellan Djurgårdens IF (DIF) och Malmö FF. Hemmalaget tilldömdes straffspark och ”Knivsta” stegade fram till straffpunkten. Han krutade i vanlig ordning på för fullt – och sköt över ribban med god marginal.

För min mor framstod ”Knivstas” straffmiss som höjden av klantighet, och hon skulle rätt ofta återkomma till händelsen. Jag såg även ”Knivsta” representera DIF ett antal gånger i de återkommande hockeydrabbningarna mellan DIF och Södertälje SK på den så kallade Månskensrinken i Södertälje i början av 1960-talet (de vid denna tid helt dominanta stockholmarna vann nästan alltid).

Gösta ”Knivsta Sandberg föddes i den gamla  sågverksorten Knivsta i Uppsala län den 6 augusti 1932 och avled i Stockholm den 27 april 2006. Från Postgirots korplag (!) värvades han till Djurgårdens IF, där han spelade 1951-66. Svensk mästare blev han vid fyra tillfällen åren 1955, 1959, 1964 och 1966.

Han tillhörde även den mindre lyckosamma DIF-elva som åkte ur allsvenskan 1960 efter att ha vunnit SM-guld året dessförinnan. 1956 tilldelades han Aftonbladets pris Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Sandberg

Djurgårdens mästarlag årgång 1964 som samlarbild i Rekords idrottsalbum.. ”Kniven” syns längst till höger i främre raden.

Sandberg drev vid sidan av idrotten en färghandel på Ulvsundavägen i Bromma i västra Stockholm. Alla spelare som inte var professionella i utlandet var tvungna att ha ordinära jobb för att kunna försörja sig, eftersom de i stora drag fick ekonomisk ersättning endast för resor och förlorad arbetsförtjänst.

Här följer en mycket trevlig och informativ video gjord av Pelle Kotschack med ”Knivsta” som huvudperson: https://solidsport.com/diftv/watch/pk-18

På 300 matcher i den randiga DIF-tröjan blev det 70 mål. Den blågula landslagsdressen iklädde sig ”Knivsta” (eller ”Kniven” som han också kallades i trängre kretsar) vid 52 tillfällen. Landslagsdebuten ägde rum i en landskamp mot Skottland på Råsunda den 30 maj 1952. ”Knivsta” svarade för ett spektakulärt mål: han slog till på volley från 40 meter och fick motståndarmålets nät att se ut som en strut. Sverige vann med 3-1. https://sok.se/idrottare/idrottare/g/gosta-sandberg.html

Gösta Sandberg spelade först företrädesvis vänsterytter i kedjan men övergick med åren alltmer till att spela halvback. Han spelade alla fyra matcher i OS-turneringen i Helsingfors 1952, där Sverige knep bronsmedaljen. Ett mycket viktigt mål svarade han för i kvartsfinalen mot Österrike, som blågult vann med 3-1. Sverige förlorade sedan semifinalen mot blivande OS-mästarna Ungern med hela 6-0 men betvingade Tyskland med 2-0 i bronsmatchen.

Någon VM-turnering blev det aldrig för ”Knivsta”; enligt många liknade det skandal att han inte uttogs i Sveriges trupp till VM på hemmaplan 1958, vilket däremot klubblagskompisen Sigvard ”Sigge” Parling gjorde. Kanske tyckte dåtidens uttagningskommitté (UK) att det räckte med en så kallad järnkamin i landslaget.

Däremot spelade han alla matcher i VM-kvalet mot Belgien och Schweiz 1960-61 inför världsmästerskapet i Chile 1962. Han spelade omväxlande höger- respektive vänsterhalvback men flyttades i den avgörande omspelsmatchen mot Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 upp som vänsterinner i kedjan som presumtiv tung målskytt. Och nog sköt han alltid – ofta och gärna men tyvärr mindre träffsäkert. Schweizarna vann  med 2-1. Svensk målskytt var FrankrIke-proffset Yngve Brodd. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Gösta ”Knivsta” Sandberg spelade samtliga Sveriges matcher när blågult tog brons i Helsingfors-OS 1952.

Efter spelarkarriären tränade Gösta Sandberg Djurgårdens A-lag 1967-71 samt 1979. Han hade även tränaruppdrag i IF Brommapojkarna i Stockholm.

”Knivsta” Sandberg var den siste i raden av mångsysslare som togs ut för landslagsspel i fotboll, ishockey och bandy. I hockey blev det åtta landskamper och sex SM-guld åren 1958-63. Främsta landslagsmeriten är spel i VM i Schweiz 1961, där Sverige dock svarade för en medioker insats och slutade på fjärde plats. Eftersom Sverige var tredje bästa europeiska nation – Kanada i form av det ruffiga amatörlaget Trail Smoke Eaters vann – blev det emellertid ett EM-brons.

”Knivsta” inledde hockeykarriären i Knivsta IK och kom till Djurgårdens IF efter spel i IK Sirius (Uppsala) och Spånga IS.

I bandy avverkade ”Knivsta” tre landskamper 1962. I denna sport höll han igång som aktiv upp i 50-årsåldern.

Gösta ”Knivsta” Sandberg avled efter att ha drabbats av hjärtinfarkt efter ett derby mellan AIK och DIF på Råsunda fotbollsstadion den 27 april 2006. Han blev 73 år gammal. Han efterlämnade hustru, fyra barn och nio barnbarn. Flera av sönerna blev aktiva inom fotbollen. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/kawg3k/knivsta-sandberg-dod

”Kniven” bärs i gullstol på Råsunda efter ett av DIFs SM-guld.

Den stabilt byggde”Knivsta” -matchvikten låg runt 90 kilogram – var ingen framstående tekniker men kompenserade detta genom snabbhet, hårdhet, passningsskicklighet och ett tungt skott. Han utsågs 1991 till ”Århundradets djurgårdare” – eller varför inte ”järnkamin”: Järnkaminerna är ett från 1950-talet stammande smeknamn på Djurgårdens IF som kommer dels från lagets randiga tröjor, dels från lagets ofta hårda spelstil. Det är också namnet på DIFs supporterklubb. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnkaminerna

Gösta ”Knivsta” Sandberg har än så länge inte valts in i Svensk fotbolls Hall of Fame, vilket förefaller något märkligt i denna bloggares ögon. ”Knivsta” är en legendar av stora mått som genom åren gjort betydande insatser både i klubb- och landslaget. Han borde därför vara given i denna illustra församling!

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html