Archive for the ‘Idrottshistoria’ category

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

6 maj, 2019

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Glömda svenska fotbollshjältar (9): Gösta ”Knivsta” Sandberg – århundradets ”järnkamin”

4 april, 2019

”Järnkaminen” Gösta ”Knivsta” Sandberg forsar fram på fotbollsplanen i den klassiskt bredrandiga DIF-tröjan.

Jag har ett personligt minne av Gösta ”Knivsta” Sandberg. Det härrör från när jag med mina föräldrar såg en match på Råsunda något av 1960–talets första år mellan Djurgårdens IF (DIF) och Malmö FF. Hemmalaget tilldömdes straffspark och ”Knivsta” stegade fram till straffpunkten. Han krutade i vanlig ordning på för fullt – och sköt över ribban med god marginal.

För min mor framstod ”Knivstas” straffmiss som höjden av klantighet, och hon skulle rätt ofta återkomma till händelsen. Jag såg även ”Knivsta” representera DIF ett antal gånger i de återkommande hockeydrabbningarna mellan DIF och Södertälje SK på den så kallade Månskensrinken i Södertälje i början av 1960-talet (de vid denna tid helt dominanta stockholmarna vann nästan alltid).

Gösta ”Knivsta Sandberg föddes i den gamla  sågverksorten Knivsta i Uppsala län den 6 augusti 1932 och avled i Stockholm den 27 april 2006. Från Postgirots korplag (!) värvades han till Djurgårdens IF, där han spelade 1951-66. Svensk mästare blev han vid fyra tillfällen åren 1955, 1959, 1964 och 1966.

Han tillhörde även den mindre lyckosamma DIF-elva som åkte ur allsvenskan 1960 efter att ha vunnit SM-guld året dessförinnan. 1956 tilldelades han Aftonbladets pris Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Sandberg

Djurgårdens mästarlag årgång 1964 som samlarbild i Rekords idrottsalbum.. ”Kniven” syns längst till höger i främre raden.

Sandberg drev vid sidan av idrotten en färghandel på Ulvsundavägen i Bromma i västra Stockholm. Alla spelare som inte var professionella i utlandet var tvungna att ha ordinära jobb för att kunna försörja sig, eftersom de i stora drag fick ekonomisk ersättning endast för resor och förlorad arbetsförtjänst.

Här följer en mycket trevlig och informativ video gjord av Pelle Kotschack med ”Knivsta” som huvudperson: https://solidsport.com/diftv/watch/pk-18

På 300 matcher i den randiga DIF-tröjan blev det 70 mål. Den blågula landslagsdressen iklädde sig ”Knivsta” (eller ”Kniven” som han också kallades i trängre kretsar) vid 52 tillfällen. Landslagsdebuten ägde rum i en landskamp mot Skottland på Råsunda den 30 maj 1952. ”Knivsta” svarade för ett spektakulärt mål: han slog till på volley från 40 meter och fick motståndarmålets nät att se ut som en strut. Sverige vann med 3-1. https://sok.se/idrottare/idrottare/g/gosta-sandberg.html

Gösta Sandberg spelade först företrädesvis vänsterytter i kedjan men övergick med åren alltmer till att spela halvback. Han spelade alla fyra matcher i OS-turneringen i Helsingfors 1952, där Sverige knep bronsmedaljen. Ett mycket viktigt mål svarade han för i kvartsfinalen mot Österrike, som blågult vann med 3-1. Sverige förlorade sedan semifinalen mot blivande OS-mästarna Ungern med hela 6-0 men betvingade Tyskland med 2-0 i bronsmatchen.

Någon VM-turnering blev det aldrig för ”Knivsta”; enligt många liknade det skandal att han inte uttogs i Sveriges trupp till VM på hemmaplan 1958, vilket däremot klubblagskompisen Sigvard ”Sigge” Parling gjorde. Kanske tyckte dåtidens uttagningskommitté (UK) att det räckte med en så kallad järnkamin i landslaget.

Däremot spelade han alla matcher i VM-kvalet mot Belgien och Schweiz 1960-61 inför världsmästerskapet i Chile 1962. Han spelade omväxlande höger- respektive vänsterhalvback men flyttades i den avgörande omspelsmatchen mot Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 upp som vänsterinner i kedjan som presumtiv tung målskytt. Och nog sköt han alltid – ofta och gärna men tyvärr mindre träffsäkert. Schweizarna vann  med 2-1. Svensk målskytt var FrankrIke-proffset Yngve Brodd. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Gösta ”Knivsta” Sandberg spelade samtliga Sveriges matcher när blågult tog brons i Helsingfors-OS 1952.

Efter spelarkarriären tränade Gösta Sandberg Djurgårdens A-lag 1967-71 samt 1979. Han hade även tränaruppdrag i IF Brommapojkarna i Stockholm.

”Knivsta” Sandberg var den siste i raden av mångsysslare som togs ut för landslagsspel i fotboll, ishockey och bandy. I hockey blev det åtta landskamper och sex SM-guld åren 1958-63. Främsta landslagsmeriten är spel i VM i Schweiz 1961, där Sverige dock svarade för en medioker insats och slutade på fjärde plats. Eftersom Sverige var tredje bästa europeiska nation – Kanada i form av det ruffiga amatörlaget Trail Smoke Eaters vann – blev det emellertid ett EM-brons.

”Knivsta” inledde hockeykarriären i Knivsta IK och kom till Djurgårdens IF efter spel i IK Sirius (Uppsala) och Spånga IS.

I bandy avverkade ”Knivsta” tre landskamper 1962. I denna sport höll han igång som aktiv upp i 50-årsåldern.

Gösta ”Knivsta” Sandberg avled efter att ha drabbats av hjärtinfarkt efter ett derby mellan AIK och DIF på Råsunda fotbollsstadion den 27 april 2006. Han blev 73 år gammal. Han efterlämnade hustru, fyra barn och nio barnbarn. Flera av sönerna blev aktiva inom fotbollen. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/kawg3k/knivsta-sandberg-dod

”Kniven” bärs i gullstol på Råsunda efter ett av DIFs SM-guld.

Den stabilt byggde”Knivsta” -matchvikten låg runt 90 kilogram – var ingen framstående tekniker men kompenserade detta genom snabbhet, hårdhet, passningsskicklighet och ett tungt skott. Han utsågs 1991 till ”Århundradets djurgårdare” – eller varför inte ”järnkamin”: Järnkaminerna är ett från 1950-talet stammande smeknamn på Djurgårdens IF som kommer dels från lagets randiga tröjor, dels från lagets ofta hårda spelstil. Det är också namnet på DIFs supporterklubb. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnkaminerna

Gösta ”Knivsta” Sandberg har än så länge inte valts in i Svensk fotbolls Hall of Fame, vilket förefaller något märkligt i denna bloggares ögon. ”Knivsta” är en legendar av stora mått som genom åren gjort betydande insatser både i klubb- och landslaget. Han borde därför vara given i denna illustra församling!

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

2 mars, 2019

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

9 januari, 2019

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

Glömda svenska fotbollshjältar (IV): Sven Jonasson gjorde flest allsvenska mål

31 december, 2018

Sven Jonasson, IF Elfsborg på väg in på plan för match mot AIK.

Ingen allsvensk fotbollsspelare har gjort fler mål än IF Elfsborgs Sven Jonasson. På 409 matcher åren 1927-46 svarade han för 252 fullträffar i den högsta serien. Ingen har heller avverkat fler allsvenska matcher i följd: 1927-42 spelade han utan avbrott 334 matcher. Sviten bröts när han vid ett tillfälle nekades permission från sin tjänst som kusk i armén under krigsårens militära beredskap. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Jonasson

Sven Jonasson (1909-84) föddes i Borås den 9 juli 1909. Han inledde sin fotbollskarriär i IK Ymer men värvades i unga år till storklubben IF Elfsborg under en danskväll i Folkets park. Den allsvenska debuten inföll med en match mot AIK på Råsunda den 11 september 1927. Det blev AIK-seger med 2-0 och den 18-årige Sven Jonasson gjorde ingen större succé.

Någon vecka senare kunde ”Jonas” dock revanschera sig genom att göra två mål i hemmasegern med 4-1 mot Helsingborgs-laget Stattena IF. Därefter rullade det på i match efter match i ytterligare 15 år utan skada, sjukdom eller annat förfall. Sammanlagt blev det alltså 334 matcher, eller 332 om man räknar bort två matcher mot Malmö FF hösten 1933 vilka ströks ur den officiella statistiken därför att MFF diskades på grund av brott mot de rigida amatörbestämmelserna.   http://www.mff.se/sv-SE/ditt-mff/om-klubben/historik

Sin sista allsvenska fotbollsmatch genomförde den då 37-årige Sven Jonasson mot Billingsfors IK den 8 september 1946. Matchen slutade 2-2 och var en av endast tre matcher där brukslaget från Dalsland tog poäng (det blev tre sammanlagt varav ingen seger). Den första matchen hade Elfsborg vunnit med 5-1. http://www.bolletinen.se/sfs/allsvenskan/billingsfors.pdf

IF Elfsborg upplaga 1942 som samlarbild i Rekord-magasinet. Sven Jonasson syns som nummer fyra i bakre raden.

Sven Jonasson blev svensk mästare med det gul-svarta Borås-laget tre gånger, nämligen säsongerna 1935-36, 1938-39 och 1939-40. På den tiden spelade man höst-vår istället för som nu vår-höst. Sven vann även den allsvenska skytteligan 1933-34 (20 mål) och 1935-36 (24 mål). Han svarade vid två tillfällen för hela fem mål – mot Stattena 1928 och Eskilstuna 1936. Han skall dock som spelare ha varit av den osjälviska sorten och lika gärna spelat fram till mål som att själv näta .https://www.svenskafans.com/fotboll/14575.aspx

I landslaget blev det 42 matcher och 20 mål åren 1932-40. Sven Jonasson var med i de svenska representationslagen i de tre stora turneringarna VM i Italien 1934, OS i Berlin 1936 och VM i Frankrike 1938. Han gjorde de båda inledande målen i den överraskande segermatchen (3-2) mot Argentina 1934. Därefter blev det stryk mot blivande bronslaget Tyskland med 2-1 och respass ur turneringen. Italien slog Tjeckoslovakien i finalen.

I OS i Berlin åkte Sverige ut direkt efter den nesliga 3-2-förlusten mot Japan. I VM-turneringen i Frankrike 1938 vann blågult inledningsvis mot Österrike på walk-over; Österrike drog sig ur VM efter den nazityska annekteringen av landet. Efter 8-0 mot Kuba ställdes Sverige mot Brasilien, som vann med 4-2 – Jonasson gjorde ett av de svenska målen och kom alltså sammanlagt upp i tre VM-mål. Sverige slutade fyra i turneringen efter Italien, Ungern och Brasilien.

Sven Jonasson blev Stor grabb 1935 och invaldes 2003 i Svensk fotbolls Hall of Fame som nummer 5 i första urvalet.

Efter den aktiva spelarbanan blev Sven Jonasson tränare i IFK Ulricehamn och senare i IF Elfsborg. Han avled 75 år gammal i Varberg den 18 september 1984. Föreningen Gamla Elfsborgare delar varje ut ett stipendium till ”Jonas” minne.

Sven Jonasson står staty i Borås Arena. Foto: Tomas Junglander

2001 restes på Ryavallen i Borås en staty över legendaren Sven Jonasson med Bianca Maria Barmen som skulptris. Den överflyttades 2014 till den nya arenan Borås Arena. http://www.offbeat.group.shef.ac.uk/statues/STFB_Jonasson_Sven.htm

Det har sagts att Sven Jonasson förnyade forwardsspelet i svensk fotboll. Han rörde sig över stora ytor på planen på ett sätt som inte var vanligt vid denna tid. Han spelade mestadels center men alternerade även som inner. Han var en skicklig huvudspelare och nickade in många av sina mål.

Fotnot: Näst flest mål i fotbollsallsvenskan har gjorts av Carl-Erik Holmberg, Örgryte IS (1906-91) med 194 nätkänningar. Holmberg, kallad ”Kalle Nick” eller ”Slana”, spelade även in åtta mål på 14 landskamper och var reserv på hemmaplan till VM 1934. https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Erik_Holmberg