Archive for the ‘Indien’ category

Köpenhamnsmötet början till slutet för grönfascismen

23 december, 2009

Jag har det stora nöjet att hälsa The Viscount Monckton of Brenchley – det vill säga den vältalige klimatskeptikern Lord Christopher Monckton – välkommen som gästskribent på min blogg. Moncktons av mig översatta slutreflektion över FNs nyligen avslutade miljökonferens i Köpenhamn är hämtad från SPPI-Bloggen med undertiteln ”Science based policy for a better world.”

Christopher Monckton.

Parturient montes: nascetur ridiculus mus

”Bergen har födslovånda, en löjlig råtta skall födas” (Horatius).

Tack vare 100 000-tals amerikanska medborgare som kontaktade sina valda representanter för att protestera mot den icke valda, kommunistiska världsregering med nära nog ändlösa befogenheter för beskattning, reglering och intervention som föreslogs i tidiga utkast till Köpenhamnstraktaten finns det ingen Köpenhamnstraktat. Det finns inte ens ett Köpenhamnsfördrag. Det finns ett Köpenhamnsavtal.

Vita husets spinnmästare spann, och deras officiella pressmeddelande förkunnade, med mer än den vanliga enfalden, att president Obama hade ”bärgat” en uppgörelse i Köpenhamn i bilaterala samtal med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka hade etablerat ett förhandlingsblock.

Den klart tillkännagivna gemensamma positionen för dessa fyra utvecklingsländer var den enda fyrbåken av klarhet och sunt förnuft vid de dimmiga 14 dagarna av poserande och bluddrande i Köpenhamns ohyggliga konferenscenter.

Detta är vad de Rättframma fyra bad om:

Punkt 1: Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

Punkt 2: Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

Punkt 3: Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

Punkt 4: Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Detta är vad de Rättframma fyra fick efter president Obamas dramatiska ingripande för att rädda uppgörelsen:

1. Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

2. Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

3. Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

4. Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Här, i ett nötskal – för lyckligtvis behövs ingenting större – är ”Köpenhamnsavtalets” (Copenhagen Accord) huvudpunkter:

Huvudpunkter: Enligt Köpenhamnsavtalet, som träder i kraft omedelbart, ”understryker (parterna) att klimatförändring är en av de största utmaningarna i vår tid”; betonar ”sin starka politiska vilja att enträget bekämpa klimatförändring”; erkänner ”den vetenskapliga synen att ökningen av den globala temperaturen skall vara under 2 grader C” och kanske under 1,5 grader C; eftersträvar ett ”samarbete för att nå en höjdpunkt av globala och nationella utsläpp så snart som möjligt”; erkänner att utplånandet av fattigdomen är ”utvecklingsländernas allt överskuggande prioritet”; och accepterar behovet av att hjälpa ”sårbara länder – särskilt de minst utvecklade nationerna, de små östaterna samt Afrika” – att anpassa sig efter klimatförändringarna.

Planeten behöver inte räddas, menar Lord Monckton.

Självpåtagna utsläppsmål: Alla parter skall själva sätta upp, och uppfylla, utsläppsmål till 2020, att föreläggas sekretariatet till den 31 januari 2010. I fall där utvecklingsländer får ersättning för att minska sina utsläpp kommer deras tillmötesgående att kontrolleras. Utvecklade länder skall finansiellt stödja mindre utvecklade länder i syfte att förhindra avskogning. Kolhandel får användas.

Nya byråkratier och finansiering: Under överinseende av en panel på hög nivå (High-Level Panel) kommer utvecklade länder att ge upp till 30 miljarder US dollar för 2010-12, med sikte på 100 miljarder US dollar i höjd med 2020, i en upptrappad, ny och förhöjd, förutsägbar och adekvat finansieringsåtgärd till utvecklingsländerna via en grön Köpenhamns-fond (Copenhagen Green Fund). En teknologisk mekanism (Technology Mechanism) kommer att påskynda den teknologiska utvecklingen och överföringar till utvecklingsländerna.

Och det är allt. Dyrt, ja. Onödigt, ja. Men världsomvälvande? Nej.

Den obefintliga kopplingen mellan det grandiosa svamlet från diverse världsledare som spelade för galleriet om det påstått överhängande behovet att Rädda Planeten Nu och det ynkliga resultatet av icke-händelsen i Köpenhamn är bländande. Och det är välkommet.

Trots all retorik, eller den väderspänning som gäller som retorik i dessa dagar, har det börjat gå upp för ”ledarna” i nationer som utsätter dem för regelbundna återinropningar och omval att folket inte längre tror att de galna vetenskapsmännen talar om sanningen för dem. Och folket har rätt.

Till yttermera visso litar folk inte längre på media efter etablerade nyhetsmedias misslyckande att rapportera vad de illasinnade och obehagliga vetenskapsmän involverade i Climategate-affären hade skrivit till varandra om dem med vilka de hade delade meningar, eller vad de hade gjort för att uppfinna, fabricera, hitta på, kasta om, förändra, knåda, dölja eller till och med förstöra vetenskapliga data i syfte att skydda och kolportera ut den pseudovetenskap vilken miljökorrespondenterna så beredvilligt och okunnigt hade trott på.

Och detta är dåliga nyheter för en styrande klass som har kommit att utveckla ett alltför mysigt förhållande till de etablerade medierna. Det är också mycket dåliga nyheter för de etablerade medierna själva, vilka nu i snabb takt tappar upplagor och annonsintäkter eftersom folk med rätta överger dem till förmån för Internet där – oaktat diverse kostsamma försök av den överfinansierade internationella vänstern att manipulera med sökningar på Google och Yahoo – sanningen fortfarande finns tillgänglig om man vet var man skall söka.

Köpenhamn var sista chansen, inte för planeten, som inte behöver räddas, utan för de förhoppningsfulla kandidaterna till FNs världsregering. De gick på pumpen, och det rejält, genom att tro på sin egen överdrivna propaganda om att planeten är i fara och genom att tro att de hade världsledarna var de ville ha dem. De sköt över målet och har betalat priset.

Även om nästa år är ett el Nino-år ackompanjerat av snabbt växande solaktivitet kanske 2010 inte, trots allt, kommer att sätta ett nytt globalt temperatrurrekord som därmed skulle övertrumfa det som sattes 1998, året för den Stora el Nino. När det är dags för nästa stora snackfest i Mexico City, i december 2010, kommer luften att ha gått ur den ”globala uppvärmnings”-skräcken.

Vi bör inte sänka vår gard, men Köpenhamn är mer än slutet på början för grönfascismen: det är början till slutet. Ekonazismens försök till en globalbyråkratisk coup d´etat har misslyckats, och inget sådant försök har förutsättningar att lyckas. Alltför många av er är åsyna vittnen.

http://sppiblog.org/news/parturient-montes-nascetur-ridiculus-mus#more-314

Maoisterna saboterar demokratin i Nepal

2 juli, 2009

Nyligen utsåg Nepals premiärminister Madhav Kumar Nepal åtta nya kabinettsministrar i en åtgärd som, genom att inkludera partier som tidigare varit ovilliga till koalitionssamverkan, syftade till att bredda underlaget för landets bräckliga regering. Efter regeringsutvidgningen omfattar kabinettet sex partier med sammanlagt 30 ministrar. Eventuellt förestår en ytterligare expansion av regeringskoalitionen ”in a spirit of inclusiveness aimed at uniting the country´s fractured political and ethic factions.”, som UPI Asia.com:s korrespondent Robert Kittel skrev från Katmandu den 24 juni.

http://www.upiasia.com/Politics/2009/06/24/nepal_struggles_on_path_to_peace/3225/

Största problemet är, absolut inte oväntat, maoistpartiet NKP (m), som på sedvanligt kommunistmanér startat en ”folkets rörelse” med udden riktad mot regeringen och som vidtagit en blockad mot parlamentet. Det är uppenbart att maoistledaren och förre gerillakommendanten Pushpa Kamal Dahal, mest känd under sitt nôme de guerre Prachanda, är missnöjd med tingens ordning och nu söker sabotera landets nyvunna demokrati. Han avgick som premiärminister i maj när regeringen rev upp hans beslut att avskeda landets arméchef.
Kvinnliga maoistiska gerillakrigare i Nepal.

En annan av maoisternas ledare, Baburam Bhattara, klargjorde enligt UPIs analys att ”there is no way to continue dialogue” med den nepalesiska koalitionsregeringen. ”Now we will focus on agitation”, förklarade Bhattara. Premiärminister Madhav Kumar Nepal har alltså en besvärlig sits när det gäller att lotsa detta fattiga land – där per capita-inkomsten ligger på 1500 US dollar – vidare längs demokratins strömfåra. Nepal är landets andra premiärminister sedan den 240-åriga monarkin störtades 2008. ”Now he must focus on creating consensus among the country´s lawmakers to write a new Constitution for the federal democratic republic”, konstaterar UPIs Robert Kittel.

Nepal, som är jordens 40:e folkrikaste land med omkring 29 miljoner invånare, är beläget på Himalayas sydsluttning mellan Kina i norr och Indien i söder. Till 2006 var Nepal det enda landet i världen med hinduism som statsreligion; cirka 89,5 procent av befolkningen utgörs av hinduer, medan övriga är huvudsakligen buddhister (5,3 procent) eller muslimer (2,7 procent). Världens högsta berg, Mount Everest, ligger inom de nepalesiska landamärena.

Nepal enades 1768 men var avhängigt av Kina fram till 1912. Landets utrikespolitik dikterades under lång tid av Storbritannien och Indien. Länge var Nepal en enväldig monarki med all makt hos kungen ända tills konung Birendra tvingades införa parlamentarisk demokrati 1990. Några förändringar i demokratisk riktning kom till stånd, men de omfattade i stort sett endast huvudstaden Katmandu och inte resten av bergsriket. En kommunistisk-maoistisk gerillagrupp under ledning av nämnde Prachanda tog då till vapnen den 19 februari 1996, vilket ledde till ett blodigt inbördeskrig 1996 – 2006.

Mount Everest är Nepals största sevärdhet.

Maoisternas målsättning var att krossa ”den reaktionära feodalstaten” och etablera en kommunistisk statsbildning omfattande fullständig jämlikhet mellan folkgrupper och kön, protektionistisk handelspolitik samt anti-indisk utrikespolitik. Det beräknas att cirka 13 000 har dött i striderna under det att omkring två miljoner människor tvingats i landsflykt, de flesta till Indien; cirka 200 000 blev flyktingar inom sitt eget land. Enligt den nepalesiska människorättsorganisationen INSEC ligger gerillan bakom bortrövandet av 46 000 personer – målsättningen med dess kidnappningar var att hjärntvätta dem till kommunismens ideologi för att därefter tvångsenrollera dem till de maoistiska gerillastyrkorna.

Början till slutet för monarkin som nepalesiskt statsskick kom den 1 juni 2001, då den berusade kronprins Dipendra i presidentpalatset i Katmandu sköt ihjäl elva medlemmar av kungafamiljen – inklusive kung Birendra och hans drottning – innan han tog sitt eget liv. Vansinnesdådet lär ha skett sedan kronprinsen hindrats att gifta sig med kvinnan han älskade. Kronprinsens farbror Gyanendra tog över kungamakten omedelbart efter dådet och lät 2002 avpollettera regeringen för att själv gripa regeringsmakten. Gyanendra mobliserade den nepalesiska armén mot maoisterna, vilket ledde till 4500 döda under 2002. 2003 ingicks en vapenvila som dock bara varade i ett halvår.

Se hela bilden

Efter våldsamma protester mot den enväldiga kungamakten i april 2006 lät konung Gyanendra (se bilden till vänster) öppna det tidigare upplösta parlamentet. En sjupartikoalition bildade regering och fråntog kungen de flesta av hans befogenheter. I slutet av 2007 fattades beslut om att införa republik i Nepal, något som godkändes av den nya församlingen den 28 maj 2008. Största partiet i det nyvalda parlamentet blev NKP (m) med 30,52 procent av rösterna. Att maoisterna föredragit gatustrider och konfrontation framför förhandlingar och kompromisser har inte precis gjort situationen lättare att hantera.

Fredsorganisationen South East Asia Peace Initiative (SEAPI), som tidigare sökt fredliga lösningar på konflikter i länder såsom Indien, Bangladesh och Sri Lanka, har fokuserat på situationen i Nepal och höll nyligen en konferens i Katmandu med den nye utrikesministern Sujata Koirala som presiderande. Nämnda fredorganisation sorterar under den världsomspännande Universal Peace Federation (UPF), grundad av Rev., Dr. Sun Myung Moon. SEAPI/UPF ser fredsprocessen i Nepal i två faser:

1. En politisk fas inbegripande maktdelning och samverkan. Denna del av fredsprocessen inleddes då maoisterna i NKP (m) jämte sju andra partier enades om ett Memorandum of Understanding (MOU), vilket undertecknades i New Delhi i Indien den 22 november 2005. Detta dokument utgjorde grundvalen för den följande utvecklingen mot parlamentarisk demokrati med en vald konstituerande församling. Framsteg har förvisso gjorts, men den nepalesiska demokratin förblir skör främst beroende på maoisternas nya, kompromisslösa attityd som mycket väl kan leda fram till nya strider. 2. En kulturell fas, som syftar till en allmän sinnesförändring hos människorna mot kompromissanda och ökad benägennhet för ett gemensamt åtagande i riktning mot fred och demokrati. Många politiker har anammat detta synsätt, men något riktigt genombrott har ännu icke skett.

Samma dag som MOU skrevs under i New Delhi – alltså den 22 november 2005 – höll UPFs grundare, Rev. Sun Myung Moon, ett tal inför 4500 notabiliteter i Katmandu som sändes i radio över hela landet. Moon framhöll då bland annat att en varaktig fred i Nepal – och den övriga världen – endast kan komma till stånd när människorna tar familjen som modell för freden. Bara genom en utbredd familjekänsla kan människor på ett naturligt sätt ta vara på varandra, menade Moon, och sätta andras intressen framför sina egna. José De Venecia, tidigare talman i det filippinska representanthuset, menade under mötet i Katmandu nyligen att: ”Den första paragrafen i Nepals nya konstitution borde vara att vi alla är en mänsklig familj med Gud.” De Venecia är ordförande i the International Conference on Asian Political Parties, ett forum för 248 politiska partier i Asien från Japan till Turkiet som grundades på Filippinerna 2000. Frågan är hur premiärminister Madhav Kumar Nepal skall tackla maoistpartiet NKP (m).

Nepals premiärminister Madhav Kumar Nepal beskrev vid mötet i Katmandu tre stora utmaningar han och hans regering nu ställs inför: 1. Hur fredsprocessen skall kunna fortsätta. 2. Hur man skall kunna nå fram till effektivast möjliga regering. 3. Hur det nepalesiska folkets önskemål skall kunna tillgodoses. Svårast blir tveklöst att hantera de maoistiska kommunisterna, som nu alltså startat en ny offensiv för att sabotera den sköra nepalesiska demokratin.

Nepal är som sagt ett av världens fattigaste länder. Utländskt bistånd står för 60 procent av kostnaderna för den ekonomiska utvecklingen och utgör 28 procent av landets totala statsbudget.