Tack, Bror Rexed!

Det finns en myt om att generaldirektör Bror Rexed (1914-2002) förstörde det svenska samhället genom den av honom initierade du-reformen i slutet av 1960-talet. Enligt mytbildningen skulle bruket att säga ”du” till alla och envar ha berett vägen för en ohämmad respektlöshet vilken verkat samhällsupplösande. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var det en utbredd åsikt bland konservativa, och såvitt jag förstår har den fortfarande sina förespråkare.

 Bror Rexed röjde upp i titeldjungeln.

Jag hyste själv denna åsikt ända tills jag för första gången blev niad av en banktjänsteman i slutet av 1980-talet. Det har hänt att man tilltalat mig med ”ni” också efter denna tidpunkt, främst (av någon anledning) då jag uträttat bankärenden men även när jag någon gång umgåtts i kretsen runt den punschdoftande Föreningen Heimdal i Uppsala. I denna förening, av Carl Bildt en gång kallad ”den något obskyra Föreningen Heimdal”, odlas nämligen en typ av konservatism som jag skulle vilja kalla för nördkonservatism vilken kan yttra sig i överdrivet ålderdomligt språkbruk, användande av fluga i stället för slips och skepsis gentemot det ”vulgära” USA – och så då bruket av ”ni” som tilltal.

Bland det obskyra klientel som brukar befolka källarvåningen i Uppsala (förlåt, Upsala) sjungs det dessutom snapsvisor som får Sverigedemokraternas repertoar ombord på Tallinn-färjorna att framstå som fromma läsarsånger.

”Den något obskyra Föreningen Heimdal”.

Det fåtal personer som drygt 40 år efter Bror Rexeds du-initiativ 1967 på Medicinalstyrelsen i Stockholm, där han nyligen tillträtt som generaldirektör (han blev året därpå generaldirektör för den nya Socialstyrelsen), använder ”ni” som tilltal gör väl sannolikt så därför att de tror att det låter artigare, alternativt att de hört något förklenande om Rexed (även kallad ”Durex” med hänsyftning på preventivmedlet med samma namn). Personligen tycker jag inte alls det är artigare att kalla någon ”ni”, snarare tvärtom – att använda ”ni” när alla andra säger ”du” är tvärtom förklenande och avståndstagande, en veritabel kalldusch för den som råkar ut för det; i alla fall är det så jag upplevt det, och jag är säker på att jag inte är ensam.

Därför vill jag tacka Bror Rexed för att han tog initiativet till denna på sin tid oerhört omtalade reform, tidigare var det bara i det  oförvägna Dalarna man duade alla. Innan du-reformen infördes rådde faktiskt kaos inom titulaturområdet. ”Du” sade man i princip bara till nära anförvanter och individer med status som var jämbördig med ens egen. I äldre tid hörde det dessutom till etiketten att man inte ens duade sina föräldrar, utan tilltalade dessa i tredje person singular – pappa/far respektive mamma/mor. Så har jag hört var brukligt i min farfars familj. Andra kunde man nia eller kalla han/hon, medan överhetspersoner skulle tilltalas med titel:  medicinalrådet, godsägaren, kandidaten (vilket jag blivit kallad någon enstaka gång), redaktören, direktören, doktorn och så vidare.

Att dua sin lärare eller kalla honom/henne vid förnamn var vidare otänkbart under min uppväxt: ”fröken” eller ”magistern” skulle det vara. Det rådde kort sagt titelsjuka. En illustration till detta kan man beskåda på äldre gravstenar. På min farfars minnesvård står ”trädgårdsmästaren” före namnet.

Jag tycker helt enkelt det är befriande att vi numera kan säga ”du” till alla – från statsministern ner till lodaren på parkbänken. Det finns dock ett väsentligt undantag. Medlemmar av kungahuset duar man under inga som helst omständigheter (möjligen kan man i Dalarna alltjämt gå i land med detta). Därför var det ett klumpigt etikettsbrott när TV-reportern Peter Jihde i samband med ett olympiskt spel (jag tror det var 2004) dristade sig säga ”du” till Hans Majestät Konungen. Kungen hade gjort sig besväret att ta sig till TV-studion för att kommentera en svensk framgång, bara för att få detta ”du” kastat i ansiktet av en osnuten TV-pratare.

 Inte ens den folklige prins Bertil kunde man titulera hur som helst.

Förmodligen var det Jihdes tanke att bryta en lans för en utökad du-reform. Detta slog emellertid slint – jag har inte hört någon som vare sig förr eller senare duat kung Carl XVI Gustaf. Detta tyder på att det inte finns någon efterfrågan för en sådan reform. Det finns en allmänt spridd känsla av att det inte passar sig att vara alltför familjär med Sveriges statschef och, bör det tilläggas, dennes familj. Inte ens den gamängaktige prins Bertil, hertigen av Halland, kunde man tilltala hur som helst. Det vet jag av egen erfarenhet, eftersom han var ordförande i Frivilliga skytterörelsen (FSR) under min tid på tidskriften Svenskt Skytte. ”Prinsen” var det vanliga tilltalet, i alla fall för dem som samarbetade nära med honom inom FSR. Annars var det ”Ers Kungliga Höghet” som gällde.

Det är likadant med kung Carl Gustaf. Endast nära vänner tillåts säga ”kungen” till kungen. Om personer såsom Carl Adam ”Noppe” Lewenhapupt och därmed jämställda – det vill säga kungens jet-set-vänner och jaktkompisar – någon gång duar majestätet vet jag inte. Troligen sker duandet bara inom familj och släkt.

Du-reformen torde vara unik för Sverige. Vare sig i Frankrike eller Tyskland, för att ta ett par exempel, förekommer något utbrett duande. I sistnämnda land, som jag känner till bäst av dessa båda, görs strikt åtskillnad mellan ”Sie” (ni) och ”Du”, där det senare reserveras för goda vänner och familj. Hitler duade inte en enda av sina nära medbrottslingar förutom, tror jag, gamle vapendragaren Ernst Röhm (som han senare lät mörda!). Att kalla dagens förbundskansler för ”Du” är väl snarast att betrakta som majestätsbrott. Helst skall det, där så är lämpligt, heta ”Herr Doktor”, ”Herr Professor” och liknande.

Man kan förledas tro att det existerar ett allmänt du-bruk i engelsktalande länder, eftersom ordet ”you” används för hög som låg i andra person i både singular och plural. Så är det emellertid icke. I engelskan används i stället titlar för att skilja på folk och folk. Alltför ofta ser man i engelskspråkiga TV-serier att översättaren tolkar ”you” som ”du” när exempelvis en underordnad polis tilltalar en överordnad. Helt fel.  Här skall det vara ”ni”. En Detective Sergeant säger inte ”du” till sin Detective Inspector. Och ve den ”uniform” som duar en överordnad i kostym och slips (eller dräkt med textil halsprydnad)! Tilltalsord i sådana fall är ”Sir” eller ”Maam”.

När Sergeant Lewis (till vänster) tilltalar Inspector Morse säger han ”Sir”.

I engelska språket har man vidare fortfarande kvar artigheten att säga ”Mister” (herr) till alla och envar. Från presidenten (i USA) ner till slusken i fyllecellen. Sista bastionen för att använda ”herr” i Sverige i artighetssyfte var riksdagen – jag kommer från min barndoms TV-tittande väl i håg bondeförbundaren herr (Nils G.) Hansson i Skegrie. Numera torde ”herr” användas av debattörer endast i halvt förolämpande syfte.

Generaldirektör Bror Rexed rensade ut i titeldjungeln och det med besked. För det har han förtjänat hela nationens tacksamhet.