The Dubliners på Cirkus!

Nu lägger jag ifrån mig den politiska pennan ett ögonblick för att skriva om något helt annat, nämligen mina absoluta favoritartister: The Dubliners!

 Den klassiska bemanningen från 1960-talet.

Det är i år jämnt 40 år sedan jag började lyssna på denna fantastiska grupp irländska musikanter och sångare. Den bestod då av den klassiska bemanningen omfattande Ronnie Drew, Luke Kelly, Ciaron Bourke, Barney McKenna och John Sheehan. Gruppen hade bildats redan 1962 på O´Donoghue´s pub på Merrion Row i centrala Dublin, dit jag gjorde en pilgrimsresa 2002. The Dubliners är nu inne på sitt femte årtionde och har genom åren haft följande medlemmar förutom de redan nämnda: Bob Lynch, Jim McCann, Sean Cannon, Eamonn Campbell, Paddy Reilly och Patsy Watchorn. Bob, Luke, Ciaron och Ronnie finns tyvärr inte längre bland oss (Ronnie avled 2008 i strupcancer vid 73 års ålder).

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Litet politik blir det nog, trots allt. Ty på ”The Dubs” repertoar finns ett antal irländska rebellsånger, såsom ”The Rising of the Moon”, ”The Patriot Game”, ”Kelly, the Boy from Killane” (se länken ovan), ”The Foggy Dew”, ”Off to Dublin in the Green” med flera. En politisk sång med motiv från det kalla kriget är ”The Button Pusher” från LPn ”Revolution” (1971). Den bandmedlem man främst tänker på härvidlag är tveklöst Luke Kelly, han med det flammande röda hårburret och den unikt uttrycksfulla tenorrösten som gick bort 1984 vid 44 års ålder till följd av en hjärntumör. Luke kallade sig själv kommunist och hade ett djupt socialt engagemang vilket går igen i en rad sånger, exempelvis ”Scorn Not His Simplicity” som handlar om en liten pojke med Downs syndrom. Han var också en de känsliga kärleksballadernas oomtvistade mästare.

Lyssna gärna till den här, ”Bunclody” (som lär ha varit den sång Luke själv mest ville bli ihågkommen för):

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Det vänsterpolitiska var mest framträdande hos The Dubliners i slutet av 1960- och början av 1970-talet, då vänstervridningen var som mest omfattande i det västerländska samhället. Det var under den här perioden som känslorna för IRA svallade som mest litet varstans, inte bara hos The Dubliners. Jag har alltid betraktat IRA som en terrororganisation, som i modern tid fått stöd av exempelvis Moammar Khadaffis Libyen och som ända fram till för några år sedan spred död och förintelse omkring sig. Dock menar jag att organisationen, som föddes med Påskupproret i Dublin 1916, hade ett visst fog för sig under den irländska frihetskampen fram till republiken Irlands officiella utropande 1949. Här ”Off to Dublin in the Green”:

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Alltnog, Dubliners vurmande för IRA varade inte speciellt länge. Det är som Ronnie Drew uttrycker det i en textrad från låten ”The Mero” på LPn ”Together Again” från 1980-talets början: ”Now they´re all playing bang-bang, it´s going too bleeding far”. Numera är det alltså inte med politik man i första hand förknippar gruppen. Utan irländskt gemyt inkluderande en god portion pubromantik med whiskey och porter som bärande ingredienser. Alltså: ”All for Me Grog”!

http://www.youtube.com/watch?v=5GFU0XC-Cko&feature=related

Jag har sett denna mytomspunna och fantastiska grupp vid fyra tillfällen, samtliga i Stockholm: på Konserthuset 1973, Göta Lejon 1981, Draken 1985 och så i går på Cirkus. Den förstnämnda konserten var givetvis förstklassig, även om det hojtades en hel del om hur bra IRA var både bland publikum och från scenen (bland annat kommenterade Ronnie en fritagning av fängslade IRA-terrorister från ett fängelse medelst helikopter) vilket förstås gladde de talrika vänsterelementen i publiken. Jag led i tysthet men valde att främst se till det musikaliska.

Det var i samband med konserten på Göta Lejon 1981 som jag fick ett av samtliga bandmedlemmar signerat exemplar av vinylplattan ”Together Again”, och de som var tillsammans var Ronnie, Luke, Barney och John. Fodralet till den skivan hänger numera inom glas och ram hemma i lägenheten. 1985 var Luke borta ur bilden, men i stället fanns den skönsjungande Sean Cannon som varit bandmedlem sedan 1982. Vid konserten 1985 gjorde dessutom Ciaron Bourke, märkt av sviterna efter en massiv hjärnblödning redan 1974, ett bejublat inhopp. I den officiella historieskrivningen heter det att han aldrig mer framträdde på scenen efter hjärnblödningen, men det stämmer alltså inte. Särskilt minns jag hans uttrycksfulla munspelande.

2009 års upplaga. Barney och John (högst upp) var med även på 1960-talet.

Och så Cirkus den 27 april 2009. Biljetter till mig och min hustru hade jag köpt redan i oktober, varför platserna i mitten av parkettens fjärde rad var perfekta. Det finns bara ett ord som motsvarar den konserten: Lysande! Redan när bandmedlemmarna skymtade som skuggfigurer i kulisserna bröt jublet loss och steg till en orkan med den första fartfyllda instrumentallåten.

Jag måste erkänna att jag, som den ”mjukis” jag egentligen är, grät mig igenom första halvtimmen av konserten – blev helt överväldigad av känslor över att i verkligheten få se och höra den grupp vars musik jag avnjutit i 40 år. Har heller aldrig tagit så aktiv del i något musikevemang över huvud taget tidigare: det blev handklappning och sång konserten igenom för mig och de flesta av mina bänkgrannar!

Som ni förstår är det här ingen objektiv redogörelse för The Dubliners framträdande på Cirkus. Jag är dock övertygad om att även bedömare mer balanserade än jag fann framträdandet njutbart. Trots sina långt framskridna åldrar – medelåldern torde ligga någonstans mellan 65 och 70 – står det musikaliska kunnandet på topp. Här vill man särskilt nämna gamle banjovirtuosen Barney McKenna, vars fingrar tycks leka lika lätt och säkert över strängarna som förut trots fysisk skröplighet. Barney lockade dessutom fram stort jubel då han reste sig från sin stol längst till vänster på scenen och hest framförde ett par sånger på oefterhärmligt vis. Inte många ögon i auditoriet var torra när Barney sjöng ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Det var många där som älskade Barney i detta ögonblick! En kraftfull skål också för John Sheehan, som visade prov på sedvanlig ekvilibrism i sitt hanterande av såväl fiol som thin whistle.

Jag njöt även av Seans en smula gnälliga men underbart mjuka balladröst, Eamonns gitarrspel som har en viktig, stödjande funktion samt senaste medlemmen (2005) Patsy Watchorns uttrycksfulla sång och kompbanjo. Patsy är yngst i gruppen men inte till åren (han är född 1944 medan ”minstingen” Eamonn är född 1946) och kommer från gruppen The Dublin City Ramblers. Hans största hit med dem är sången om hur en färjkarl på en Liffey-färja blir arbetslös, ”The Ferryman”, som Patsy  också framförde i går.

The Dubs gav allt på Cirkus i ett långt och minst sagt uppskattat framträdande. Jag och Marika gick hem en upplevelse rikare, jag som lycklig innehavare av en DVD, T-shirt samt keps med Dubliners-motiv. På YouTube finns ett par inspelningar av TV-programmet ”Fint som snus” som gjordes i samband med Sverige-besöket 1973, men för övrigt tycker jag det är litet märkligt att det inte finns större intresse på svensk television för The Dubliners, en helt unik grupp, där varje bandmedlem (levande som död) är en unik personlighet som det skulle kunna göras en hel serie program om.

Det har förresten irländsk TV gjort om Luke Kelly. Ett tecken på hur stor Luke anses vara är att det finns en staty av honom i centrala Dublin och att inte bara musikkolleger utan också framträdande politiker – såsom Sinn Fein-ledaren Gerry Adams – kommenterar hans livsverk. Gå in på YouTube och kolla själva!

Patsy försäkrade från scenen att The Dubliners kommer tillbaka till Sverige nästa år, något som alla fans givetvis ser fram emot. Förhoppningsvis med alla medlemmar kvar i livet.

Tack, Dubliners – ni har räddat veckan åt mig!

Slutligen några intressanta Dubliners-länkar!

Tema Brendan Behan & Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=SgoCwCyhh-Q&feature=related

”Whiskey in the Jar” med Dubliners…

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

…och Metallica!

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

”Peggy Lettermore”, en sång på iriska:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

”Dirty Old Town”, det vill säga Derry:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

Sist, men inte minst:  The Dubs och The Pogues!

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

Nordirland, IRA och våldet

Efter terrordåden i Antrim och Belfast är det många som oroligt frågar sig om den dyrköpta fred och det försoningstänkande som ännu råder i Nordirland sedan ett par år tillbaka skall hålla i sig. Svaret på den frågan är med rätt stor säkerhet ”ja”. Regeringssamarbetet mellan det katolska vänsterpartiet Sinn Féin och det protestantiska DUP kommer med största sannolikhet att fortsätta. Däremot är de tre politiska morden ett stort säkerhetsproblem som får de polisiära och militära styrkor, vars uppgift det är att försvara lag och ordning, att skärpa upp sina säkerhetsrutiner.

Den senaste våldsutvecklingen började med att två unga brittiska soldater sköts till döds på ett synnerligen kallblodigt och grymt sätt – de ”avrättades” alltså ingalunda som det stått i vissa media – utanför sin militärbas i grevskapet Antrim i samband med att de skulle ta emot pizzor från ett pizzabud. Två dagar senare sköts en polisman i huvudet i Craigavon sydväst om Belfast sedan en kvinna ringt in ett larm, förmodligen för att locka polismannen i en fälla. Två utbrytargrupper ur det numera fredliga IRA – Real IRA respektive Continuity IRA – tog på sig ansvaret för de blodiga illdåden. Ett antal misstänkta personer i olika åldrar har gripits, misstänkta för dåden.

Irlands moderna och ofta blodiga historia började med Påskupproret 1916. Om man flanerar i centrala Dublin inser man hur levande denna historia ännu är. Den breda huvudgatan O´Connell Street, uppkallad efter den vältalige advokaten, politikern och självständighetskämpen Daniel O´Connell, är rik på minnesmärken över historiska gestalter såsom O´Connell själv, Stuart Parnell och Jim Larkin. Fram till 1966 fanns därtill en hög pelare, the Pillar, med en  staty av den brittiske sjöofficeren Horatio Nelson. Den sprängdes emellertid i bitar av en ännu oidentifierad medlem av en eller annan av IRAs talrika fraktioner.

Nelsonstatyn sörjs sannolikt av få irländare. Som det heter i en respektlös visa om sprängdådet: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there, but no-one tells the Irish what they view.”

 http://www.youtube.com/watch?v=_hc7xulkfB4

Den som besöker Dublin måste naturligtvis göra ett besök i det ännu fungerande General Post Office (GPO), scenen för ett av de mest dramatiska skeendena under Påskupproret då omkring 2000 patriotiska irländare ockuperade postkontoret och andra centrala byggnader i den irländska huvudstad som ännu var under brittisk överhöghet. GPOs kraftiga, räfflade kolonner och det utvärtes murverket bär alltjämt tydliga spår efter engelsmännens artilleribeskjutning mot upprorsmännens fäste, och i det inre av byggnaden finns en permanent utställning som i monumentalmålningar berättar historien kring de dramatiska händelserna 1916.

Upprorsmännen av 1916 hade egentligen aldrig någon realistisk möjlighet att på allvar rubba den engelska överhögheten över den irländska ”Smaragdön” och var säkerligen smärtsamt medvetna därom – de ville ändå slå ett slag mot England i en tid – det Första världskriget pågick som bäst – när detta var som svagast. Upproret slogs ned med brutal hand av det hatade John Bull (England), som lät arkebusera följande upprorsmän i det gamla poltiska fängelset Kilmainham Gaol: upprorsledaren Patrick Pearse, hans bror William Pearse, den republikanska regeringens president Thomas J. Clarke, Thomas McDonagh, Edward Daly, Michael O´Hanrahan, rebellregeringens utrikesminister Joseph Mary Plunkett, John McBride, Sean Heuston, Michael Mallin, Eamonn Ceannt, Con Colbert, Sean MacDiarmada och fackföreningsledaren James Connolly; den sistnämnde hämtades från ett sjukhus, där han vårdades för svåra skador efter striderna, och fördes på en bår till fängelset för att han skulle kunna avrättas – han fick bindas fast i en stol för att kunna skjutas…Thomas Kent greps och avrättades i Cork, medan den framträdande upprorsledaren Roger Casement ställdes inför rätta i London, där han småningom hängdes.

1916 års män var tämligen osannolika i sina roller som väpnade rebeller. De flesta kan beskrivas som romantiskt idealistiska, katolska gentlemän med förkärlek för att skriva fosterländsk lyrik. Patrick Pearse framhöll i ett anfall av galghumor att världen med honom bara förlorade en dålig poet. Pearse skaldade förvisso om Irlands frihetskamp, men det var framförallt den sedermera nobelpristagaren William Butler Yeats som odödliggjorde Påskupproret i sin berömda dikt ”Easter, 1916” med dess berömda ord: ”A terrible beauty is born” (det vill säga det självständiga Irland). Pearse liksom övriga rebeller blev heliga martyrer för Irlands sak och har fått låna sina namn till en stor mängd gator och platser i Dublin. Men det var först efter det närmast patetiskt misslyckade upproret som rebellerna fick denna status; medan de var i livet hade de inte mycket stöd av de vanliga irländarna/dublinborna. Det var helt enkelt engelsmännens våldsamma överreaktion, där man särskilt kommer att tänka på den groteska avrättningen av den döende Connolly i sin stol, som gav den irländska självständighetsrörelsen vind i seglen. ”The Patriot Game” hade tagit sin begynnelse.

http://www.youtube.com/watch?v=izrygGt-6ZE&feature=related

De flesta bedömare är överens om att Påskupproret innebar startskottet för Irish Republican Army (IRA). IRA uppstod rent konkret ur Irish Volunteers, en av flera paramilitära frivilligstyrkor som tog del i resningen i Dublin och på andra platser 1916. Den republikanska saken stärktes sedan den engelske premiärministern David Lloyd George 1917 infört värnplikt för irländare till den brittiska atmén under Första världskriget. IRAs ledare under denna första tid var den legendariske Michael Collins (kallad ”The big fellow”), som lade upp ritningarna för en fullständigt hänsynslös gerillastrategi omfattande bland annat politiska mord på brittiska ledargestalter och probrittiska samarbetsmän. Britterna svarade med samma mynt, men kunde i längden inte värja sig mot Collins strategi utan bjöd in de irländska självständighetsivrarna till fredssamtal på 10 Downing Street i London 1921.

Collins och hans delegation valde att gå britterna till mötes genom att låta sex grevskap (på iriska currahs) i provinsen Ulster på norra Irland, i enlighet med majoritetsbefolkningens vilja, tills vidare  få fortsätta tillhöra England, medan återstoden av ön – omfattande 26 grevskap – blev till en så kallad fristat med självstyre. Efter uppgörelsen utbröt inbördeskrig mellan de irländare som stödde avtalet med England och dem som ville fortsätta kämpa för att befria Ulster. Bland de senare intog Eamon De Valera, som senare skulle bli både premiärminister och president, en framträdande roll. De Valera satt inspärrad i Kilmainham Gaol efter Påskupproret men undgick avrättning på grund av sitt amerikanska medborgarskap. En del tror att det var han som beordrade mordet på Michael Collins under inbördeskriget.

Eamon De Valera (i mitten) träffar Ronald och Nancy Reagan då dessa, medan Reagan var guvernör i Kalifornien, besökte sina fäders gröna ö.

1949 utropade irländska statsmän efter sju sorger och åtta bedrövelser Republiken Irland, Eire, och uteslöts därmed ur brittiska samväldet. De som ville se en återförening med Nordirland hade dock inte givit upp hoppet, och i slutet av det revolutionära 1960-talet inleddes den epok – kallad ”The Troubles” – som skulle få en ända först med den nordirländska koalitionsregeringens bildande 2007. Då valde det forna så militanta IRA, som på sin tid inte tvekat att ta emot både sovjetiskt och libyskt vapenstöd i sin blodiga terrorkamp mot de hatade britterna, att slutgiltigt (?) lägga ner vapnen. IRA-bossen Gerry Adams och och hans militäre befälhavare Martin McGuiness anses numera vara fridsamma och respekterade politiker. De har också med emfas fördömt de inledningsvis berörda politiska morden, utförda av vilsekomna vildhjärnor utan något som helst politiskt eller annat omdöme.

Om inget alldeles oförutsett och dramatiskt inträffar ser det alltså ut som om de bestialiska morden i Antrim och utanför Belfast inte kommeratt rubba den bland befolkningen oerhört uppskattade nordirländska freden, som nog måste räknas som ett av den internationella konfliktpolitikens största mirakler i modern tid.