Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

 

.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

– Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka–

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Skandalen med mulla Krekar i Norge

I Norge finns en 53-årig irakisk man av kurdisk härkomst som kallas ”mulla Krekar”, egentligen Najmuddin Faraj Ahmad, som sedan den 8 december 2006 är uppförd på FNs lista över terrorister. Mulla Krekar bekänner sig till salafismen, en extrem variant av den våldsamma islamismen. Han är vidare sedan 2001 ledare för terroristorganisationen Ansar al-Islam. Trots att den norska regeringen i princip givit klartecken för att Krekar skall utvisas till Irak, har detta ännu icke skett. Orsak: Norge anser sig inte ha fått garantier för att Krekar inte kommer att bli avrättad eller torterad om han skickas tillbaka.

Fremskrittspartiets ordförande, Siv Jensen, är upprörd över hur fallet Krekar handlagts av den norska vänsterregeringen.

Den norska vänsterregeringens släpphänta attityd gentemot den ökände mulla Krekar är något som upprör det norska Fremskrittspartiet. Partiledare Siv Jensen menar så i en intervju i partiorganet Fremskritt (1 augusti 2009) att fallet Krekar har utvecklat sig till att bli en allvarlig skandal i Norge. Jensen citeras på följande sätt:

”Dagens regjering har gjennom mange år bevist at den er fullstendig handlingslammet i denne saken. Derfor har (norske utrikesministern) Jonas Gahr Störe ingen troverdighet når han nå sier regjeringen skal kaste ut Krekar.”

Bakgrunden till Siv Jensens skepsis är att Norges arbeids- og inkluderingsminister Bjarne Håkon Hanssen redan 2006 hävdade att hans förstaprioritering var att utvisa mulla Krekar ur landet. Terroristen skulle sättas på ett plan till Irak inom två månader, hette det då. Ingenting hände dock. Hanssen gjorde sedan 2007 gällande, att en utvisning av Krekar skulle innebära ett brott mot Europas människorättskonvention eftersom det inte gick att få någon irakisk garanti för Krekars säkerhet.

Hanne Sophie Greve, tidigare domare i den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg, ansåg emellertid att Norge mycket väl skulle kunna utvisa Krekar utan att bryta mot några konventioner. Hanssen vidhöll dock sin åsikt, och det tycktes omöjligt för Norge att utvisa Krekar. Nyligen har dock Hanssen ändrat sig och säger nu att Krekar kan utvisas, detta sedan en dokumentär producerad av det amerikanska TV-bolaget NBC om mulla Krekar och norska myndigheters sätt att handskas med honom har visats i norsk TV.

Siv Jensen är mycket kritisk till Bjarne Håkon Hanssens lappkast och säger till Fremskritt:

”Det er uholdbar at det må en utenlandsk TV-dokumentar til för Störe engasjerer seg i denne saken. Regjeringen har gjennom snart fire år hatt utallige sjanser til å gripe tak i den. Det kan virke som om Störe först tok kontakt med sin irakiske kollega i det öyeblikket den amerikanske TV-kanalen stilte ubehagelige spörsmål.”

Här en länk med information om Krekar och TV-dokumentären:

http://www.dagbladet.no/2009/07/13/kultur/nbc/mulla_krekar/tv_og_medier/7181895/

Enligt Siv Jensen har den norska regeringen hittills satt hänsynen till mulla Krekar framför Norges behov av säkerhet.

Efter att ha tittat på TV påstår nu norske utrikesministern Jonas Gahr Störe (t.v.) att han vill utvisa mulla Krekar. Vad Carl Bildt (t. h.) tycker i frågan är okänt.

Det är inte svårt att förstå Siv Jensens upprördhet när man tar del av mulla Krekars curriculum vitae. Född 1956 som irakisk kurd kom Najmuddin Faraj Ahmad till Norge som kvotflykting 1991. Han är gift och har fyra barn, och alla familjemdelmmar utom fadern är norska medborgare; Krekar själv har inte fått sin ansökan om medborgarskap godkänd. Krekar var i yngre år medlem i en marxistisk studentorganisation  men anslöt sig småningom till salafismen. 1991 flydde han från irakiska Kurdistan sedan Saddam Husseins trupper gått in och massakrerat delar av befolkningen.

Medan hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd i Norge fortsatte mulla Krekar att pendla mellan Norge och irakiska Kurdistan. Här deltog han i uppbyggnaden av extrema islamistgrupper vilka brutit sig ur Islamic Movement of Kurdistan (IMK). Härefter blev Krekar ledare för Ansar al-Islam, som ockuperade ett område mellan irakiska och iranska Kurdistan. Grupperingen genomförde, enligt Wikipedia, 2001-2003 ”en del massakrer och terrorhandlingar riktade mot de kurdiska självstyrande myndigheterna”, huvudsakligen mot partiet PUK.

De irakiska myndigheterna gav Krekar skulden för denna terrorverksamhet och krävde att han skulle utlämnas från Norge. I samband med den USA-ledda invasionen av Saddams Irak i mars 2003 erövrades Ansar al-Islams enklav av PUK-styrkor med amerikanskt flygstöd. Hämnd för detta utkrävdes i februari 2004, då självmordsbombare attackerade partierna PUK och KDP under id-festen i Arbil; 109 människor dog under det att drygt 200 lemlästades. Organisationen Ansar al-Sunnah tog på sig ansvaret för terrordådet som man förklarade hade utförts ”till stöd för våra bröder i Ansar al-Islam.”

Terroristledaren mulla Krekar tillsammans med sin advokat Brynjar Meling.

Mulla Krekar har ett flertal gånger gripits och förhörts av Politiets Sikkerhetstjeneste, som misstänkte att Krekar och Ansar al-Islam förberedde terroraktioner från norskt territorium. Utvisningsbeslut mot mulla Krekar har fastställts i samtliga norska rättsinstanser – i Oslo tingsrett, Borgarting lagmannsrett samt Höyesterett. Krekars advokat, Brynjar Meling, stämde å sin sida Fremskrittspartiets förre partiledare, Carl I. Hagen, för förtal emedan denne kallat Krekar ”terrorist.” Hagen vann dock i rätten. Det kan nämnas att irakiska kurder i Norge demonstrerade mot mulla Krekar utanför rättssalen.

Det väckte av naturliga skäl uppseende i Norge, då det blev känt att Krekar i ett inslag på den arabiska TV-kanalen al-Jazeera hotade med terrordåd i Norge om han skulle utvisas. Advokat Meling förklarade då att mullans yttrande tagits ur sitt sammanhang samt dessutom felöversatts i norska media. Krekar lät sig inte nedslås utan fortsatte med att i mars 2006 uttala sitt stöd för Usama bin Ladin.

I dag är mulla Krekar troligen Norges minst populära person, också bland landets irakiska kurder. Frågan är om den norska röd-gröna regeringsröran nu uppbådat tillräckligt med kurage för att våga utvisa Krekar till Irak. Eller om man, vilket Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen alltså tror, skall fortsätta fega ur och gömma sig bakom floskler om ”mänskliga rättigheter.”

En historisk vändpunkt i Iran?

Nej, det här iranska presidentvalet gick inte riktigt som den Högste ledaren ayatollah Ali Khamenei och  hans ämbetsbröder i Väktarrådet hade tänkt sig. För att vara riktigt säkra på att den reaktionäre presidenten Mahmoud Ahmadinejad skulle bli omvald bestämde man sig för att mixtra med med valresultatet. Exakt i vilken utsträckning är det ingen som vet, men att det förekom fusk kan vi, med den erfarenhet vi har av diktaturers praxis, utgå ifrån.

Alla iranier är inte så jättepositiva till Högste ledaren, Ali Khamenei.

Det är fullt möjligt att det var en överloppsgärning och att Ahmadinejad, som är omvittnat populär på landsbygden och bland fattiga iranier, skulle ha vunnit i vilket fall som helst. Det lilla osäkerhetsmoment beträffande Ahmadinejads valseger som trots allt fanns där var emellertid tillräckligt för att de styrande ayatollorna inte skulle våga riskera något. Därefter förklarades det självklart dagen efter valet för en dryg vecka sedan att den sittande presidenten hade vunnit stort och fått så mycket som 62 procent av rösterna. Det borde man inte ha gjort.

Följden blev, som vi alla kunnat bevittna på våra TV-skärmar, att regimkritiker och/eller anhängare till den främste oppositionskandidaten, förre premiärministern Mir Hossein Mousavi, gav sig ut på gatorna för att skrika och agera ut sin frustration mot den iranska diktaturen. Regimens media erkänner att människor dödats av utkommenderad polis, milis och militär, men exakt hur många som dött för mördarkulor i Teheran och på andra platser runt om i det stora landet med dess omkring 70 miljoner människor vet vi inte. Troligen rör det sig om flera tusen.

Jag vill inte slå mig för bröstet och säga ”Vad var det jag sa?” (en anledning till detta är att jag faktiskt inte sagt något i frågan). Men att den 30-åriga revolutionsregimen som tog över efter den störtade shah Reza Pahlavi kanske inte satt fullt så bergfast vid makten som många inbillat sig gavs en fingervisning om för någon månad sedan, då Ahmadinejad ”skoades” (det vill säga någon kastade en sko mot honom) på känt manér under valkampanjen.

Jag såg härom dagen en diskussion om läget i Iran  i SVTs morgonsoffa mellan Thomas Idergaard, Birger Schlaug och Johan Ehrenberg. Idergaard, den tidigare MUF-ordföranden som för övrigt har konverterat till katolicismen under våren, hävdade då att ”Iran är en av världens hårdaste diktaturer.” Ingen av medkommentatorerna protesterade, så vitt jag minns.  En starkt bidragande orsak till den öppna, och av allt att döma växande, kritiken mot den reaktionära mördarregimen i Teheran torde dock vara att Iran faktiskt inte är en så hård diktatur som det funnits anledning att tro.

Det är sant att oppositionella studenter och andra regimkritiker har gripits av den fruktade hemliga polisen och torterats, i några fall till och med mördats. Men det är också sant att ayatollornas hårda grepp över det iranska samhället inte varit värre än att det faktiskt funnits lufthål för oppositionella krafter. Detta har att göra med den fortgående förändring som sköljt över landet under senare år och att regimen inte helt och hållet förmått rå på den moderna teknik som de yngre generationerna, särskilt dem som bor i Teheran och andra större städer, vetat att använda sig av.

Om det iranska samhällets karaktär skrev den liberala amerikanska tidskriften Newsweeks medarbetare Fareed Zakaria i tidkriftens Iran-special den 1 juni 2009:

”Det är förvisso inte en demokrati. Regimen fängslar opponenter, stänger ner tidskrifter och tolerar få utmaningar mot sin auktoritet. Men den är inte heller en monolitisk diktatur. Den skulle bäst kunna beskrivas som en oligarki, med ansenlig debatt och meningsskiljaktigheter inom eliterna. Också den så kallade Högste ledaren har en valmanskår, Väktarrådet, som valde honom och som han måste hålla på gott humör. Ahmadinejad ses vanligen som ‘den galne mullan’ som styr landet, men han är inte den chefstjänsteman som aldrig ifrågasätts och är i själva verket ett horn i sidan på det prästerliga etablissemanget. Han är en lekman utan några familjeförbindelser till de högre ayatollorna – vilket gör honom till en sällsam figur i den härskande klassen. Han var inte initialt den Högste ledarens favoritkandidat i valet 2005. Till och med nu ogillar mullorna honom tydligt, och han i sin tur gör medvetet saker för att underminera deras auktoritet.”

Även om alltså ayatollah Khamenei och det övriga högre prästerskapet inte nödvändigtvis älskar den bisarre Ahmadinejad, gjorde den Högste ledaren nyligen ett medvetet vägval då han entydigt tog ställning för den sittande presidenten och hotade med blodbad på Teherans gator om de protesterande massorna inte rättade in sig i ledet. Khamenei och andra inflytelserika prelater ser uppenbarligen sina positioner – och tillgångar – hotade. De mäktiga ayatollorna må bära prästerliga helskägg och klä sig i vördnadsbjuande svarta klädnader, men några asketer är de inte – det är en illa dold hemlighet att de lever lyxliv och att de har stuckit undan högst betydande summor på bakkonton i Schweiz och annorstädes.

Hur var det någon sade: ”Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.”

Mir Hossein Mousavi med hustru under valkampanjen.

Den 68-årige Mir Hossein Mousavi är för övrigt en ganska osannolik utmanare till den högsta makten i Iran. Egentligen var det meningen att Ahmadinejads främste medtävlare om presidentmakten skulle bli den forne presidenten Mohammad Khatami, allmänt betraktad som reformsinnad, men denne valde att dra sig ur för att i stället ställa sig bakom Mousavis kandidatur. Många bedömare blev förvånade när Mousavi ställde upp i valet, eftersom han aldrig betraktats som någon nydanare.

Sedan ayatollah Ruhollah  Khomeini gripit makten i revolutionen mot shahen 1979 framstod Mousavi som en av de främsta revolutionsentusiasterna. Han tjänade som premiärminister (en post som numera är avskaffad) under större delen av 1980-talet och ansågs allmänt göra ett bra jobb med landets ekonomi trots det pågående kriget med Irak. Han lämnade politiken efter Khomeinis död 1989 för att ägna sig åt kulturlivet, som han har starka intressen i (han sägs vara särskilt road av abstrakt måleri).

Mir Hossein Mousavi må vidare vara politiskt något mer liberal än Ahmadinejad, men det är ett faktum att han ställer sig bakom det islamiska republikanska system som sedan 30 år styr Iran och är beredd att försvara detta system med alla tillgängliga medel. En gissning är att han är missnöjd med Ahmadinejads aggressiva utrikespolitik, som onekligen skadar Irans anseende i världen och gör att landet allmänt ses som en ”skurkstat” och då  inte bara  i Förenta staterna.

Endast Gud vet vad framtiden har i sitt sköte för Iran. Helt uppenbart är att tiden sprungit ifrån det regemente av reaktionära svartrockar som hållit landet i ett järngrepp under 30 års tid. Man skall i sammanhanget komma i håg att i runda slängar 75 procent av Irans befolkning består av människor som är under 30 år och alltså inte var födda när medeltidsgestalten Khomeini grep makten. Många av dessa unga människor är välutbildade, intelligenta och frihetstörstande.

En möjlighet är att den Högste ledaren Khamenei slutligen tvingas krypa till korset på något sätt, kanske genom att utse Mousavi till medlem av regeringen – kanske man rentav återinrättar premiärministerämbetet. En annan möjlighet, och den troligaste som det ser ut i skrivande stund, är att ledargarnityret gör som de kinesiska kommunistledarna gjorde för 20 år sedan och anställer en blodig massaker, något som givetvis skulle isolera regimen ännu mer än vad som nu är fallet.

En sista skrämmande möjlighet är att man försöker vända bort uppmärksamheten från de invärtes problemen genom att företa sig något spektakultärt utrikespolitiskt under förebärande att det är utländska krafter (läs: ”amerikanskt-brittiska-sionistiska” krafter) som ligger bakom de stormande protestaktionerna. Israel har all anledning att se om sitt hus.

Men kanske är det ännu inte läge att måla fan på väggen. Det som nu händer i Iran kan vara början på en ny, mer demokratisk era  i landet, en historisk vändpunkt som kan förändra situationen till det bättre i hela Mellanöstern.

Jag har slutligen roat mig med att ta reda på vad Mahmoud Ahmadinejads mest omskrivne svenske supporter skriver på sin blogg om de dramatiska skeendena i Iran. Jag talar naturligtvis om Mohamed Omar. Denne föredrar, klokt nog, att hålla tyst, kanske han väntar med sitt omdöme tills Khamenei och Ahmadinejad slagit ner upproret innan han tar bladet från munnen och anklagar Israel, USA och Storbritannien för att vara bovarna i dramat. Eller också söker han en utväg att lämna sin hastigt påkomna och mindre välbetänkta islamistiska övertygelse.

Omar skrev den 2o juni för övrigt om ayatollah Ruhollah Khomeinis poesi:

http://alazerius.wordpress.com/

Obama: Falsk profet eller Gud?

http://www.politico.com/news/stories/0609/23336.html

Den 4 juni höll USAs president Barack Obama ett tal vid det anrika Kairo-universitetet Al-Azhar som redan blivit en klassiker och som framkallat skiftande reaktioner. Videolänken ovan ger några av talets höjdpunkter.

Talets första del framhäver – föga överraskande med tanke på var talet hölls – islams företräden. Obama påpekar bland annat att algebra, magnetkompassen och andra navigeringsinstrument, insikter i läkekonst, arkitektur, poesi, musik, kalligrafi med mera kommer från den muslimska delen av världen. Presidenten framhåller även att det muslimska Marocko var det första landet att diplomatiskt erkänna Förenta staterna.

I dag finns det, underströk president Obama, omkring 1200 moskéer i USA: ”Islam is a part of America”, menade han.

Därefter kom han till de för arabvärlden måhända tuffare delarna av anförandet:

”We will, however, relentlessly confront violent extremists who pose a grave threat to our security because we reject the same thing that people of all faiths reject, the killing of innocent men, women, and children. And it is my first duty as president to protect the American people.”

Därpå förklarar Obama att USA med ”broad international support” angrep terrornätverket al-Qaida samt talibanernas Afghanistan. Han är något försiktigare när det gäller att försvara invasionen i Irak men tillstår dock, att det irakiska folket har det bättre nu än under diktatorn Saddam Hussein.

USAs president Barack Obama och Israels premiärminister Benyamin Netanyahu möttes i maj.

Så kommer president Obama in på det känsliga kapitlet Israel och Palestina:

”America´s strong bonds with Israel are well-known. This bond is unbreakable. It is based upon cultural and historical ties and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied.”

När Obama berör Förintelsen, och indirekt antisemitismen, väljer han följande ord:

”Six million Jews were killed, more than the entire Jewish population of Israel today. Denying that fact is baseless. It is ignorant, and it is hateful.”

Obama anser vidare att Iran, vars president Mahmoud Ahmadinejad upprepade gånger fastslagit att Israel borde utplånas från jordens yta, skall ha lika stor rätt till fredlig kärnkraft som andra länder ”if it complies with its responsibility under the Nuclear Non-Proliferation Treaty.”

USAs president fortsätter med att uttala sig för kvinnors rättigheter i den muslimska världen och mot religiös intolerans. Han framhåller även att vissa muslimer ”measure one´s own faith by the rejection of somebody else´s faith.” I sammanhanget uppmuntrar Obama en försoning mellan de båda muhammedanska inriktningarna sunni och shia samt säger sig vara för en ”interfaith dialogue”.

Slutligen framhäver Barack Obama likheterna mellan den judiska Torah, den kristna Bibeln och den muslimska Koranen.

Middle East Peace Initiative (MEPI), som organiseras av Universal Peace Federation (UPF), söker skapa försoning över de religiösa och etniska gränserna.

Min första reaktion på Obamas Kairo-tal var ungefär att ”jamen, det här var väl inte så illa”. Andra konservativa har inte varit lika positiva, särskilt inte i USA. Den mest uppmärksammade reaktionen på talet kommer från den amerikanske filmskådespelaren Jon Voight, som vid ett anförande på en välgörenhetsmiddag till förmån för de republikanska representationerna i Kongressens senat och representanthus den 8 juni bland annat liknade Obama vid den romerske diktatorn Julius Caesar och kallade hans (Obamas) politik för ”wildly radical.” Han uttryckte också stark oro för att Obamas Mellanöstern-politik kan komma att utgöra ett hot mot staten Israel, samt avslutade sitt anförande med att kalla Obama ”a false prophet” och prisa konservativa mediagestalter/politiker såsom Sean Hannity, Rush Limbaugh, Bill O´Reilly och Newt Gingrich. På videolänken nedan följer några avsnitt ur Voights inlägg:

http://www.youtube.com/watch?v=75SXUEULa1s&eurl=http%3A%2F%2Fhoriwood%2Ecom%

Jon Voight är väl numera mest känd som pappa till Hollywood-stjärnan Angelina Jolie och har tidigare medverkat i storfilmer såsom Midnight Cowboy och Deliverance (Den sista färden). En sak är klar, och det är att dottern och hennes likaledes vänsterinriktade partner Brad Pitt – båda stora Obama-fans – inte lär uppskatta Voights tal.

En annan kritisk röst tillhör Wesley Pruden, Editor Emeritus vid den konservativa dagstidningen The Washington Times:

”‘Israel’, he said, ‘must live up to its obligations’, but he had hardly a word of rebuke for the long record of broken Palestinian promises. It was a remarkable insult to an absent ally, delivered to the applause of Israel´s sworn enemies.”

En annan Obama-kritiker, Michael Goodwin, framhöll å sin sida:

”The outlines of an Obama Doctrine are taking place. Our President´s world view can be summarized as ‘Everybody is a little bit guilty, especially Israel.’ His demand in Cairo that Israel make major concessions before Palestinians recognize Israel´s right to exist was a pander of the rakest sort. What a difference a year and the audience makes.”

Goodwin syftar i den sista meningen på det faktum att Obama som presidentkandidat den 4 juni 2008 höll ett tal inför the America Israel Public Affairs Committee och då försäkrade, att han skulle ”never force Israel to the negotiating table” eller kräva att Israel gjorde ”concessions.” För ett år sedan inskärpte vidare Obama att Iran syftade till att utplåna Israel, nu valde han att framhäva Irans rätt till kärnkraft. Inte heller tog Obama i Kairo upp det faktum att det finns gott om suror i Koranen som har ett antisemitiskt innehåll, exempelvis 2:62-65, 5:59-60, 7:166 samt 9:30.

Wesley Pruden och Washington Times har haft en kritisk inställning till Obamas Kairo-tal.

President Barack Obamas uppmärksammade tal i Egyptens huvudstad mottogs vid tillfället med artiga applåder av auditoriet, men reaktionerna från såväl Israel som arabvärlden tycks ha varit överlag svala. Också den palestinska myndighetens ”president”, Abu Mazen, vägrade efter talet erkänna Israel som en judisk stat; Mazen anses ändå vara en ”liberal” jämfört med den oförsonliga inställning som präglar Hamas. I USA fanns det dock gott om positiva omdömen.

För det mest översvallande stod Evan Thomas, redaktör vid tidskriften Newsweek, som i en kommentar på MSNBCs program ”Hardball” bland annat sade: ”I mean in a way Obama´s standing above – above the world, he´s sort of God.” Obama=Gud! Se och hör själva:

http://www.youtube.com/watch?v=Zr4VZ8xCzOg

Andra menar däremot att det mera lutar åt att Obama är Anti-Krist:

http://www.youtube.com/watch?v=ZxfDEdG0qBs&NR=1

Alla överdrifter åsido kvarstår det faktum att Obama är en ideologiskt övertygad socialist, vilket i mina ögon är tillräcklig illa. Dessutom finns det enligt mitt sätt att se skäl att förmoda att Obama inte på djupet insett det hat som möter den judiska staten Israel från den militanta arabvärldens sida, vilket har att göra med såväl religiösa som etniskt/kulturella faktorer. Därför tror jag tyvärr inte den amerikanske presidentens lena röstläge i Kairo bidrar särskilt mycket till att dämpa hatet.

Slutligen kan jag inte låta bli att citera några rader från ett ”scoop” av Eli Kling vid Israel National News. Kling uppger, med glimten i ögat, att han efter Obamas tal i Kairo hittade några tillknycklade pappersark på podiet från vilket Obama hållit sitt tal. Detta talkoncept, här i svensk översättning, kom emellertid aldrig till användning:

”Varför inte lära av en av era grannar i Mellanöstern, ett litet land som tagit emot tiotusentals flyktingar, många av dem överlevande av folkmordets fasor i Andra världskriget. Dessa människor satt inte och klagade och tyckte synd om sig själva. Ta en titt och se vad några judiska flyktingar kunde åstadkomma under de senaste 60 åren, trots det faktum att de förföljts i nästan varje land där de bodde. de producerar mer idéer, uppfinningar och farmaceutiska genombrott än hela den muslimska världen tillsammans. De är en perfekt förebild för den muslimska världen.Istället använder ni dem för att världen skall ursäkta era misslyckanden.”