Archive for the ‘Iran’ category

Om att stödja Israel

3 juli, 2010

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

images

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

untitled

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

15 juni, 2010

 

Landsdagarna-25-27-november-2011-141r11.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

9 mars, 2010

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Islamismen i Aceh

22 februari, 2010

http://gatesofvienna.blogspot.com/2010/01/sharia-police-of-banda-aceh.html Den autonoma regionen Acehs flagga.

När frågan kommer upp huruvida islam kan kombineras med frihet och demokrati brukar exemplet Indonesien komma upp. Indonesien, som har världens största muslimska befolkning.

Här, menar de som anser att frågan kan besvaras jakande, tillämpas islam på ett mindre strikt och intolerant sätt än i länder såsom Iran och Saudiarabien. Det är alldeles riktigt att Indonesien utvecklats i demokratisk riktning sedan diktatorn Suhartos fall 1998 och att den form av islam som tillämpas i större delen av detta av öar bestående land – 17 508 närmare bestämt – inte tillhör den allra strängaste varianten. Av Republiken Indonesiens cirka 239 miljoner invånare är omkring 88 procent muslimer, de flesta av dem tillhörande sunnivarianten.

Den kristna minoriteten utgör 8 procent medan 2 procent är hinduer, vilka företrädesvis bor på ön Bali. Någon enstaka procent utgörs av buddhister. Återstoden bekänner sig till en eller annan traditionell inhemsk religion. Jag skulle mot denna bakgrund vilja påstå att, ja, islam går att kombinera med demokrati. När väl detta är sagt måste det tilläggas att Indonesien har stora problem med islamism och den terrorism som utgår från denna typ av extremism.

I början av 2000-talet skakades Indonesien av ett par spektakulära terrorattacker med al-Qaida-anknytning, varav den blodigaste ägde rum i turistparadiset Bali med dess hinduiska status. Dessutom skall det också sägas att den demokratiska utvecklingen inte varit problemfri – korruption, ofta med anknytning till Suhartos gamla styrande parti Golkar, är alltjämt ett betydande problem.

Piskning exekveras enligt sharialagen.

Den indonesiska centralregeringens största och mest växande bekymmer synes för till fället dock utgöras av den tilltagande islamiseringen i den autonoma regionen Aceh, belägen i Sumatras nordvästra hörn. Om detta handlar innehållet i länken högst upp i detta inlägg – den går till den utmärkta sajten Gates of Vienna, där man kan titta på en video med ett norskt TV-reportage som handlar om den i Aceh allestädes närvarande shariapolisen.

SVTs Agenda visade den 21/2 ett annat inslag i samma ämne, som dessutom visade hur en man och en kvinna som vänslats med varandra utan att vara gifta utsattes för bestraffning i form av piskning. Här får vi också bland annat se hur den till synes tämligen godmodiga shariapolisen ingriper mot en kvinnlig frisör som håller på att klippa en man samt ett ungt par där kontrahenterna sitter alltför nära varandra vid en havsstrand.

Aktuellts Agenda-program visas här (jag rekommenderar den intresserade att klicka sig fram till Aceh-inslaget): http://svtplay.se/t/103430/agenda Tack till Thomas K. som sände mig länken till Agenda! Aceh är en av två autonoma muslimska regioner i Republiken Indonesien. Den andra heter Yogyakarta och är belägen på centrala Java och räknas sedan 1700-talet som ett sultanat.

Yogyakarta har emellertid inte givit moderlandet tillnärmelsevis lika mycket problem som Aceh har. Islam har här funnits sedan 1200-talet, och under 1500- och 1600-talet härskade sultanen av Aceh över ett av de mäktigaste rikena i Sydostasien. Den nederländska kolonialmakten ansåg visserligen att det motstånd som förekommit i Aceh var nedkämpat 1904, men det fortsatte i lokala fickor för att åter blossa upp efter utropandet av Indonesiens självständighet efter krigsslutet 1945; Indonesien var under Andra världskriget ockuperat av Japan.

Aceh fick autom status 1959, men gerillagrupperingen Rörelsen för ett fritt Aceh (GAM) tog 1976 upp en väpnad kamp för självstyre oberoende av Indonesien. Den 26 december 2004 skakades Aceh av den jordbävning i Indiska oceanens havsbotten som gav upphov till tsunamikatastrofen, och det beräknas att i Aceh minst 230 000 människor dog och 400 000 blev hemlösa i en befolkning om drygt fyra miljoner. Utan tvivel bidrog katastrofen starkt till att ett kompromissbetonat fredsfördrag ingicks 2005. Tsunamins följdverkningar innebar dock inte på något sätt att GAM var villigt att göra avkall på sin islamism.

Sharialagar hade införts redan 2002, och deras efterlevnad övervakas av en särskild shariapolis med manliga och kvinnliga avdelningar. Sharialagarna, som har sitt ursprung i Koranen, är komplexa och kan inte rakt av avfärdas som extrema. De extrema delarna är emellertid desto mer avskyvärda: här stadgas egempelvis om stenande för äktenskapsbrott och stympande av händer och fötter för tjuvnad. Piskning kan utdömas för ett stort antal förseelser.

images

En 48-årig man som dömts för äktenskapsbrott har stenats till döds i Somalia.

Det uppseendeväckande med utvecklingen i Aceh är att det regionala parlamentet beslutat om att införa dödsstraff – det vill säga stenande – för äktenskapsbrott. För att detta groteska straff skall implementeras krävs dock guvernörens godkännande. De flesta bedömare tror inte att guvernören, som representerar den indonesiska centralregeringen, skall gå med på detta. Men vem vet vilka beslut en pressad makthavare i en ogästvänlig omgivning kan besluta om?

Slutligen måste tilläggas att shariapolisen i Aceh är involverad i en jätteskandal, då tre manliga poliser åtalats för gruppväldtäkt mot en ung kvinna som gripits för att ha haft en förbindelse med en man utanför äktenskapet.

En allians som hotar världen

20 september, 2009

Irans president Mahmout Ahmadinejad och Venezuelas starke man Hugo Chávez bekräftade vid den sistnämndes åttonde besök i Teheran nyligen att de båda länderna – vilka båda kallar sig ”revolutionära” – är fast beslutna att kämpa mot ”imperialismen.”

Ahmadinejad gjorde följande uttalande i begynnelsen av Chavéz två dagar långa statsbesök:

”Iran and Venezuela share the important mission of helping oppressed, revolutionary nations and of extending the anti-imperialist front across the planet. The time when arrogant powers could influence revolutionary nations is over.”

Chavéz å sin sida beskrev Iran som en strategisk allierad och försvarade dess rätt att utveckla ett ”fredligt kärnkraftsprogram”: ”There is no proof whatsoever that Iran is building a (nuclear) bomb. Soon they´ll accuse us of also building a bomb.”

Störda men sluga…

Under besöket skulle, enligt diplomatiska källor, de båda länderna implementera 200 samarbetsavtal inom sektorer såsom olja, bostadsbyggande, industri, hälsovård och teknologiöverföringar. Till exempel är det meningen att i Venezuela  skall uppföras iranska etanolfrabriker, bostadshus samt fordons- och traktorfabriker. Det planeras även gemensamma militära projekt samt samverkan på det medicinska området.

Därtill kommer att Ahmadinejad och Chávez enades om att utforska internationella frågor av typ USAs politik i Latinamerika och Mellanöstern. Chávez har skarpt kritiserat USAs inflytande i Latinamerika samt nagelfarit Israels behandling av palestinierna. Särskilt har Chávez brännmärkt USAs avtal med Colombia om att skaffa sig militärbaser i landet – det är ett ”hot mot regionen”, hävdar Chávez. Från colombianskt håll menar man dock att baserna är nödvändiga för att bekämpa droghandeln.

Det finns goda skäl för den civiliserade delen av världen att se med djup oro på alliansen mellan Iran och Venezuela, två internationella paria som slagit sina påsar ihop i syfte att nå gemensamma fördelar. När Ahmadinejad medelst uppenbart valfusk vann Irans presidentval i somras hävdade Chávez, på fullt allvar får man förmoda, att det var ”a win for all free nations.” Uttalandet gjordes samtidigt som hundratusentals iranier gav sig ut på gatorna i Teheran och andra städer och protesterade mot det riggade valet.

Robert Morgenthau gjorde  i en artikel i The Wall Street Journal den 8 september en inträngande analys av förhållandet mellan Iran och Venezuela, en allians som på goda grunder kan sägas hota världen. Morgenthau konstaterar att förhållandet mellan de båda länderna varit svalt ända tills Ahmadinejad blev president i Iran 2005. Chávez, som styrt Venezuela med auktoritära metoder sedan 1998, kom då till slutsatsen att ett nära förhållande till mullornas Iran i hög grad skulle gynna hans egen revolutionära sak.

I april 2008, konstaterar Morgenthau, enades de båda länderna om ett Memorandum of Understanding som drog upp riktlinjerna för fullt militärt samarbete. Nyhetsbyrån United Press International (UPI) rapporterade i augusti att iranska militära rådgivare arbetade intimt samman med venezuelanska trupper. Enligt en rapport från fredsorganisationen Carnegie Endowment for International Peace i december 2008 förfogar vidare Venezuela över cirka 50 000 ton obrutet uran; det påpekas i rapporten att Venezuela mycket väl skulle kunna bryta uran åt Iran.

Morgenthau redovisar i sin analys att en studie från U. S. Government Accountability Office (GAO) visade att det finns en hög nivå av korruption inom venezuelanska regeringsorgan. Militären har således genomdrivit en lag som tillåter Venezuela att upprätta en transportled för att föra kokain ut ur Colombia. En viktig länk i sammanhanget är anhängare av terroriströrelsen Hizbollah i Saudiarabien, som är djupt involverade i narkotikahandeln. Viktigt är också Venezuelas stöd till den vänsterextremistiska FARC-gerillan i Colombia, som finansierar sin verksamhet genom narkotikasmuggling.

Boforstillverkade Carl Gustaf.

Också Sverige är med på ett hörn i detta föga hedrande sammanhang. I en räd som colombiansk militär i juli genomförde mot ett FARC-näste beslagtogs svensktillverkade pansarbrytande granatgevär av märket Carl Gustaf. Granatgevären hade uppenbarligen sålts vidare av Venezuela till FARC utan Sveriges vetskap, ett brott mot det svensk-venezuelanska samarbetsavtalet från 1986.

När det gäller Iran så har landets radikala shiitregering, enligt Robert Morgenthau, kommit på ett effektivt system att med bedrägliga metoder flytta pengar över hela världen med minimal risk för upptäckt. Morgenthau skriver:

”The regime has done that, I believe, to pay for materials necessary to develop nuclear weapons, long-range missiles, and road-side bombs. Venezuela has an established financial system that Iran, with the help of Mr. Chavez´s government, can exploit to avoid sanctions.”

Morgenthaus skrämmande konklusion lyder:

”In fact, with the groundwork laid years ago, we are entering a period where the fruits of the Iran-Venezuela bond will begin to ripen. That means two of the world´s most dangerous regimes, the self-described ‘axis of unity’, will be acting together in our backyard on the development of  nuclear and missile technology. And it seems that the terrorist groups have found the perfect operating ground for training and planning, and financing their activities through narco-trafficking. The Iranian nuclear and long-range missile threats, and creeping Iranian influence in the Western Hemisphere, cannot be overlooked.”

Läs Morgenthaus hela artikel här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574400792835972018.html

Den skrämmande pakten Iran-Venezuela blir definitivt inte mindre skrämmande genom det faktum att det Putin-styrda Ryssland och det kommunistiska Kina har goda förbindelser med båda länder. Eller att såväl Chavéz som Ahmadinejad båda är klart störda och oansvariga individer, samtidigt som de bakom pajasliknande masker är djävulskt sluga och manipulerande. Ta Ahmadinejads förnekande av Förintelsen nyligen. Eftersom Förintelsen inte har ägt rum, hävdade Ahmadinejad, finns det heller ingen grund för att staten Israel skall få finnas.

Jag tror inte för ett ögonblick att Irans president är en fullt så stor idiot att han på allvar tror att Hitlers Tyskland inte utrotade omkring sex miljoner judar. Däremot kan ett sådant till synes sinnesrubbat uttalande, samtidigt som det förstärker Irans paria-status i Västvärlden, attrahera sympatier och bygga vänskapsbroar i en betydande del av den så kallade Tredje världen som likt Iran och Venezuela drömmer om att frigöra sig från den ”amerikanskt-sionistiska imperialismen.”

Vår värld tycks gå en oviss framtid till mötes. Tyvärr tror jag inte att den amerikanska Obama-administrationen eller den europeiska gemenskapen inser riktigt hur allvarligt läget är.

Nordkoreas propagandatriumf

7 augusti, 2009

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

untitled

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!

Behovet av konspirationer

16 juli, 2009

12421585_685796321456827_1942353111_n Kalle Strokirks syn på konspirationer…

I kölvattnet efter Michael Jacksons död har det börjat dyka upp vildvuxna teorier om att ”the king of pop” inte alls är död. I själva verket, hävdas det, fejkade Jackson sin egen död för att skapa publicitet inför sin planerade världsturné. En mängd spekulationer avsedda att stärka tesen om att Michael Jackson lever – precis som det fortfarande hävdas om Elvis Presley mer än 30 år efter dennes död – har formulerats på nätet. Se här ett exempel:

http://www.michaeljacksonhoaxdeath.com/

Ryktet om att Jackson lever är ytterligare en i raden av konspirationsteorier som en del av mänskligheten tydligen inte klarar av att leva utan. Det tycks finnas ett behov av att se dolska sammansvärjningar i de mest skilda sammanhang. Jag skall här försöka reda ut begreppen en smula och ge exempel på några av de populäraste konspirationsteorierna och varför de formulerats.

SVT visade 2002 en fejkdokumentär som drev med det här fenomenet. Filmen handlade om en grupp människor som under rubriceringen ”Konspiration 58” sades göra gällande att VM i fotboll i Sverige 1958 aldrig ägt rum utan i stället arrangerats i USA. Anledningen angavs vara att USAs underrättelsetjänster hade ett behov av att, under det Kalla krigets dagar, testa sin förmåga att med dåtidens mest sofistikerade metoder prångla ut trovärdig desinformation. Filmen var utomordentligt välgjord och innehöll ett antal intervjuer med gamla VM-hjältar, sportjournalister, tjänstemän med flera som kommenterade den konspirationstroende gruppen såväl som påståendet att VM 1958 inte hållits i Sverige.

 Lennart ”Nacka” Skoglund försöker ”snurra upp” en brasse under VM-finalen 1958.

Det hela föreföll mig faktiskt så trovärdigt att jag under ett par veckor efter filmens visande var övertygad om den här gruppens existens (att fotbolls-VM verkligen hållits i Sverige visste jag ju, eftersom en farbror till mig varit med som hejaklacksledare vid flera matcher). Se länken nedan till en sajt som fortsätter att upprätthålla fiktionen:

http://sanningenomvm58.blogspot.com/

Konspirationsgruppens frontfigur var Bror Jacques de Waern, en före detta vinnare i TVs frågesport Tiotusenkronorsfrågan och heraldikkonstnär vid Riksarkivet som påstods ha skrivit boken ”The Football Conspiracy – the Truth Behind  World Cup 1958”.

En tid efter det att filmen visats avslöjade SVT att det hela rört sig om en fejkdokumentär. Därefter dök sajten ”Konspiration 58” upp; personerna bakom denna hävdade att man var en utbrytargrupp ur den ursprungliga konspirationsgruppen och att filmen visst var äkta – SVT försökte bara dölja detta!

Det finns för övrigt en liknande film om folk som tror att den första amerikanska månlandningen 1969 inte ägde rum, utan att de sekvenser vi fått se i TV varit inspelade i en studio. Mer om detta här:

http://www.animanga.nu/comments.pl?cid=510397

Skillnaden mellan teorin om månlandningskonspirationen och den om VM-bluffen 1958 är att folk faktiskt fortfarande tror på den första, medan 58-konspirationens olika förgreningar är påhittade från början till slut (åtminstone antar jag att det är så).

Den mest omtalade, och tyvärr samtidigt den mest trodda, konspirationsteorin i modern tid är den om ”den judiska sammansvärjningen” med syftet att ta över världen. Den har sin grund i falsifikatet ”Sions vises protokoll”, som påstås vara ett ursprungligen hemligt protokoll från sionistkongressen i Basel 1897 som författats av den moderna sionismens grundare, den österrikiske journalisten Theodor Herzl. Enligt texten använder sig ”judarna” av grupper såsom frimurare, liberaler, kommunister och kapitalister för att ta över världen.

Seriösa forskare är överens om att ”Sions vises protokoll” härstammar från Tsarrysslands hemliga polis Ochrana. Enligt senare forskning är författaren Ochrana-agenten Matvei Golovinski, och syftet är att motivera den ryska tsarregimens pogrompolitik gentemot den judiska befolkningen vilken blev syndabockar för Tsarrysslands många fel och brister. Sannolikt är de falska protokollen en bearbetning i flera steg av en satirisk pamflett som 1864 publicerades av den franske skriftställaren Maurice Joly med syftet att angripa den franske kejsaren Napoleon III. Denna förlaga hade dock ingenting med judar och sionism att göra.

Teologie doktor Göran Larsson har i skriften ”Den största lögnen” (AMI Center Jerusalen 1995) gjort en värdefull genomlysning av sanningen bakom ”Sions vises protokoll”, där han bland annat tar upp antisemitismens kristna rötter.

 En arabisk upplaga av falsifikatet ”Sions vises protokoll”.

Redan 1919 föll ”Sions vises protokoll” i händerna på den nationalsocialistiske ideologen Alfred Rosenberg, en av de avrättade vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1946. De föregivna protokollen fick därmed en stor betydelse i den nazityska propagandan mot judarna. Men det vara inte bara i Hitlertyskland det hetsades mot judar. 1920 finansierade bilmagnaten Henry Ford en amerikansk upplaga på 500 000 exemplar. 1934 gavs falsifikatet ut i Sverige av de antisemitiska aktivisterna Elof Eriksson och Einar Åberg.

”Sions vises protokoll” utgör än i dag, i arabiska och muslimska händer, ett populärt propagandainstrument mot  judarna och staten Israel. Vid bokmässan i Frankfurt 2005 presenterade Iran en nytryckt utgåva på engelska. Den palestinska terrorrörelsen Hamas refererar vidare till protokollen i paragraf 32 i sin programförklaring. I Sverige har den troligen mest ökände av alla antisemiter, Radio Islams grundare Ahmed Rami, givetvis också hänvisat till skriften. Rami är i sammanhanget emellertid förhållandevis försiktig. Han skriver på sin hemsida:

”Alla ingredienser i Sions vises protokoll finns redan i de fem Moseböckerna. (…) Ett judiskt världsherradöme omtalas redan av den judiske profeten Jesaja 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet (Jes. 60:10-21). Därur kan vi dra slutsatsen att åtminstone Protokoll nummer ett i Sions vises protokoll är äkta judiskt.”

Till och med den marockanskfödde Rami, som brukar se judiska konspirationer i varje buske, tycks alltså lämna dörren öppen för att övriga delar av ”Sions vises protokoll” kan vara förfalskningar.

Det skall sägas att det förekom teorier om judiska sammansvärjningar långt före uppkomsten av ”Sions vises protokoll”. På 1300-talet anklagades exempelvis judar i Europa för att ha förgiftat brunnar och därmed givit upphov till ”digerdöden”, böldpesten som utplånade omkring en tredjedel av hela Europas befolkning. En annan i såväl kristna som muslimska sammanhang spridd skröna är att judar slaktade kristna spädbarn för att deras blod skulle kunna användas vid firandet den judiska påskhögtiden.

”Judehatets svarta bok” av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag 2008) kan rekommenderas som en veritabel guldgruva när det gäller att blottlägga judehatets historia.

Jag skulle vilja beteckna tron på judiska konspirationer som ett slags andlig cancer, som under vissa omständigheter kan angripa också till synes oförvitliga individer. Ett sådant exempel är den kristne förkunnaren pastor Kjell Sjöberg (1933-97), bror till den mer kände Stanley Sjöberg, som blev indoktrinerad av en pseudokristen, svenskättad charlatan bosatt i USA och därefter inte blev sig lik mer. Detsamma kan sägas om den liberale, antikommunistiske författaren Christopher Jolin (1926-99) – 1972 författare till bästsäljaren ”Vänstervridningen – hot mot demokratin i Sverige” (Bernces förlag) – som efter att ha umgåtts en tid i extremnationalistiska sammanhang blev övertygad om existensen av den judiska sammansvärjningen och Hitlers förträfflighet. Två tragiska exempel på denna andliga cancer.

En nutida konspirationsteoretiker av i princip samma slag är Jonas De Geer, som kring år 2000 tillsammans med ett par meningsfränder grundade den konservativa tidskriften Salt. Efter en lovande inledning med betydande uppbackning av en penningstinn sponsor urartade tidskriften alltmer. Sedan De Geer publicerat en intervju med den brittiske förintelseförnekaren David Irving kom Salt mer och mer att bli en extrem nationalistpublikation som icke minst ägnade sig åt att saluföra diverse konspirationsteorier. Sedan sponsorn klokt nog dragit sig ur var Salts saga all.

Jonas De Geer drogs härefter alltmer åt det obalanserade nationalistiska hållet och har bland annat varit aktiv i Nationaldemokraterna, talat vid den nazianstrukna Salem-manifestationen och varit inblandad i grundandet av den svenska sektionen av prästbrödraskapet SSPX. Numera lär han framleva sina dagar i en klosterbyggnad på en ö utanför Skottlands kust.

Plattjordstroende ser jorden som en skiva.

Teorin om att jorden i själva verket är platt, och att varje form av konstaterande om att den är rund är en vitt spridd konspiration, är naturligtvis inte lika ondskefull som teorin om den judiska världssammansvärjningen. Likväl finns det människor som tror på den. På The Flat Earth Societys hemsida fastslås, med mottot ”Deprogramming the masses since 1547”, att jorden  är och förblir platt:

”For decades a small band of self-proclaimed ‘enlightened’ individuals had been sporting their heretical nonsense that the Earth was in fact round.”

Se sällskapets hemsida:

http://www.alaska.net/~clund/e_djublonskopf/FlatHome.htm

Det moderna plattjordssällskapet grundades i USA 1956 av Samuel Shenton men övertogs sedermera av Charles K. Johnson. Man hävdar att jorden är en skiva om cirka 40 000 kilometer i diameter och med en omkrets på omkring 126 000 kilometer. Också solen – som förutsätts kretsa kring jorden och inte tvärtom – och månen anges vara skivor.

För att botanisera bland några av de övriga populära konspirationsteorier som florerar på nätet och i andra sammanhang kan nämnas teorin att industrimannen och storsvindlaren Ivar Krueger inte tog livet av sig utan mördades; att Estonia inte kapsejsade på grund av ett trasigt bogvisir utan sprängdes; att det i själva verket var den israeliska underrättelsetjänsten Mossad som låg bakom terrorangreppen mot USA den 11 september 2001; att Bank of England i förening med bland annat judar och frimurare ligger bakom det mesta av världens djävulskap; att den storinternationella Bilderberggruppen, möjligen i förening med the Commission on Globalization och FN, ligger bakom planerna på att upprätta en världsregering  (Sveriges utrikesminister Carl Bildt är medlem i båda); att jorden kommer att gå under 2012 enligt en profetia av 1500-talssiaren Nostradamus; att Olof Palme mördades som en följd av en eller annan sinister sammansvärjning; att John F. Kennedy föll offer för en konspiration med förankring inom CIA och det så kallade militärindustriella komplexet; att cirklar i engelska sädesfält har åstadkommits av utomjordingar; att det är utomjordingar som grundlagt den jordiska civilisationen.

Med mera, med mera.

Carl Bildt – bilderbergare och globaliseringsivrare.

Förutom ovan nämnda Rami och De Geer kan, bland mer beryktade och nutida konspirationsteoretiker på svensk grund, nämnas Jan Gillberg med tidskriften DSM (Krueger, Estonia, Palme), ufologen Jüri Lina (judar, frimurare, kommunister), islamisten och numera också nationalisten Mohamed Omar (judar, sionister, kristna).

Om ämnet konspirationer har Jonas De Geer skrivit följande på sin blogg ”Motpol”:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.nordisk.nu/nordisk_incl/nabbers/motstroms-518×150.jpg&imgrefurl=http://jonasdegeer.motpol.nu/%3Fp%3D56&usg=__d3hN719Xo33r7iZb-XRG2T2Z-UA=&h=150&w=518&sz=73&hl=sv&start=19&tbnid=4MPZ-uye1ykDjM:&tbnh=38&tbnw=131&prev=/images%3Fq%3DKonspirationsteorier%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

”Vad ‘konspirationer’ betyder är bara att människor med ett gemensamt intresse verkar för ett mål utan allmän insyn. Att ‘konspirationer’ inte förekommer i världspolitiken kan således bara dygdiga idioter/undersåtar gå på.”

Till en del kan jag hålla med De Geer om detta. Med denna definition kan det hävdas att det är en konspiration om några medlemmar i en frimärksklubb går samman för att avsätta den hittillsvarande styrelsen. Det är emellertid inte denna typ av en ganska rättfram och påtaglig konspiration, som kan påvisas utan större problem, jag talar om här. Jag syftar i det här inlägget i stället på de idéer om föregivna konspirationer och sammansvärjningar som inte kan bevisas i normal mening. Anhängarna kan visserligen rada upp en mängd punkter som i deras ögon otvetydigt  talar för deras teser, men det är aldrig fråga om några riktiga bevis utan mest ett luddigt sammelsurium utan substans.

Lockelsen med konspirationsteorier av det senare slaget är att de erbjuder en kittlande, snarast demonisk förklaring till ett visst skeende eller en viss företeelse som är av närmast metafysiskt slag. På så vis blir teorin/teorierna/idéerna i fråga – i realiteten ingenting annat än hjärnspöken – ett slags religionssurrogat som tilltalar ofta labila människors sinne för ett mystifikt ogripbart.

Jag vill dock avslutningsvis hävda att tillvaron är tillräckligt komplicerad och oöverblickbar utan att vi behöver tillgripa några tillkonstlade förklaringssätt. På så sätt har vi dessutom betydligt större möjligheter att bibehålla ett friskt psyke än eljest!