Irländska studenter demonstrerar till förmån för det så kallade Palestina.
Det är ingen hemlighet att Irland är ett av mina favoritländer. Det innebär inte att jag är helt okritisk gentemot alla irländska företeelser. Inget land är perfekt. Till de tristaste av dessa företeelser hör onekligen den till synes ingrodda antisemitismen.
Den undersökande journalisten David Collier har i en 200-sidig rapport analyserat hundratals inlägg på sociala medier från mer eller mindre bemärkta anti-israeliska aktivister på Irland: det är ett uppseendeväckande judehat som ådagalägges. Collier noterar att det finns en skillnad mellan antisemitismen på Irland och den som finns i USA och Storbritannien. Den består i att den irländska varianten styrs uppifrån och går neråt medan det är tvärtom i de båda andra länderna. https://www.jpost.com/diaspora/antisemitism/comprehensive-report-exposes-antisemitism-in-ireland-681431
Ett inlägg lyder: ”Stop calling yourself /Irish/ you subversive piece of ****. You´re a jew and everyone sees what you´re doing.” I ett annat exempel tas det antisemitiska falsifikatet Sions vises protokoll i försvar och påstås vara sant: ”No way is the protocols a hoax, sure all ya have to do is look at who supposedly ´debunked´ them…The Jewish-owned London Times…”
Bland inläggen märks också exempel på det ursprungligen kristna påståendet att judarna mördade Jesus. Det refereras så till att judarna friade rövaren Barabbas men lät Jesus Kristus korsfästas.
Ännu mer oroande än hatiska budskap på sociala medier är måhända att den jude- och Israel-fientliga inställningen återfinns i landets regering och parlament. Elva medlemmar från fyra partier krävde i en motion i maj i år att Israels ambassadör Ophir Kariv skulle kastas ut ur landet. Motivet för motionen var Israels påstådda terror mot Gaza.
Irländska politiker har motionerat om att utvisa Israels ambassadör Ophir Kariv.
”The Israeli ambassador´s presence in Ireland is untenable in these circumstances”, vidhöll motionärerna. Motionen fick stöd av bland annat det vänsterradikala partiet Sinn Féin. Den avvisades dock av det irländska parlamentet Dáil Éireann och medlemmar av den irländska regeringen, vilka bland annat påpekade att inte ett enda barn i Gaza skulle räddas genom att ambassadören på Irland utvisades.
Antisemitismen på Irland har en lång tradition som begynte långt innan staten Israel grundades. En av de mer namnkunniga exponenterna för detta synsätt var den framstående politikern Arthur Griffith (1871-1922), som bland annat gav sitt stöd till en bojkott av judiska företag i Limerick 1904.
Griffith grundade Sinn Féin och var medlem i den irländska delegation som i London den 6 december 1921 med Storbritanniens regering förhandlade fram det avtal som ledde till bildandet av Irländska fristaten. Avtalet kritiserades hårt av mer radikala krafter; följden blev ett inbördeskrig som startade 1922. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Griffith
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 flydde många framsynta judar landet och fann en tillflykt på olika håll i världen. Till Irland var de emellertid inte välkomna. Judarna utsattes för en rad absurda anklagelser, som att de var ute efter att stjäla land från irländska jordägare.
I april 1933 skrev Leo McCauley, chef för den irländska legationen i Berlin, ett brev till utrikesdepartementet i Dublin där han noterade förekomsten av judiska och polska flyktingar. ”As far as possible the legation has discouraged such persons from going to Ireland”, påpekade McCauley, ”as they are really only refugees, and it assumes that this line of action would be in accordance with the Department´s policy.”
Arthur Griffith grundade det irländska socialistpartiet Sinn Féin.
Den irländske legationschefen hade alldeles rätt i sin förmodan: judar var inte välkomna att ta sin tillflykt undan förföljelserna till den gröna ön. McCauley tillfogade att de judiska flyktingarna ”to some extent…brought the trouble /on/ themselves.” McCauley ekar därmed ett standardargument i den antisemitiska lögnpropagandan: att det är judarnas eget fel att de blir förföljda. Många år senare skulle denna typ av argument upprepas av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö, som menade att Malmös judar fick skylla sig själva att de angreps av araber eftersom de stödde Israel. https://www.irishtimes.com/culture/heritage/how-ireland-failed-refugees-from-nazi-germany-1.2961062
Den romersk-katolska kyrkan var en annan härd för judehat på Irland, och den katolska tidskriften The Irish Catholic framhöll bland annat: ”Hitler has many admirers among Irish Catholics.”
Man kan med all rätt fråga sig varför den funnits och fortfarande finns så mycket judehat på Irland. Jag misstänker att det kan ha att göra med att många irländare, vars land under långliga tider varit ockuperat och förtryckt av Storbritannien, identifierar sig med palestinaaraberna vilka de (ehuru felaktigt) upplever är utsatta för en liknande ockupation av Israel.
Republiken Irland är inte unikt på något sätt. I dessa yttersta av tider kan vi notera att antisemitismen tycks sprida sig med förfärande hastighet i demokratier som USA, Storbritannien, Australien, Tyskland, Frankrike, Norge och icke minst Sverige. I ett avseende har Sverige gått ett steg längre än Irland, då den nytillträdda rödgröna regeringen 2014 som 135e land erkände ”Palestina”, ett land utan säkra gränser som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning. https://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/
Fortet, som uppfördes på order av överste Arthur Hill, stod klart 1650 och utgjorde en försvarsanläggning för vägsträckan Dublin-Carrickfergus norr om Belfast. I anslutning till Hillsborough Fort finns en välskött skogspark samt en anlagd sjö med möjligheter till fiske och båtfärder. Varje år anordnas här en internationell ostronfestival med kringaktiviteter.
Några av änderna som hälsade mig välkommen. Foto: Tommy Hansson
Alldeles intill fortet finns den imposanta Saint Malachi-kyrkan, byggd 1750-74 i nygotisk arkitekturstil. Tanken var att den skulle bli stiftskyrka för grevskapet Down, men dessa förhoppningar kom på skam. Det hindrar inte att kyrkan har ett aktivt församlingsliv.
På orten finns även Hillsborough Castle, vilket trots namnet inte är ett regelrätt slott utan ett georgianskt country house. Det byggdes på 1700-talet för familjen Hill, efter vilken orten är uppkallad. Egendomen är officiellt residens för drottning Elizabeth II och den brittiska kungafamiljen när någon/några av dess medlemmar befinner sig i regionen.
Hillsborough Castle var 1921-73 residens för brittiske guvernören för Nordirland, en befattning som avskaffades sistnämnda år. Numera är byggnaden bostad för ministern för Nordirland. Här undertecknades vidare Anglo-Irish Agreement, en viktig milstolpe för den nordirländska freden, 1985. Tony Blair bodde ofta i ”slottet” under sin premiärministertid, och 2003 bodde USAs president George W. Bush här. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hillsborough_Castle
Hillsborough har cirka 3500 invånare. Foto: Tommy Hansson
President Bush den yngre är inte det ende amerikan av betydelse som bott på Hillsborough Castle. Benjamin Franklin (1706-90), en av de amerikanska så kallade grundlagsfäderna, vistades här som gäst till Wills Hill, earl av Hillsborough, under sin Englands-resa 1771. Enligt en uppfattning skar det sig ordentligt i umgänget mellan Franklin och Lord Hillsborough, som vid denna tid var ställföreträdande kolonialminister. Det sägs i sammanhanget att de hatade varandra från första ögonkastet.
Följden skulle ha blivit, att Franklin – som tidigare haft en relativt välvillig inställning till Storbritannien – vid hemkomsten gjorde sig till talesman för uppfattningen att en väpnad revolution var enda lösningen på de nordamerikanska koloniernas problem med den brittiska kronan. Därför har Hillsborough kallats ”Amerikas födelseplats”.
Saint Malachi blev aldrig stiftskyrka men är en aktiv församlingskyrka. Foto: Tommy Hansson
Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.
Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.
För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/
Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.
Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts
The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson
Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.
Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA
McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.
Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.
En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.
Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.
O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.
Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson
”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).
Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.
1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.
Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.
Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.
Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):
Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.
Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.
Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.
Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.
Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html
100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson
Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.
Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.
Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.
Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson
Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/
Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.
Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.
Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”
Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift
Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.
Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4
En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.
Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson
Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).
Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.
Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.
Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson
Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733
Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.
Irlandsfester kräva dessa drycker…Foto: Tommy Hansson
Några av er vet att jag varje vår brukar anordna en middag i Irlands tecken hemma hos mig. Så har varit fallet sedan 2008 med undantag för i fjol, då jag i stället bjöd in vänner och bekanta till en ”dissidentmiddag” med linsgryta och starka korvar på senhösten.
Jag tycker helt enkelt det är viktigt att vänner, bekanta och kontakter av skilda slag träffas under gemytliga former ibland. Och vem vet vilka sinistra planer som kan kokas ihop vid dylika tillfällen…
Skönsång på gång: värden vid bortre bordsändan sjunger ”The Foggy Dew” för middagssällskapet. Foto: Mikael Hagenbo
Jag har varit intresserad av Irland, och främst då den irländska folkmusiken, sedan jag skrev en gymnasieuppsats om Irlands historia 1969. Ännu har jag dock bara varit på ”Smaragdön” med dess påstådda 40 nyanser av grönt en enda gång, vilket var 2002. Ursprungligen var det tänkt att Irlands-partajet skulle avhållas i anslutning till St. Patrick´s Day, den irländska nationaldagen vilken infaller den 17 mars.
Eftersom jag inte är någon fundamentalist har jag ruckat litet på den principen, det är ju inte alldeles säkert att just den dagen/dagarna omkring den passar så bra.
På övre bilden kollar Eric Hallberg noga upp vad Rune Söderlund och Ingrid Hult har för sig. Därunder syns från vänster Helge Eyser, Jocke Hagström, Jan Sjunnesson och Mikael Hagenbo under intagande av välkomstdrink Foto: Tommy Hansson
Huvudsaken är det irländska temat, vilket garanteras av att jag alltid tillagar och bjuder på Irish stew samt irländskt öl (läs: Guinness och ibland även Kilkenny) och irländsk whiskey. Det är också fullt tillåtet för mina gäster att ta med egen dryck, både som present till värden och/eller för egen konsumtion.
Här ett enkelt och gott recept på Irish stew med nötkött:
Tommy Blomqvist och Jan Sjunnesson tycks ha funnit varandra. Till höger Axel W. Karlsson. Foto: Tommy Hansson
Min hustru Marika Bardel Hansson uppskattade dessa irländska bjudningar, varför mina arrangemang efter hennes bortgång 2010 också tjänar som ett sätt att hedra hennes minne. Mina barn Sebastian och Isabella Hansson brukar delta i mån av tid och lägenhet. Eftersom dottern för tillfället är baserad i Glasgow i Skottland var vägen dock litet lång för henne den här gången.
De här Irlands-middagarna har med tiden i viss mån fått karaktären av ”dissidentsammankomster” i form av deltagande av personer utanför det politiskt korrekta sammanhanget. SDare med Jimmie Åkesson i spetsen men också andra dissidenter har medverkat tidigare år. I år gladde jag mig åt att exempelvis Janne Sjunnesson, Mikael Hagenbo och Axel W. Karlsson tackat ja av de utsocknes, den senare inrest ända från Göteborg.
Tommy och Sebastian Hansson, den senare med irländska flaggan bakom sig. Foto: Bo Carlsund/Tommy Hansson
Axel berättade att han (av misstag, hävdar han själv) blivit fängslad i samband med studentupploppen i Paris 1968 – satt i diminutiv cell en natt tillsammans med ett stort antal andra gripna.
Jag har de senaste åren inlett sammankomsterna med att läsa sista versen ur W. B. Yeats poem ”Easter, 1916”, som handlar om Påskupproret aktuellt årtal (det är alltså dags för hundraårsjubileum nästa år!). Den här gången sjöng jag i stället fyra verser ur den kanske mest kända av sångerna från upproret, ”The Foggy Dew”, skriven av den katolske prästen fader O´Neill.
Mina goda vänner Heléne och Bo Carlsund, inresta från Lidingö. Foto: Tommy Hansson
Här en inspelning av sången med gruppen Wolfe Tones med samtida bilder från upproret:
Till sist måste jag erkänna att jag ibland svurit litet över den handfull inbjudna som föredragit att inte besvara inbjudan, trots att OSA-datum klart angivits. Ingen nämnd men heller ingen glömd. Hur svårt kan det vara? Eftersom jag känner mig på gott humör efter gårdagens lyckade sammankomst tänker jag dock inte bli elakare än så den här gången.
Tre män i rutigt: Tommy, Axel och Janne på min balkong. Foto: Mikael Hagenbo
De årliga Irlands-middagarna innebär slutligen också en välkommen möjlighet för mig, som inte direkt lider av städnarkomani, att röja upp och feja litet i lägenheten. Vilket ledde till att jag i förrgår hittade min lilla skära nallebjörn Teddy, som jag saknat länge men som hade hamnat under byrån i sovrummet och legat där kanske ett år.
Som en kär gammal vän som nu kommit till rätta. Litet dammig men vid god vigör!
Teddy och Helge. Foto: Tommy Hansson
Ja, kära läsare, ni får väl själva avgöra om jag börjat gå i barndom igen eller om jag kanske bara har barnasinnet kvar. Själv vill jag gärna tro på det sistnämnda!
Den 4 december 2009 avled på ett sjukhus i Cork, Irland, i en ålder av 74 år, en av den irländska musiktraditionens stora personligheter, Liam Clancy, i en lungsjukdom. Han efterlämnade hustru och fyra barn.
William ”Liam” Clancy (1935-2009) kan tillsammans med Luke Kelly och Ronnie Drew, de båda senare medlemmar i den ännu existerande gruppen The Dubliners, inrangeras bland Irlands allra främsta balladsångare genom åren. Vi måste nog också räkna Christy Moore och Finbar Furey till den exklusiva skaran. Clancy föddes som den yngste i en syskonskara om 11 i Carrick-on-Suir i curragh Tipperary den 2 september 1935. Liam och några av bröderna skulle ett par årtionden senare bilda den legendariska gruppen The Clancy Brothers, som kom att räknas som Irlands första ”popstjärnor.”
Här syns bröderna i sången ” Jug of Punch” under ett framträdande i Late Late Show i irländsk TV 1984, med Liam längst till vänster i sin karaktäristiska mössa:
The Clancy Brothers bildades 1955 och blev med tiden berömda på båda sidor om Atlanten med sin genuint kärnfulla irländska sång och musik. Man uppträdde inför fullsatta hus i sådana lokaliteter som Carnegie Hall i New York och Royal Albert Hall i London. The Dubliners, som bildades 1962, skulle senare göra Clancy-bröderna äran stridig som den irländska folkmusikens främsta ansikte utåt men slog av någon anledning aldrig igenom i USA som The Clancy Brothers gjorde.
Det blev minstingen Liam som blev brödernas mest berömda namn. Han intresserade sig i unga år främst för teater men kom alltmer att glida in på musikens och balladsångens område. När folkmusiken fick ett uppsving i början på 1960-talet var Liam Clancy ett av de främsta namnen, och hans näre vän Bob Dylan räknade honom som världens främste balladeer. Då hade han etablerat sig i Greenwich Village i New York efter att ha följt Diane Hamilton Guggenheim över Atlanten.
Genombrottet för The Clancy Brothers, som kompletterades med den förnämlige sångaren och banjoisten Tommy Makem, kom med albumet ”The Rising of the Moon” 1959, varpå följde en konsertturné till Boston, Chicago och New York.
Den kraftfulle sångaren Tommy Makem (1932-2007) syns och hörs här i den egenkomponerade ”Four Green Fields”:
Det riktigt stora genombrottet för The Clancy Brothers kom emellertid genom ett framträdande i Ed Sullivan Show i USA på St. Patrick´s Day (17 mars) 1961, då man mot alla regler tilläts framträda i hela 16 minuter i den tidens mest populära amerikanska pratshow. Därpå följde långa internationella turnéer. Utmärkande för den irländska gruppen blev de tjocka irländska tröjor som modern skickat sönerna för att de skulle klara det ogästvänliga klimatet i Amerika.
The Clancy Brothers spelade in sammanlagt 55 album, många av dem på det amerikanska grammofonbolaget Columbia Records, och sålde miljoner skivor genom åren. Märkligt nog blev de aldrig särskilt omtalade i Sverige, där The Dubliners och The Chieftains dominerat bland irländska folkmusikanter.
Liam, Paddy och Tom Clancy med Tommy Makem.
Efter The Clancy Brothers splittring fick Liam Clancy en framgångsrik solokarriär i främst Kanada och dessutom en egen TV-show. Han var så mycket mer än en sångare och gitarrist och kan på goda grunder, i kraft av sin personlighet, kallas för raconteur vilken med sin apparition skänkte en extra nyans till det sångliga framträdandet.
And you, to whom adversity has dealt its final blow/With smiling bastards lying to you everywhere you go/Turn to, and put out all your strength of arm and heart and brain/And like the Mary Ellen Carter rise again!
Ord som jag gärna gör till mitt livs motto.
Eller som här i ”Shoals of Herring” med bröderna Paddy och Tom samt Tommy Makem:
Med tiden blev Liam Clancy en levande legend. 2001 gav han ut sina memoarer The Mountain of the Woman och 2006 kom dokumentärfilmen ”The Legend of Liam Clancy”. Liam medverkade under senare år även i Martin Scorseses berömda film om Bob Dylan med titeln ” No Direction Home” 2004.
Ett av sina sista framträdanden gjorde Liam Clancy i New York i juni 2008 där han bland annat framförde ”The Broad Majestic Shannon”, skriven av ett annat av den irländska folkmusikens stora genier, Shane MacGowan:
Mina tidigare inlägg om konservatismen (”Därför är jag konservativ” I-IV), och om hur det kommer sig att just jag är konservativ, har haft en personlig prägel. Jag har sökt visa varför jag personligen kommit till ett konservativt politiskt synsätt och vilka några av mina förebilder har varit. I det här inlägget tänkte jag diskutera konservatismen utifrån ”konservatismens fader”, Edmund Burke.
Carl Johan Ljungberg skriver om Burke i inledningen till sin skrift ”Edmund Burke” (SNS förlag, Pocketbiblioteket, nr. 34, 2008) följande: ”För Burke uppstår all handling i spänningsfältet mellan vana och ännu oprövade möjligheter. Vid nyskapande politiska omvälvningar ser han tradition och historisk erfarenhet som ett stöd och en tillgång.” Det som gjorde Edmund Burke (1729-97) berömd var hans skrift ”Reflections on the Revolution in France”, som utkom 1790, det vill säga året efter revolutionen men innan skräckväldet satte in och det franska kungaparet mördades av revolutionspöbeln. Contra förlag har givit ut Burkes verk i svensk språkdräkt med titeln ”Reflektioner om franska revolutionen” (1982) med förord av professor Gunnar Heckscher.
Burke väljer att uttrycka sina tankar i form av ett brev till en vän i Frankrike. Han angriper den revolutionära omvälvningen och hävdar sina egna politiska principer – han tillhörde det liberala Whig-partiet i England – i förhållande till ett europeiskt synsätt avseende frihet och tradition. Det är en paradox att en liberal som Burke således givit upphov till den konservativa ideologin. När boken kom ut fick den en oerhörd genomslagskraft, och under första året efter dess utgivning publicerades elva upplagor.
Edmund Burke föddes i irländska Dublin 1729. Hans far var protestantisk advokat medan modern var katolik. Sonen Edmund antog faderns kristna synsätt och yrkesval i det han började studera juridik och praktisera som advokat. Snart övergick han dock huvudsakligen till politisk verksamhet och författarskap. Burkes första mer betydande verk var ”A Vindication of Natural Society” (1756), och 1761 blev han assistent åt ministern för irländska frågor; 1765 blev han sekreterare åt den brittiske premiärministern Lord Rockingham. 1766 blev Burke invald i parlamentet där han var ledamot till 1794.
Edmund Burke tillhörde alltså det liberala Whig-partiet och var partiets ledande talesman i konflikten med konung George III, som strävade efter att utöka kungens makt. Det föll sig därför naturligt för Burke att engagera sig till förmån för de amerikanska kolonisternas frihetssträvanden och mot den brittiska kronans övergrepp. På Burkes tid fanns i Nordamerika omkring två miljoner kolonister från England, Irland och Skottland. De hade utvandrat i tider av religiös förföljelse och ekonomisk knapphet och genom sin driftighet snabbt ernått ett betydande handelspolitiskt inflytande; samtidigt framstod den gamla merkantilismen som föråldrad.
1776 inträffade den amerikanska revolutionen, som till skillnad från den franska motsvarigheten 13 år senare inriktade sig på frihet och gudstro. 1789 bildades en förbundsstat med egen konstitution som fick namnet Amerikas förenta stater (USA). Frigörelseprocessen motarbetades av kung George IIIs brittiska regering vilket gav upphov till det Amerikanska frihetskriget 1775-83.
Ljungberg framhåller: ”I USA växte enligt Burkes åsikt ett modernt representativt styrelseskick fram, som vilade på klassisk och kristen människosyn. I denna ordning var individen och familjen utgångspunkten. Trots människans misstag och ondska fanns en tilltro till hennes förmåga att tygla sina impulser och uppfylla sina förpliktelser i ett öppet samhällsskick.” Burkes ryktbara tal för försoning med de nordamerikanska kolonierna återges i svensk översättning i boken ”Förnuft & inlevelse” under redaktion av Per Dahl och Carl Johan Ljungberg (Timbro 1990).
Edmund Burke avvisade det revolutionära våldet som lösning på samhällsproblemen.
I sitt berömda verk – som måste betecknas som en av tidernas mest inflytelsrika politiska traktat – vänder sig Burke mot revolutionen som medel att förändra det mänskliga samhället. Mot detta ställer Burke reformismens lugna besinning och eftertanke. Som Gunnar Heckscher skriver i förodet till ”Reflektioner om franska revolutionen”: ”Det är för Burke – och hans efterföljare under två århundraden – inte alls fråga om att motsätta sig utveckling och förändringar, ty de är ofrånkomliga. Men innan man förstör det som finns och byggts upp under lång tid skall man veta att något bättre kan sättas i dess ställe.”
Det är inte tillräckligt, menar Burke, att med Strindbergs ord riva ner ”för att få ljus och luft”. ”Mot detta ställer Burke kravet”, skriver Heckscher, ”på att samtidigt bevara och förbättra. Det må vara ett långsamt och mindre spännande tillvägagångssätt, men det är det enda riktiga. Därmed bevaras också jämvikten i samhällssystemet.”
Låt oss lyssna till Burkes egna ord om den franska omvälvningen: ”Jag känner mig ställd inför en omfattande kris, som inte bara rör Frankrikes angelägenheter, utan Europas, och kanske mer än Europas. Totalt sett är den franska revolutionen den mest uppseendeväckande händelse som hittills inträffat i världen. De bästa saker genomförs ofta med de mest absurda och underliga metoder; i de mest underliga sinnesstämningar; och, uppenbarligen, med de mest avskyvärda redskap. All naturlighet tycks satt ur spel i detta kaos av lättsinne och grymhet, och alla sorters brott blandas med alla sorters dårskap. När man betraktar denna avskyvärda tragikomiska scen så når med ett slags förutbestämdhet de mest motsatta lidelser framgång, och ibland blandas de med varandra i sinnet; omväxlande förakt och indignation; omväxlande skratt och tårar; omväxlande hån och skräck.”
Mot denna bakgrund kan man säga att konservatismen är en contrarevolutionär ideologi, men inte bara det. Ett politiskt-ideologiskt tänkesätt som skall ha förutsättningar att nå framgång måste också fyllas med ett positivt innehåll. Den positiva företeelse Edmund Burke i hela sin gärning hyllade var friheten. Utan frihet kan människan inte ge uttryck för sin skapande förmåga eller bygga ett samhälle med tolerans och medmänsklighet. Men det är inte en ovillkorlig frihet Burke förespråkar. Han inser att friheten måste tyglas om den inte skall urarta i kaos och anarki.
I ”Reflektioner…” framhåller Burke således: ”För vad är frihet utan vishet och dygd? Den är det största av alla tänkbara onda, för den är dårskap, lastbarhet, och galenskap; utan upplyst vägledning eller begränsning.” Av största betydelse för Burkes frihetssyn är tanken om naturrätten, som emanerade från Gud och som förband alla människor med varandra.
Carl Johan Ljungberg diskuterar Burkes syn på naturrätten på följande sätt: ”Naturrätten modifieras av Burke i liberal riktning. Burke ser friheten som ett ofrånkomligt villkor för att människor ska uppnå dygd (i klassisk mening). Samtidigt avvisar Burke antikens (Platons) misstänkliggörande av det individuella och personliga som något ofullkomligt. Burke ser individualitet som en tillgång. Detta är ett nytt sätt att tänka. En individ förverkligar, enligt Burke, något allmängiltigt, men individen gör så i personlig form. Man ser hos Burke här en syntes av antik och modern frihetslära.”
Sveriges konung Gustaf III beundrade Edmund Burke.
Det kan nämnas att Sveriges antirevolutionäre konung Gustaf III – som planerade en contrarevolution i Frankrike och med hjälp av Axel von Fersen gjorde ett aborterat försök att befria den franska kungafamiljen ur dess fångenskap – läste Burkes ”Reflektioner…” och beundrade författarens åskådning. Kungen beviljade enligt Ljungberg till och med Burke en mindre svensk statspension. Burkes idéer kom också att utöva ett visst inflytande över författarna av den nya svenska regeringsform som tillkom 1809.
Det är min uppfattning att Edmund Burkes avvisande syn på den revolutionära samhällsomvandlingen och hans balanserade syn på samhällsutvecklingen bör vara ett riktmärke för varje form av konservativ åskådning, i Sverige som annorstädes.
Nu lägger jag ifrån mig den politiska pennan ett ögonblick för att skriva om något helt annat, nämligen mina absoluta favoritartister: The Dubliners!
Den klassiska bemanningen från 1960-talet.
Det är i år jämnt 40 år sedan jag började lyssna på denna fantastiska grupp irländska musikanter och sångare. Den bestod då av den klassiska bemanningen omfattande Ronnie Drew, Luke Kelly, Ciaron Bourke, Barney McKenna och John Sheehan. Gruppen hade bildats redan 1962 på O´Donoghue´s pub på Merrion Row i centrala Dublin, dit jag gjorde en pilgrimsresa 2002. The Dubliners är nu inne på sitt femte årtionde och har genom åren haft följande medlemmar förutom de redan nämnda: Bob Lynch, Jim McCann, Sean Cannon, Eamonn Campbell, Paddy Reilly och Patsy Watchorn. Bob, Luke, Ciaron och Ronnie finns tyvärr inte längre bland oss (Ronnie avled 2008 i strupcancer vid 73 års ålder).
Litet politik blir det nog, trots allt. Ty på ”The Dubs” repertoar finns ett antal irländska rebellsånger, såsom ”The Rising of the Moon”, ”The Patriot Game”, ”Kelly, the Boy from Killane” (se länken ovan), ”The Foggy Dew”, ”Off to Dublin in the Green” med flera. En politisk sång med motiv från det kalla kriget är ”The Button Pusher” från LPn ”Revolution” (1971). Den bandmedlem man främst tänker på härvidlag är tveklöst Luke Kelly, han med det flammande röda hårburret och den unikt uttrycksfulla tenorrösten som gick bort 1984 vid 44 års ålder till följd av en hjärntumör. Luke kallade sig själv kommunist och hade ett djupt socialt engagemang vilket går igen i en rad sånger, exempelvis ”Scorn Not His Simplicity” som handlar om en liten pojke med Downs syndrom. Han var också en de känsliga kärleksballadernas oomtvistade mästare.
Lyssna gärna till den här, ”Bunclody” (som lär ha varit den sång Luke själv mest ville bli ihågkommen för):
Det vänsterpolitiska var mest framträdande hos The Dubliners i slutet av 1960- och början av 1970-talet, då vänstervridningen var som mest omfattande i det västerländska samhället. Det var under den här perioden som känslorna för IRA svallade som mest litet varstans, inte bara hos The Dubliners. Jag har alltid betraktat IRA som en terrororganisation, som i modern tid fått stöd av exempelvis Moammar Khadaffis Libyen och som ända fram till för några år sedan spred död och förintelse omkring sig. Dock menar jag att organisationen, som föddes med Påskupproret i Dublin 1916, hade ett visst fog för sig under den irländska frihetskampen fram till republiken Irlands officiella utropande 1949. Här ”Off to Dublin in the Green”:
Alltnog, Dubliners vurmande för IRA varade inte speciellt länge. Det är som Ronnie Drew uttrycker det i en textrad från låten ”The Mero” på LPn ”Together Again” från 1980-talets början: ”Now they´re all playing bang-bang, it´s going too bleeding far”. Numera är det alltså inte med politik man i första hand förknippar gruppen. Utan irländskt gemyt inkluderande en god portion pubromantik med whiskey och porter som bärande ingredienser. Alltså: ”All for Me Grog”!
Jag har sett denna mytomspunna och fantastiska grupp vid fyra tillfällen, samtliga i Stockholm: på Konserthuset 1973, Göta Lejon 1981, Draken 1985 och så i går på Cirkus. Den förstnämnda konserten var givetvis förstklassig, även om det hojtades en hel del om hur bra IRA var både bland publikum och från scenen (bland annat kommenterade Ronnie en fritagning av fängslade IRA-terrorister från ett fängelse medelst helikopter) vilket förstås gladde de talrika vänsterelementen i publiken. Jag led i tysthet men valde att främst se till det musikaliska.
Det var i samband med konserten på Göta Lejon 1981 som jag fick ett av samtliga bandmedlemmar signerat exemplar av vinylplattan ”Together Again”, och de som var tillsammans var Ronnie, Luke, Barney och John. Fodralet till den skivan hänger numera inom glas och ram hemma i lägenheten. 1985 var Luke borta ur bilden, men i stället fanns den skönsjungande Sean Cannon som varit bandmedlem sedan 1982. Vid konserten 1985 gjorde dessutom Ciaron Bourke, märkt av sviterna efter en massiv hjärnblödning redan 1974, ett bejublat inhopp. I den officiella historieskrivningen heter det att han aldrig mer framträdde på scenen efter hjärnblödningen, men det stämmer alltså inte. Särskilt minns jag hans uttrycksfulla munspelande.
2009 års upplaga. Barney och John (högst upp) var med även på 1960-talet.
Och så Cirkus den 27 april 2009. Biljetter till mig och min hustru hade jag köpt redan i oktober, varför platserna i mitten av parkettens fjärde rad var perfekta. Det finns bara ett ord som motsvarar den konserten: Lysande! Redan när bandmedlemmarna skymtade som skuggfigurer i kulisserna bröt jublet loss och steg till en orkan med den första fartfyllda instrumentallåten.
Jag måste erkänna att jag, som den ”mjukis” jag egentligen är, grät mig igenom första halvtimmen av konserten – blev helt överväldigad av känslor över att i verkligheten få se och höra den grupp vars musik jag avnjutit i 40 år. Har heller aldrig tagit så aktiv del i något musikevemang över huvud taget tidigare: det blev handklappning och sång konserten igenom för mig och de flesta av mina bänkgrannar!
Som ni förstår är det här ingen objektiv redogörelse för The Dubliners framträdande på Cirkus. Jag är dock övertygad om att även bedömare mer balanserade än jag fann framträdandet njutbart. Trots sina långt framskridna åldrar – medelåldern torde ligga någonstans mellan 65 och 70 – står det musikaliska kunnandet på topp. Här vill man särskilt nämna gamle banjovirtuosen Barney McKenna, vars fingrar tycks leka lika lätt och säkert över strängarna som förut trots fysisk skröplighet. Barney lockade dessutom fram stort jubel då han reste sig från sin stol längst till vänster på scenen och hest framförde ett par sånger på oefterhärmligt vis. Inte många ögon i auditoriet var torra när Barney sjöng ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Det var många där som älskade Barney i detta ögonblick! En kraftfull skål också för John Sheehan, som visade prov på sedvanlig ekvilibrism i sitt hanterande av såväl fiol som thin whistle.
Jag njöt även av Seans en smula gnälliga men underbart mjuka balladröst, Eamonns gitarrspel som har en viktig, stödjande funktion samt senaste medlemmen (2005) Patsy Watchorns uttrycksfulla sång och kompbanjo. Patsy är yngst i gruppen men inte till åren (han är född 1944 medan ”minstingen” Eamonn är född 1946) och kommer från gruppen The Dublin City Ramblers. Hans största hit med dem är sången om hur en färjkarl på en Liffey-färja blir arbetslös, ”The Ferryman”, som Patsy också framförde i går.
The Dubs gav allt på Cirkus i ett långt och minst sagt uppskattat framträdande. Jag och Marika gick hem en upplevelse rikare, jag som lycklig innehavare av en DVD, T-shirt samt keps med Dubliners-motiv. På YouTube finns ett par inspelningar av TV-programmet ”Fint som snus” som gjordes i samband med Sverige-besöket 1973, men för övrigt tycker jag det är litet märkligt att det inte finns större intresse på svensk television för The Dubliners, en helt unik grupp, där varje bandmedlem (levande som död) är en unik personlighet som det skulle kunna göras en hel serie program om.
Det har förresten irländsk TV gjort om Luke Kelly. Ett tecken på hur stor Luke anses vara är att det finns en staty av honom i centrala Dublin och att inte bara musikkolleger utan också framträdande politiker – såsom Sinn Fein-ledaren Gerry Adams – kommenterar hans livsverk. Gå in på YouTube och kolla själva!
Patsy försäkrade från scenen att The Dubliners kommer tillbaka till Sverige nästa år, något som alla fans givetvis ser fram emot. Förhoppningsvis med alla medlemmar kvar i livet.
De av mina läsare som bespetsat sig på ännu ett politiskt hårtslående inlägg kan sluta läsa redan här. Jag ämnar nämligen skriva om det irländska skyddshelgonet Saint Patrick. Det är ju St. Patrick´s Day i dag, för bövelen!
Först några ord om den traditionella irländska högtiden St. Patrick´s Day, som firas varje 17 mars sedan drygt 1000 år tillbaka, sannolikt till minne av helgonets dödsdag. Den riktigt traditionella St. Patrick´s Day-måltiden består av kål och bacon. Det var väl så långt man kunde sträcka sig i fråga om kulinariskt överdåd – högtidsdagen firas ju mitt i fastan. När vi idag tänker på St. Patrick´s Day går tankarna kanske till de storståtliga paraderna i New York, som brukar samla runt 150 000 människor i en orgie i grönt. För det var faktiskt i Amerika som de första St. Patrick´s Day-paraderna hölls. Den första lär dock ha inträffat i Boston 1737.
Premiären i New York hölls den 17 mars 1762, då irländska soldater tjänande i Englands armé slöt sig samman för att celebrera sina irländska rötter. De närmaste 35 åren såg en ökning av den irländska patriotismen i USA. Ett resultat av detta blev att ett antal ”Irish aid”-föreningar bildades, det vill säga sammanslutningar med uppgift att hjälpa irländska immigranter i USA. År 1848 samlade sig ett antal av dessa till en gemensam parad i New York City, och på den vägen är det, som det brukar heta.
Från och med 2005 (jag gick själv med då) existerar traditionen med parader för att högtidlighålla St. Patrick också i Stockholm. Marschdeltagarna, som inbjudits av Swedish-Irish Society, brukar starta vid fontänen på Karlaplan och går sedan Karlavägen fram, viker sedan in på Engelbrektsgatan och går därefter ner till Birger Jarlsgatan där de tågar till slutmålet Stureplan.
Nu till frågan om vem helgonet St. Patrick egentligen var. Hans färg skall för övrigt ursprungligen ha varit blå, det gröna kommer från Irland som ju kallas exempelvis Den gröna ön, Smaragdön, landet som har 40 nyanser av grönt etcetera. Den som vet något över huvud taget om St. Patrick känner tvivelsutan till att han skall ha utrotat ormarna, något som naturligtvis bär diktens insegel: ormar har aldrig funnits på Irland. Däremot vet vi en hel del annat om personen bakom helgonmasken, detta tack vare de två autentiska brev som Patrick lämnade efter sig.
Helgonets födelse- och dödsår är dock inte helt säkerställda, även om han vanligen brukar anses ha levt mellan 387 och 461. Han föddes som romersk-engelsk medborgare i Meawyn Succat (Magonus Succetus). Vid 16 års ålder bortfördes han av irländare på plundringståg som slav till Irland, där han arbetade som herde i sex år innan han lyckades rymma och återvända till sin familj i England. Enligt traditionen vallade han sina får i Slemish i grevskapet Antrim i norra Irland. Efter att ha anslutit sig till och utbildats i kyrkan återvände han till Irland, denna gång som kristen missionär. Han tog sig då det irländska namnet Patrick (iriska Párdraig) och höll mest till i norra och västra Irland.
Vid ungefär samma tid fanns även andra kristna missionärer, såsom Palladius, Auxilius och Secundinus, på den gröna ön. Det har stundom hävdats att helgonlegenderna om St. Patrick är en sammansmältning av flera av dessa helgons gärningar, inklusive de som utförts av Patrick själv, men det är naturligtvis svårt att efter 1500 år få någon rätsida på problemet. Klart är att det måste ha varit Patrick som gjorde störst intryck på öbefolkningen. Han skriver i ett av sina brev att han under sin missionärsgärning döpte tusentals hedningar till den kristna tron och även utnämnde präster. I sin undervisning om treenigheten anses han enligt traditionen ha använt den irländska nationalsymbolen treklövern (på engelska ”shamrock”) som åskådningsmaterial, något som förefaller inte helt osannolikt. Den irländska kyrkoorganisationen och klosterväsendet uppstod emellertid först efter Patricks död.
Det finns en uppgift om att St. Patrick vid sin död begravdes vid Down Cathedral i Downpatrick i county Down i norra Irland. Här skall också Irlands båda övriga skyddshelgon, St. Bridgid från Kildare och St. Columba, ha begravts.
När dagens irländare och irlandsvänner som jag firar St. Patrick´s Day är det i sanningens namn kanske inte så mycket helgonet som irländskhet och irländsk tradition i allmänhet vi markerar. Själv kommer jag att ta det lugnt i kväll för att i stället ladda upp inför den St. Patrick´s Day-middag vi kommer att ha här hemma på lördag omfattande traditionell irländsk mat, dryck och musik i glada vänners lag.
Sláinte!
Njut slutligen gärna av följande irländska truddilutter med i tur och ordning Clancy Brothers med Tommy Makem, The Dubliners samt The Pogues:
Den klassiska bemanningen från 1960-talet.
Tommy Hanssons Blogg 