Islamiseringen har nått Uddevalla

Fredagsbön på Kungstorget i Uddevalla – med ändalykten i vädret för Allah.

Jalla jalla, moské för alla!

Så skanderades det vid den muslimska fredagsbön som Islamiska centret i den goda staden Uddevalla behagat förlägga till Kungstorget i nämnda stad. https://samnytt.se/fredagsbon-och-jalla-jalla-moske-for-alla-annorlunda-julstamning-pa-torget-i-uddevalla/

Vill man vara välvillig kan man kanske se bönemanifestationen, då ett större antal manliga (vad annars?) muslimer med ändalykterna i vädret tillbad Allah och samtidigt slog ett slag för en skattefinansierad moské i västkustmetropolen, som en demonstration för religionsfrihet.

Så enkelt är det dock inte. Offentliga manifestationer av det här slaget är muslimernas sätt att markera sin närvaro och makt i västerlandet och samtidigt visa sitt förakt för en kristen civilisation som förlorat sin färdriktning och i stället hänger sig åt jolmigt värdegrundstänkande och politiskt korrekta floskler.

Så ser det ut över hela Europa inklusive Moskva, Paris, London, Rom med flera världsmetropoler. Och nu också i lilla Uddevalla. Mycket tyder på att detta bara är en föraning om vad som i värsta fall komma skall. Det ansedda amerikanska forskningsinstitutet Pew Research Center förutspår exempelvis att i Sverige år 2050 omkring 30 procent av befolkningen kan komma att utgöras av muslimska trosbekännare. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/11/snart-tredjedel-muslimer-i-sverige.html

Muslimsk manifestation i Moskva.

Denna demografiska ”utveckling”, det vill säga islamisering, kan bli verklighet dels genom släpphänta immigrationslagar, dels en mycket hög muslimsk nativitet. I London föder så muslimska kvinnor tio gånger fler barn än etniskt brittiska mödrar. Redan i dag är de brittiskfödda en minoritet i London.

Den bisarre libyske diktatorn Muammar Khadaffi (1942-2011) förutspådde i ett tal något år före sitt frånfälle att muslimerna – givetvis i överensstämmelse med Allahs vilja – skulle ta över Europa:

Dessbättre förökar sig muslimerna, och deras antal växer många gånger snabbare än dem som tillhör andra religioner. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/16/lyssna-pa-khadaffi/

Det fullt tänkbart att Khadaffi gav uttryck för en glädjeprognos, men å andra sidan finns det inte mycket som motsäger hans förväntningar. Vill man vara pessimistisk kan man mycket väl tänka att dystopin Eurabia närmar sig: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/05/inte-bara-i-europa/

Underkastelse under Allah utanför Colosseum i Rom.

De bedjande muslimerna i Uddevalla som demonstrerar sin underkastelse under Allah – islam betyder just ”underkastelse” – kräver nu att kommunen för skattebetalarnas pengar bygger en nys moské. Kommunalrådet Ingemar Samuelsson ställer sig dock tills vidare kallsinnig: ”Vi bygger inga enskilda samlingslokaler till föreningar. De får hyra in sig på likvärdiga villkor.”

Moské eller inte moské. En ökad muslimsk närvaro i Uddevalla, Sverige, Europa och USA medför oundvikligen också ökad risk för terrordåd, antisemitism, hedersvåld, kvinnoförtryck och shariatänkande. Inte precis några roliga framtidsutsikter.

 

Mona Walter hos SD i Stockholm: ”Islam strider mot allt jag tror på”

Mona Walter berättade i ord och bild om islam. Foto: Tommy Hansson

När Sverigedemokraterna i Stockholms stad skulle bjuda in såväl muslimska imamer som kristna präster till en diskussion om islam med Mona Walter blev det kalla handen. Ingen var intresserad av att samtala med henne. Därför ändrades programmet till att bli en föreläsning med Walter, därtill en mycket givande och välbesökt sådan.

Ta gärna del av föreläsningen via denna länk:https://www.youtube.com/watch?v=iO19M-1RqJ4&feature=youtu.be

Det hade dock varit intressant att höra vad imamer och präster hade haft att anföra i anledning av den svidande islamkritik som Mona Walter, vilken konverterat från islam till kristendomen, levererade. Mona föddes i Mogadishu i den dåvarande socialistiska staten Somalia 1973 och flydde till Sverige 1994. Några år in i sin svenska exil omvände hon sig till kristendomen då hon tröttnat på islams totalitarism.

Enligt islam kan en sådan omvändelse föranleda dödsstraff, så att säga att Mona Walter är en kontroversiell figur i muslimska sammanhang är en skrattretande underdrift. Kristenheten i Sverige har, med få undantag, inte gjort särskilt mycket för att stötta henne.

För den som vill ta del av hennes islamkritik direkt från källan, det vill säga Mona Walter själv, finns det möjlighet att göra detta via denna länk till hennes blogg: http://monawalter.com/

Sveriges mest hatade kvinna? Foto: Tommy Hansson

Mona Walter inledde sin föreläsning genom att beskriva sig själv som ”Sveriges kanske mest hatade kvinna” på grund av sin kristna omvändelse och aktiva informationskampanj om islam. Och hon har förvisso blivit förtalad, bespottad och även fysiskt angripen; när hon hösten 2015 promenerade genom Rinkeby med ett team från SVT blev hon attackerad av muslimska ungdomar och kallad ”hora”.

Walter fortsatte sitt framträdande i en föreläsningssal på ett av de bättre hotellen på Södermalm i Stockholm med en nostalgisk återblick i ord och bild på Somalia innan landet islamiserades och upphörde att fungera som statsbildning. Det säger ganska mycket om den katastrofala utvecklingen, att den dåvarande socialistiska/marxistiska diktaturen Somalia kan framstå i ett förklarat skimmer där en kristen kyrka och en muslimsk moské kunde stå bredvid varandra i huvudstaden Mogadishu.

Somalia blev självständigt 1960 och var formellt demokratiskt, tills den demokratiskt valde ledaren Abdirashid Sharmarke mördades dagen före sin 50-årsdag i en statskupp den 15 oktober 1969 ledd av den övertygade marxistiske militären Mohammed Siad Barre (1919-95). Barre lät upplösa nationalförsamlingen, förbjöd alla politiska partier utom sitt eget kommunistiska och satte ett revolutionsråd med sig själv i spetsen att styra landet. Nära förbindelser upprättades med Sovjetunionen, som emellertid lämnade regimen åt sitt öde i slutet av 1970-talet.

Sedan han störtats från makten 1991 gick Barre i landsflykt i Nigeria, i vars huvudstad Lagos han avled fyra år senare. Somalia har sedan dess varit en så kallad failed state (misslyckad stat) där regionala krigsherrar och islamistiska extremister gjort tillvaron outhärdlig för befolkningen, varav de som har råd och lägenhet flyr landet – icke minst till Sverige.

Mohammed Siad Barre, Somalias kommunistiske diktator 1969.91.

– Jag upptäckte allt när jag kom till Göteborg, där jag träffade islamistiska somalier som krävde att alla kvinnor skulle bära heltäckande klädsel, berättade Mona Walter. Jag försökte anpassa mig men fick problem. I islam betraktas muslimer som herrefolket, överlägsna de så kallade månggudadyrkarna, judarna och de kristna. Kristna anklagas för att dyrka tre gudar på grund av treenighetsdogmen.

Nu görs, fortsatte Walter, försök inom islam att framställa religionen som tolerant och fredlig varför man samlat alla ”snälla” citat ur Koranen och haditherna i en volym. I slutändan går det dock inte att förneka att muslimerna ser på sig själva som överlägsna judar och kristna, som i ett muslimskt styrt samhälle har tre val – att omvända sig till islam, att betala skatt till de styrande muslimerna eller att bli dödade. Ateister har bara två möjligheter: omvändelse eller döden.

Mona Walter sammanfattade profeten Mohammeds (570-632) livsgärning på följande sätt:

År 622 flyttade Muhammed till Medina med sin svåger Abu Bakr al-Siddiq sedan motståndet mot honom blivit för stort i Mekka. Medina kallades då Yathrib, som senare döptes om till Medina (”Staden”). Mohammed blev efter hand alltmer hatisk och våldsbenägen gentemot judar och kristna som förkastade honom och blev en mäktig krigsherre. Han gifte sig med en nioåring men kom med tiden att tillämpa månggifte. Under den här tiden formulerades Koranens (sura 9:5) budskap om att ”Döda mushrikeen /de orena/ var helst ni finner dem”. Icke-muslimerna fick fyra månader på sig att omvända sig till islam, annars skulle de dödas. Vid ett tillfälle lät Muhammed halshugga upp till 1000 judar. Profeten gjorde vad som helst för att hans anhängare skulle hata alla andra. Att ifrågasätta Muhammed eller islam medförde dödsstraff

Efter Muhammeds död 632 tog Abu Bakr över hans roll som krigsherre i grandios skala. Islam skulle nu spridas genom tvångsislamisering med svärdets hjälp, först i närområdet och sedan i allt vidare cirklar för att slutligen omfatta hela världen. På Petterssons Blogg finns följande detaljerade historik över de muhammedanska erövringstågen efter Muhammeds död: https://petterssonsblogg.se/2014/09/08/islam-nagra-av-de-fredligas-krig-sedan-muhammeds-dagar

Islams inställning till den individuella friheten som Mona Walter ser det.

– Jag kunde inte vara muslim eftersom islam strider mot allt vad jag tror på, förklarade Mona Walter. Det funkade inte. 1994 kom en lag i Sverige där det står att tvång inte kan accepteras. Islam bryter mot denna lag, eftersom det är dödsstraff på att lämna islam. Någon jämlikhet mellan könen finns inte, då männen bestämmer över kvinnorna enligt texten i sura 4:34: ”Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna.”

Enligt Mona Walter har muslimer inte de rättigheter som alla andra har. En muslim har vidare enligt islam rätt att ljuga om det gagnar saken, därför bör media enligt henne aldrig lita på vad en imam säger.

När man talar om islam i dag går det knappast att undvika ämnet terrorism. ”Terrorismen har ingenting med islam att göra”, har blivit ett lika tröttsamt som felaktigt mantra för muslimska apologeter såväl som för naiva västerlänningar som ju så gärna vill tro de invandrande muslimerna och deras troskoncept om gott.

Bevis för att islam har väl så mycket med terror och terrorism att göra finns i Koranens sura 9:111: ”Allah har köpt de troendes liv och tillgångar i utbyte mot paradiset. De dödar och blir dödade för Allah.” I sura 8:12 heter det: ”Jag kommer att sätta skräck i hjärtat på de icke troende. Ni får slå dem ovanför halsarna, ni får till och med slå vartenda finger.”

Hela sura (kapitel) 8 i Koranen, konstaterade Mona Walter, handlar om krigsbyte, där exempelvis företeelser som sexslavar och våldtäkter avhandlas. Islam blev efter Muhammeds överflyttning till Medina en krigs- och erövringsreligion med tvångsislamisering som främsta syssla. Därför handlar så mycket i islam om våld, dödande och terror.

Mona Walter vid bokbordet med islamlitteratur. Foto: Tommy Hansson

Det är ingen överdrift att säga att islam hyllar döden. I islam betyder ett människoliv ingenting och döden ses för den troende som ett sätt att komma till det hägrande paradiset. För Muhammed var det en naturlig sak att låta mörda såväl individer som grupper som han upplevde stod i vägen för spridandet av islam.

Sålunda mördades omkring år 624 i Medina den 100-årige judiske poeten Abu Afak, som inte tvekade att offentliggöra sin kritik av kameldrivaren och den numera till profet upphöjde Muhammed. Abu Afak blev skoningslöst mördad i sömnen, liksom poetissan Asma bint Marwan. Flera exempel på sådana religiöst-politiska mord finns.

Via denna länk en detaljerad analys av Muhammeds inställning till våldet: http://www.katoliknu.se/html/rel_islam_krig.htm

– Islam bygger på tvång och är en människofientlig ideologi, fastslog Mona Walter. Kristna vill följa Jesus, muslimer vill följa Muhammed. Det sistnämnda alternativet leder till katastrof. Visst är det möjligt för en muslim att inte lyda allt som står i Koranen, precis som sekulariserade kristna inte lyder Bibelns alla bud. Men det finns vissa speciella människor som är onda i hjärtat, det är de som blir självmordsbombare.

Sverigedemokraterna i Stockholms stad skall ha all heder av arrangemanget med Mona Walter. Att både imamer och präster tackade nej till att diskutera islam med henne visar om något att de är paniskt förskräckta för att ta del av något som strider mot de trosföreställningar de själva invaggat sig i. Egentligen skulle hela svenska folket behöva ta del av Mona Walters budskap, som har en särskild tyngd genom hennes egna smärtsamma erfarenheter av krigets och intoleransens ideologi: islam.

Med tanke på den muslimska massinvandringen till Sverige och Europa finns det de som räknat fram att kontinenten ungefär i höjd med 2050 rent demografiskt sett kommer att ha muslimsk översikt. Vi kommer enligt denna tes då att leva i en region som kan kallas Eurabia.

-Vi måste förhålla oss till ett framtida muslimskt folkflertal, menade SDs Mikael Strandman. Foto: Tommy Hansson

– Oavsett om man tycker detta är bra eller dåligt är detta en verklighet vi måste förhålla oss till, menade Mikael Strandman, en av SDs riksombudsmän som arbetat aktivt med förberedelserna till mötet med Mona Walter.

 

 

Lyssna på Khadaffi!

Khadaffi pinar FNs generalförsamling med ett av sina maratontal härförleden.

I ett tal i början av juni manade Libyens diktator, Muammar al-Gaddafi (hädanefter stavat Khadaffi), muslimerna i Europa att lägga denna kontinent under sig.

Uppmaningen skedde när Khadaffi talade inför delegater från the Islamic People´s Leadership på Balkan, Muammar Friendship and Intercommunication Forum samt the Gaddafi Youth Association of Bosnia and Herzegovina. Den libyske diktatorn talade även om Turkiet som en framtida ”trojansk häst” för islam i den Europeiska Unionen (EU). Bland åhörarna fanns exempelvis akademiker, sheiker, ungdomsaktivister samt förkämpar för kvinnors rättigheter.

Muammar Khadaffi inledde med att beskriva den västliga ”imperialismens” inklusive Israels härjningar i den muslimska världen sedan Korstågens tid och hävdade att målet för samma imperialism är att ”utplåna islam.” Dock, menade Khadaffi, finns hopp: dels i form av Turkiet, dels genom de europeiska muslimernas förmåga att föröka sig. Diktatorn citerades bland annat på följande sätt i ett referat av talet offentliggjort av MEMRI (the Middle East Media Research Institute):

”Turkiets anslutning till den Europeiska Unionen…innebär att den europeiska kontinenten inte längre kommer att vara en korstågs- eller kristen kontinent. Islam kommer att bli en kraftfull partner på den europeiska kontinenten avseende territorium, folk och händelser. Vi inväntar den dag Turkiet kommer att gå med i EU, så att det kommer att gå till historien som en trojansk häst.”

Khadaffi, som närmar sig 70-årsåldern – han var bara 27 år då han som ung officer tog makten från kung Idris I i en militärkupp 1969 – anmanade härefter de närvarande trosfränderna att agera:

”Ni måste handla för att förena muslimerna i Europa…från Turkiet till Bosnien-Herzegovina med muslimerna i (det övriga) Europa. Det finns miljoner muslimer i hela Europa – från Storbritannien genom Grekland till östeuropeiska länder som har gått med i den Europeiska Unionen och har en muslimsk majoritet.”

Moammar Khadaffi anser att tiden talar för Europas muslimer:

”Statistiken över antalet muslimer i Europa är felaktig…(det finns fler) muslimer än som indikeras av den officiella statistiken…Dessbättre förökar sig muslimerna, och deras antal växer många gånger snabbare än dem som tillhör andra religioner…Detta kan vara bevis för att Allah slutligen vill att muslimerna skall vara talrikare än de andra.”

Sak samma gäller i Israel och de palestinska territorierna, menade Khadaffi:

”Inte heller i Palestina kan någon hejda detta fenomen. De palestinska muslimerna förökar sig fyra gånger snabbare än judarna. Slutligen kommer de palestinska muslimerna att vara en majoritet också inom det så kallade Israel…Allah skapade landet för alla människor; ingen kan hindra oss från att leva i Europa. Det var Allah, inte européerna, som skapade Europa.”

Theo van Gogh – ritualmördad i islamiseringens Holland.

Muammar al-Gaddafi (eller Khadaffi alternativt andra stavningsformer) föddes 1942 och växte upp under enkla omständigheter i beduinmiljö. Han gick in i den libyska armén 1963 och avancerade snabbt till kapten. I mitten av 1960-talet bedrev han studier i Storbritannien. Ett par år efter sin återkomst till Libyen i Nordafrika tog han initiativet till en militärkupp som störtade konung Idris Is monarki; kungen gick i exil i Egypten.

Moammar Khadaffi brukar kalla sitt envälde för ”islamisk socialism” med inslag av såväl panislamism som panarabism. Uppenbarligen ser han sig själv – att han lider av svårartat storhetsvansinne finns inga tvivel om – som den arabiska/muslimska världens ledare, något som stundom retar gallfeber på andra muslimska härskare.

Under hela sin hittillsvarande tid vid makten har han lidit av ett glödgande hat gentemot västvärlden, vilket främst yttrat sig i ett ymnigt stöd för allehanda terroriströrelser av typ IRA i Nordirland, Baader-Meinhof-ligan i Västtyskland, Röda brigaderna i Italien med flera. 1986 uppbringades exempelvis ett fartyg utanför Irlands kust som var fullastat med vapen avsedda för IRA, något som svårt vingklippte denna terrorrörelse. Bernt Carlsson – dödad i Lockerbie-katastrofen.

Khadaffis mest spektakulära inblandning i terrorverksamhet riktad mot västvärlden var emellertid sprängningen av ett passagerarplan från PanAm över Lockerbie i Skottland i slutet av 1988. Bland de omkomna märktes den svenske diplomaten Bernt Carlsson, en av Olof Palmes då närmaste medarbetare.

 Den svenske diplomaten Bernt Carlsson dödades i Lockerbie-katastrofen.

Khadaffi har slutligen inrättat ett pris kallat ”Gaddafipriset för mänskliga rättigheter”. Bland de mer eller mindre bisarra pristagarna finns förre ledaren för ANCs militära gren i Sydafrika, senare presidenten Nelson Mandela (1989), den svarte islamske ledaren Louis Farrakhan i USA (1996), Kubas mångårige diktator Fidél Castro (1998), Venezuelas auktoritäre ledare Hugo Chavez (2004), Malaysias förre premiärminister Mahathir bin Mohamad (2005) samt Nicaraguas nygamle marxistdiktator Daniel Ortega (2009); sådana pristagare har då och då varvats med ”Barnen i Palestina”, ”Barnen i Irak” och så vidare.

Det finns i västvärlden en olycklig tendens att bortse från vad Moammar Khadaffi vid olika tillfällen behagar yttra sig om. Enligt min uppfattning finns emellertid allt skäl att ta Khadaffi på orden – endast därför att karlen är halvgalen behöver det inte betyda att han ljuger eller ens överdriver särskilt mycket. Om världen hade lyssnat på vad den inte mindre galne Adolf Hitler hade att säga före sitt makttillträde och därefter hade det kanske gått att undvika ett världskrig.

Här lägger Khadaffi ut texten om hur alla människor bör bli muslimer:

http://www.youtube.com/watch?v=LNUqLztI4mQ

Khadaffis tirader borde slutligen få oss att inse vidden av det potentiella hot som den tilltagande islamiseringen av Europa innebär. Jag har i och för sig vissa invändningar mot synsättet att muslimsk nativitet med nödvändighet kommer att leda fram till ett muslimskt maktövertagande i väst. Åtskilliga av de barn till troende muslimer som växer upp på våra breddgrader kommer att västerniseras och sekulariseras, kanske till och med vända sig bort från sina fäders tro. Min åsikt är desslikes att majoriteten av de islamska invandrarna är fredliga och hedervärda människor.

Men den fortsatta inströmningen av muslimer innebär att ändå på sikt ett hot mot den demokrati och den yttrandefrihet som så länge fått prägla vårt europeiska sätt att leva, icke minst därför att bland alla fredliga immigranter finns också fundamentalistiska fanatiker vars allt överskuggande målsättning är att störta den ”dekadenta” västernismen i grus och aska. Vi har också sett vad islamiseringen av länder som Holland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien lett till i form av terrormord, attentat och planerande av spektakulära våldsdåd.

Det finns redan gott om våldsbenägna jihadister och islamister i vårt eget land, vilket icke minst attackerna mot konstnären Lars Vilks vittnar om. Låt oss se till att denna utveckling inte kantrar totalt. Och låt oss se till att Turkiet hålls utanför EU!

Om att stödja Israel

Att uttala sitt stöd för Israel anses vanligen vara tämligen kontroversiellt. Särskilt i vänsterkretsar – och jag tänker då på såväl röd- som brunmelerade sådana – anses sådant stöd vara förkastligt. Något av en vattendelare i sammanhanget var Sexdagarskriget 1967. Israel mosade då i princip den arabkoalition som under Egyptens diktator Nassers ledning hade bespetsat sig på att slänga judarna i Medelhavet och tog tillbaka landamären som tidigare gått förlorade, inklusive östra Jerusalem med Tempelberget och västra tempelmuren (Klagomuren).

 

Vaja stolt…

Israel lyckades då litet för bra för att det skulle passa den så kallade allmänna opinionen, som vid denna tidpunkt var starkt anfrätt av vänstervridning och kommunistiska sympatier. I stället började de så kallade palestinierna i allmänhet och de mest våldsbenägna av dessa i synnerhet att attrahera omvärldens sympatier. Den kortvuxne, korrupte och kommunistvänlige PLO-bossen Yassir Arafat – en av samtidens mest blodtörstiga ledare – blev en idol för radikaler och närmade sig den icke mindre blodtörstige Ernesto ”Che” Guevara i popularitet.

Enligt 60-talsvänsterns synsätt utgjorde Israel med sin ”sionism” – som egentligen endast betecknar en vilja att bevara och försvara det judiska nationalhemmet – ett imperialistiskt hot mot omvärlden nästan jämförbart med den värlskapitalistiska hydran USA. Här i Sverige var Olof Palme inte sen att anamma detta synsätt, och under de närmaste årtiondena sågs både han och hans devote medarbetare och beundrare Sten Andersson – bland annat socialdemokratisk partisekreterare, socialminister och utrikesminister – med jämna mellanrum vänslas med Arafat. Israel hamnade långt ute i kylan, och Palme såg med sitt inflytande i Socialistinternationalen till att Israels Labourparti kördes ut ur denna organisation.

Palme har,  liksom både 60-talsvänstern och Yassir Arafat, gått till de sälla jaktmarkerna. Israelhatet består dock, och exemplet Mavi Marmara – där israeliska kommandosoldater gjorde sin plikt och oskadliggjorde fanatiska och till tänderna beväpnade terrorister med turkisk anknytning – nyligen visar, att enligt etablerad opinion så har Israel knappast ej längre rätt att försvara sig.

Icke desto mindre finns det individer såväl som organisationer och partier som inte tvekar att ge Israel sitt stöd. De gör detta trots det inte ringa obehag detta kan ge upphov till i form av misstänkliggörande, förtal och invektiv, ja stundom rent hat. Också bland Israels vänner i Sverige – ”Israellobbyn” för att använda Malmös antisemitiska eller kanske blott aningslösa kommunalråd Ilmar Reepalus ord – existerar emellertid en politiskt korrekthet och en rangskala över vilka Israel-vänner som bör betraktas som särskilt berömvärda.

Finast är att vara liberal. En liberal Israel-vän som står högt i kurs är Folkpartiets riksdagsman Fredrik Malm, vars politiskt korrekta aktier stärks av att han varit medarbetare i det statsfinansierade organet för häxjakt på verkliga eller inbillade extremnationalister och ”högerextremister”, Expo. Malm är dessutom en väl påläst  auktoritet vad gäller den islamistiska diktaturen Iran. En meningsfrände/partikamrat till Malm vad avser Israel är nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson Klamberg.

Gunnar Hökmark: moderat Israel-vän.

Snäppet under den liberale Israel-vännen på rangskalan står den liberal-konservative kollegan. Här är Moderaternas EU-parlamentariker och före detta medlem av ”bunkergänget” Gunnar Hökmark, ordförande i Samfundet Sverige-Israels riksorganisation och även ledande bland EU-parlamentets Israel-vänner, ett eklatant exempel. Sedan kommer kristna Israel-stödjare – med eller utan koppling till Kristdemokraterna – av typ riksdagsledamot Annelie Enochson och gamle TV-kände journalisten Siewert Öholm. Denna kategoris renommé i sammanhanget dras dock ner något till följd av den religiösa kopplingen – religion är ju aldrig comme il faut i svenska sammanhang.

Klart lägst i hierarkin när det gäller Israel-stöd befinner sig Sverigedemokraterna (SD), om nu någon tvivlade härpå. Detta trots att SD sannolikt är landets mest pro-israeliska parti, något som fått partiets belackare på den extremnationalistiska kanten att ibland läsa ut förkortningen SD ”Sionistdemokraterna”. SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth, själv av judisk börd, är väl SDs mest bekante proisrael. Hans bror Ted fick för övrigt den prestigefyllda israeliska utmärkelsen The Herzl Award (Herzlpriset) 2007.

Ett exempel på skepsisen gentemot Sverigedemokraterna i pro-israeliska sammanhang har Judiska församlingens i Stockholm förra ordförande Lena Posner Körösi, en normalt förnuftig och grannlaga person, givit prov på. När Sverigedemokraterna kom på tal i samband med Jimmie Åkessons ryktbara debattartikel om Sveriges islamisering i Aftonbladet förra hösten drabbades hon emellertid av akut hjärnsläpp: ”Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga…de pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.”

Av detta utspel kan man således dra slutsatsen, att Posner Körösi inte delar SD:s syn på Israel som Mellanösterns enda demokrati och därför värt att stödja, vilket ju onekligen är rätt sensationellt.  Vidare är det, åtminstone för mig, svårt att se logiken i att en kritik av Sveriges och Europas islamisering skulle leda till att man sedan vänder sig mot ”judarna och alla andra grupper.” I liberala judiska och icke-judiska kretsar finns i den här kontexten en närmast paranoid motvilja mot att se kopplingen mellan ökad islamisering och skenande anitisemitism, också i ett så tydligt fall som det av islamisering svårt plågade Malmö. Fråga mig inte varför.

Ett annat exempel på den krampaktiga motvilja som liberala Israel-vänner tenderar att hysa gentemot SD är Willy Silberstein, tidigare inrikespolitisk chef på Ekot och numera städslad av Kreab Gavin Anderson. Silberstein, som är ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), har själv  judisk bakgrund och har citerats på följande sätt: ”SKMA  tar kraftfullt avstånd från Sverigedemokraternas islamofobi. Vi betackar oss för ‘stöd’ i debatten om antisemitism. Vår kamp förs på demokratisk grund, därmed befinner vi oss väldigt långt från SD:s mörka och stinkande värld.”

Silberstein vill därmed agera smakdomare när det gäller vilka politiska krafter som bör tillåtas verka mot antisemitismen, som utan tvivel är på väg att bli ett allt större problem i det svenska samhället – jag skulle vilja påstå att detta är en direkt följd mot den accelererande muslimska invandringen till Sverige. Men Silberstein och hans politiskt korrekta, liberala meningsfränder föredrar att blunda för det reella hotet (islamiseringen) och i stället se ett hot där det inte finns (Sverigedemokraterna). Att man sedan nedlåter sig till oförskämda skällsord kan jag ta.

Kent Ekeroth: sverigedemokratisk Israel-vän.

En litet lustig sak är att Willy Silberstein – något som jag tidigare nämnt i ett par bloggkommentarer – kring decennieskiftet 1970 var en synnerligen aktiv medlem/styrelseledamot i den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA), noga taget dess Norrköpings-avdelning. I mina ögon är detta ett för Silberstein mycket hedrande faktum. Själv var jag med i DA 1972-75 och ordförande i dess Stockholms-avdelning 1974-75. Det har på sina håll tvivlats på uppgiften om Willys DA-medlemskap, men just nu har jag framför mig ett gammalt tidningsklipp från Norrköpings Tidningar där man bland annat kan läsa följande om en demonstration som DA Norrköping ordnade på minnesdagen av Sovjets invasion av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968:

”Med den tjeckoslovakiska fanan i spetsen gick det till övervägande delen ungdomliga demonstrationståget från Kristinaplatsen till Gamla Torget, där ett möte hölls. Willy Silberstein inledde med en historik över ‘Pragvåren’ 1968, då presidenten Novotny och hans män fick vika för Dubcek och hans idé om en ‘mänskligare socialism’.”

Jag är osäker på om tvivlen på uppgiften om att Silberstein var med i DA beror på att den fördes fram av mig, en förkättrad konservativ och sverigedemokrat, eller om det ansågs osannolikt att en etablerad man som Willy Silberstein skulle ha varit med i en organisation som – givetvis helt felaktigt – med tiden fick rykte omsig att vara ”högerextremistisk.”

I alla fulla fall var det bevisligen så – jag har en pärm hemma full med gamla DA-handlingar för den som är intresserad – att Demokratisk Allians stod upp för västerländsk demokrati i en tid då det var synnerligen inopportunt att göra så. DA tog alltså avstånd från kommunism, fascism och nazism, stödde såväl USA som Israel och Taiwan, demonstrerade och protesterade mot exempelvis sovjetiska och kinesiska övergrepp på världscenen men också mot apartheidsystemet i Sydafrika. Etcetera, etetera.

Ett rätt parodiskt exempel på liberal överkänslighet i Israel-sammanhang som jag hade tillfälle att studera på nära hand ägde rum vid Samfundet Sverige-Israels (Stockholms-avdelningen) årsmöte nyligen. Ordföranden Vladan Boskovic reste sig då upp och meddelade att han tvingades avgå på grund av samvetsskäl. Varför? Jo, han och andra medlemmar i samfundets Stockholms-styrelse hade skrivit ett brev till riksordförande Hökmark och protesterat mot att samfundet stått som medarrangör tillsammans med den kristna tidningen Världen idag vid ett evenemang i Berwaldhallen i januari. Orsaken till protestbrevet var att Boscovic och andra insett att Världen idag hade en inställning till homosexualitet som man inte förmådde dela. När svaret från Hökmark sedan inte var tillräckligt förstående gentemot den egna uppfattningen bestämde sig Boscovic för att avgå.

På årsmötet höll den avgående ordföranden en lång harang om sina oerhörda samvetskval och om hur viktigt det var att vara ”tolerant”. Så långt som till företrädare för en divergerande uppfattning om homosexualitet sträckte sig dock inte toleransen. Jag var åsyna vittne till hur allt fler deltagare i det välbesöka årsmötet skruvade besvärat på sig – trots allt hade man nog kommit till årsmötet i första hand för att få intressant information om Israel och inte behöva ta del av den avgående ordförandens själsliga kval – men ändå belönade talet med artiga applåder (förmodligen för att det äntligen var slut). Ytterligare ett par vapendragare för ”toleransen” ställde sig upp och stödde Boscovic samt uttryckte sin intolerans gentemot ”avvikare” i homosexfrågan.

Nämnda tidning, Världen idag, står samfundet Livets ord nära och har tvingats utstå en myckenhet av spott, spe och vrede från etablissemangets sida, inte minst då beroende på avståndstagandet från homosexualitet där man ju endast håller sig till vad Bibeln har att meddela i frågan. Och de politiskt korrekta Israel-vännerna är inte helt tillfreds med VIs kompromisslösa stöd för Israel.

Det hör nu till saken att också Världen idag och dess medarbetare gärna vill vara smakdomare när det gäller Israel-stöd, åtminstone i vissa sammanhang. I maj 2008 gick så Siewert Öholm ut i tidningens spalter och brännmärkte grupperingar vilka ”förnekar Jesu gudom och treenigheten” samt vill ”vara mer judar än judarna själva.” ”Med sådana vänner behövs inga fiender”, skrev Öholm vidare. I realiteten talade han om en gruppering som går under namnet Messianska föreningen Shalom, vars målsättning är att göra kristenheten mer uppmärksam på judiska seder och bruk.

Själv har jag haft sympatier för Israel och det judiska folket sedan jag såg pjäsen ”Anne Franks dagbok” på China-teatern i Stockholm under 1960-talets första hälft (jag är litet osäker på om det var 1963 eller 1964). Detta engagemang har inte ett spår med partipolitik att göra. Min inställning är enkel: jag anser att allt stöd som kommer staten Israel, det judiska folkets nationalhem, till del är välkommet. För mig är allt teoretiserande om vilket stöd till Israel eller den judiska saken som är acceptabelt och/eller passande obegripligt. Jag betraktar alla Israel-vänner som mina vänner, oavsett vad de tycker om mig och mitt stöd till Israel och judarna.

Sistnämnda gäller givetvis även SKMA, som jag dessutom fått ett diplom av för mitt ringa ekonomiska bidrag till upprustningen av en judisk begravningsplats i Polen. Att sedan SKMAs Willy Silberstein, min gamle kollega från Demokratisk Allians (som jag är säker på är en utmärkt person), drabbas av akut politisk korrekthet när mitt parti Sverigedemokraterna kommer på tal försöker jag överse med.

Kryssa in en konservativ Sverige-vän!

 

.I talarstolen vid SD-evenemang.

Jag vill inte vara så pretentiös att jag kallar detta inlägg början på en personvalskampanj. Dock tycker jag det kan finnas anledning att informera om att jag de facto står på riksdagslistan för Sverigedemokraterna och att jag inte har något emot att bli invald. Faktum är vidare att jag tycker att Södertälje har förtjänat att få en SD-riksdagsplats. Liksom att SD-Kurirens chefredaktör  bör ha säte och stämma där!

När SDs valberedning hade gjort sitt hamnade mitt namn på 35e plats på den riksomfattande riksdagslistan. Det innebär att Sverigedemokraterna måste göra ett sjuhelvetes val för att jag skall komma in i kraft av enbart listplacering. Och det finns förvisso optimister inom partiet som räknar med ett valresultat på omkring tio-tolv procent. Vi kan jämföra med Junilistans sensationella bedrift i EU-valet 2004: denna löst ihopkomna konstellation noterades för 14 procent efter att i opinionsmätningarna knappast ens uppnått hälften av det slutliga valresultatet.

Sedan finns ju det här med personkryss. Därför vill jag uppmana alla som finner min kandidatur tilltalande att kryssa mig. Det innebär att ni tar ställning för en kandidat med ställningstaganden, överygelser och åsikter enligt nedan:

* Jag är en konservativ Sverige-vän snarare än ideologiskt övertygad nationalist.

* Mina tio hjärtefrågor är:

– Ge Sverige ett militärt försvar värt namnet. Huvudorsaken till att jag gick med i Sverigedemokraterna var mitt starka och mångåriga engagemang för ett starkt svenskt försvar och en besvikelse över att alliansregeringen Reinfeldt – som ändå leds av en före detta elitsoldat – valde att fortsätta vänsterblockets nedrustningslinje. Dessutom anser jag personligen att Sverige bör gå med i NATO snarare än ansluta sig till EU-försvaret, ett EU jag ändå vill att Sverige skall lämna.

– Ge Sveriges befolkning trygghet på gator och torg. Många medborgare,  framförallt våra äldre, vågar inte ge sig ut på gator och torg av rädsla för att falla offer för den skenande brottsligheten. Polis och rättsväsende måste tillföras  resurser som möjliggör krafttag mot buset, icke minst den tilltagande gäng- och maffiabrottsligheten. Möjligheter att införa undantagstillstånd i krisområden, där Rosengård i Malmö bara är ett exempel, tillskapas. En omfattande straffskärpning för grövre brott bör ske, så att livstids fängelse också är – livstids fängelse. Ett nationellt register över dömda pedofiler upprättas.  Kemisk kastering för våldtäktsmän enligt polsk förebild bör komma ifråga som straffpåföljd.

-Tag  krafttag mot den excessiva invandringen. Det är en absolut nödvändighet att redan vid landets gränser stoppa den olagliga invandring som, helt felaktigt, i media brukar kallas ”ensamkommande flyktingbarn.” Det rör sig oftast om individer i tonåren och ända upp i 30-årsåldern som saknar pass och andra identitetshandlingar, personer vilka skickas i väg av ofta relativt välbeställda föräldrar för att de skall kunna utnyttja det svenska systemet. Även i övrigt krävs en avsevärt mer restriktiv invandringspolitik än den som nu bedrivs. Det skall ändå fortsatt vara möjligt för personer som flyr undan förtryck att, givetvis efter noggrann prövning, få en fristad i Sverige.

-Stoppa islamiseringen. I dag beräknas den del av Sveriges befolkning som bekänner sig till islam utgöra omkring 400 000, en siffra som hela tiden späs på tack vare myndigheternas släpphänthet och vägran att inse farorna med islamiseringen. Även om merparten av Sveriges muslimer kan antas vara fredliga och laglydiga är det ett faktum att det är den extrema islamismen och jihadismen, som  i dag utgör den mest inflytelserika delen av islam. I takt med uppförandet av nya moskéer och ökade krav från muslimerna ökar säkerhetshotet mot vårt land, samtidigt som antisemitism, kulturkrockar och konfrontationer blir allt vanligare. Malmö är ett skräckexempel härpå.

-Slå vakt om det kristna arvet. Sverige är, trots Svenska kyrkans fortgående politisering och förflackning, nominellt alltjämt ett kristet land. Alla vi som anser att detta är en viktig moralisk-etisk grund att stå på bör därför gemensamt motarbeta såväl alliansens som vänsterkartellens försök att utnyttja kyrkans svaghet genom att exempelvis tvinga kyrkor och samfund att viga samkönade par. Ett äktenskap är per definion en laglig förening mellan en man och en kvinna och kan aldrig bli något annat. Sveriges kristenhet bör stå upp för andliga värden och ej kapitulera inför den politiska korrektheten! Slutligen bör också kristna som flyr undan muslimskt förtryck i Irak, Iran och liknande länder prioriteras när det gäller flyktingmottagning.

-Stärk familjens och barnens roll i samhället. Fungerande familjer är den förnämsta garanten för samhällelig stabilitet och samtidigt den största trygghetsfaktor det uppväxande släktet kan få. Det är i familjen barnen får sina första rollförebilder och lär sig skilja på rätt och fel. Samhället bör därför säkerställa den traditionella familjens fortlevnad och möjliggöra för en av föräldrarna att stanna hemma med barnen så länge dessa är små. Vänsterns och tokfeminismens  familjefientlighet liksom homosexlobbyns maktställning avvisas. Också enföräldersfamiljer skall ges nödvändiga resurser.

-Inför en bättre och mer västvänligt demokatisk utrikespolitik. Sverige bör lämna den Europeiska unionen (EU) och i stället förhandla fram ett fungerande handels- och samarbetsavtal med det övriga Europa av norsk modell. Svensk inrikes- såväl som utrikespolitik bör skötas från Stockholm och inte från ett alltmer maktfullkomligt och korrupt Bryssel. Sverige har av allt att döma mer att vinna på ett transatlantiskt samarbete än på att utplåna sin nationella särart inom de europeiska råmärkena. Vidare bör Sverige ompröva sin Mellanöstern-politik och ställa sig på den kämpande demokratin Israels sida mot de diktatoriska och civilisationsfientliga krafter i området som vill förgöra det. Sveriges utlandsbistånd avskaffas i sin nuvarande form till förmån för katastrofbistånd och hjälp på plats. SIDA skrotas.

– Säkra en människovärdig tillvaro för våra äldre. Under en följd av år har våra äldre, det vill säga den grupp människor som byggt upp vårt land, tvingats se sin levnadsstandard och trygghet försämras alltmer. Tack vare att de svenska regeringarna, alldeles oavsett partifärg, satsat orimliga resurser på exempelvis en expansiv invandringspolitik har äldrevården tvingats till ständigt fortgående besparingar: vårdpersonal försvinner och maten måste fraktas allt längre sträckor vilket försämrar kvalitén. Dessutom tycks stat och regering ha inställningen, att pension är en ynnest som delas ut av det offentliga. I verkligheten är  ju pensionen en rättighet som tjänats in genom många års arbete. Det är därför som Sverigedemokraternas satsning på de äldre är så viktig!

– Stärk och bevara monarkin. Såsom övertygad och mångårig rojalist är den konstitutionella monarkin för mig, liksom för en majoritet av Sveriges folk,  det självklara statsskicket. Monarkin ger vårt land en oskattbar good-will i utlandet och underlättar stort för det svenska näringslivet att behålla sin ställning i världen. Den ger vidare Sveriges folk inte bara glans och festivitas utan ävenledes ett historiskt band med det förflutna som inte nog kan uppskattas. Ett införande av republik skulle bli mångfaldigt dyrare för Sverige, icke minst i form av återkommande valkampanjer. Nu har vi ett statsöverhuvud i form av kungen – och så småningom den regerande drottningen- som står över alla politiska fållor och begränsningar.

Bygg ut kärnkraften – avslöja klimatalarmismen. Sverigedemokraterna är ett miljövänligt parti som insett att det säkraste och bästa sättet att värna miljön är att bygga ut kärnkraften, så att vår egen generation och kommande generationer – våra barn och barnbarn – tillförsäkras en tillräcklig tillgång på energi. Parallellt härmed måste även forskningen kring kärnkraft ges ordentligt stöd. Den av FNs föregivet ”neutrala” klimatpanel understödda klimatalarismen, som på senare tid alltmer hamnat i blickfånget på grund av exempelvis bluffande om glaciärers smältning, måste också enligt mitt förmenande avslöjas.

Där har ni några av mina ställningstaganden. Som synes rimmar de allra flesta väl med SDs officiella politik, men där finns också personliga åsikter som jag inte gör avkall på. Jag kommer således i riksdagen givetvis att göra SDs politik sådan den uttrycks i 2010 års valmanifest till min egen, samtidigt som jag har en personlig infallsvinkel och ett personligt tilltal. Med Tommy Hansson i riksdagen får Sverige en nationell beslutsfattare som behärskar såväl utrikes- som inrikespolitik och som dessutom bemästrar skrivkonsten på ett fullgott sätt.

Tycker ni detta verkar tilltalande – tveka inte att kryssa in en konservativ Sverige-vän i riksdagen den 19 september!

ND – partiet med en fängelsedömd ledare

Det finns en partiledare i Sverige som dömts till fängelse för våldsamt upplopp. Han heter Marc Abramsson och är sedan valet 2006 gruppledare för Nationaldemokraterna (ND) i Södertälje.

Det var i samband med det årligen återkommande homosexjippot Pridefestivalen i Stockholm 2003 som det hettade till ordentligt i samband med evenemangets avslutande parad. Marc Abramsson, född 1978, ledde då en grupp aktivister från NDs ungdomsförbund  i en motdemonstration mot paraden. Vid en sammanstötning mellan nämnda grupp och paraddeltagare blev en av de senare, Facundio Unia, svårt misshandlad.

Vid en rättegång i Stockholms tingsrätt 2004 dömdes Marc Abramsson, som då var ordförande i NDs ungdomsförbund, till fängelse för grov misshandel och våldsamt upplopp. Domen överklagades till hovrätten, där Abramsson frikändes för misshandeln men ådömdes fyra månaders fängelse för våldsamt upplopp.

Tilldragelsen är illustrativ för Nationaldemokraterna, som tvivelsutan är det enda parti i Sverige som skulle kunna tänka sig att ha en fängelsedömd person som partiledare. Inte bara det – i partiets ögon är troligen Abramssons fängelsedom en merit, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om han faktiskt ses som något slags ”martyr”.

Nationaldemokraterna bildades efter en avknoppning från Sverigedemokraterna (SD) 2001 och hade till en början stora förhoppningar om framtiden. Ty nu hade ju ”de riktiga nationalisterna” lösgjort sig från mespottorna i SD och drömde om en strålande framtid med riksdagsinträde som självklar punkt på programmet. Som bekant gick det inte riktigt så. Sanningen var helt enkelt den att det inte fanns – eller finns eller kommer någonsin att finnas – en marknad för den typ av rasism och kryptonazism som ND står för.

ND finns i dagsläget representerat i två svenska kommuner: Södertälje (två mandat) och Nykvarn (ett mandat), båda i Stockholms län. Man tvingas uthärda det ovedersägliga faktum att Sverigedemokraterna vuxit ifrån det egna partiet på alla håll, kanter och breddar. Det enda recept man tycks ha  för att bemöta detta är det ständigt upprepade mantrat att SD är ”ett utslätat, högerpopulistiskt missnöjesparti” som förrådit den ”den verkliga nationalismen.”

Detta går icke minst igen i den greuelpropaganda som ND  – med viss uppbackning från sympatiserande rånationalistiska krafter – riktat främst på ”nätet” mot min person och mina åsikter och där lögnen, de försåtliga antydningarna och den tröttsamma upprepningen varit de mest förekommande vapnen. Länge såg  jag med visst roat överseende på detta och kände mig närmast smickrad, om än något förvånad, över att av patenterade rasister ses som ett så pass stort hot.

Sedan en tid tillbaka tycker jag dock det är befogat att vid lämpligt tillfälle gå i svaromål genom att bland annat reflektera tillbaka strålkastarljuset mot angriparna. För vad är det egentligen för ett parti som finner sin främsta livslust i konfrontation och illasinnade/lögnaktiga angrepp? Som tydligen inte klarar av att lyfta fram sin egen politik som främsta medel i politiken? Som sätter en ära i att gå arm i arm med renodlade nationalsocialister i den beryktade Salemsmarschen varje år? Och som har en fängelsedömd person som partiledare?

Några av de personer som ND-medlemmar brukar marschera tillsammans med i Salem i december varje år.

Mitt svar är att det är ett parti som står och stampar på samma fläck eller kanske rentav är på upphällningen. Inte därför att det angrips och beljugs av etablissemanget – vilket dock säkert också förekommer – utan därför att det helt enkelt inte finns något åsikts- eller väljarunderlag för den sorts aggressivt übernationalistiska åsikter man står för.

Ett exempel är partiets envisa fasthållande vid ställningstagandet, att endast personer med ”europeisk” bakgrund hör hemma i Sverige. ND har ett etnocentrerat förhållningssätt vilket, som jag ser det, är en svår belastning för vem eller vilket parti som helst som önskar verka i en samtid när rörligheten över allehanda gränser är en levande realitet. Det finns helt enkelt inga praktiska möjligheter att hejda denna utveckling hur mycket man genom eldfängd retorik och högt tonläge söker övertyga folk om detta. Eller att ”repatriera” personer och familjer av oönskad etnicitet när tiden härför anses mogen.

Jag instämmer i kraven  att massinvandringen skall hejdas och att diskrimineringen mot svenskar måste stoppas, liksom att grovt kriminella invandrare skall kunna utvisas. Islamiseringen av Sverige och det övriga Europa måste dessutom hejdas innan det blir för sent.

Varje samhälle måste emellertid, efter noggrann prövning i varje enskilt fall, kunna acceptera ett begränsat kvantum invandrare, särskilt sådana som flyr från omänskliga förhållanden i exempelvis muslimska diktaturländer. Sverige är dessutom säkerligen i behov av utifrån kommande specialister inom vissa samhällsfält.

Det som gjort ND särskilt upprört är det faktum att Sverigedemokraternas fullmäktigelista i Södertälje – vilken toppas av mig – till betydande del utgörs av kristna flyktingar från Irak. Det rör sig här om individer vilka flytt svår förföljelse från antingen den gamla Saddam Hussein-regimen eller de extremistiskt  islamistiska grupperingar som härjar i dagens osäkra Irak. Det rör sig vidare om personer vilka håller värden som familj och äktenskap i helgd och som är helt inställda på att bli goda svenska medborgare och arbeta i sitt anletes svett för att försörja sig och de sina.

Personligen välkomnar jag och många andra Sverige-vänner med mig sådana personer, vilka till allt annat också har kurage nog att inte bara anmäla sig som medlemmar i det politiskt inkorrekta partiet Sverigedemokraterna utan också stå med sina namn på SDs fullmäktigelista.

Det är bra att skiljelinjen mellan ND och SD på detta sätt blir tydlig för envar att se. Å ena sidan ett inflexibelt, extremnationalistiskt parti (ND) som hänger fast vid etnocentrismen och skepsisen mot exempelvis judar och Mellanösterns enda demokrati, Israel, å andra sidan ett modernt parti (SD) med värdekonservatism och mittenorientering som några av de främsta kännemärkena men som ändå bekänner sig till en sansad form av nationalism.

SD skulle naturligtvis  heller aldrig någonsin acceptera en person som dömts till fängelse för våldsamt upplopp som partiledare.

Jag förutser nu nya hatvideor mot mig där helt säkert valda citat ur denna artikel kommer att interfolieras med sorgsen pianomusik liksom med den nio år gamla bilden på mig i långt skägg och hatt. Enjoy! En och annan torde också ifrågasätta visheten i att ge ett i medlemstal och opinionssiffror försumbart parti som ND och en fanatiker av typ Marc Abramsson denna typ av uppmärksamhet.

Det är jag emellertid beredd att ta. Jag tänker inte stillatigande acceptera vilka dumheter som helst ens från ett diminutivt extremparti som leds av en före detta fängelsekund.

Några kommentarer kring SDs riksdagslista

Nu har Sverigedemokraternas valberedning sagt sitt genom att presentera partiets riksdagslista inför valet den 19 september. Den innehåller 50 namn vilka senare kommer att fyllas på med ytterligare några.

Jag vill först gratulera valberedningen under Micke Rosenbergs ledning till att ha gjort ett utmärkt jobb. Som jag ser det är det nu av central betydelse att alla vi sverigedemokrater i det stora hela ställer oss bakom kandidaterna på listan och lämnar alla stora meningsskiljaktigheter och konfliktungar därhän om det nu skulle finnas några sådana. Låt vara att många av oss kanske upplever att den eller den borde ha fått en högre position eller att den eller den borde ha varit med i stället för den och så vidare. Ni vet vad jag menar.

Några personliga kommentater kommer här.

Alla ”tunga” namn finns på plats där de borde vara.  Jag tänker då främst på Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof, kompisgänget (”de fyras gäng”, ”fantastiska fyran”) som vi i första rummet kan tacka för att Sverigedemokraterna i dag är ett salongsfähigt och konkurrenskraftigt parti av värdekonservativt snitt med mycket goda chanser att ta sig in i riksdagen.

Hatten av för er, mina vänner!

 Carina Herrstedt, högst placerade kvinnan på SD-listan.

Jag glädjer mig också åt att kompetenta personer såsom skicklige debattören Jonas Åkerlund, landskronatösen Carina Herrstedt, förre partiledaren Mikael Jansson, veteranen och förre riksdagsmannen (m) Sten Andersson, EU-valskandidaten Sven-Olof Sällström, SDU-ledaren Erik Almqvist och försvarsexperten Stellan Bojerud finns med på valbar plats; måste dock tillstå att det är min åsikt är att Stellan borde ha haft en mer framskjuten plats med all den sakkunskap, erfarenhet och pondus han besitter.

Stellan skulle bli en utomordenligt bra gruppledare i riksdagen – han har därtill unika sakkunskaper i försvarsfrågan och skulle lätt som en plätt platta till vilken försvarsminister som helst i en debatt!

Blåsippans väg…mot riksdagen!

Särskilt glad är jag över att SDs internationelle sekreterare Kent Ekeroth med sina eminenta kunskaper och sitt engagemang när det gäller Mellanöstern och islamismen/islamiseringen finns med på en 16e plats, vilket innebär att han är garanterad en plats om SD skulle få precis fyra procent av rösterna.

Jag erkänner att jag gärna sett trygge och duktige klippanbon Jens Leandersson bland de främsta på den föreslagna listan, men nu har han valt att, av personliga skäl, inte kandidera så det får jag respektera. Därtill hade jag önskat att ett eller ett par namn från Stockholms läns distrikt- mitt hemlän – hade funnits med där uppe. Som det nu är kan jag tycka att övervikten blir väl stor för landets södra del. Se länken nedan:

http://sydsvenskan.se/sverige/article638122/Skansk-dominans-pa-SDs-riksdagslista.html

Skulle vi inte satsa särskilt på Stockholms-regionen i det här valet?

Själv hamnade jag på 35e plats, vilket jag är fullt tillfreds med. Det innebär att jag troligen kommer in om SD gör ett extremt bra val, det vill säga får i trakterna av 10 procent av de avgivna rösterna. Ingen omöjlighet. Hur detta sedan skulle gå att kombinera med tjänsten som SDK-redaktör och företrädare för SD Södertälje vete fåglarna.

I samband med att riksdagslistan presenterades meddelades att SD fick blygsamma 2,7 procent i SKOPs senaste väljarundersökning. Det har jag personligen alls inget emot. Det bör vi ta som ett memento att vi inte får ta någonting för givet. Vi kan inte bara ställa ut skorna och räkna med att komma in i riksdagen så där annars, bara!

Vi måste räkna med att det blir såväl blod och svett som tårar innan vi nått målet.

 Låt oss gärna ta en seriös och öppen debatt om den föreslagna listan, om vi finner det lämpligt, men vad vi inte får göra är att  förfalla till intern smutskastning och kackande i eget bo!