Israelisk hockeyspelare skriver på för – Auschwitz

Eliezer Sjerbatov har skrivit på för Oswiecim (Auschwitz).

Jag vet inte vilken nyhet som är mest anmärkningsvärd: att en judisk ishockeyspelare skriver på för en klubb i Auschwitz eller att det spelas ishockey i Israel. Döm själva!

Det är emellertid ett faktum, att den 28-årige Eliezer Sjerbatov nyligen skrivit på övergångspappren för den polska elitklubben TH Unia Oswiecim, ett ortnamn som alltså heter Auschwitz på tyska och är känt för helt andra saker än ishockey. Det var i närheten av denna sydpolska stad cirka 60 kilometer väster om Krákow – vars halva befolkning före Förintelsen utgjordes av judar – som Nazityskland valde att anlägga sin mest beryktade utrotningsanläggning i anslutning till en gammal militärkasern. Oswiecims nuvarande befolkning uppgår till dryga 40 000. https://sv.wikipedia.org/wiki/O%C5%9Bwi%C4%99cim

Eliezer Alekesjevitj Sjerbatbatov känner sig positivt laddad inför debuten i sitt nya lag: ”Människorna här i Polen är glada över att en jude från Israel kom för att spela i Auschwitz. Jag är glad över att få skriva historia och naturligtvis vill jag göra mitt för att Förintelsen inte skall glömmas bort.” Sjerbatov säger sig vilja vara med och vinna polska Hockej Liga, polska cupen och en EM-titel med sitt nya lag. Han uppger sig inte frukta utbrott av antisemitism. https://www.timesofisrael.com/israeli-ice-hockey-star-signs-to-play-in-oswiecim-otherwise-known-as-auschwitz/

Sjerbatov, som är född 1991, är inte någon nybörjare inom sin sport. Han har spelat hockey ända sedan han som treåring med sina föräldrar kom till staden Laval, en förort till Montreal i provinsen Québec i Kanda, från staden Rehovot i centrala Israel. Föräldrarna härstammar från Moskva och uppges vara mycket hockeyintresserade. https://en.wikipedia.org/wiki/Eliezer_Sherbatov

Ishallen i Oswiecim.

Eliezer Sjerbatov har spelat professionellt i ett antal klubbar i Frankrike, Kazakstan och Slovakien. Främsta meriten är sannolikt att han som förste israeliske spelare har representerat Slovan Bratislava i den ryska hockeyligan Kontinental Hockey League (KHL). Innan Sjerbatov skrev på för Oswiecim representerade han slovakiska HC Kosice. Han är vidare kapten för Israels landslag – på meritlistan står tre U18-VM och fem senior-VM.

Det har spelats ishockey i Israel sedan 1986, då den första inomhusrinken stod klar i Kirjat Motzkin i Haifa-distriktet. I dag finns fyra inomhusrinkar i landet. Två år senare bildades Israel Ice Hockey and Figure Skating Association av immigranter från Kanada, USA, Europa och dåvarande Sovjetunionen. 1991 anslöts förbundet till International Ice Hockey Federation (IIHF). Första VM-turneringen landet deltog i var 1992.1990 körde den israeliska hockeyligan igång med sex deltagande lag. https://en.wikipedia.org/wiki/Ice_hockey_in_Israel

Israels herrlandslag rankas i nuläget på 34e plats i världen; damlaget är ännu så länge orankat. Främsta internationella meriten så här långt är vinsten i VM division II grupp B 2013. Israelerna besegrade Kina, Turkiet, Nya Zeeland och Bulgarien men förlorade mot Mexiko. Guldet gjorde att Israel flyttades upp i VMs division II grupp A. Ishockey är en av de sporter som sedan 1997 ingår i det internationella judiska idrottsevenemanget Makkabiaden, ibland kallad ”de judiska olympiska spelen”. https://makkabiforbundet.com/makkabiader/

För närvarande finns 345 registrerade herrspelare, 513 juniorer och 43 damspelare samt 29 domare.

Israels ambassadör i dåligt sällskap

Ambassadör Isaac Bachman (nummer två från höger) jämte Pride-deltagare från Tel Aviv. Foto: Israels ambassad

Israels ambassadör, Isaac Bachman, stoltserar på Facebook med att han i egenskap av den judiska statens representant deltar i RFSL-jippot Stockholm Pride. Det borde han inte göra. (RFSL=Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

Min gissning är att Bachman vill ge en smula draghjälp åt staden Tel Avivs deltagande i Stockholm Pride under rubriceringen Tel Aviv – the non stop city. Stadens pride-representation deltar för andra året i rad med ett eget tält på anrika Östermalms IP, där årets Pride-jippo har sin bas. http://israelidag.se/%E2%80%8Btel-aviv-salutes-stockholm-pride/

Tel Aviv, som är Israels andra största stad efter huvudstaden Jerusalem, profilerar sig som hipp och supermodern med ett levande nöjes- och nattliv med fullskalig tolerans gentemot HBTQ-kommuniteten. Vad är då naturligare än att resa till syndens huvudstad Stockholm med en trupp aktivister? Synd, ja – 2008 körde Stockholm Pride – då upphöjt till EuroPride – med temat Swedish Sin, Breaking Borders.https://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

Gränsbrytande svensk synd.

Det hör ju till vanligheten att den som nämner ordet ”synd” i samband med HBTQ-aktivism rutinmässigt avfärdas som svårartat pryd och bigott. Efter EuroPride 2008, då alltså arrangörerna själva valde att beteckna det egna evenemanget som just ”svensk synd”, borde detta vara inte helt problemfritt. Särskilt som Pride brukar innehålla svårartat ”kinky” (läs: perverterade) programpunkter.

I år kan således den som så önskar – var inte blyg nu, herr ambassadör! – prova på litet smiskning.

2014 fanns ett kinky-avsnitt omfattande bland annat instruktion i så kallad fisting (knytnvässex), verksamhet för barn 0-10 år i föräldrars sällskap, sexleksaker för röv och kuk, framtiden i din fitta samt en introduktion i aktuell piskningsteknik. Hela programmet här:

Jag tycker mot den bakgrunden inte jag var helt fel ute när jag i en bloggtext utfärdade pedofilvarning för Pride-programmet 2014: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/pedofilvarning-for-stockholm-pride-nar-sodertalje-kommun-hissar-regnbagsflagg/

Pedofili är för övrigt en gammal tradition inom RFSL, som på 1980-talet omfattade den så kallade Pedofila arbetsgruppen vilken arbetade för att sänka åldersgränsen för aktiv sexualitet till under 15 år. RFSL som organisation har i årtionden enträget arbetat för att förpassa den svenska sexualmoralen till rännstenen. Om RFSL, sex och det politiskt korrekta kan man läsa i en text på Lars Wilderängs blogg Cornucopia 2011:http://cornucopia.cornubot.se/2011/03/det-politiskt-korrekta-p3.html

Ambassadör Bachman är säkert en hedervärd person (jag har aldrig träffat honom och för övrigt aldrig varit på den israeliska ambassaden) som, föga oväntat, motiverar sitt och israeliska ambassadens deltagande på Stockholm Pride med att man vill slå ett slag för tolerans, mänsklig värdighet och allas lika värde. Det vill säga de vanliga urvattnade propagandafraserna. Det är väl heller inte omöjligt att han ställer upp av taktiska skäl i syfte att göra Israel mer populärt i det förment frigjorda Sverige.

I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.

Tyvärr upphör emellertid RFSLs tolerans där de egna kliniskt politiskt korrekta åsikterna slutar – alla som uttrycker kritik mot homosexualitet med mera och slår vakt om traditionell moral och kärnfamilj fördöms obarmhärtigt som homofober och nymoralister.

Jag har skrivit ett par kommentarer på Israel-ambassadens hemsida där jag uppmanar ambassadör Bachman att inte låna sig till propagandaspektakel av det här slaget, som därtill så uppenbart strider mot den moralsyn som utvecklas i den judiska Torahn. Om Bachman deltagit i Pride som privatperson, utklädd till läderbög eller inte, hade jag förmodligen inte sagt något.

Nu är han dock icke med såsom privatperson utan representerar den judiska staten Israel. Då skall han inte ansluta sig till ett evenemang som, åtminstone beträffande den avslutande hejdlöst exhibitionistiska paraden, är ungefär så långt bort från mänsklig värdighet som det är möjligt att komma. Sedan får toleransmånglarna säga vad de vill.

Vidare kan jag inte låta bli att göra reflektionen, att det är tydligt att Israels representation i Sverige prioriterar kontakterna med HBTQ-världen framför umgänget med landets frireligösa samfund, varav många traditionellt har en lika positiv syn på staten Israel som de har en negativ inställning till Pride och andra bögerijippon.

Israel har ett starkt stöd inom den svenska frikyrkan.

Detta är något som ambassadör Bachman och hans uppdragsgivare vid israeliska utrikesdepartementet till äventyrs borde reflektera över. Ty vore det inte för det starka kristna stödet skulle Israels ambassad, vågar jag påstå, få det svårt att verka i Sverige.

Avslutningsvis. Jag är och förblir Israel-vän och vän till det judiska folket i själ och hjärta. Det innebär inte att jag frånhänder mig rätten att komma med kritik vad gäller Israels agerande när jag anser detta är befogat.

”En norm för Israel, en norm för alla andra”

 Ban Ki-moon (till höger) träffade palestinaarabernas ”president” Mahmoud Abbas i slutet av förra året.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ban-ki-moon-vager-latt_3763814.svd

Parallellt med att FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) för femtielfte gången fördömt Israel har samma organisations sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon, född 1944, kallat Israels handlingar i den pågående Gaza-konflikten för ”avskyvärda”. Frågan är hur många som bryr sig över hövan.

Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm anser att Ban Ki-moons fördömande ”väger lätt” (länken överst). Jönsson citeras vidare i Svenska Dagbladet den 21 juli:

Det intressanta är att USA och Ryssland står på samma sida. Det kan på sitt sätt tala för en återockupation och att PLO åter tar över Gaza.

Enligt Per Jönsson är det troligt att de israeliska försvarsstyrkorna kommer att fortsätta mala på i långsam takt i syfte att förlora så få soldater som möjligt. Jönsson jämför dagens situation med konflikten 2008/2009, då 1400 palestinaaraber dödades på två veckor. Motsvarande siffra i nuläget är omkring 500, jämfört med ett 30-tal döda israeliska soldater.

 Rysslands president Vladimir Putin (till vänster) och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu möttes i Israels huvudstad Jerusalem 2012.

När det gäller Ryssland så är Vladimir Putin den förste ryske presidenten som kan sägas ha goda relationer med Israel. Putin har flera gånger framhållit att Israel har rätt att försvara sig om landet blir angripet.

Om det finns grundad anledning att vifta bort den notoriskt Israel-hatande Ban Ki-moon, så finns det ännu mindre skäl att ta FNs råd för mänskliga rättigheter på allvar. Rådet, som bildades 2006, har som medlemmar sådana otadliga förkämpar för mänskliga rättigheter såsom Kina, Kuba, Libyen och Saudiarabien. Det enda land rådet någonsin fördömt är Israel; bara under 2008 skedde 15 sådana fördömanden.

Här mer information via Wikipedia om FNs råd för mänskliga rättigheter, som nog mest av allt måste betraktas som ett dåligt skämt:

http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Anne Bayefsky kallar i en artikel i Jerusalem Post den 22 juli Ban Ki-moons budskap till ett utsatt Israel för ”skamligt” och pekar på FNs inkonsekventa hållning i den israelisk-palestinska konflikten:

En norm för Israel och en annan för alla andra är något som uppenbarligen tilltalar både FN och Obama-administrationen. Ett skamligt upplägg när Israel är som mest utsatt.

Bayefskys text här:

http://www.jpost.com/Opinion/Columnists/Ban-Ki-moons-shameful-message-in-Israels-hour-of-need-368415

 Israels försvarsstyrkor har etablerat ett fältsjukhus för att vårda sårade Gaza-bor.

Israels försvarsstyrkor har av FN minst av allt fått beröm för sin vana, att både i form av flygblad och via telefon uppmana Gazas civilbefolkning att sätta sig i säkerhet inför planerade operationer i området. Eller för den delen deras upprättande av ett fältsjukhus med uppgift att vårda sårade Gaza-bor.

Hamas, som rutinartat använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar genom att exempelvis anlägga avfyringsramper för raketer i bostadsområden och inhysa militärstaber i sjukhus, har tvärtom uppmanat befolkningen att stanna kvar och ta emot attackerna.

 Viss skillnad mellan Israels och Hamas inställning…

Den cement man tar emot används inte till bombskydd utan för att konstruera infiltrationstunnlar avsedda för terrorattacker in i Israel. Varken Ban ki-moon eller någon annan hög FN-representant har sagt ett knyst om detta kriminella sätt att behandla sin egen befolkning.

Israel har i teorin, framhåller Bayefsky, rätt att försvara sig mot de raketer, granater och terrorangrepp som landet utsätts för av Hamas-terroristerna, men i praktiken har de enligt FN och Ban Ki-moon inte denna rätt. Bayefsky lyfter vidare fram den israeliska civilbefolkningens olidliga situation.

 Israeliskt bombskydd mot inkommande Hamas-raketer i form av ett cementrör.

De har bara sekunder på sig att hinna ta sin tillflykt till skyddsrum och annan form av bombskydd när varningssirenerna sätter igång. Det har hänt att äldre personer har dött av hjärtslag på grund av det trauma de tvingats uppleva, när varningssirenerna börjat ljuda

 

 

I Am Happy!

http://unitedwithisrael.org/watch-israelis-dance-to-pharrells-happy/?

Det är nog ingen överdrift att påstå, att Israel är ett av jordens mest utsatta länder. Det ligger som en ö av civilisation i ett ogästvänligt hav av fientligt inställda stater vilka inget hellre vill än att se den judiska staten och dess folk utplånas från jordens yta.

Ändå förmår Israels invånare bevara livsgnistan och glädja sig åt sin sammanhållning och vad man åstadkommit inom en rad områden. Som några av invånarna i staden Beit Shemesh ett stycke väster om Jerusalem (som betyder Solens hus eller Solens tempel) med 80 600 personer (2010).

Ett par av Beit Shemeshs ultraortodoxa judar utför  yogaövningar.

På den korta video, publicerad av sajten United With Israel,  man kan se via länken överst visar Beit Shemesh-borna prov på ren lycka och livsglädje genom att dansa till sången och tonerna av Pharrell Williams sång ”Happy”.

Jag blir på så gott humör när jag ser och hör detta att jag vidarebefordrar filmen till er på detta sätt, kära läsare. Själv lider jag för tillfället av ett svårartat ryggskott – kan inte röra mig utan smärta – men tänker inte det låta hindra mig att känna mig glad och lycklig.

Jag vet ju också av erfarenhet att det går över om någon dag!

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson

En Israelresa (I): Om Tel Aviv och Jaffa (och litet om Ramle)

 Utsikt över Tel Aviv från mitt hotellfönster. Foto: Tommy Hansson

Som jag tidigare bloggat om gjorde jag en resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu, gott folk, har det äntligen blivit tid att berätta mer om denna min andra resa (den första skedde 2005, då jag deltog i en fredskonferens) till det Heliga landet.

Jag börjar med att återge några intryck från Tel Aviv och Jaffa, som jag inte hann besöka för nio år sedan. När vi vid ankomsten till den internationella Ben Gurion-flygplatsen, belägen i staden Lod, möttes av vår utomordentligt skickliga guide Marie Ben Rei rådde väderförhållanden motsvarande svensk sommar. Sedan bar det av i buss till de sammanvuxna städerna Tel Aviv och Jaffa.

Lunch i form av falafel intogs på ett trevligt arabiskt ställe i Jaffa där det, kanske litet oväntat, serverades Heineken-öl. Ölen kostade motsvarande 55 kronor, alltså i paritet med svenska priser. Vårt ressällskap under ledning av Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson fortsatte därpå till vårt hotell Metropolitan, som är beläget i närheten av USAs ambassad i Tel Aviv. Något märkligt, för att inte säga unikt, är  att den internationella kommuniteten med FN i spetsen, i sin oändliga visdom får man förmoda, beslutat att inte erkänna den stad som israelerna själva anser vara sin huvudstad som just – huvudstad. Jag talar naturligtvis om Jerusalem, där regeringen och parlamentet har sitt säte.

Världens länder envisas dock med att placera sina ambassader i Tel Aviv, således också USA, trots att jag under mitt förra Israel-besök fick veta att den amerikanska regeringen köpt upp en tomt i Jerusalem för ett tilltänkt ambassadbygge. Detta var förstås under George W. Bushs presidenttid, jag vet inte om tomten i fråga finns kvar i amerikansk ägo.

 Amerikanska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Medan Tel Aviv, med sina en halv miljon invånare landets näst största stad efter Jerusalem, är en modern stad som grundades 1909 anses Jaffa vara en av världens äldsta städer. Det var härifrån den bibliske profeten Jona inledde sin skickelsedigra skeppsfart med destination Tarsis, dit Jona hade tänkt sig i syfte att undfly den mission han fått av Gud: att missionera för den stora staden Nineves befolkning och få denna att göra bot och bättring.

I Jona 1:3 läser vi: ”Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis.” Under båtfärden blåste det dock upp till storm, och Jona uppmanade storsint nog besättningen att slänga honom över bord eftersom han insåg att Gud hade sänt ovädret för att visa sitt missnöje med sin undflyende tjänare. Jona hamnade i buken på en stor fisk, räddades dock omsider och utförde sedan på ett mycket framgångsrikt sätt sin mission i Nineve. Något han själv för övrigt blev mycket missnöjd över, men det är en annan femma.

Läs gärna mina reflektioner om Jona öden och äventyr här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/10/funderingar-kring-jona-och-hans-mission/

Under korsfarartiden kom grevskapet Jaffa att utgöra ett vasalldöme till konungariket Jerusalem. 1799 intogs staden av den självutnämnde franske kejsaren Napoleon I Bonaparte, sin tids Hitler, som i staden lät avrätta 2000 tillfångatagna albaner. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jaffa förbli i arabiska händer, men staden intogs av israeliska styrkor under det Arabisk-israeliska kriget 1948-49. En del araber valde att förbli under israeliskt styre och utgör i dag kärnan i stadens arabiska befolkning.

 I Newe Zedek möts gammalt och nytt. Foto: Tommy Hansson

Det litet drygt 100 år gamla Tel Aviv – namnet betyder ”Vårens kulle” – anses i dag vara en av världens mest ”hippa” städer med en kosmopolitisk atmosfär, brusande nattliv, långa stränder längs Medelhavskusten, berömd ”vit” arkitektur i Bauhaus-stil, jättemycket klotter och i dessa yttersta av dagar även ett livaktigt HBTQ-liv. Tel Aviv var under ett drygt halvår mellan maj och december 1948, då israeliska trupper återerövrade västra Jerusalem, Israels huvudstad på grund av de hårda striderna i Jerusalem ett par mil därifrån.

Det var också i Tel Aviv, närmare bestämt i den oansenliga byggnad som inrymde stadens museum, som Israels förste premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) läste upp den judiska statens självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Ben Gurion var för övrigt född i Kiev i Ukraina.

På en av mina vandringar genom staden, varav några skedde på egen hand och andra tillsammans med delar av mitt ressällskap, hamnade jag på Hotel Cinema Tel Aviv vid Diezengoff-torget, en avantgardistisk biograf i Bauhaus-stil som alltså metamorfoserats till ett hotell. På andra sidan torget från hotellet räknat finns en pittoresk antikivitetsmarknad, där man kan få tag på allt mellan himmel och jord, exempelvis vapen av historiskt intresse, böcker, smycken, gamla tidningar, frimärken etcetera.

Jag måste säga att jag ångrar att jag inte köpte en bok som innehöll en samling historiska foton från Tel Aviv jag blev erbjuden av en av marknadsmånglarna. Känner mig alltid bortkommen när jag besöker sådana där marknader där man förväntas pruta och förhandla om priset, något som känns främmande för mig. Förmodligen hade jag fått betala ett hutlöst pris för boken, så det kanske var lika bra att transaktionen inte blev av när allt kommer omkring…

I den här oansenliga museibyggnaden i Tel Aviv utropade Ben Gurion Israels självständighet den 14 maj 1948 medan hårda strider rasade i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Mitt ganska dåliga lokalsinne ställer till problem av litet annat slag. Som när jag hade tänkt promenera från hotellet till de äldre delarna av Jaffa, exempelvis det i dag mycket uppskattade Newe Zedek som bildades 1887 som Jaffas första förstad. I närheten finns även ett militärhistoriskt museum som jag gärna ville besöka. Enligt hotellpersonalen skulle det bara vara att promenera längs stranden så kom man snart dit.

Jovisst, hur enkelt som helst. Så småningom tvingades jag konstatera, att jag gått i motsatt riktning. Gamla Jaffa låg åt andra hållet! Nåja, jag fick se några delar i Tel Aviv som jag inte sett förut och även tillfälle att titta närmare på miljön i anslutning till de hisnande långa stränderna (och nej, jag badade inte, har inte badat utomhus sedan jag och familjen besökte Italien 1990).

Ett stycke från Tel Aviv på vägen mot Jerusalem ligger staden Ramle, som är känd för sitt så kallade vita torn och för att judar, muslimer och kristna här lever i relativ harmoni. Man är kanske inte alltid bästa vänner men man tolererar varandra. Vi passade på att ströva omkring i stadens till synes oändliga frukt- och grönsaksmarknad samt titta på den stora franciskanerkyrkan med minnen från Napolens besök i slutet av 1700-talet.

Det var även i Ramle som den tyske krigsförbrytaren Adolf Eichmann (1906-62) avrättades genom hängning  den 31 maj 1962. Israel  har och hade inte dödsstraff, men ett undantag gjordes för Eichmann som först hade spårats upp och gripits av den israeliska underrättelsetjänsten i Argentina.

 Frukt- och grönsaksmarknaden  i Ramle. Foto: Tommy Hansson

Slutligen kan jag inte underlåta att nämna att vi i Tel Aviv även passade på att besöka ett äldreboende i regi av hjälporganisationen Karen Hayesod. Här hade flera Förintelse-överlevare fått en rofylld sista anhalt, och det var med rörelse vi lyssnade till en kortväxt kvinna i 85-årsåldern berätta om sina erfarenheter från Auschwitz. Hon visade sedan i sin lilla välskötta lägenhet stolt upp foton på ett barnbarn (eller om det var barnbarnsbarn) – en ung kvinna iförd israelisk arméuniform.

I nästa avsnitt från Israel-resan tänkte jag bjuda på några personliga intryck samt givetvis bilder från historiskt intressanta platser såsom Qumran, Masada och Caesarea.

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

Whiskeyns tid har kommit till Det heliga landet!

Bushmills destilleri i curragh Antrim i whiskeyns hemland, Irland.

http://www.mh-distillery.com/e

”Tiden är inne att göra whiskey i Det heliga landet.” Så citeras Simon Fried, en  av grundarna av det israeliska whiskeyföretaget Milk and Honey som just sparkat igång en verksamhet i syfte att producera en högklassig israelisk whiskey.

Länk till företagets hemsida överst.

Fried, en judisk man med brittiskt ursprung, intervjuas av Sean Savage på sajten jns.org/news service. Länk här:

http://www.jns.org/latest-articles/2013/2/17/transforming-whiskey-production-in-distillations-birthplace.html

Att whiskeydestillation nu dras igång i Israel är inte en dag för tidigt. Enligt legenden har nämligen whiskeyn/whiskyn sitt ursprung i att irländska munkar lärde sig destillationsprocessen under sina resor i Mellanöstern under korstågens tid. De skall ha lärt sig finessen under kontakter med alkemister i området och förde sedan tillvägagångssättet med sig hem. Whiskey kallas på gaeliska uisce beatha, som är en direkt översättning av latinets aqua vitae, som betyder ”livets vatten”.

Det finns en annan historia som berör en förfader till skribenten Sean Savage. Enligt denna skulle godsherren sir Robert Savage under sitt deltagande i korstågen ha bjudit sina soldater på en tidig form av whiskey innan det var dags för ett slag i kriget mot saracenerna (muslimerna). Savage lärde sig hur man gör och fortsatte framställa drycken på hemmaplan.

Oavsett sanningshalten i legenderna så är det ett faktum att konsten att destillera härstammar från Mellanöstern-regionen. Ordet alkohol kommer från arabiskans al-kuhl, som först användes som en ingrediens ingående i sminkprodukter.

Milk and Honey är det första israeliska företag som tillverkar whiskey på ett konstfärdigt sätt. Den närmaste målsättningen är att få fram 100 liter av den ädla drycken som planeras lagras i en tunna, vilken eventuellt kommer att stationeras i Döda havets närhet (Döda havet är världens lägsta punkt).

Det var på en bar i Tel Aviv som idén om att framställa whiskey i Det heliga landet kläcktes. Simon Fried och några av hans vänner diskuterade hur man börjat tillverka högklassig whiskey/whisky i flera länder utanför ”kärnområdena” Skottland, Irland och USA, bland dessa Sverige, Indien och Republiken Kina på Taiwan.

Så varför inte också i Israel?

Precis. Denna whiskeyälskande bloggare önskar all lycka med företaget och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan han kan avnjuta resultatet.

Kyrkomålning av Albertus Pictor föreställande de två spejarna som återvände från det förlovade landet med en enorm druvklase (4 Moseboken).

Det blir dock tufft för det nya destilleriet att konkurrera med öl och vin, som är mycket populära dryckesalternativ bland Israels judiska befolkning; vodka, som är uppskattat bland de många rysk-judiska immigranterna; samt hembränd arrak som favoriseras av många araber. Det är väl känt genom Bibeln att vin var något centralt  i den värld Jesus och lärjungarna rörde sig i för 2000 år sedan.

Vin var känt långt innan dess. 4 Moseboken berättar om att när de båda spejarna – Joshua och Kaleb – som Moses sände in i det utlovade Kanaans land återvände hade de med sig en druvklase som var så stor att de måste bära den mellan sig på en käpp.

Ja, i sitt första mirakel omvandlar mästaren vatten till vin vid ett bröllop i Kana enligt Johannes evangeliums andra kapitel. Om Simon Fried och hans vänner vid Milk and Honey lyckas i sin föresats att producera förstklassig whiskey i Israel blir det också något av ett mirakel!