Archive for the ‘Israel’ category

Forum för judeförakt

20 maj, 2010

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

ND – partiet med en fängelsedömd ledare

25 april, 2010

Det finns en partiledare i Sverige som dömts till fängelse för våldsamt upplopp. Han heter Marc Abramsson och är sedan valet 2006 gruppledare för Nationaldemokraterna (ND) i Södertälje.

Det var i samband med det årligen återkommande homosexjippot Pridefestivalen i Stockholm 2003 som det hettade till ordentligt i samband med evenemangets avslutande parad. Marc Abramsson, född 1978, ledde då en grupp aktivister från NDs ungdomsförbund  i en motdemonstration mot paraden. Vid en sammanstötning mellan nämnda grupp och paraddeltagare blev en av de senare, Facundio Unia, svårt misshandlad.

Vid en rättegång i Stockholms tingsrätt 2004 dömdes Marc Abramsson, som då var ordförande i NDs ungdomsförbund, till fängelse för grov misshandel och våldsamt upplopp. Domen överklagades till hovrätten, där Abramsson frikändes för misshandeln men ådömdes fyra månaders fängelse för våldsamt upplopp.

Tilldragelsen är illustrativ för Nationaldemokraterna, som tvivelsutan är det enda parti i Sverige som skulle kunna tänka sig att ha en fängelsedömd person som partiledare. Inte bara det – i partiets ögon är troligen Abramssons fängelsedom en merit, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om han faktiskt ses som något slags ”martyr”.

Nationaldemokraterna bildades efter en avknoppning från Sverigedemokraterna (SD) 2001 och hade till en början stora förhoppningar om framtiden. Ty nu hade ju ”de riktiga nationalisterna” lösgjort sig från mespottorna i SD och drömde om en strålande framtid med riksdagsinträde som självklar punkt på programmet. Som bekant gick det inte riktigt så. Sanningen var helt enkelt den att det inte fanns – eller finns eller kommer någonsin att finnas – en marknad för den typ av rasism och kryptonazism som ND står för.

ND finns i dagsläget representerat i två svenska kommuner: Södertälje (två mandat) och Nykvarn (ett mandat), båda i Stockholms län. Man tvingas uthärda det ovedersägliga faktum att Sverigedemokraterna vuxit ifrån det egna partiet på alla håll, kanter och breddar. Det enda recept man tycks ha  för att bemöta detta är det ständigt upprepade mantrat att SD är ”ett utslätat, högerpopulistiskt missnöjesparti” som förrådit den ”den verkliga nationalismen.”

Detta går icke minst igen i den greuelpropaganda som ND  – med viss uppbackning från sympatiserande rånationalistiska krafter – riktat främst på ”nätet” mot min person och mina åsikter och där lögnen, de försåtliga antydningarna och den tröttsamma upprepningen varit de mest förekommande vapnen. Länge såg  jag med visst roat överseende på detta och kände mig närmast smickrad, om än något förvånad, över att av patenterade rasister ses som ett så pass stort hot.

Sedan en tid tillbaka tycker jag dock det är befogat att vid lämpligt tillfälle gå i svaromål genom att bland annat reflektera tillbaka strålkastarljuset mot angriparna. För vad är det egentligen för ett parti som finner sin främsta livslust i konfrontation och illasinnade/lögnaktiga angrepp? Som tydligen inte klarar av att lyfta fram sin egen politik som främsta medel i politiken? Som sätter en ära i att gå arm i arm med renodlade nationalsocialister i den beryktade Salemsmarschen varje år? Och som har en fängelsedömd person som partiledare?

Några av de personer som ND-medlemmar brukar marschera tillsammans med i Salem i december varje år.

Mitt svar är att det är ett parti som står och stampar på samma fläck eller kanske rentav är på upphällningen. Inte därför att det angrips och beljugs av etablissemanget – vilket dock säkert också förekommer – utan därför att det helt enkelt inte finns något åsikts- eller väljarunderlag för den sorts aggressivt übernationalistiska åsikter man står för.

Ett exempel är partiets envisa fasthållande vid ställningstagandet, att endast personer med ”europeisk” bakgrund hör hemma i Sverige. ND har ett etnocentrerat förhållningssätt vilket, som jag ser det, är en svår belastning för vem eller vilket parti som helst som önskar verka i en samtid när rörligheten över allehanda gränser är en levande realitet. Det finns helt enkelt inga praktiska möjligheter att hejda denna utveckling hur mycket man genom eldfängd retorik och högt tonläge söker övertyga folk om detta. Eller att ”repatriera” personer och familjer av oönskad etnicitet när tiden härför anses mogen.

Jag instämmer i kraven  att massinvandringen skall hejdas och att diskrimineringen mot svenskar måste stoppas, liksom att grovt kriminella invandrare skall kunna utvisas. Islamiseringen av Sverige och det övriga Europa måste dessutom hejdas innan det blir för sent.

Varje samhälle måste emellertid, efter noggrann prövning i varje enskilt fall, kunna acceptera ett begränsat kvantum invandrare, särskilt sådana som flyr från omänskliga förhållanden i exempelvis muslimska diktaturländer. Sverige är dessutom säkerligen i behov av utifrån kommande specialister inom vissa samhällsfält.

Det som gjort ND särskilt upprört är det faktum att Sverigedemokraternas fullmäktigelista i Södertälje – vilken toppas av mig – till betydande del utgörs av kristna flyktingar från Irak. Det rör sig här om individer vilka flytt svår förföljelse från antingen den gamla Saddam Hussein-regimen eller de extremistiskt  islamistiska grupperingar som härjar i dagens osäkra Irak. Det rör sig vidare om personer vilka håller värden som familj och äktenskap i helgd och som är helt inställda på att bli goda svenska medborgare och arbeta i sitt anletes svett för att försörja sig och de sina.

Personligen välkomnar jag och många andra Sverige-vänner med mig sådana personer, vilka till allt annat också har kurage nog att inte bara anmäla sig som medlemmar i det politiskt inkorrekta partiet Sverigedemokraterna utan också stå med sina namn på SDs fullmäktigelista.

Det är bra att skiljelinjen mellan ND och SD på detta sätt blir tydlig för envar att se. Å ena sidan ett inflexibelt, extremnationalistiskt parti (ND) som hänger fast vid etnocentrismen och skepsisen mot exempelvis judar och Mellanösterns enda demokrati, Israel, å andra sidan ett modernt parti (SD) med värdekonservatism och mittenorientering som några av de främsta kännemärkena men som ändå bekänner sig till en sansad form av nationalism.

SD skulle naturligtvis  heller aldrig någonsin acceptera en person som dömts till fängelse för våldsamt upplopp som partiledare.

Jag förutser nu nya hatvideor mot mig där helt säkert valda citat ur denna artikel kommer att interfolieras med sorgsen pianomusik liksom med den nio år gamla bilden på mig i långt skägg och hatt. Enjoy! En och annan torde också ifrågasätta visheten i att ge ett i medlemstal och opinionssiffror försumbart parti som ND och en fanatiker av typ Marc Abramsson denna typ av uppmärksamhet.

Det är jag emellertid beredd att ta. Jag tänker inte stillatigande acceptera vilka dumheter som helst ens från ett diminutivt extremparti som leds av en före detta fängelsekund.

Den ”Israel-vänliga” Expressen

24 mars, 2010

Tidningen Expressen ägs av Bonnier AB. Detta brukar i vänsterextrem och toknationalistisk vulgärpropaganda tolkas som att tidningen ingår i något som kallas för ”Israel-lobbyn”, ett uttryck som rätt nyligen användes av det olycksaliga kommunalrådet Ilmar Reepalu i Malmö för att få dennes egna antisemitiska klavertramp att framstå i bättre dager.

Det faktum att Bonniers är en judisk släkt, låt vara en i det svenska samhället synnerligen assimilerad sådan, tas i sammanhanget alltså som intäkt för att man därför med naturnödvändighet också måste stödja staten Israel i vått och torrt. Intet kunde dock vara längre från sanningen, vilket vi sett tallösa exempel på i modern historia.

Ett av de senaste är Expressens politiska redaktörs Anna Dahlberg utrikesartikel på ledarsidan den 21/3. Under rubriceringen ”Bråka mera” hälsar Dahlberg med tillfredsställelse det faktum, att ett diplomatiskt gräl utbrutit mellan Netanyahu-regeringen i Jerusalem och Obama-administrationen i Washington. I artikeln bannar Dahlberg den i USA inflytelserika lobbyorganisationen AIPAC – America Israel Public Affairs Committee – och talar bland annat om ”USAs ensidiga stöd till Israel” och att USA traditionellt idkat ”undfallenhet gentemot Israel som skadar båda parter.”

 ”Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn”

Bakgrunden är att den israeliska regeringen haft den makalösa fräckheten att uttrycka sin önskan att bygga bostäder i en del av  sin egen huvudstad.

Ni som vill och orkar kan läsa hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/dahlberg/1.1925107/anna-dahlberg-braka-mera

Att Israel, Mellanösterns absolut enda demokrati omgiven av fientliga grannar, företräder våra västerländska värden avseende frihet, demokrati och yttrandefrihet i en del världen som vimlar av korrupta diktaturer får man givetvis inte veta ett dugg om när man läser Anna Dahlbergs artikel.

När jag tar del av Anna Dahlbergs aktstycke kan jag inte låta bli att tänka på proggbandet Gunder Häggs låt ”Bröderna Surf” från 1970-talets början. Texten börjar så här:

Vem vill inte höra bröderna Surf/när de talar om politik/de glider så elegant på ytan/ ty detta är slätstrukenhetens teknik

I låtens refräng hittar vi bland annat följande ord:

Expressens pappersdrakar grinar illa i skyn/Barnen leker med upprymda skratt under denna hemska syn

Låten, framförd av legendariske sångaren Tore Berger, är visserligen en kritik av de utrikesrapportörer som enligt Gunder Häggs marxistiska smak var upprörande högervridna (!) men kan, enligt min enkla mening, lika väl appliceras på Expressens inställning till Israel. Som sannsynligtvis är att Israel bör vara allt det som Expressen tycker att den judiska staten skall vara: alltså liberal, hållningslös, politiskt korrekt och, framförallt, självutplånande.

Västra tempelmuren i Jerusalem är det enda som återstår av Herodes tempel.

Expressens stöd till staten Israel är således i högsta grad villkorat. I samma stund som Israel väljer att inte jamsa med den så kallade världsopinionen, utan i stället vidtar kraftfulla åtgärder i syfte att försvara sina gränser, sitt territorium och sitt folk, släpper tidningen fram Anna Dahlberg eller någon annan pissliberal medlem av brödraskapet Surf att förklara, att nu har man avvikit från den liberalism, hållningslöshet, politiska korrekthet och självutplånande attityd som Israel måste intaga för att vinna Expressens och kanske också Bonnier-släktens gillande.

Anna Dahlberg tycks för övrigt vara väldigt förtjust i bråk som universalmedel när det gäller att sätta ”fel” Israel på plats. Så här skrev Dahlberg i en ledarartikel den 6/12 2009 under rubriken ”Bråka på, Bildt”:

http://www.expressen.se/ledare/1.1804189/braka-pa-bildt

Bakgrunden till denna utgjutelse var att utrikesminister Bildt å EU-gemenskapens vägnar då hade krävt att Israel skulle tillgodose den palestinska sakens våta dröm, nämligen att Jerusalem skulle delas och vara huvudstad för såväl judiska som arabiska statsbildningar.

Varmed, detta måste tilläggas, den östra delen av Israels huvudstad skulle förvandlas till en alldeles egen lekhage för den sorgliga armé av självmordsmördare och andra terrorister som Hamas, Fatah och deras mecenater i Teheran, Damaskus och Tripoli  gemensamt håller sig med.

Premiärminister Benyamin Netanyahu hade naturligtvis alldeles rätt när han i Washington nyligen påpekade, att a) Jerusalem var judisk huvudort redan för 3000 år sedan och b) Jerusalem inte är någon israelisk bostättning.

Utrikesminister Hillary Clinton läxar upp Israel hos AIPAC.

Kan någon slutligen förklara för mig varför det är så självklart att Israel måste utrymma alla de av palestinierna ockuperade områdena i Israel/Palestina samtidigt som det finns mer än en miljon palestinaaraber på israelisk jord?

Och för den delen också hur palestinska organisationer och deras eftersägare med anspråk på att bli tagna på allvar kan plädera för en palestinsk statsbildning, när ingen palestinsk företrädare till dags dato med någon som helst trovärdighet förmått demonstrera att man förmår administrera en sådan stat?

Den påstått Israel-vänliga Expressen och den stureplansvimlande Anna Dahlberg kan det under alla omständigheter inte.

Norska kyrkan tar ställning mot antisemitism

22 mars, 2010

Den 19 mars gick representanter för den Norske kirke – motsvarigheten till Svenska kyrkan i vårt västliga grannland – tillsammans med övriga tros- och livsåskådningssamfund i Norge till synagogan i Oslo i akt och mening att manifestera sitt stöd för Det mosaiske trossamfund, som Judiska församlingen i Oslo kallas. Bakgrunden till denna manifestation är att man är bekymrade över antisemitiska hållningar bland norska elever.

Föreståndaren för Det mosaiske trossamfund, Anne Sender, uttryckte sin glädje över att representanter för hela bredden av det norska troslivet på detta sätt beslutat visa sin solidaritet i en besvärlig tid. Sender hänvisade till det goda samarbete som traditionellt förekommer över de norska samfundsgränserna och framhöll:

– I den här situationen bör vi sluta med mysigt småprat och börja handla. Vi måste säga ifrån om vilket slags samhälle vi vill ha. Vi måste förankra goda hållningar i forskning och läromedel, hos skolledare och politiker. Detta är allvar för oss alla. Vi vill inte ha ett samhälle där mobbing och hets kan få spelrum.

 Nils-Tore Andersen.

 Nils-Tore Andersen, ledare för det norska Kirkerådet, framhöll för sin del:

– Vi vill gärna stå samman med er i handling, inte bara i ord. De aktiva amtisemiterna är en fara för vårt land, men lika farliga är de som delvis ger dem rätt.

Anmärkningsvärt nog uttalade också den muslimske representanten Shoaib Sultan, generalsekreterare i Islamsk råd Norge, sitt bekymmer över de antijudiska stämningar som råder bland muslimska elever och ställde sig solidarisk med Det mosaiske trossamfund.

Läs gärna Den norske kirkes text om tilldragelsen här:

http://www.kirken.no/?event=showNews&FamID=114464

När jag tog del av den norska kyrkans och de övriga samfundens ställningstagande undrar jag om en sådan här aktion till stöd för de norska judarna över huvud vore möjlig i Sverige. Till att börja med har Svenska kyrkan sedan åtskilliga år en tradition av närmast fanatisk kritik av Israel gränsande till antisemitism, vilket möjligen kan ha sin historiska förklaring i att Sverige aldrig har blivit i tillfälle att studera Förtintelsen på nära håll.

Under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 lät, som en jämförelse med de under kriget relativt skyddade svenska förhållandena, den norske naziledaren Vidkun Quisling deportera över 700 norska judar till förintelselägren i Europa. Detta historiska arv gör att norrmännen vet vad antisemitism kan innebära.

I Sverige är det dessutom praktiskt taget omöjligt att uttala sitt stöd för judar om man inte i nästa mening framhåller att ett sådant stöd inte får utesluta möjlighet till kritik av Israel. I alla fall om man vill deltaga i debattens huvudfåra och inte bli marginaliserad.

Man blir ju bara glad…

18 mars, 2010

Som utlovat i mitt inlägg ”Man blir ju förbannad…” följer här en motsvarande lista över allting – eller i alla fall ett axplock därav – som finns att bli glad över. Allt naturligtvis sett ur ett strikt personligt perspektiv. Konstaterar också att min tidigare ”förbannad-lista” gav en del eko. Nationaldemokraterna gjorde exempelvis ännu en hatvideo riktad mot undertecknad, den ungefär femtielfte i ordningen, där jag anklagas för att förstöra nationalismen. Men nu alltså…

Man blir bara glad…

…när  dagsmejan tar allt större kvantiteter snö och man börjar kunna ana den annalkande våren. Och visst är vi lyckligt lottade som har dessa fyra distinkta årstider som ger oss omväxling och en hel massa saker att glädja oss åt!

…när Gud påminner en om sin existens på så många förunderliga sätt – genom naturens skiftningar, genom en varm känsla i hjärtat, genom att begåva en med familj och många kära vänner och bekanta, genom besjälade ögonblick av klarhet som visar hur allt hänger ihop, genom Sitt vittnesbörd i Bibeln och andra heliga skrifter, genom…tusen andra ting.

…när man vet att det finns ett oändligt antal människor som arbetar för det goda på ett eller annat sätt. Bara ett enda exempel – Janis Vikmanis i Svensk-lettiska föreningen, som på föreningsaftonen i går saluförde vantar och sockor som stickats av kvinnor i en fattig del av Lettland och som låter inkomsterna gå direkt till nödlidande i landet.

Visst blir man glad över att René Artois (Gorden Kaye) är tillbaka i rutan!

…när TV4+ repriserar den klassiska brittiska komediserien Állo, Állo och man återigen får gapskratta eller småle åt kaféägaren René Artois med sina älskarinnor Yvette, Maria och Mimmi, hans falsksjugande hustru Edit, hennes kverulerande mor madame Fanny, de tyska armétöntarna general von Klinkerhoffen, överste von Strohm, löjtnant Gruber och kapten Geering, Herr Flick från Gestapo, motståndsledaren Michelle, de hårdföra kommunistiska motståndsflickorna, de undangömda brittiska flygar”essen”  Fairfax och Carstairs och alla de andra udda figurerna.

…när åtminstone några mediaröster upptäcker att Sverigedemokraterna inte bara har invandringskritik på sitt program. Som när RFSUs Åsa Regnér och Mats Wingborg, nära medarbetare till Anna-Lena Lodenius, i Aftonbladet 17/3 gör gällande att SD har den mest extrema familjepolitiken i Sverige (se länken nedan). Detta därför att SD har abortstopp efter tolfte veckan, stödjer den traditionella familjen och avvisar ”äktenskap” mellan homosexuella. Sanningen är naturligtvis att det är de etablerade partierna som är extrema, medan SD har en fullt normal syn på dessa frågor!

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article6791957.ab

…när Dansk Folkeparti får med sig de danska regeringspartierna på en mer restriktiv invandringspolitik och därmed ställer upp en modell som Sverige med fördel kan följa. Vi har faktiskt fått nog av islamisering, ghettovåld och diskriminering av svenskar nu.

…när riksdagen efter omröstning förklarar att det Ottomanska riket, det moderna Turkiets föregångare, gjorde sig skyldigt till folkmord genom att massakrera omkring 1,5 miljoner armenier och andra kristna i samband med Första världskriget (Seyfo). Den islamistiske turkiske premiärministern Erdogan contrade, nästan som ett brev på posten, med att hota med massavvisning av 100 000 armeniska gästarbetare, därmed visande att Turkiet inte är ett moget, civiliserat land som har i den europeiska gemenskapen att göra.

…när den rätt mediokre men ack så modige konstären Lars Vilks vägrar låta sig skrämmas av avgrundsvrålen från tusentals islamistiska grobianer, av vilka några vävt mordplaner mot honom.

…när man man ändå kan sitta och skriva det här blogginlägget trots svårartat ryggskott!

…när man kommer fram till sin husläkare redan på andra försöket under hans telefontid.

…när den viktiga kulturtidskriften Contra (konservativ-liberal) nu är inne på sitt 36e år trots små ekonomiska omständigheter och alltså fortsätter sitt väsentliga arbete mot diktatur, kollektivism och politisk korrekthet.

…när SD fortsätter sin utveckling som ett modernt, värdekonservativt parti fjärran från den neanderthalnationalism som exempelvis skitpartiet (ni vet vilken färg skit brukar ha) ND fortsätter att tönta omkring med.

…när staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, står fast mot omvärldens fientlighet och fortsätter att fungera som ett hemland för världens judar.

…när man kan fira den irländska nationaldagen St. Patrick´s Day (17 mars) med Irish stew, Guiness och whiskey – och massor med irländsk folkmusik – också i Sverige!

…när man vet att det bara är knappt tre månader kvar till den svenska nationaldagen den 6 juni; låt oss göra den till den festligaste och färgstarkaste någonsin! Hatten av för de riksdagsledamöter som fick igenom motionerna som förvandlade den litet gråtrista Svenska flaggans dag till Sveriges nationaldag, som nu också är helgdag!

Lyssna gärna på Carolas version av ”Du gamla, du fria”:

http://www.youtube.com/watch?v=p97lwet0TzU

…när vårt kära SD åter hamnar i rampljuset med Valkonferensen i Stockholm den 27 mars.

…när man tänker tillbaka på den uppväxt man haft förmånen att få ha i detta underbara land, som inte blir mindre underbart – som land betraktat – av alla de misslyckade regeringar det tvingats se. Och jag tillhör inte kategorin folkhemskramare som har idolporträtt av Per Albin och Tage därhemma.

Leve (det blivande) brudparet!

…när man vet att det stundar ett kronprinsessbröllop om precis tre månader! Inte ens den gammelsure republikanen Peter Althin med sitt förslag om att ta bort kungen från våra mynt kan rubba min glädje härvidlag.

…när man får kvitto på att ens blogg tillhör de mer inflytelserika bloggarna i Sverige. Jag citerar ur inflytande.se: ”Tommyhansson.wordpress.com är en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 26 % av svenska bloggar är mer inflytelserika.” Kolla själv:

http://www.inflytande.se/blog/tommyhansson.wordpress.com/

Man blir ju förbannad…

12 mars, 2010

Visst går man och retar upp sig på en massa saker…höga som låga, konstruktiva som totalt meningslösa. Ibland känns det bra att få ur sig vad man retar upp sig på/blir förbannad över, förutsatt att man inte går till handgripligheter mot sina medmänniskor. Därför följer nu en lista över saker jag gått och blivit förbannad på under senare tid. Dock vill jag inte vara ensidigt negativ – därför avser jag vad det lider återkomma med en lista över tillvarons glädjeämnen; de är minst lika många!

Man blir ju förbannad…

…när våra vanligaste politiker, proffstyckare och kommersiella intressen låtsas som ingenting och fortsätter att orera om behovet av långtgående och kostsamma åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, trots alla forskarrön som visar att det inte finns ett spår av samband mellan så kallad global uppvärmning och mänskliga koldioxidutsläpp, och trots att FNs klimatpanel (IPCC) avslöjats som lurendrejare och pajasar och trots att vi just upplevt den kallaste vintern på flera decennier.

…när islamister tror att de har rätt att påtvinga alla andra sin snedvridna tolkning av islam och Koranen och dessutom ha ihjäl personer – såsom Lars Vilks och Kurt Westergaard – vilka påstås vara svårartade hädare och kättare.

…när professionella blödande hjärtan som Jan Hjärpe anstränger sig så de blir blåa för att finna ursäkter i islamisternas beteende och vältra över skulden på det demokratiska samhället.

…när en dömd spion, betald KGB-agent, marxist-leninist, revolutionsromantiker och judehatare som den över alla bräddar pompöst uppblåste Jan Guillou tillåts fortsätta skriva krönikor i etablerad press av typ Aftonbladet.

Steroidstinne  sovjetspionen Guillou i aktion i början på 70-talet.

…när televisionens påannonserare (”hallåor” hette det i min ungdom) hemfaller åt ovanan att säga ”mmm” efter varje inslag som sänts.

…när representanter för statstelevisionen med krystade argument gör allt för att hålla Sverigedemokraterna (SD) borta från partiledardebatterna.

…när precis ALLA homosexuella i TV-serier av olika slag framställs som genomgoda, kloka, snälla och humoristiska medan precis ALLA som inte riktigt inser tjusningen i bögeriet porträtteras som hatfulla, bigotta och allmänt korkade.

…när så kallade vänner inte har folkvett nog att svara på vänliga inbjudningar eller andra meddelanden; det är sådana personer  jag numera vill kalla före detta vänner.

…när SD jämt och ständigt förses med epitetet ”främlingsfientligt”, trots att det i partiet vimlar av efternamn såsom Klaric, Hillawi, Yurkovskaya, Baum, Kinnunen, Assai, Pedersen, Dawd, Odeish, Trivunovic och Mäkinen, för att nu bara ta några direkt ur minnet.

…när individer som Mona Sahlin, Birger Schlaug, Ursula Berge med flera tycker det är betydligt viktigare att kritisera Israel för allt mellan himmel och jord än att värna om Malmös förföljda judar.

…när samma individer vägrar erkänna att det är medlemmar ur Malmös muslimska kommunitet som förföljer judarna och i stället skyller på svenskar, ja rentav Sverigedemokaterna (exempelvis Thomas Idergard) trots att SD sannolikt är landets mest jude- och israelvänliga parti.

…när etablissemanget i liberala judiska församlingar fortsätter att baktala SD i politiskt korrekt nit trots att det är i detta parti de har sitt största stöd.

…när en välrenommerad militärhistorisk bokklubb som SMB dödskallemärker sverigedemokaten Stellan Bojeruds böcker – av det enda skälet att han är sverigedemokrat – på samma sida som man gör reklam för dem och dessutom visar att man har noll koll på SDs historia.

…när man i media påstår att det heter ”ett media”, detta trots att media är plural; faktum är att det heter ett medium, flera media.

…när expediten i Pressbyrån frågar om man vill ha en plastpåse till de nyss inköpta varorna, och när man nekat helt omotiverat kläcker ur sig ”ja, då sparar du miljön”.

…när vargkramare sätter vargar före människor eller åtminstone hävdar att båda arter är ”lika mycket värda”; detta visar att någonting allvarligt är fel i samhället och dess så kallade värdegrund.

…när vi rökare motas ut överallt, ibland med de mest idiotiska argument – rökning är och förblir en integrerad del av mänsklig civilisation och kultur.

…när den nykteristiska och föga representativa eliten i Sveriges riksdag vill hindra svenska folket från att köpa alkoholhaltiga drycker i vanliga butiker.

…när SD-hatare tar till metoder som att förfalska Facebook-profiler eller skriva lögnaktiga drapor på webben – ja, ni kan ta åt er, nationaldemokrater och andra Hitler-drängar, bitterpatetiska funeboar och tvångströjemässiga fascistbloggare!

 Visst är det härligt med vintern!

…när stadsbor som knappt sett landbygden ens på film bedyrar hur ”härligt det är med vintern” utan att ägna minsta tanke åt alla landsbygdsbor vars värmepannor och pumpar fryser sönder, fordon strejkar, vägar snöar igen, tak rasar in och elektricitet fallerar.

…när de blödande hjärtana (se ovan) tycker SÅ synd om alla palestinier, vilka inte lagt två strån i kors för att skapa fred med Israel, ta avstånd från terrorister och/eller ens erkänner att det finns ett Israel.

…när ledarskribenter tillika debattredaktörer vägrar ta in tillrättaläggaden med motivering att de förolämpande tokigheter man uttryckt bara var ”retorik” (känn dig träffad, Tomas Karlsson på LT!).

…när vissa norska OS-deltagare (bland annat du, Petter Northug!) är så fixerade vid oss svenskar att de skiter i hur det går i tävlingarna, bara de spöar oss. Och nu blir jag så förbannad över detta norska mindrevärdeskomplex som uttrycks så aggressivt att jag låter Magnus Uggla sjunga ut om vad han tycker om norrmän:

http://www.youtube.com/watch?v=lyhVK0bQLs8

(Uggla är bra, men kom ihåg att det förnämliga originalet gjordes av Helmer Bryds Eminent Five Quartet featuring sångaren Bobbo Slacke, alias Moltas Eriksson).

Det där var bara ett plock ur högen. Kom gärna med egna förslag. Eller reta upp er till kokpunkten på mina högst personliga synpunkter; dödshot mottages dock endast under kontorstid.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

2 mars, 2010

Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), tycks inte inse vad han har gjort för fel. 

Ilmar Reepalu (i mitten) tågar med sossar, Hamas-aktivister, AFA-slödder och annat löst folk i Malmö. Nu skyller han allt på vad han kallar ”Israel-lobbyn.”

In i det längsta har han förnekat att det skulle finnas någon hotbild mot Malmös judar och ryckt på axlarna när han fått reda på att många föredragit att flytta – till Israel, till andra länder, till andra platser i Sverige – framför att bo kvar i ”Sveriges Gaza”, där kommunens många Hamas-sympatiserande muslimer gjort tillvaron mer än lovligt osäker för dem.

Till och med har han haft mage att kritisera Malmö-judarna för att de ställer upp och demonstrerar sin vänskap för det judiska hemlandet Israel – detta anses, bevars, vara uttryck för olämplig ”sionism” och verka provocerande på de muslimska kommuninvånarna.

På sistone förefaller han ändå ha insett att något gått snett, vilket lett till att han tagit kontakt med Malmös judiska kommunitet och även besökt stadens synagoga. Men att han själv skulle ha gjort sig skyldig till något fel – nejdå! I stället har han påstått att det är ”vad man kan kalla Israel-lobbyn” som ligger bakom de massiva – och synnerligen välförtjänta – fördömanden han utsatts för.

Se videon till det danska TV-inslag som länken nedan går till och som också ger en bakgrund till Reepalu-katastrofen:

http://www.youtube.com/watch?v=6QxNV8fFYhU

Ilmar Reepalu har ända sedan han deltog i AFA-demonstrationen mot tennismatchen Sverige-Israel för snart ett år sedan kläckt ur sig den ena grodan efter den andra. Som en kommentator till nämnda video skrev: ”Så fort Reepalu öppnar käften går det åt helvete!” Det är drastiska ord men, så vitt jag kan bedöma, rena sanningen.

Jag skulle vilja uppmana Ilmar Reepalu att inte bara väga sina ord utan också börja studera historien. Icke minst då det judiska folkets historia som är full av lidande och förföljelse i alla upptänkliga variationer. Detta inte bara i samband med den sorgfälligt dokumenterade Förintelsen som orkestrerades av Nazityskland, utan tusentals år innan detta hemska skedde och som också Bibeln dokumenterar, till exempel då judarna hölls som slavfolk av de egyptiska faraonerna.

Till och med Reepalus partiordförande Mona Sahlin verkar ha förstått att hennes ståthållare i Malmö är en vandrande katastrof och har tvingats göra en brandkårsutryckning ner till Sveriges Gaza. Sahlin, som gärna själv tillsammans med partikamrater såsom Carin Jämtin frotterar sig med militanta araber som bränner Israels flagga, ropar ”Död åt judarna” på arabiska och andra trevligheter. Just ett snyggt föredöme för Reepalu!

 En beslöjad Sahlin med muslimsk beundrare – Allah skall med!

Man kan bara rysa när man betänker vilken typ av Mellanöstern-politik en eventuell röd-grön regering skulle driva efter valet den 19 september. Särskilt som gamle kommunisten Lars Ohly för ett par dagar sedan dök upp i pressen avfotograferad med en sjal som avbildade ett Storpalestina utan en tillstymmmelse till Israel.

Jag har sett att Ilmar Reepalu nu gråter ut i pressen och påstår sig ha blivit mordhotad hundratals gånger. En upplevelse som säkert inte är det minsta angenäm, och som jag inte unnar ens en aningslös sossepajas som Reepalu. Den kanske dock hjälper honom att förstå det hot som Malmös judar har levt under i flera års tid.

Jesus i ett judiskt perspektiv

19 februari, 2010

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

imagesCA86O10V

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

En värdig Segerstedt-stipendiat!

4 januari, 2010

Den 16 december tilldelades journalisten Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet för år 2009 vid en högtidlighet i samband med en Chanukka-fest som hölls i regi av Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Stipendiet, som utdelats av samfundet årligen sedan 1982, tillfaller den person som bedömts ha gjort  särskilt värdefulla insatser för Israel.

images Äras den som äras bör…Tor Carlid håller föredrag i Betlehemskyrkans Israel-grupp. Foto: Tommy Hansson

Efter att ha känt Tor några år såsom deltagare vid Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm, där Tor varit en drivande kraft i drygt tio års tid, kan jag inte annat än understryka att han är en synnerligen värdig stipendiat!

Tor, numera pensionerad efter 40 års verksamhet på den kristna tidningen Dagen, var märkbart rörd i samband med prisutdelningen. Han framhöll i sitt tacktal bland annat:

– Jag känner mig oerhört hedrad över att vara i samma sällskap som tidigare stipendiater som exempelvis Per Ahlmark, Alf Svensson, Inga Gottfarb, Jackie Jakubowski, Stanley Sjöberg, Lars-Åke Hallin med flera. Jag har strävat efter att bygga broar mellan judar och kristna. För mig som troende kristen har Israel alltid varit Bibelns land, det land som fött Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, kung David, tempelbyggaren kung Salomo samt sist men inte minst Jesus Kristus.

1985, berättade Tor, hände något viktigt i hans liv:

– Det var då jag träffade Georg Eismann, en jude bosatt i Hägersten som bekämpade antisemitismen. Han skrev brev till – och fick svar från – personer som påven Johannes Paulus II och Sveriges biskopar. Han frågade om jag ville vara med i detta arbete. Det var en stor sak för mig när jag första gången inbjöds hem till honom, en representant för det utvalda judiska folket!

Tor Carlid antog med glädje inbjudan att deltaga i det viktiga arbetet mot judehat och antisemitism. 1991 gjorde han en minnesvärd resa till Israel – hans första – för kristna journalister, en resa som var ämnad att sätta fart på Israel-intresset. I Tors fall gjorde den det med besked – han gick omsider med i en rad proisraeliska och projudiska grupperingar såsom Samfundet Sverige-Israel, Shalom över Israel, Israels vänner med flera.

Redan när han tog beslutet att arbeta mot antisemitism 1985 började han bearbeta Svenska kyrkan, men föret var trögt i portgången:

– Det tog tio år, till 1995, innan Svenska kyrkan under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop gjorde ett uttalande mot antisemitism.

Tyvärr kan man knappast säga att kyrkan fortsatt på den vägen. Motståndet mot Israel har varit stort, särskilt under K. G. Hammars tid som ärkebiskop då initiativen för att bojkotta Israel på olika plan stod som spön i backen parallellt med att det kyrkliga budskapet urvattnades och förvärldsligades.

– En höjdpunkt i mitt journalistiska liv, berättade Tor, var då jag 1995 gjorde en intervju i Stockholm med Petrenko, den befälhavare som ledde Röda arméns befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag.

Tor Carlid har vidare alltid intresserat sig för Raoul Wallenberg, den tillförordnade ambassadsekreterare vid Sveriges Budapest-legation som 1944-45 räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda svenska så kallade skyddspass.

– Jag har haft förmånen att intervjua Wallenbergs medarbetare Per Anger, som var fången fem veckor av ryssarna.

Det som i första hand renderat Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet – som uppkallats efter ”den store” Segerstedts son, Torgny T. Segerstedt – är hans brinnande engagemang för Betlehelmskyrkans Israelgrupp som bildades 1996. Gruppen träffas under terminerna var tredje fredag i månaden kring en intressant föredragshållare, och vem som helst äger tillträde utan föranmälan.

– Gruppen fungerar som en bro mellan judar och kristna och har vuxit stort under årens lopp, avslutar Tor Carlid vars omisskännliga dialekt röjer det småländska ursprunget.

Jag hade slutligen själv förmånen att få medfölja en studieresa till Polen i Förintelsens spår i slutet av augusti 2009 tillsammans med Tor och andra vänner av det judiska folket. Resan ordnades av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism och blev en stor och viktig upplevelse i alla fall för mig.

Judiska hämnare på film och i verklighet

22 november, 2009

 

Jag var rätt nyligen och såg Quentin Tarantinos nya film Inglourious Basterds (jo, titeln stavas faktiskt så) som handlar om en styrka amerikanska judar som får i uppdrag att sprida skräck i Tredje riket genom att brutalt mörda och skalpera nationalsocialister i naziockuperade Frankrike. Styrkan leds av löjtnant Aldo ”The Apache” Raine, spelad av Brad Pitt, som kräver att var och en av de nio som ingår i gruppen skall avliva minst 100 tyskar och dessutom skalpera dem och överlämna skalperna till honom!

Under resans gång  knyts en tysk soldat som lustmördat 13 Gestapo-män till ”The Basterds”, som gruppen kallas av tyskarna, och tar sig med nöje an sin nya uppgift. I Paris stiftar gruppen bekantskap med den unga judinnan Shoshanna Dreyfus, spelad av Melanie Laurent, som flytt från sitt hem på den franska landsbygden sedan hon så när blivit infångad av SS-officeren Hans Landa (Christoph Walz) som sänts ut av Hitler för att spåra upp alla judar i Frankrike; hela hennes familj mördas.  Shoshanna driver en biograf i Paris tillsammans med en färgad vän.

Det är när den tyske krigshjälten Frederick Zoller (Daniel Brühl), som blir förälskad i den tysk- och nazihatande Shoshanna, kommer in i handlingen som en utstuderad plan att spränga biografen innehållande hela nazitoppen tar form. Zoller lyckas nämligen övertala sin vän Joseph Goebbels, den tyske propagandaministern, att låta en nyinspelad film om honom själv och hans ”hjältedåd” som prickskytt premiärvisas på Shoshannas biograf. Samtidigt jobbar Raine och hans mannar på att mörda nazitopparna på sitt eget kaotiska sätt.

Här skall inte filmens spektakulära slutfas avslöjas för den som tänkt se filmen medan den ännu finns på den svenska repertoaren, men nog blir det fyrverkerier i den högre skolan och en extra knorr på slutet. The Inglourious Basterds gör inte anspråk på att vara någon realistisk krigsfilm utan är en typiskt tarantinsk skröna, som för en gångs skull framställer judar under Andra världskriget som blodtörstiga slaktare och inte som viljelösa offer. Ombyte förnöjer som bekant, och nog är detta en mycket välgjord och en mycket underhållande film som jag gärna rekommenderar.

Brad Pitt som Aldo ”The Apache” Raine.

Det fanns emellertid litet varstans i verkligheten militanta judar som bekämpade tyska nazister under Andra världskriget. Jag har redan (7 oktober) på min blogg skrivit om upproret i Warszawaghettot 1943, där polska judar visade för världen att de var både villiga och kapabla att ta sig an Tredje riket. Warszawas kämpande ghettojudar hämtade inspiration från en judisk gerillarörelse i Litauen och Polen, som leddes av den legendariske kommendanten Abba Kovner. Om detta har Rich Cohen skrivit en fascinerande bok som heter The Avengers. A Jewish War Story (Vintage, London 2000).

The Avengers är historien om  tre judiska ungdomar- ingen av dem hade fyllt 20 år – som lämnar sina hem i västra Polen och omsider hamnar i det judiska ghettot i den litauiska huvudstaden Wilna (Vilnius). De tre är Abba Kovner, Vitka Kempner och Rozka Korczak. Kovner utvecklas till en ledargestalt i ghettot medan de båda unga kvinnorna Kempner och Korczak blir hans ställföreträdare. 1943 flyr de tre ghettot i Wilna och ställer sig i spetsen för ett band gerillakämpar som gömmer sig djupt i de polsk-litauiska skogarna och utför sabotageaktioner mot de tyska stridskrafterna. Här stannar de tre under resten av kriget för att därefter småningom ta sig till vad som snart blev Israel.

Efter krigsslutet började Abba Kovner, sedan han anlänt till Palestina, med sina vänner bland motståndskämparna planera för en spektakulär hämndaktion mot den tyska nationen. Genom förgiftade vattenreservoarer i tyska städer skulle miljoner tyskar mördas: öga för öga, tand för tand. Kovner och hans grupp lojala judiska motståndskämpar kallade sig ”Hämnarna” (avengers, på hebreiska Dam Yehudi Nakam). ”Vi kanske inte kan förhindra en ny förintelse”, resonerade man, ”men vi kan se till att den inte blir ohämnad.”

untitled

The real deal – Abba Kovner.

Av olika skäl inställdes denna aktion (plan A) men i stället genomfördes en plan B, då ett krigsfångeläger för tyskar nära Nürnberg utsattes för en giftattack med arsenik vilket enligt uppgifter i amerikansk press ledde till att 2238 man förgiftades och måste vårdas på sjukhus.  Om några av dessa dog, och i så fall hur många, är oklart. Det kan nämnas att sionistledaren Chaim Weizmann, som skulle bli Israels förste president, enligt Cohens skildring godkände plan B under ett samtal med Kovner.

Det dröjde inte länge efter sin ankomst till Israel innan Abba Kovner på nytt blev inblandad i krigshandlingar, nu som kämpe i den israeliska armé som betvingade de fem arabiska nationer som angrep staten Israel efter dess utropande i maj 1948.  Senare blev Abba Kovner (1918-87) rikskänd som poet, filosof, visionär och även arkitekt (han har designat Diasporamuséet i Tel Aviv).

Abba Kovner gifte sig 1948 med sin livskramrat Vitka Kempner (Kovner), född 1920, som när detta skrivs uppges fortfarande vara i livet och ha två barn och fyra barnbarn. Rozka Korczak (1921-88) dog, liksom Abba Kovner, i cancer.