Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har ställt ifrån sig kvasten och kokat ihop en brygd (Expressen 8/5) på temat ”SD – vilket skämt”. I häxbrygden saknas visserligen de vanliga ingredienser som brukar utmärka recept utformade av kvinnliga yrkesutövare av hennes uråldriga snitt av typ fladdermusöron, ödleben och grodhjärna, men där återfinns beståndsdelar såsom fördomar, propagandistiska övertoner och politisk korrekthet.
Marteii krönikor på Expressens baksida hade, innan hon upphöjdes till ledarskribent, länge en stående punkt under vinjetten ”Dagens fel” som helt enkelt lydde ”Sverigedemokraterna”. Ingen förklaring eller motivation, blott ”Sverigedemokraterna”. Det är därför föga överraskande att Expressens ledarhäxa nu ger sig på Sverigedemokraterna med de argument som för tillfället står till buds. Huvudingrediensen i den marteuska brygden är en artikel i partiorganet SD-Kuriren för vid pass ett år sedan, där ett gäng SDare inklusive partisekreterare Björn Söder, ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist och pressekreterare Mattias Karlsson skrev en artikel om ett besök på Färöarna. I artikeln uttryckte SD-grabbarna sympati för Färöarnas gamla norröna kultur och berömde särskilt en fosterländsk figur kallad Haraldur.
Nu har det visat sig att sagde ”Haraldur” i själva verket är en färöisk pajas, med Marteii ord ”en påhittad figur, skapad av en vänsterpolitiker som driver med osund nationalromantik.” Tablå, som man brukade säga förr i världen när det sista argumentet gått hem… men nej, kanske inte riktigt.
Jag tycker i och för sig att det glada SD-gänget kunde ha kollat upp vem nämnde Haraldur egentligen var innan man skrev ihop sin artikel om och från Färöarna. Det hade förmodligen räckt med att konsultera de närstående vid det aktuella nationaldagsfirandet för att dimmorna skulle ha skingrats. Nu gjorde man inte det, och resultatet blev mindre lyckat. Men står man verkligen med byxorna nere, som Marteus onekligen anser? Knappast. Ann-Charlotte Marteus hävdar i sin ledarartikel 8/5 att befolkningen på Färöarna är en sorglig, inavlad samling, och kanske är det det som gör att man först nu – efter nästan ett år – behagat reagera över de löjeväckande supernationalisterna från Svithiod. Samtidigt säger den aktuella tidsutdräkten en hel del om den agenda som ledande svenska massmedia delar – ingen ”nyhet” är för gammal när det gäller att smutskasta Sverigedemokraterna.
Excessens ledarhäxa Ann-Charlotte Marteus fortsätter i sin artikel med att gå hårt åt Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson, vilken i en artikel i tidskriften Svensk Linje tydligen förespråkat att SD bör inlemmas i ett regeringsunderlag utformat av alliansregeringens medlemspartier. Sådant låter sig naturligtvis icke göras, åtminstone inte ostraffat. Nej, menar Marteus, ”Sverigedemokraterna drivs av två krafter: främlingshat och makthunger. Ingenting annat. Resten är tomhet, kamouflerad med sentimental nationalromantik. Det går inte att kompromissa med den häxbrygden. Det går inte och man får inte. Det enda anständiga är att vara en motkraft.”
Eller som ordstävet lyder: ”Upp flyga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når”. Främlingshat (vilka främlingar, vilket hat, var god precisera!) existerade möjligen i Sverigedemokraternas barndom i slutet av 1980-talet men är en nullitet – det vill säga något som icke existerar – 2009. Själv gick jag med i partiet i februari 2008 men hade i stället försvaret och familjen som huvudfrågor; vill stärka båda. Marteus förmår uppenbarligen inte skilja mellan faktiskt baserad kritik av svensk invandringspolitik och så kallat främlingshat eller ”främlingsfientlighet”.
Magica de Hex, förlåt Ann-Charlotte Marteus, gör sig vidare lustig över Sverigedemokraternas ledord ”massinvandring”: ”SD har trots allt en hemsida där banala råskinn dillar om hur sött det är med blåsippor och svenska pensionärer samtidigt som de skyller precis allt på MASSINVANDRINGEN.” Jag vet inte vad Marteus har emot blåsippor eller pensionärer, det vore onekligen intressant att veta. Frågeställningen är eljest inte särskilt komplicerad. En sak är klar, och det är att invandring klarar sig inget land utan.
I Sverige hade vi på 1600-talet en invandringsvåg med valloner som bärande element. Det var en renodlad arbetskraftsinvandring som syftade till att stärka den svenska järnhanteringen och därmed göra landet mer komkurrenskraftigt avseende exportindustrin och krigsmakten. Under samma århundrande anställdes också ett betydande antal militärer av utländsk härkomst i den svenska stormaktsarmén, något som var alldeles nödvändigt för den händelse vi ville förbli en stormakt (vilket vi alltså ville). Efter Andra världskriget beslutade sedan den socialdemokratiska regeringen att importera ett antal människor från länder såsom Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien i syfte att hålla industrin igång.
Vallonerna, de utländska militärerna och de utifrån kommande industriarbetarna utgjorde nödvändig arbetskraftsinvandring. Sverige välkomnade med rätta dessa människor, vilka i den mån de valde att bli bofasta i Sverige kom att utgöra en väl integrerad del i det svenska samhället. Invandringsmönstret förändrades emellertid med vänsterradikaliseringen på 1960-talet. Gradvis spred sig det politiskt korrekta konceptet att vårt land skulle välkomna individer som ansågs vara förföljda i sina respektive hemländer. När militären tog makten i Chile 1973 fick därför tiotusentals chilenska vänsterelement av revolutionär prägel en fristad i Sverige, bland dem den brutale chefen för den störtade presidenten Salvador Allendes livvakt, Max Joel Marambio (som sedan blev agent för Castro på Kuba). I fortsättningen bereddes i princip alla chilenare som ville komma till Sverige en fristad här, även efter det att den forna militärdiktaturen blivit föremål för demokratisering.
Allendes tortyrchef, Max Marambio, fann en fristad i Sverige.
Södertälje blev i slutet på 1970-talet mål för en omfattande invandrarvåg bestående av kristna medborgare från Turkiet, vilka – tveklöst med viss rätt – hävdade att de förföljdes av Turkiets muslimska myndigheter. Dessa assyrier/syrianer/kaldéer (i fortsättning benämnda assyrier) har med tidenväxt ut till en betydande och inflytelserik del av Södertäljes population. Många assyrier har under årens lopp etablerat sig som framgångsrika företagare i Södertälje och åtnjuter utan tvivel respekt från stadens etniskt svenska befolkning. Dock är det ingen hemlighet att nämnda folkgrupps ungdomliga medlemmar står för en betydande andel av Södertäljes brottsstatistik.
Det var med den chilenska invandringen till Södertälje under 1970-talets första hälft som vi, det vill säga vi södertäljebor (övriga städer och landsdelar har utan tvivel sina egna erfarenheter i samma genre), begåvades med något som med fog kan kallas massinvandring. Det vill säga ett inflöde av utifrån kommande befolkningselement som mer är ett resultat av sentimental välvilja än en väl övervägd invandringspolitik. Denna massinvandring har lett till att i grunden svenska värderingar och svensk kultur tvingats på defensiven, vilket i sin tur resulterat i missförhållanden som ghettoisering, segregering och kriminalisering. Massinvandring och mångkulturalism har lett till att det svenska samhället fått nya och föga välkomna företeelser som gängvåldtäkter, maffiaetablering och hedersvåld.
Medan de etablerade partierna konsekvent bortser från massinvandringens och mångkulturalismens ovälkomna verklighet har Sverigedemokraterna som enda parti valt att ta strid för det svenska och för svenskarnas rätt att diktera villkoren för alla de människor som väljer att slå upp sina bopålar i vårt avlånga land. Det kan förvisso vara trevligt med utifrån kommande influenser såsom pizza, jeans, kebab och brittisk pop, men det är inte detta SD protesterar mot. Det är när det importerade godset leder till företeelser såsom organiserad brottslighet inklusive terrorism, kvinnoförtryck, hedersvåld och trafficking samt diskriminering och arbetslöshet bland etniska svenskar som det är dags att dra i nödbromsen.
Ann-Charlotte Marteii ledarartikel i Expressen den 8/5 är bara ett exempel på överreaktioner från etablissemangets sida beträffande Sverigedemokraternas tillväxt på olika plan, både medlemsmässigt och när det gäller opinionssiffror. För en tid sedan redovisades i Sveriges Radios (SR) inslag Kaliber i tre program resultatet av omkring 100 timmars inspelningstimmar som åstadkommits av kvinnliga SR-medarbetare vilka försetts med dold avlyssningsutrustning i syfte att dokumentera det fantasifoster som brukar kallas ”Sverigedemokraternas dolda agenda”.
Och vad var det de wirade amazonerna, med massiv uppbackning i Excessen och andra media, lyckades torgföra? Jo, ett antal franka uttalanden avseende invandrare av den sort som förekommer i alla typer av fikarum och vid köksbord landet runt. Samt några uppsluppna sånger och snapsvisor, bland andra ”Palmevisan”, som inte ens den nämnda mediala exponeringen torde kunna utrota. Följden blev…platt intet. Sverigdedemokraterna har således hållit ställningarna vid alla opinionsmätningar som förekommit efter Kaliber-programmen, vilket demonstrerar något som jag vetat hela tiden – att väljare som kan förväntas rösta på Sverigedemokraterna inte bryr sig ett enda dugg om pseudohändelser av ovan beskrivet slag.
Kent Ekeroth (SD).
Och det är väl precis detta faktum som är orsaken till mediernas och de etablerade partiernas frustration. Oavsett hur man åmar sig för att ”avslöja” SDs ”dolda aganda” så blir resultatet noll. Detta leder till att desperationen ökar, något som kan förklara det ohemula angrepp mot SDs internationelle sekreterare och kandidat i EU-valet Kent Ekeroth som för en tid sedan orkestrerades av sex kristdemokrater från Stockholm. Nämnda kristdemokrater gick i en rundskrivelse till ett flertal tidningar till hårt angrepp mot Ekeroth som bland annat hävdat det självklara, nämligen att massinvandring till Sverige leder till att traditionell svensk kultur hamnar på undantag.
Kent Ekeroth, som för övrigt är av judisk börd och en varm Israel-vän, gick som sig bör i svaromål och konstaterade att KD-kritikerna läst hans och SDs policy som ”Fan läser Bibeln”. Vilket föranledde de bålda KD-debattörerna att anklaga Ekeroth för att vara ”rasist” och för att utnyttja proisraelismen som ett verktyg i kampen mot ”muslimerna”. När sedan Ekeroth begärde genmäle fick han svaret att debatten var avblåst…Snacka om rättvisa!
KD-inlägget kan på goda grunder anses vara ett exempel på en debatteknik som går ut på att demonisera motparten, att frånkänna denne alla mänskliga egenskaper för att bereda väg för diskriminering och förtryck. Det var på detta sätt de tyska nazisterna i sina organ presenterade judarna, som till slut för det stora flertalet tyskar inte framstod som mänskliga varelser. Nu hävdar jag inte att samma sak som hände judarna kommer att ske med sverigedemokrater, men principen är densamma.
Det är inte svårt att förstå KD-debattörernas frustration. Sverigedemokraterna uppfattas, och detta med full rätt, som en konkurrenskraftig medtävlare till Kristdemokraterna, vilka efter de ”nya” Moderaternas övergång till liberalism, värdenihilism och politisk opportunism tagit värdekonservatism på entreprenad. Sedan KD vacklat och bland annat godkänt utländsk abortturism till Sverige och över huvud visat föga intresse för massinvandringens följdverkningar, har SD profilerat sig som de värdekonservativa väljarnas – och ja, de existerar fortfarande! – främsta alternativ.
Det är inte bara SD som hävdar detta. Sveriges Radios reporter Pontus Mattsson konstaterar således i sin bok ”Sverigedemokraterna inpå bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) att SD har en politik som överträffar Kristdemokraternas när det gäller värdekonservatism. SD stöder sålunda kärnfamiljens ställning i samhället, är emot samkönade ”äktenskap”, går emot extremfeminismen samt värnar de ofödda barnens liv; Sverigedemokraterna vill således sänka den högsta tillåtna abortgränsen till tolv veckor, detta att jämföra med KDs 18 veckor.
Mattsson skriver (sidan 134): ”I det familjepolitiska programmet oroar man sig över att ‘destruktiva krafter’ i samhället under de senaste decennierna kommit att ifrågasätta och nedvärdera familjelivets värden. Partiet vill motverka den utveckling man tycker sig se där en ‘överdriven individualism och hedonism har lett till ett minskat ansvarstagande och en ökad ombytlighet i förhållandena mellan män och kvinnor och skapat otrygghet och rotlöshet för många av våra barn’.”
Undra på att KD oroar sig!
Sverigedemokaterna fick 4,9 procent i den av Sentio senast företagna opinionsmätningen. Som mest har partiet noterat 5,5 procent i någon opinionsmätning. Det är knappast vågat att förutspå att Sverigedemokraterna, efter valet 2010, kommer att bli representerat i Sveriges riksdag och att partiet i så fall kommer att bli vågmästare. Oavsett hur det går 2010, och innan dess i EU-valet den 7 juni, så har Sverigedemokraterna kommit för att stanna som ett stående inslag i Sveriges politik. De som tillåter sig att förmoda att SD är ett ”enfrågeparti” (invandringen) kommer dessutom att bli besvikna – för tillfället jobbas det frenetiskt i olika arbetsgrupper inom SD för att utforma en heltäckande partiplattform.
Ann-Charlotte Marteus?
Själv medverkar jag i gruppen som sysslar med försvars- och säkerhetspolitik. Så här långt kan jag avslöja att SD syftar till att stärka Sveriges försvar. Känn på den, Ann-Charlotte Marteus…
(Foto: Aftonbladet)
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 