Monarkins fiender och fientliga vänner

Så har då kronprinsessan Victorias fästman Daniel Westling gjort sin debut i de större sammanhangen. Och han tycks ha gjort det med den äran.

Det var söndagen den 12 juli som Victoria och Daniel, tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, fick representera kungahuset vid en mottagning för Republiken Koreas president Lee Myung-bak med hustru Kim Yoon-ok på Sollidens slott på Öland. Expressens rutinerade hovreporter Johan T. Lindwall ger Daniel goda vitsord den 13 juli och påpekar, att herr Westling gjort en remarkabel återhämtning efter sin njuroperation.

Som monarkist glädjer jag mig givetvis åt de goda nyheterna och ser fram emot bröllopet nästa sommar!

Men vårt kungahus får minsann inte enbart inkassera lovord. Under Expressen-artikeln om statsbesöket från Sydkorea utgjuter vänsterpartiledaren Lars Ohly sin vredes skålar över det förgripliga i kronprinsessparets framtida boende på Haga slott. ”Jag tycker det är skandal att de har fått tillträde till det här slottet alldeles gratis”, citeras Ohly bland annat och uttrycker även som sin mening att herrskapet ”borde fixa sitt boende själva.”

Victorias och Daniels framtida boende förargar Ohly.

Den magsure kommunisten Ohly är inte ensam bland representanter för den röd-gröna oppositionsröran om att lufta sin republikanska svenska avundsjuka. På sin blogg den 23 april är John Johansson, politisk sekreterare för Socialdemokraterna vid oppositionskansliet i Örebro, inne på samma linje som Ohly. I ett tårdrypande inlägg, som går ut på att i tider när det finns uteliggare, trångbodda människor och fattigpensionärer så borde inte Daniel och Victoria få Haga slott till sitt förfogande, skriver Johansson:

”Så finns familjen Bernadotte. Med en årsinkomst på flera miljoner utför de sitt värv som kungafamilj i Sverige. Och som när de gifter sig får mer pengar. Och när de ska flytta ihop med någon annan person får ett slott. (…) Mitt förslag är att vi byter regering och statsskick.”

Den allmänna avundsjukan mot vårt kungahus från socialistiskt disponerade personer är tarvlig, okunnig och kortsiktig. Till och med en kommunist som prästsonen Ohly och en socialdemokratisk propagandaskrivare som Johansson i Örebro borde kunna inse att rikets blivande statschef och hennes gemål har ett behov av att bo ståndsmässigt. Det blir inte färre uteliggare om de, som Ohly föreslår, får ”fixa sitt boende själva.”

Om regeringschefen tillåts disponera ett palats i Stockholms stad så borde rimligtvis den blivande statschefen kunna få tillgång till ett mindre slott i stadens utkant!

Dessutom är det inte sant att kronprinsessparet ”får” Haga slott så där annars bara. Den mörkblått knökkonservative Michaël Lehman konstaterar således på sin blogg ”Kunskap*Bildning*Tradition*den 10 juli, med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet, att det regeringen gör är att överlåta dispositionsrätten för Haga slott vid Brunnsviken i Stockholm till Daniel och Victoria.

Att kommunister och sossar inte gillar kungahuset särskilt bra visste vi redan. Men att en monarkist tydligen har ett horn i sidan till ätten Bernadotte är väl litet otippat. Jag vet nämligen inte hur man eljest skall tolka en debattartikel som Jakob E:son Söderbaum gjorde sig skyldig till i Aftonbladet, av alla tidningar, den 19 juni.

I artikeln, rubricerad ”Daniel kan inte bli prins”, ondgör sig Söderbaum över konungens planer på att upphöja Daniel Westling till prins samt hertig av Västergötland efter det planerade bröllopet med Victoria nästa sommar. Juristen Söderbaum hänvisar till att den nuvarande konstitutionen förbjuder kungen att adla folk och påpekar, att den siste som adlades var upptäcktsresanden Sven Hedin 1902.

Att adla å ena sidan och att utnämna någon till prins å andra sidan är emellertid inte riktigt samma sak. Enligt Söderbaum, för övrigt ordförande i Förenade monarkister, har Carl XVI Gustaf lika fullt ”inte alls rätt att tilldela Daniel Westling titeln Prins.” Nej, hävdar Söderbaum (på fullt allvar, får man förmoda), kungen kan inte ens utnämna någon till ”Herr”!

Visst skall grabben få bli prins!

Det är till att göra bort sig med besked. Herr är förstås ingen officiell titel ens med stor bokstav – till och med jag kan ”utnämna” någon till ”herr”… Söderbaum har desslikes ovanan att stava kungliga titlar med stor begynnelsebokstav: ”Prins”, ”Kronprinsessa”, ”Drottning” och så vidare. Så gör man i engelsktalande länder men på intet sätt i Sverige. Söderbaum utnämner till på köpet kungens farfars (Gustaf VI Adolf) söner Sigvard, Carl Johan och Lennart – vilka samtliga tvingades avsäga sig sina prinstitlar därför att de gifte sig med damer ur borgerligheten – till dennes bröder!

En sådan fadäs får man knappast göra sig skyldig till om man gör anspråk på att hålla sig till tradition och fason.

En kommentator som kallar sig Ällin påtalar mycket riktigt på Aftonbladets nätupplaga Jakob E:son Söderbaums pinsamma grodor på bland annat följande sätt:

”Rätten att förläna prins- och hertigtitlar är över huvud taget inte reglerad i 1974 års (Söderbaum skriver 1975) regeringsform. (…) Men i och med att prinsessan Lilian blev prinsessa och hertiginna 1976 och att denna förläning inte bestreds av statsmakterna, får denna rätt anses etablerad genom praxis.”

Med vänner som Söderbaum behöver kungahuset inte några fiender!

För övrigt markerade det sydkoreanska statsbesöket, att det i år är 50 år sedan Sverige och Sydkorea inledde sina handelsförbindelser.

KDs dödskamp?

Kristdemokraterna erhåller 3,7 procent vid Expressen-Demoskops senaste opinionsmätning och hamnar därmed under riksdagens fyraprocentsspärr. Det får Expressens vänsterkommentator Lotta Gröning (3 juli) att ifrågasätta, om partiet platsar i vad hon kallar ”ett upplyst samhälle”.

Göran Hägglund i rosa skjorta. Foto: Günther Fliesenburgh.

Vad Gröning anser om KD och det så kallade upplysta samhället kan vi nog med fördel bortse från. Däremot är det av större intresse att notera vad kommentatorskollegan Marie Söderqvist till höger har att säga. Hon pekar på att KD inte är tillräckligt tydligt ”om rätt fel”. ”Politik är att våga, brukar det heta”, skriver Söderqvist, ”och det kristdemokraterna måste våga är att vara tydliga. Inte skämmas för att vara borgerliga och ha en tydlig uppfattning om bra och dåligt, rätt och fel.”

Så är det, naturligtvis. Den som velar för mycket i politiken råkar förr eller senare ut för ett ordentligt bakslag, eftersom också kärnväljarna då till slut får nog och vänder sig till ett parti som bättre lever upp till krav på tydlighet och rakryggadhet. Och velat, det har dagens KD med partiledare Göran Hägglund i spetsen gjort med besked. Om aborter. Om äktenskap. Om miljöpolitik. Med mera.

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/25/hagglunds-linjetal-klingade-kulturkonservativt/

Märkligt nog tycks dock KDs konservativa falang vara relativt nöjd med partiledare Hägglunds insatser. När han nyligen höll ett ”linjetal” på rikstinget i Västerås kallades det av skribenten Jacob E:son Söderbaum på den konservativa sajten ”Tradition & Fason” för ”konservativt.” Söderbaum lät sig dessutom imponeras av att Hägglund gjorde en så kallad stagedive från scenen. (Se länken ovan).

Det ”konservativa” bestod, om jag fattat Söderbaum rätt, främst i att KD-ledaren inte ansåg det självklart att riva hus från 1700- och 1800-talet när man renoverar svenska stadskärnor. Hägglund lär också ha sagt något om förkastligt vänsterflummande i allmänhet.

Inte bara Söderbaum utan också den konservative KDU-ordföranden Charlie Weimers, som jag tidigare berömt i min blogg, var nöjd med Hägglunds ”linjetal” och pekade i sin blogg på att KD har mycket att vinna på att inta en mer värdekonservativ hållning. (Se länk nedan). Dock bör denna värdekonservatism, betonade Weymers, vara av frihetlig karaktär. Denna specificering förbryllar åtminstone mig något, ty just frihet under ansvar är väl en av värdekonservatismens mest grundläggande värderingar som inte särskilt behöver påtalas!

http://www.weimers.se

Det krävs dock tydligen inte särskilt mycket för att de konservativa inom KD skall bli glada och nöjda!

Mig förefaller det som om Trelleborgs Allehanda tillhandahåller det mest sanningsenliga omdömet om Hägglunds ”konservativa linjetal”:

”Hägglund försöker helt enkelt få ökat stöd i opinionen genom att röra ihop en gröt av de gamla ingredienser som Alf Svensson lämnade efter sig. Han försöker med allmän humanism och ‘människan i centrum’ locka även sekulariserade och förnuftstroende väljare.”

Risken med ett sådant sätt att närma sig politiken är att ingendera målgruppen blir nöjd. De konservativa tycker det blir för urvattnat, de sekulariserade att det blir för gammalmodigt. Detta förhållande kan leda till att hela kristdemokratiska partiet riskerar att ”stagediva” ut från Sveriges riksdag vid valet i september nästa år och att dess plats på den värdekonservativa scenen övertas av Sverigedemokraterna (SD), som knappast har några problem med att vara tydliga.

Jag är i egenskap av sverigedemokrat på intet sätt opartisk, och jag vill heller inte dödförklara KD. Mycket hinner hända fram till valet 2010. Dessutom hyser jag ett slags hatkärlek till KD, ett parti som jag sedan mitten på 1990-talet röstat på i flera val, och detta just på grund av dess tidigare värdekonservativa profil. Efter Hägglunds klartecken för abortturism stod det dock klart att KD inte var ett parti jag ville fortsätta stödja, och vilket parti jag valt att engagera mig i vet ni redan. SD fick för övrigt jämnt fyra procent vid senaste opinionsmätning, som visar på ett övertag för de röd-gröna.

Jag undrar ändå  om inte det vi ser nu kan vara början på KDs dödskamp, i alla fall som riksdagsparti. Skulle partiet åka ur riksdagen finns det dessutom en klar risk att KD spricker i sina beståndsdelar.