Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Judas Iskariot: djävul eller hjälte?

I dag är det Långfredag, Jesu dödsdag. Vad är då naturligare än att skriva om Judas Iskariot, lärjungen som sägs ha förrått Jesus?

Eller hur var det egentligen?

Judas förråder Människosonen med en kyss – men varför gjorde han det?

Låt mig börja med att citera den engelske förkunnaren John Nott i boken ”Därför är jag kristen” (Församlingsförlaget 2004, sidan 63): ”Därför ska vi inte se korset som ett nederlag och uppståndelsen som en seger. Snarare var det så att segern vanns på korset och bekräftades, förkunnades och uppenbarades genom uppståndelsen.”

Det kan knappast råda några tvivel om att detta är den etablerade kristendomens syn på Jesu frälsningsgärning. Genom sin offerdöd på korset, och därefter genom sin fysiska uppståndelse, såg han till så att människorna kunde bli fria från syndens band och på detta sätt försonas med Gud. Detta är också ett genomgående budskap i Nya testamentets evangelier och epistlar.

Bilden av Herrens lidande tjänare har sin sanktion i den judiska Bibelns (det så kallade Gamla testamentet) profetiska bok signerad Jesaja, där vi läser följande:

”Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bli hela. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät all vår missgärning drabba honom.” (Jesaja 53:2-6).

Det var således, i detta perspektiv, Jesu mission att ta på sig den uppgift som åvilade syndabocken enligt judisk tradition: att drivas ut i öknen och dödas som ett offer för det stora flertalets välbefinnande. Detta skulle ha varit hela meningen med Jesu mission.

Borde då inte den gestalt som enligt evangelierna möjliggjorde denna providentiella uppgift, lärjungen Judas Iskariot, uppskattas efter förtjänst och hyllas som en ljusgestalt som hjälpte Jesus Kristus att fullborda sin mission? Nej, så är det, som alla vet, inte. Judas framställs i stället i Nya testament som en nattsvart förrädare som inte ges någon pardon. Judas förräderi bestod, noga taget, i att han uppsökte översteprästerna i Herodes tempel i Jerusalem och upplyste dem om var Jesus befann sig – det vill säga i Getsemane örtagård på Oljeberget – varigenom det blev möjligt för berörda myndigheter att gripa den besvärlige predikanten Yeshua från Nasaret vid en tid på dygnet, då inte mycket folk, som annars kunde ha ställt till problem, var i rörelse.

Judas Iskariot har emellertid, i stället för att berömmas för den roll han kreerade inom ramen för passionsdramat, blivit till  historiens värsta förrädargestalt, sveket och ondskan inkarnerad: en djävul i människohamn. Mot bakgrund av att Jesus, enligt vanlig kristen tro, kom just för att dö offerdöden – och Judas faktiskt i någon mån bidrog till att så kunde ske – kan jag inte låta bli att tycka att denna nattsvarta Judas-bild är en aning orättvis. Man kan med Bob Dylan i låten ”With God on Our Side” undra om Judas Iskariot faktiskt hade Gud på sin sida.

Judasgestalten har inte upphört att fascinera den kristna delen av mänskligheten under de 2000 år som förflutit sedan händelserna den där judiska påsken (Pesach) i Jerusalem. Ett av de sentida uttrycken härför är den svenske historieprofessorn Dick Harrisons bok ”Förrädaren, skökan och självmördaren” (Prisma 2005), som behandlar Judas Iskariot, Pontius Pilatus och Maria från Magdala. Förrädaren i samlingen är förstås Judas. Alla tre förekommer i de nytestamentliga evangelierna, och professor Harrison visar hur de genom seklerna, och alldeles bortsett från deras verkliga egenskaper, kommit att representera vissa mänskliga arketyper.

Här är det alltså Judas som intresserar oss. Först må emellertid framhållas att bilden av Judas som den nattsvarta förrädargestalten faktiskt inte är helt allenarådande i ett bredare perspektiv. Harrison hänvisar (sidan 64) till en sektbildning benämnd ”kainiterna”, vilken uppfattar Judas som en ljusgestalt. Harrison apostroferar verket ”Adversus omnes haereses” (Mot alla kätterier) som tillskrivits Tertullianus. ”Enligt vad författaren har att rapportera”, skriver Harrison, ”fanns det även folk som menade att sektens medlemmar uppfattade både Jesus och Judas som positiva gestalter. Jesus var tvungen att lida döden på korset på det att människorna skulle få frälsning…utan Judas skulle Kristi passion ha blockerats! – ty det var bara Judas som förmådde göra det yttersta offret, förräderiet, och därmed säkra Jesu offerdöd.”

Det fanns även judiska grupperingar, nämner Harrison, som uppskattade Judas verk därför att denne skulle ha hjälpt judenheten att bli av med den förargelsebringande villoläraren Yeshua från Nasaret i det föraktade Galliléen.

En väsentlig fråga, när vi studerar Jesu misson, är om den vanligaste kristna uppfattningen är korrekt: var det verkligen Guds ursprungliga vilja att Jesus skulle dö på korset? Om så var fallet kan man fråga sig, varför korsfästelsen är omgärdad med så mycken ödesmättad tragik i Nya testamentets skildringar, och varför Judas Iskariot framställs på ett så sinistert sätt. Och varför uttryckte Jesus själv, om vi skall tro evangeliernas vittnesbörd, så stor sorg och desperation över sitt eget öde?

I Matteus 23:37 läser vi exempelvis: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Det finns flera liknande exempel.

Paulus, den före detta mosaiske trosbekännaren som skapade kristendomen, skriver i 1. Kor: 7-8: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.”

Budskapet här förefaller åtminstone mig tämligen uppenbart: korsfästelsen av Yeshua från Nasaret var ett tragiskt misstag, ett brott mot Guds ursprungliga vilja och plan för mänsklighetens frälsning. Så bör rimligen även Jesu bittra klagan i Getsamane (Matteus 26:39) tolkas: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Denna klart uttryckta önskan – att slippa ifrån korsets smärtsamma väg – brukar vanligen tolkas på så sätt att Jesus här låter sig påverkas av sin mänskliga svaghet. Den tolkningen, cineastiskt åskådliggjord i exempelvis Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”, övertygar knappast. Jesus var enligt kristen tro Guds son (en vanlig uppfattning är att han till och med var Gud i mänsklig gestalt), vilken i alla andra sammanhang, enligt evangelierna, visar prov på överlägsen styrka.

James Caviziel som Jesus på korset i ”The Passion of the Christ”.

Att mot denna bakgrund påstå att Jesus skulle rygga tillbaka inför martyrskapet på grund av mänsklig svaghet är helt enkelt inte övertygande.

När allt detta är sagt kommer vi ändå inte ifrån, att det i den kristna Bibeln finns talrika passager som synes tyda på att Jesu lidande och död på korset var något oundvikligt om Guds försyn skulle fullbordas. Ett par exempel är här tillfyllest. När till exempel den främste av Jesu lärjungar, Simon Petrus, på tal om Mästarens förebådade bortgång emfatiskt utbrister: ”Något sådant skall aldrig hända dig”, svarar Jesus enligt evangelisten: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (Matteus 16:22-23). Enligt Johannes (19:30) yttrar vidare Jesus som sina sista ord på korset: ”Det är fullbordat.”

Ett eftertänksamt studium av Nya testamentets utsagor visar, att Jesus i begynnelsen av sin offentliga mission med stor pondus gav burskap åt budskapet att Himmelriket var nära förestående; han betonade städse nödvändigheten av att människorna skulle tro på honom och acceptera honom som den utlovade Messias (Meschiah). Också i detta sammanhang kunde han hänvisa till de judiska profetiorna. I Jesajas bok finns exempelvis ej endast förutsägelsen om den lidande tjänaren, som tar på sig våra skulder likt en syndabock eller ett offerlamm. I samma profets nionde kapitel återfinner vi således även profetian om den kommande fridsfursten:

”Ty ett barn bliver oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6-7).

Min slutledning är att det initialt var Jesu självklara och djupt kända önskan att fullborda Jesajas profetia om den kommande fridsfursten. När han emellertid, mot slutet av sin korta offentliga mission, måste dra slutsatsen att detta, till följd av ovilja och ressentiment bland det utvalda judiska folket, icke kunde ske, gick han i stället in på att söka uppfylla den andra profetian, den om Herrens lidande tjänare, med allt vad detta innebar av bitterhet och desperation. Det fanns goda skäl för Jesu ofta uttryckta desperation – han visste att korsets offerväg inte skulle kunna ge upphov till det eviga fredsrike som profeten Jesaja förebådat, utan tvärtom var förknippat med tusentals års fortsatt lidande för den plågade mänsklighet Jesus hade kommit för att förlossa.

Den mäktiga visionen från Jesajas nionde kapitel fick skjutas på framtiden.

Det var alltså först mot slutet av sin verksamhet som Jesus började tala om sin förestående bortgång och om det nödvändiga i att hans anhängare skulle acceptera detta – de måste helt enkelt ”gilla läget”.

Om denna lidandets och dödens väg var förutskickad från begynnelsen, eller om den blev till en alternativ väg, är emellertid mindre väsentligt ur Judas perspektiv. Ty i ett visst läge blev Jesus definitivt klar över att det var Guds vilja att han måste gå martyriets väg och låta sig dödas, men icke blott det – offerdöden måste ske under den judiska påskhögtiden, Pesach, firad till minne av uttåget ur Egypten, på det att det providentiella i hans offergärning som ”syndabock” eller ”offerlamm” skulle framstå som så mycket klarare.

Det kan därför, som jag ser det, inte uteslutas att Judas Iskariot agerade som han gjorde på direkt uppmaning av sin Mästare. Enligt evangelisten Johannes (13:27) förständigar faktiskt Jesus, i samband med den sista måltiden, Judas att snabbt skrida till verket: ”Gör det som du har i sinnet, men gör det snart.” Det var bråttom, ty Jesus måste ljuta martyrdöden innan påsken var till ända.

Salvador Dalis version av den sista måltiden.

Det kan här givetvis inte bli frågan om annat än gissningar. Judas kan ha handlat på uppdrag av Jesus själv när han ”förrådde” Mästaren, men det är också tänkbart att han handlade på eget bevåg; möjligen var han, i detta perspektiv, besviken över att Jesus i hans tycke gav upp för lätt i stället för att fortsätta kampen för Himmelriket på jorden. Den verkliga motivationen är fördold för oss. Resultatet av Judas handling känner vi dock: en ”folkskara” griper nattetid Jesus i Getsemane och för honom till det heliga templet, varpå Jesus kort tid därpå lider martyrdöden.

Vad som enligt min mening under alla omständigheter är visst är, att det är hög tid att tona ner den traditionella bilden av Judas som en nattsvart förrädare, en djävulsbild som uteslutande målas upp i evangelierna (där Judas dessutom, vilket kan tyckas vara en paradox, utmålas som förskringrare och snåljåp på samma gång). När det gäller Judas död finns det i evangelierna två versioner. Den mest spridda av dessa gör gällande att Judas hängde sig. Enligt den andra omkom han på annat sätt. De båda övriga evangelisterna nämner ingenting om Judas död.

Så alldeles oavsett om Jesu korsfästelse var av Gud utstakad redan från tidernas begynnelse, vilket är den vanligaste kristna synen, eller om korsfästelsen blev ett smärtsamt andrahandsalternativ sedan Jesus misslyckats med att överyga det religiösa ledarskapet om sin messianska status, vilket jag menar skedde, säkerställde Judas Iskariot med sitt radikala handlingssätt att korsfästelsen kunde genomföras på ett både smidigare och snabbare sätt än som eljest hade kunnat ske.

Bilden av Judas Iskariot som förrädaren par preference har sannolikt mer att göra med vårt till synes eviga behov av syndabockar än med någonting annat. Den kan också ha varit ett uttryck för evangelisternas strävan att göra judarna ansvariga för Jesu död – därför utpekade man en lärjunge, vars blotta namn för tankarna till det judiska folket, som förrädare.