Jesus – skägglös eller skäggig?

Henrik Sörensens altarmålning av en ung, skägglös Jesus i Linköpings domkyrka.

När den norske konstnären Henrik Sörensens (1882-1962) altarmålning av Jesus Kristus som en ung, skägglös och blond man invigdes i Linköpings domkyrka 1936 blev den hårt kritiserad av somliga men av andra höjd till skyarna.

Kritikerna menade att det var stor skandal att Mästaren från Nasaret avbildades med ”ariskt” utseende som kunde föra tankarna till den tyska nazipropagandan. Gestalter av denna typ var dock inte förbehållna nationalsocialismen utan förekom även på exempelvis socialdemokratiska och kommunistiska affischer.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, skriver så här: ”Sörensens tavla låg i tiden och ersatte en äldre altartavla, målad av M J van Heemskerck, som skänktes av Johan III 1582.” https://www.svd.se/blond-jesus-blev-kulturskandal-i-linkoping

Sörensen, som var född i Värmland, anknöt i sin Jesus-målning till de första kända avbildningarna av Jesus som en ung man utan skägg och med varierande hårlängd. ”De flesta verkligt gamla Jesus-avbildningar”, framhåller Harrison, ”finns i Roms katakomber. Här är han i regel framställd som ´den gode herden´: en ung man utan skägg som bär på ett lamm.” http://blog.svd.se/historia/2011/10/10/de-aldsta-jesusbilderna/

Jesus helar en blödande kvinna. Målning i Roms katakomber.

Professor Harrison förmodar att detta sätt att avbilda Jesus emanerar från den antika konsten, till exempel avbildningar av den grekiske guden Hermes bärande på ett lamm. I Wikipedia påpekas att den skägglöse Jesus för tankarna till en välklädd, romersk man ur överklassen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristusbild

De äldsta Jesus-bilderna kan dateras till mitten av 200-talet och antas vara ungefär lika gamla som de första framställningarna av Jesus-barnet och de tre vise männen. Från Dura Europos i Syrien finns således en Jesus-illustration till berättelsen om när Jesus på sabbaten botar en lam man och uppmanar denne: ”Stå upp, tag din säng och gå.” http://runeberg.org/bibeln/43_05.html

Mycket gammal är också en klotterliknande bild i Rom av en korsfäst man med åsnehuvud vilken tillbes av en man. Texten i anslutning till bilden lyder: ”Alexamenos tillber /sin/ gud.” Det kan antas att framställningen är en nidbild av den nämnde Alexamenos.

Det var först på 500-talet som Jesus började framställas som en allvarlig man med skägg och långt hår. Möjligen hade de dåtida konstnärerna insett att det var så den judiske förkunnaren  Jesus (Yeshua på hebreiska) kanske hade sett ut. Rimligen bör han då också, i enlighet med judisk sed, även ha varit utrustad med tinninglockar; några sådana äldre avbildningar av Jesus har jag emellertid inte sett eller hört talas om.

Jesus som Kristus-konung med skägg.

Omkring år 1000 begynte de kristnas centralgestalt avbildas med krona på huvudet som Kristus-konungen, och från senmedeltiden kom Jesu mänskliga drag att betonas. Därefter blir Jesus i bildkonsten mest av allt en lidande, magerlagd gestalt som dog på korset för världens synder.

Henrik Sörensens version i form av altartavlan i Linköpings domkyrka anknöt till den ursprungliga framställningen av Mästaren, vilket feltolkades av kritikerna som arisk propaganda. 

Jesus som sverigedemokrat

Att uppbåda Jesus Kristus för sin sak är ett pålitligt och ofta (miss)brukat retoriskt knep. Nästan lika gångbart är att använda Jesus mot något man ogillar. Jag ämnar i detta inlägg uppehålla mig något vid konstellationen Jesus/Sverigedemokraterna (SD).

Jesus – sverigedemokrat?

I samband med senaste kyrkovalet hävdade kyrkoherde Peter Stjerndorff vid Staffans församling i Gävle enligt en artikel i Arbetarbladet 13/9 2009: ”Jesus skulle inte gilla Sverigedemokraterna.” Stjerndorff påstods i artikeln ”se med oro” på det växande stödet för SD. Det var givetvis vare sig  första eller sista gången en kyrkans man kläckt ur sig något liknande.

Det främsta argumentet till stöd för teorin att Jesus skulle ha tagit avstånd från Sverigedemokraterna är väl påståendet, att Jesus inte gjorde skillnad på människor men att det är detta som är SDs hela ”affärsidé”. Det är väl också förmodligen den sistnämnda presumptionen som ligger bakom Aftonbladets imbecilla kampanj ”Vi gillar olika”.

Tråkigt nog för tidningen stämmer inte något av påståendena. Jesus kunde visst göra skillnad på människor. Och SD är inte på något sätt för allt som är homogent. Bara ett enda exempel: jag är själv gruppledare för SD Södertälje, där större delen av fullmäktigegruppen utgörs av irakiska flyktingar. I Nya testamentets Matteusevangeliet 10: 5 – 6 citeras Jesus på följande sätt när han sänder ut sina tolv lärjungar på dessas första missionsresa:

Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.

Samma personer som rutinmässigt brukar avfärda Sverigedemokraterna som ”rasister” skulle här, med användande av samma sorts logik, kunna göra gällande att Jesus var ”rasist”. Det är precis lika tramsigt i båda fallen.  Jesus vände sig, troligen mest av praktiska skäl, i första hand till det av G-d utvalda, judiska folket. Samarierna, som allmänt ansågs vara avfällingar, och hedningarna, som inte hade någon monoteistisk tro, fick komma senare.

Faktum är ju att Jesus i andra sammanhang talar väl om såväl samarier som hedningar. I en minnesvärd liknelse framställer han exempelvis en samarier/samarit som långt mer barmhärtig än rättroende judar. Icke heller hade Jesus något emot att umgås med allmänt föraktade yrkesutövare såsom tullindrivare, alltså sådana som såg till att vissa geografiska gränser upprätthölls.

Vad beträffar Sverigedemokraterna utgår inte heller dessa från något ”rasistiskt” eller obarmhärtigt synsätt utan hävdar endast, att Sverige av praktiska skäl inte kan ta emot all världens invandrare och flyktingar. Därför är det också nödvändigt för ett land att ha ett fungerande gränsskydd.

Sverigedemokraterna är vidare det enda riksdagsparti som vill rusta upp det militära svenska försvaret. Jesus skulle säkerligen inte ha haft några negativa synpunkter på detta. I evangelierna kan vi läsa om hur han gärna umgicks med romerska militärer, vilka under vad som kallades Pax Romana (den romerska freden) ockuperade Israel.

I Matteusevangeliets åttonde kapitel blir Jesus exempelvis approcherad av en härhövitsman (arméofficer) som ber Jesus bota hans avhållne tjänare. Mästaren från Nasaret blir imponerad av officerens tro och citeras (Matteus 8:10):

Sannerligen säger jag eder: I Israel har jag icke hos någon funnit så stor tro.

Jag vågar påstå att om Jesus hade varit rigid pacifist, alternativt militant motståndare mot det romerska väldet, hade han aldrig bevärdigat hövitsmannen med ett besök.

För Sverigedemokraterna är det naturligt att i kyrkliga sammanhang hänvisa till ”Fädernas kyrka” och det trosnit som en gång uppfyllde Svenska kyrkan. Det finns i partiet en starkt kritisk inställning till den vänsterpolitisering kyrkan undergått i vår förvärldsligade tid.

Detta ledde i samband med riksdagsinträdet fram till den spontana protest som yttrade sig så, att ett antal sverigedemokrater på plats i Slottskyrkan lämnade sina platser och tågade ut när biskop Eva Brunne for ut i ett illa dolt hatbudskap mot SD. Drastiskt? Kanske. Men också Jesus kunde vara drastisk när han i hårda ordalag brännmärkte företrädarna för sin tids religiösa etablissemang, vilka han bland annat kallade ”huggormars avföda”, ”glupande ulvar”, ”vitmenade grifter” och liknande.

När han tyckte det gått för långt med kommersialiseringen kring det heliga templet i Jerusalem gick han enligt evangeliet till och med lös på försäljarna – som ändå saluförde ting som var nödvändiga för den pilgrim som ville offra till G-d – med ett gissel och välte deras bord. Jag vågar knappt tänka på hur han skulle ha behandlat vissa av dagens svenska biskopar och präster, vilka ägnar sig åt allehanda politiserande och skörlevnad och dessutom synes hata det folk som Jesus en gång utgick från.

Jesus botar sjuka.

Sverigedemokraterna har vidare ofta en kritisk inställning till den svenska sjukvården. Inte heller Jesus litade på sin tids vård och omsorg (i den mån det nu alls fanns sådant). Således tog han saken i egna händer och gjorde så att lama kunde gå, blinda kunde se och spetälska blev friska. Han månade också om äldre och botade exempelvis Petri svärmoder. Ja, Jesus uppväckte till och med döda såsom Lasarus och en synagogsföreståndares dotter! Skulle han syssla med sådant i dagens Sverige skulle han få Socialstyrelsen och en radda andra myndigheter på sig.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att SD också är det enda riksdagsparti som inte tycker det är självklart att sjukvårdspersonal skall tvingas gå emot sitt samvete och svika sin hippokratiska ed genom att släcka istället för att rädda liv. Jag talar här givetvis om tvånget att medverka vid aborter.

När det gäller en av SDs viktigaste frågor – att söka hejda den pågående islamiseringen av vårt samhälle – skulle Jesus ha tagit en entydig ställning och skarpt fördömt den islamska extremism, som bland annat yttrar sig i lagar som stadgar stenande till döds för äktenskapsbrott. Jesus räddade som bekant en gång en kvinna från att stenas genom att vända sig till den mordlystna hopen och uppmana den som var syndfri att kasta första stenen: ingen kunde förmå sig till att göra detta. Jesus sade att inte heller han dömde kvinnan men uppmanade henne att gå, ”men synda inte mer.”

Jesus stod nämligen, i likhet med SD, för traditionell moral och traditionella familjevärderingar. Otrohet och skilsmässa av annat skäl än just otrohet betraktade han som svåra synder.

Jesus räddade en kvinna från att stenas till döds.

Skälet till att han (om vi får tro evangelierna, vilket vi bör göra) inte tog till orda om homosexualitet – som de judiska skrifterna fördömde i ordalag som inte kan missförstås – var givetvis inte att han skulle ha sett genom fingrarna med detta eller faktiskt själv var homosexuell, vilket vissa vill få  oss att tro i dessa yttersta av dagar. Det var att det inte var något utbrett eller omtalat problem i dåtidens samhälle. Att homosexuella handlingar däremot betraktades som en svårartad synd av Jesus och hans samtid är så självklart att det inte behöver diskuteras.

Det ovanstående är delvis skrivet med tongue in cheek , det vill säga med en viss ironisk distans. Svagsinta företrädare för den så kallade kristna vänstern trodde på 1960- och 1970-talet på fullt allvar att Jesus, om han skulle återvända till jorden vid denna tid, skulle stödja det kommunistiska mördarbandet Viet Cong  i Vietnam och psykopatiska diktatorer som Mao Tse-tung i Röda Kina och Fidél Castro på Kuba. Några av dessa förvirrade individer blev omsider biskopar, domprostar och kyrkoherdar, någon till och med ärkebiskop. Jag gör mig däremot inga illusioner om att Jesus, om han kom till Sverige i dag, skulle promenera in på Sverigedemokraternas riksdagskansli och hänga på sig några blåsippsmärken samt hålla en presskonferens där han prisar Jimmie Åkesson.

Orsaken till varför Jesus inte skulle ta öppen partipolitisk ställning är naturligtvis att han inte var/är politiker utan en andlig ledargestalt. Han skulle inte döma eller berömma människor utifrån ideologisk tillhörighet eller parti utan se till deras hjärtas godhet och karaktärshalt. Men han skulle ändå, av ovan nämnda skäl, stå ljusår närmare Sverigedemokraterna än någon mordlysten kommunistledare på 1960-talet!

Ty Jesus var inte heller socialist, vilket är en annan efterhängsen vantolkning från 68-vänsterns mörka tid. Jag kan gå med på att han var revolutionär, men i så fall en andlig sådan och inte en som visade sin omtanke om människorna med hjälp av en AK-47 Kalasjnikov. Beviset för att Jesus inte var socialist hittar vi i Matteusevangeliets tjugonde kapitel, i vilket Mästaren framställer liknelsen om arbetarna i vingården.

Det är en ganska lång berättelse om hur en ”husbonde” gick ut för att leja arbetare till sin ägandes vingård. Han började i arla gryning och anställde de första arbetarna; efter att ha kommit överens om en lön sände han dem till vingården för att sätta igång med arbetsuppgifterna. Så där höll det på hela dagen. Till slut var det afton och det var dags för avlöning. Vingårdens herre uppmanade då sin förvaltare att börja löneutbetalningen med dem som blivit lejda sist och alltså bara hade arbetat kort tid; dessa skulle få samma lön som de först anställda vilka slitit hela dagen för sin penning. När de senare började ”knorra” svarade husbonden på följande sätt (Matteus 20:13-16):

Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen? Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva dig lika mycket som åt dig. Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god? – Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.

Långfredagen 2011: ekumenisk manifestation i Södertälje kring Jesu lidandes väg. Foto: Tommy Hansson

Slutsatsen av denna liknelse blir, att jordisk millimeterrättvisa av socialistiskt snitt inte var något för G-d eller Jesus. Man kan välja att avvisa det kristna budskapet och i stället välja socialismen. Man kan också avvisa socialismen och välja den kristna och/eller andliga vägen.

Vad man inte kan göra är att välja både – och.

Fotnot: Med tanke på sammanhanget har den allsmäktiges namn ovan enligt judisk praxis inte skrivits ut utan benämnts ”G-d”.

Gud, Jesus och monoteismen

 Profeten Joseph Smith.

När jag åkte buss 753 hem från Södertälje centrum i går kunde jag inte undgå att höra ett samtal som utspann sig mellan två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonerna) och en ortodoxt troende man med sina rötter i Mellanöstern.

Samtalet bestod i att de båda unga männen – som talade engelska med en omisskännlig amerikansk accent – informerade om sin kyrka medan mannen infogade frågor på lämpliga ställen. De berättade om mormonprofeten Joseph Smith (1805-44) och hävdade att det i dag finns tolv profeter vilka alla kommunicerar med Jesus Kristus. Så mycket mer hann jag inte uppfatta av kommunikationen innan det var dags för mig att kliva av bussen.

Jag har  i olika sammanhang många gånger stött på mormonmissionärer. Jag bekänner mig inte till deras tro men har inte kunnat undgå att beröras positivt av missionärernas alltid trevliga uppträdande och så att säga äppelkindade trosnit. Det skänker mig en känsla av hopp för mänskligheten att unga män – jag vet inte om det finns kvinnliga mormonmissionärer – lämnar sina ombonade hem för att resa ut i världen och berätta för andra människor och folk om sin tro.

Uppenbarligen har Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kört en missionsdrive i samband med julen eftersom jag även råkade på dem på Gågatan dagen för julafton; en mindre grupp unga män framförde då julsånger och delade ut lappar med rubriceringen ”Gläd dig o jord.”

Mormonrörelsen med sitt centrum beläget i Utah i USA är naturligtvis endast en av otaliga monoteistiska rörelser och en av dem som firar julen till minne av Jesu Kristi födelse. Jesus lär för övrigt ha fötts omkring år fyra före det år som vår tideräkning har som utgångspunkt:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/arnoll2.htm

Jesu korsfästelse gav upphov till en helt ny religion.

Jesus, på hebreiska Yeshua, föddes enligt tradionen i Betlehem som ligger i det område i det Heliga Landet som i dag kallas Västbanken. Han var till det yttre en kringvandrande predikant som samlade en skara anhängare omkring sig och som kom med en delvis ny tolkning av den judiska religionen.

Jesus gjorde anspråk på att vara den judiska Messias (Meschiah), den till konung smorde ledargestalt som profeterna och skrifterna i den judiska traditionen berättar om skall komma en dag och frälsa det utvalda folket. Det religiösa etablissemanget förmådde dock inte ta Jesu budskap till sig utan överlämnade honom i romersk hand att avrättas genom korsfästelse.

Jesu korsfästelse och död tvingade fram en helt ny religion med en grundläggande teologi som gjorde gällande att Mästarens offerdöd hade varit förutbestämd sedan tidernas begynnelse. Därmed förvandlades Jesu avrättning från ett tragiskt misslyckande till en strålande seger, ett teologiskt genidrag signerat Paulus som var arkitekten bakom kristendomen.

Monoteismen – tron på en enda Gud som skapat världen och universum – uppstod för ungefär 4000 år sedan och har som centralgestalt Abraham från Ur i Kaldéen, som därmed anses ha grundat de tre abrahamitiska religionerna judendom, kristendom och islam.

Som jag ser det är monoteismen den största gåva som givits mänskligheten, eftersom den gör det möjligt för oss människor att lära känna den suveräna entitet  vi kallar Gud vilken verkar i det ofattbart stora likväl som i det lika ofattbart lilla.

Den tidigare nämnde Paulus fastslog i Romarbrevet 1:20 att det var fullt möjligt att få en förståelse för Guds natur genom att studera skapelsen:

Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens begynnelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk.

En traditionell framställning av Paulus med sina epistlar (brev).

Med dessa Pauli ord vill jag önska alla mina läsare ett gott slut på 2010 och ett riktigt gott 2011!

Koskinen ger ett ansikte åt kyrkans förvirring

 Lennart Koskinen i biskoplig ornat.

Efter incidenten med Visby-biskopen Lennart Koskenkorvas…förlåt Koskinens, aborterade försök att stoppa en av Sverigedemokraterna anordnad debatt på Donners plats i Visby kunde man i diverse fora läsa om hur Koskinen fösts bort ”med våld” av sverigedemokrater. Själv talade biskopen om ”gorillor.”

En video från händelsen i fråga visar dock hur två SDare – vilka såvitt jag kan se är den kortvuxne och spenslige Kent Ekeroth och den snälle och försynte SDUaren William Petzäll – mycket försiktigt, jämte folk från Säkerhetspolisen, söker övertyga fridstöraren om att SD faktiskt hade vederbörligt tillstånd för debatten om kultur och integration mellan partisekreterare Björn Söder och Kristdemokraternas Rolf Tufvesson. Se videon här:

http://www.youtube.com/watch?v=F8Ak2JKRqDk&feature=youtube_gdata

Enligt ett citat i tidningen Dagen 6/6 skall Koskinen bland annat ha sagt: ”De försöker störa vår verksamhet och profitera på vårt goda rykte.” Men ursäkta – var det inte Svenska kyrkan det var fråga om?

Svenska kyrkan har under en följd av år, icke minst med tillhjälp av biskop Koskinen, avlägsnat sig alltmer från sitt kristna kärnbudskap till ett bli ett slags profant rättfärdighetsinstitut (se exempelvis min beskrvning av denna utveckling i boken Åter till det kalla kriget, Contra förlag 1993). Bilden av Svenska kyrkan som ett vänsterpolitiskt organ framträdde redan på 1950-talet och fick ökad vind i seglen på 1960-och 1970-talen, då den så kallade kristna vänstern framträdde. Några av dess representanter hävdade exempelvis att Jesus, om han hade levt på den tiden, förmodligen hade haft ett FNL-märke på sig och stött kommunistiska revolutionsrörelser. Andra, såsom Båstads-prästen Ingemar Simonsson, tyckte att det var lämpligt att demonstrera sin kristna tro genom att med våld stoppa tennismatcher.

När det började bli mindre populärt att backa upp mördarband i Tredje världen och bruka våld mot idrottsevenemang gick en del prelater över till andra exotismer såsom att hävda att homosexuell utlevelse gick utmärkt väl ihop med det kristna kärleksbudskapet eller att man egentligen inte behövde tro på något särskilt – utom möjligen då ”den universella godheten” eller ”den skapande anden” eller något annat lika stringent – för att kalla sig kristen. Snälla Gud och Jesus förlät ju i alla fall allting ändå! En annan egenhet för den alltmer utflipprade Svenska kyrkan var att brännmärka Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Framförallt dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammar personifierade den kyrkliga urartningen genom sitt luddiga budskap, där han i alla fall lyckades uppbåda en verklig övertygelse i två fall: när det gällde att kasta sig över Israel och när det gällde att bryta en lans för diverse exotiska livsstilar. Så lät Hammar den beryktade fotografen Elisabeth Ohlson exponera sin fotoutställning avbildande Jesus och lärjungarna som bögar och HBT-personer i slutet av 1990-talet, vilket för övrigt fick mig att gå ur Svenska kyrkan.

Lennart Koskinen, född i Helsingfors 1944, kan på många sätt sägas ge ett ansikte åt denna kyrkliga förvirring. Koskinen prästvigdes 1975 och gav under 1980-talet  så kallade radioandakter med användande av hälsningsfrasen ”Gomorron Gud.” 1991 blev han domkyrkokomminister i Uppsala och 2001 domprost i Stockholm. 2003 efterträdde han Biörn Fjärstedt som biskop i Visby stift, varmed han även fick ansvar för Svenska kyrkans närvaro i utlandet.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt.

Biskop emeritus  Fjärstedt var och är raka motsatsen till vad Koskinen är – en principfast kristen, som efter sin pensionering riktat stark kritik mot kyrkans liberateologi och då icke minst anammandet av samkönade äktenskap, något som gjort kyrkan isolerad i internationella sammanhang. Fjärstedt har gått så långt som att uppmana kyrkoledningen inklusive ärkebiskopen att avgå. Exempel på Fjärstedts rakryggade inställning ges i en intervjuartikel i Dagen 9/12 2009:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196349

Men Lennart Koskinen, han bara flummar på. Sin trosförklaring avgav han i en bok med titeln GUD 2000 där han framställer en bild av Gud såsom varande typ kosmisk energi och ande; något utrymme för djävul eller helvete finns det inte i Koskinens flummiga världsbild. 2007 avslöjade SVTs ”Uppdrag Granskning” att Visby-bispen ägnat sig åt ett lönande extraknäck  inom ramen för sin firma Humankonsult Lennart Koskinen AB – bland annat hade han hållit en föreläsning om etik i Finspång och fakturerat uppdragsgivaren 15 000 kronor plus resekostnader. Det föranledde Koskinen att gå ut och beklaga sig över ”mediadrev” och skälla ut massmedia för personförföljelser och osanningar. Samtidigt odlar han och sprider de mest bisarra vanföreställningar om Sverigedemokraterna, till exempel att SD inte anser att alla är ”lika värda.”

I samband med SD-debatten smällde kyrkliga funktionärer således upp en banderoll på kyrkotältet med texten ”För allas lika värde.” Andemeningen är glasklar: vi tycker så här, men det gör inte SD. Men det är ju just det vi sverigedemokrater gör – alla människor har i grunden samma värde, vilket dock inte innebär att alla får rum i Sverige! Skall det vara så förtvivlat svårt att förstå?

2009 hettade det på nytt till kring Koskinens namn, då han i en intervju i Gotlands Allehanda (GA) kallat präster som följer sitt samvete och sin Bibel  och säger nej till att viga samkönade par  för ”talibaner” och ”svartbröder”. Enligt GA övervägde den förtidspensionerade Gotlands-prästen Bernt Fransson att anmäla Koskinen till Kyrkans ansvarsnämnd. Så småningom kröp Koskinen till korset och bad i en insändare i GA om ursäkt för sitt ordval.

Mer Koskinen in action. Det väckte en del uppseende då han anklagade sångerskan Carola för att ha fel, då hon i samband med jordbävningskatastrofen på Haiti – där Carola besökt fadderbarn – hävdade att det står i Bibeln att det skall ske en myckenhet av naturkatastrofer  i de yttersta dagarna. Koskinen hade tydligen inte öppnat sin Bibel på ett tag, ty det står faktiskt just så. Exempelvis i Lukas evangelium 21:11: ”Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.”

Man må tolka bibelutsagor som denna hur man vill. Att de återfinns i Bibeln – vilket var vad Carola hävdade – kan emellertid inte förnekas. Carola hade alltså rätt, Koskinen fel.

Ytterligare  en sak man kan säga om Lennart Koskinen är att han har en viss faiblesse för islam. På annat sätt kan man inte gärna tolka det faktum, att han i sin verksamhet som ”humankonsult” och etisk rådgivare åt amerikanska och arabiska företag förordat ett islamskt sätt att se på ekonomi: det vill säga utan förekomsten av ränta och med ett allmosesystem. Om detta fascinerande ämne skrev Pontus Schultz en kommentar i samband med Almedalsveckan 2008.

Koskinens försök att stoppa det fria ordet i Visby fick ett eftermäle i form av en TV-debatt med bland andra Jimmie Åkesson närvarande. När Koskinen talade om de nämnda ”gorillorna” contrade Åkesson med att ”Du skämmer ut Svenska kyrkan.” Jag instämmer för det allra mesta i vad min partiledare säger, dock inte här.

Ty hur kan någon skämma ut något som redan är så till den milda grad utskämt som Svenska kyrkan?

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka–

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Fyra skäggiga ryssar (I): Fjodor Dostojevskij

Med den här artikeln om den ryske författaren och filosofen Fjodor Dostojevskij inleder jag en artikelserie om fyra delar med temat ”Fyra skäggiga ryssar.” Dessa fyra är Dostojevskij, Vladimir Solovjov, Nikolaj Berdjajev samt Alexander Solzjenitsyn. De tre förstnämnda är alla födda på 1800-talet och tillhör den gruppering som brukar kallas ”silverålderns filosofer”. De tar alla upp frågor om religion, filosofi och ideologi som är av avgörande betydelse för människan i dessa yttersta av tider. Solzjenitsyn faller tidsmässigt utanför denna gruppering men knyter på flera sätt an till de viktiga frågor den belyser. Artikelserien skildrar även Rysslands på en gång fascinerande och tragiska öde och kan slutligen också påstås spegla mitt eget hat-kärlek-förhållande till Ryssland. Håll till godo!

Fjodor Dostojevskij (1821-81).

I likhet med många idealister både före och efter honom drogs den unge Fjodor Dostojevskij (1821-81) först till vänsterradikalismen. Dock blev han aldrig vad man kan kalla en uttalad socialist. Dostojevskij var läkarson från Moskva och slog igenom som författare med romanen Arma människor 1846. Han blev snabbt ett känt namn i det intellektuella och radikala Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Dostojevskij var som radikal för böndernas frigörelse och livegenskapens avskaffande.

1849 arresterades Dostojevskij under tsar Nikolaj Is tid och placerades i fängsligt förvar i Peter-Pauls-fästningen nära Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Här hade tidigare radikaler och anarkister såsom Tjernysjevskij, Netjajev och Kropotkin försmäktat. Här lät också tsar Peter den store tortera ihjäl sin son Alexej. Dostojevskij blev dömd till fyra års tvångsarbete och därefter till tjänst som mening soldat. Innan Dostojevskij och hans medfångar fick reda på sina verkliga straff skulle de dock betraktas som dödsdömda och tvingades genomgå en skenavrättning; därefter blev de ”benådade” av tsaren och bortförda till olika platser.

Några av dem som utsattes för skenavrättningen hämtade sig aldrig från denna traumatiska upplevelse utan blev obotligt sinnessjuka. Dostojevskij genomgick för sin del en religiös väckelse och var i stånd att avtjäna sitt straff med bibehållet mod. Han lämnade Petersburg i släde iförd fotbojor och återkom inte förrän efter tio år. I samband med sin väckelse övergav Dostojevskij radikalismen och närmade sig den Rysk-ortodoxa kyrkan. Under hans fångenskap blev den liberale Alexander II tsar och upphävde livegenskapen 1861. Det skall tilläggas att det ställdes betydande ekonomiska krav på de tidigare livegna om de ville köpa loss den mark de tidigare brukat i egenskap av trälar. Många klarade inte av detta utan fortsatte ungefär som tidigare.

I slutet av år 1858 hade Fjodor Dostojevskij lyckats ordna så att den politiska och litterära veckotidningen Tiden kunde börja publiceras. Den tog upp utrikespolitik, filosofi, sociala frågor, litteratur med mera. Dostojevskij publicerade här flera av sina romaner och en mängd artiklar och uppsatser i olika ämnen. Han framstod nu, omkring 40 år gammal, som en av Rysslands absolut främsta författare. Flera författarkolleger gled åt vänster, men Dostojevskij blev alltmer bekymrad över den vitt spridda, ibland våldsbenägna, vänsterradikalismen.

Michail Bakunin: en av Rysslands revolutionära ”onda andar.”

Dostojevskij hade ett brett perspektiv och reste ofta utomlands. En av de tänkare han träffade utanför Rysslands hank och stör var den socialistiske litteratören Alexander Herzen, som var en oförsonlig kritiker av tsarväldet. Här bör det skjutas in att den tidigare liberale tsaren Alexander II hade utvecklats i en alltmer reaktionär riktning för att slutligen mördas i ett anarkistiskt bombdåd i Petersburg 1881. Dostojevskij hade även det tvivelaktiga nöjet att i utlandet stöta ihop med den anarkistiske revolutionären Michail Bakunin, vilken lyckats fly från fångenskap i Sibirien och nu var i full färd med att planera för den europeiska revolutionen.

Dostojevskij kan sägas ha haft en ambivalent inställning. Dels kände han fascination inför revolutionära samhällsomstörtare som Bakunin, dels fruktade han att sådana gestalter skulle kunna fördärva Ryssland. Dostojevskij började omsider betrakta den växande skaran nihilistiska samhällsomstörtare som det största hotet mot moder Rysslands fortbestånd som kristen nation och civilisation. Dostojevskij författade vid denna tid – 1860-talet – böckerna Spelaren (ett självbiografiskt verk, Dostojevskij var spelberoende), Brott och straff samt Idioten, samtliga klassiker inom världslitteraturen.

Jag har här emellertid inte i första hand tänkt analysera Dostojevskijs författarskap. När det gäller detta nöjer jag mig med att belysa hans, som jag ser det, märkligaste verk: Onda andar, som författaren ursprungligen hade tänkt betitla ”Ateisterna.” Denna roman ger en skakande bild av den nihilistiska (nihil=ingenting på latin) rörelsen i det samtida Ryssland. Under arbetet med Onda andar lär Dostojevskij ha sagt: ”Låt bara nihilisterna och europeisterna gasta om att jag är reaktionär! Fan ta dem, nu skall jag grundligt säga ifrån om allt – till sista ordet.”

Onda andar handlar om ett gäng revolutionära nihilister/anarkister i 1860-talets Ryssland och blir samtidigt en skrämmande profetia om Rysslands revolutionära framtid. (Man kan lämpligen jämföra detta tidsskede med dagens situation, då många med allt fog fruktar att infiltration av revolutionära islamister/jihadister, benägna för terror- och sprängdåd, skall förvandla Europa till ett euroislamiskt kalifat med ingredienser som sharialagar och religiös fanatism.)

Den ledande revolutionären i Onda andar är Peter Verkhovenskij, en litterär figur som modellerats efter anarkisten Sergej Netjajev. Den senare är mest känd för att tillsammans med Bakunin ha skrivit Den revolutionära katekesen. Netjajev hade låtit mörda en student vid Lantbrukshögskolan i Moskva, därför att denne – som hette Ivanov – hade avvikit från Netjajevs hårda krav på revolutionär disciplin. Dostojevskij hade läst om händelsen i rysk press och fick på så sätt impulsen till att skriva Onda andar (som också beskriver ett snarlikt mord).

Onda andar har också en djupare dimension bakom bokens skurkfigurer Verkhovenskij och Nikolaj Stavrogin samt de andra revolotionärerna den skildrar. Det har framhållits att författaren hämtade förlagan till Verkhovenskij och Stavrogin från Uppenbarelsebokens vilddjur i Nya testamentet. Dostojevskijs verk slutar i våld och kaos genom en mordbrand som anlagts av nihilisterna. Det profeterar om att den revolutionära verksamheten kunde leda till Rysslands undergång som kristen nation – mordbranden framstår i det perspektivet som en symbol för detta.

Dostojevskijs profetia besannades genom bolsjevikernas statskupp under ledning av Lenin och Trotskij 1917. Grunden till de kommunistiska bolsjevikernas maktövertagande hade etablerats av otaliga terrordåd genomförda av olika revolutionära grupperingar. Bland andra som mördats på detta sätt fanns premiärminister Pjotr Stolypin, en samhällsomdanare som Solzjenitsyn menar kunde ha vänt utvecklingen i Ryssland och förhindrat revolutionen.

Jesus drev ut demonerna ur den besatte mannen.

Dostojevskij profeterade nu inte bara om kommunismens uppgång utan också om dess fall, låt vara på ett tämligen dunkelt sätt. Mottot för Onda andar var, enligt Dostojevskij, Lukas evangelium 8:26-39 som skildrar hur onda andar/demoner förs från en besatt man in i en svinhjord, vilken därpå störtar ned i en sjö och drunknar. Dostojevskij menar i sitt perspektiv att mannen som blev befriad från de onda andarna representerar Ryssland, medan de onda andrana står för nihilisterna. Mannen, som efter att ha renats placerat sig vid Jesu fötter, symboliserar det återuppståndna Ryssland.

Dostojevskijs vision av det återuppståndna Ryssland har ännu icke förverkligats. Den sataniska kommunismen och dess skapelse, Sovjetunionen, har visserligen fallit, men Ryssland är mänskligt att döma långt ifrån återupprättat och ”vid sina sinnen.” Dostojevskij förutsåg även att Herrens andra ankomst skulle äga rum i Ryssland. Det postkommunistiska Ryssland har gått från ett slags ”rövarkapitalism” till en ny form av imperiepolitik med ambitionen att, under Putin och Medvedev, söka återta något av det gamla Sovjets positioner.

Bakom sådana strävanden ligger den omkring tio år gamla Karaganov-doktrinen. Också förföljelse av oliktänkande, mediacensur och politiska mord har kommit tillbaka på dagordningen. I dagens Ryssland har varje form av opposition värd namnet bannlysts. Först när Ryssland kommer i balans – blir ”vid sina sinnen” – kan Dostojevskijs profetia om det återupprättade Ryssland gå i uppfyllelse.

För Fjodor Dostojevskij var totalitär socialism i första hand ateism och gudsförnekelse, något som ofelbart leder till demoniskt mörker vid praktiserande fullt ut. Dostojevskijs grundläggande tema var offret som den renande och allt förlåtande mänskliga handlingen. I sitt privatliv fick författaren desslikes betala mycket gottgörelse i form av förföljelse och sjukdom. I Onda andar är det den till kristendomen omvände Ivan Sjatov som offrar sig när han mördas av nihilisterna.

I sin sista – och troligen bästa – bok, Bröderna Karamazov, vidareutvecklar Dostojevskij offertemat på ett häpnadsväckande mångfasetterat sätt. Han hade då hunnit bli påverkad av den yngre tänkaren Vladimir Solovjov, särskilt dennes föreläsningar på temat ”Gudsmänniskan” 1878.

En värdig Segerstedt-stipendiat!

Den 16 december tilldelades journalisten Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet för år 2009 vid en högtidlighet i samband med en Chanukka-fest som hölls i regi av Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Stipendiet, som utdelats av samfundet årligen sedan 1982, tillfaller den person som bedömts ha gjort  särskilt värdefulla insatser för Israel.

 Äras den som äras bör…Tor Carlid håller föredrag i Betlehemskyrkans Israel-grupp. Foto: Tommy Hansson

Efter att ha känt Tor några år såsom deltagare vid Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm, där Tor varit en drivande kraft i drygt tio års tid, kan jag inte annat än understryka att han är en synnerligen värdig stipendiat!

Tor, numera pensionerad efter 40 års verksamhet på den kristna tidningen Dagen, var märkbart rörd i samband med prisutdelningen. Han framhöll i sitt tacktal bland annat:

– Jag känner mig oerhört hedrad över att vara i samma sällskap som tidigare stipendiater som exempelvis Per Ahlmark, Alf Svensson, Inga Gottfarb, Jackie Jakubowski, Stanley Sjöberg, Lars-Åke Hallin med flera. Jag har strävat efter att bygga broar mellan judar och kristna. För mig som troende kristen har Israel alltid varit Bibelns land, det land som fött Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, kung David, tempelbyggaren kung Salomo samt sist men inte minst Jesus Kristus.

1985, berättade Tor, hände något viktigt i hans liv:

– Det var då jag träffade Georg Eismann, en jude bosatt i Hägersten som bekämpade antisemitismen. Han skrev brev till – och fick svar från – personer som påven Johannes Paulus II och Sveriges biskopar. Han frågade om jag ville vara med i detta arbete. Det var en stor sak för mig när jag första gången inbjöds hem till honom, en representant för det utvalda judiska folket!

Tor Carlid antog med glädje inbjudan att deltaga i det viktiga arbetet mot judehat och antisemitism. 1991 gjorde han en minnesvärd resa till Israel – hans första – för kristna journalister, en resa som var ämnad att sätta fart på Israel-intresset. I Tors fall gjorde den det med besked – han gick omsider med i en rad proisraeliska och projudiska grupperingar såsom Samfundet Sverige-Israel, Shalom över Israel, Israels vänner med flera.

Redan när han tog beslutet att arbeta mot antisemitism 1985 började han bearbeta Svenska kyrkan, men föret var trögt i portgången:

– Det tog tio år, till 1995, innan Svenska kyrkan under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop gjorde ett uttalande mot antisemitism.

Tyvärr kan man knappast säga att kyrkan fortsatt på den vägen. Motståndet mot Israel har varit stort, särskilt under K. G. Hammars tid som ärkebiskop då initiativen för att bojkotta Israel på olika plan stod som spön i backen parallellt med att det kyrkliga budskapet urvattnades och förvärldsligades.

– En höjdpunkt i mitt journalistiska liv, berättade Tor, var då jag 1995 gjorde en intervju i Stockholm med Petrenko, den befälhavare som ledde Röda arméns befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag.

Tor Carlid har vidare alltid intresserat sig för Raoul Wallenberg, den tillförordnade ambassadsekreterare vid Sveriges Budapest-legation som 1944-45 räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda svenska så kallade skyddspass.

– Jag har haft förmånen att intervjua Wallenbergs medarbetare Per Anger, som var fången fem veckor av ryssarna.

Det som i första hand renderat Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet – som uppkallats efter ”den store” Segerstedts son, Torgny T. Segerstedt – är hans brinnande engagemang för Betlehelmskyrkans Israelgrupp som bildades 1996. Gruppen träffas under terminerna var tredje fredag i månaden kring en intressant föredragshållare, och vem som helst äger tillträde utan föranmälan.

– Gruppen fungerar som en bro mellan judar och kristna och har vuxit stort under årens lopp, avslutar Tor Carlid vars omisskännliga dialekt röjer det småländska ursprunget.

Jag hade slutligen själv förmånen att få medfölja en studieresa till Polen i Förintelsens spår i slutet av augusti 2009 tillsammans med Tor och andra vänner av det judiska folket. Resan ordnades av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism och blev en stor och viktig upplevelse i alla fall för mig.

Mina vackraste julsånger

Julen närmar sig med tipp-tappande steg från små tomtefötter, och idag har vi till på köpet fått en hel del av den vita vara som kallas snö och som sägs vara oundgänglig för den äkta julstämningen samt några minusgrader…vädergudarna verkar inte ha hört talas om att klimatalarmisterna redan mönstrat ut snö och kyla från julen!

Till denna magiska tid på året hör vackra julsånger. Jag kommer i det här inlägget att redogöra litet för vilka tre jag anser vara vackrast och mest stämningsfulla samt vilka versioner av dessa jag föredrar. Givetvis blir allt mycket personligt och subjektivt, kan inte vara på annat sätt. Läsarna får förstås gärna ha invändningar och föreslå egna favoriter – skicka gärna länkar till dessa!

Stilla natt, heliga natt

Franz Gruber (1787-1863).

Julsångernas julsång är tvivelsutan julpsalmen Stilla natt, heliga natt med text av Joseph Moor och musik av Franz Gruber med den tyska originaltiteln Stille nacht, heilige nacht. Sången har en ganska rörande förhistoria. Natten före julafton 1818 bet en mus sönder bälgen till orgeln i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg i Österrike. Utan bälg – ingen orgelmusik. Goda råd var dyra, och kyrkans kantor Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Moor beslöt sig för att rädda situationen genom att på julaftonens eftermiddag svänga ihop en julmelodi till gitarrackompanjemang.

Sagt och gjort – Stille nacht, heilige nacht framfördes av Gruber och Moor tillsammans med kyrkans barnkör. Tack vare den busiga musen räddades kyrkans julmusik och världen fick en underbar julsång på köpet. Det sägs att Stilla natt översatts till över 300 språk; den är stor framförallt inom luthersk kristenhet.

Denna julpsalm förknippas med särskilt en historisk händelse i anslutning till den första krigsjulen under Första världskriget. En inofficiell men omfattande vapenvila mellan de tyska och brittiska trupperna hade inträtt i de tröstlösa skyttegravarna i Flandern i Belgien. På tyskt initiativ började sången sjungas på båda sidor och resulterade på detta sätt i en stunds spontan förbrödring. Walter Chronkite berättar historien med hjälp av Mormon Tabernacle Choir (inslaget omfattar även andra musikaliska inslag):

http://www.youtube.com/watch?v=aGdwbzrPHos&feature=related

Min favoritversion av sången står emellertid den irländska sångerskan Sinéad O´Connor, född 1966, för och den återfinns i den här videon med vackra och stämningsfulla bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=H9VK5VGiZ70

Den första julnatten med heliga tre konungars tillbedjan.

Adams julsång

Adolphe Adam (1803-56.

Om Stilla natt, heliga natt är världens mest älskade och mest spridda julsång alla kategorier så torde Adams julsång, eller O helga natt som den också kallas, vara den mest pampiga. Dess svårighetsgrad gör den knappast lämpad för allsång men desto mer skickad att stilla njuta av. Det är en hyllningssång till Jesus Kristus, världens frälsare.

Upphovsman till Adams julsång, med originaltiteln Cantique de noël, är den franske komponisten Adolphe Adam (1803-56), vars operor av expertisen anses utmärkas av ”melodirikedom, livlighet och lättfattlighet.” I Stockholm uppfördes under 1800-talet en rad av Adams operor såsom Alphyddan, Postiljonen, Bryggaren i Preston, Konung för en dag och Giralda. Adams överlägset mest kända verk (förutom julsången) är balletten Giselle.

Den sångare som i mitt tycke svarat för den mest njutbara versionen är den värmländske barytonen och hovsångaren Håkan Hagegård, född 1945 (vart tog han vägen, förresten?). Här i en kyrkoversion:

http://www.youtube.com/watch?v=ZCurWDFW2ZI

Det är min personliga mening att denna underbara sång vinner på att framföras av en barytonsångare, då en sådan ger sången mer ”märg” än om den exekveras av exempelvis en tenor eller en kvinnlig sångerska. Men om tenoren heter Jussi Björling (1911-60) kan det förstås aldrig bli fel:

http://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4

Fairytale of New York

Den i mitt tycke tveklöst vackraste och desslikes mest originella profana  julsången är Fairytale of New York, släppt på en singelplatta av den engelsk-irländska folk/punk/rock-gruppen The Pogues 1987. Sången skrevs av bandmedlemmarna Shane MacGowan, född 1958 och Jem Finer, född 1955 och har av den brittiska musikkanalen VH-1 tre gånger framröstats som ”den bästa julsången någonsin.”

Sångens handling: två irländska invandrare, en ung man och en ung kvinna, träffas i New York. Mannen hamnar i fyllecellen på julaftonen, uttryckt genom den oförgätliga, inledande textraden: ”´Twas Christmas Eve, babe, in the drunk-tank.”  Han förlorar sig i minnen om parets både harmoniska och stormiga tid tillsammans. Sångtiteln kommer från J. P. Donleavys roman A Fairytale of New York.

Det har hänt att vissa radiokanaler varit tveksamma till att spela sången på grund av dess bitvis grova språk, liksom att politiskt korrekta operatörer varit i farten och censurerat meningen ”You´re a cheap, lousy faggot”, men faktum kvarstår: sången håller mer än väl ställningarna som en av de verkliga julklassikerna.

Här en genomarbetad videoversion med Shane och brittiska sångerskan Kirsty McColl (1959-2000):

http://www.youtube.com/watch?v=o89yo5UmGD4

En charmig version med den irländske sångaren Christy Moore och damkör kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=xYyVmjeK1MU

The Popes blev Shane MacGowans kompband sedan han blivit sparkad av The Pogues på grund av oprofessionellt beteende. Under senare tid har dock Shane och The Pogues återförenats; gruppen har hyllats som en innovativ förnyare av den  irländska folkmusiken. Om MacGowan kan det sägas att han, fastän uppvuxen i London, är fast förankrad i den traditionella irländska kulturen. Hans stora förebild som sångare är Luke Kelly (1939-84) i den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners.

Jem Finer, Shane MacGowan och Spider Stacy i The Pogues.