Archive for the ‘Jesus’ category

En värdig Segerstedt-stipendiat!

4 januari, 2010

Den 16 december tilldelades journalisten Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet för år 2009 vid en högtidlighet i samband med en Chanukka-fest som hölls i regi av Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Stipendiet, som utdelats av samfundet årligen sedan 1982, tillfaller den person som bedömts ha gjort  särskilt värdefulla insatser för Israel.

images Äras den som äras bör…Tor Carlid håller föredrag i Betlehemskyrkans Israel-grupp. Foto: Tommy Hansson

Efter att ha känt Tor några år såsom deltagare vid Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm, där Tor varit en drivande kraft i drygt tio års tid, kan jag inte annat än understryka att han är en synnerligen värdig stipendiat!

Tor, numera pensionerad efter 40 års verksamhet på den kristna tidningen Dagen, var märkbart rörd i samband med prisutdelningen. Han framhöll i sitt tacktal bland annat:

– Jag känner mig oerhört hedrad över att vara i samma sällskap som tidigare stipendiater som exempelvis Per Ahlmark, Alf Svensson, Inga Gottfarb, Jackie Jakubowski, Stanley Sjöberg, Lars-Åke Hallin med flera. Jag har strävat efter att bygga broar mellan judar och kristna. För mig som troende kristen har Israel alltid varit Bibelns land, det land som fött Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, kung David, tempelbyggaren kung Salomo samt sist men inte minst Jesus Kristus.

1985, berättade Tor, hände något viktigt i hans liv:

– Det var då jag träffade Georg Eismann, en jude bosatt i Hägersten som bekämpade antisemitismen. Han skrev brev till – och fick svar från – personer som påven Johannes Paulus II och Sveriges biskopar. Han frågade om jag ville vara med i detta arbete. Det var en stor sak för mig när jag första gången inbjöds hem till honom, en representant för det utvalda judiska folket!

Tor Carlid antog med glädje inbjudan att deltaga i det viktiga arbetet mot judehat och antisemitism. 1991 gjorde han en minnesvärd resa till Israel – hans första – för kristna journalister, en resa som var ämnad att sätta fart på Israel-intresset. I Tors fall gjorde den det med besked – han gick omsider med i en rad proisraeliska och projudiska grupperingar såsom Samfundet Sverige-Israel, Shalom över Israel, Israels vänner med flera.

Redan när han tog beslutet att arbeta mot antisemitism 1985 började han bearbeta Svenska kyrkan, men föret var trögt i portgången:

– Det tog tio år, till 1995, innan Svenska kyrkan under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop gjorde ett uttalande mot antisemitism.

Tyvärr kan man knappast säga att kyrkan fortsatt på den vägen. Motståndet mot Israel har varit stort, särskilt under K. G. Hammars tid som ärkebiskop då initiativen för att bojkotta Israel på olika plan stod som spön i backen parallellt med att det kyrkliga budskapet urvattnades och förvärldsligades.

– En höjdpunkt i mitt journalistiska liv, berättade Tor, var då jag 1995 gjorde en intervju i Stockholm med Petrenko, den befälhavare som ledde Röda arméns befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag.

Tor Carlid har vidare alltid intresserat sig för Raoul Wallenberg, den tillförordnade ambassadsekreterare vid Sveriges Budapest-legation som 1944-45 räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda svenska så kallade skyddspass.

– Jag har haft förmånen att intervjua Wallenbergs medarbetare Per Anger, som var fången fem veckor av ryssarna.

Det som i första hand renderat Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet – som uppkallats efter ”den store” Segerstedts son, Torgny T. Segerstedt – är hans brinnande engagemang för Betlehelmskyrkans Israelgrupp som bildades 1996. Gruppen träffas under terminerna var tredje fredag i månaden kring en intressant föredragshållare, och vem som helst äger tillträde utan föranmälan.

– Gruppen fungerar som en bro mellan judar och kristna och har vuxit stort under årens lopp, avslutar Tor Carlid vars omisskännliga dialekt röjer det småländska ursprunget.

Jag hade slutligen själv förmånen att få medfölja en studieresa till Polen i Förintelsens spår i slutet av augusti 2009 tillsammans med Tor och andra vänner av det judiska folket. Resan ordnades av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism och blev en stor och viktig upplevelse i alla fall för mig.

Mina vackraste julsånger

15 december, 2009

Julen närmar sig med tipp-tappande steg från små tomtefötter, och idag har vi till på köpet fått en hel del av den vita vara som kallas snö och som sägs vara oundgänglig för den äkta julstämningen samt några minusgrader…vädergudarna verkar inte ha hört talas om att klimatalarmisterna redan mönstrat ut snö och kyla från julen!

Till denna magiska tid på året hör vackra julsånger. Jag kommer i det här inlägget att redogöra litet för vilka tre jag anser vara vackrast och mest stämningsfulla samt vilka versioner av dessa jag föredrar. Givetvis blir allt mycket personligt och subjektivt, kan inte vara på annat sätt. Läsarna får förstås gärna ha invändningar och föreslå egna favoriter – skicka gärna länkar till dessa!

Stilla natt, heliga natt

Franz Gruber (1787-1863).

Julsångernas julsång är tvivelsutan julpsalmen Stilla natt, heliga natt med text av Joseph Moor och musik av Franz Gruber med den tyska originaltiteln Stille nacht, heilige nacht. Sången har en ganska rörande förhistoria. Natten före julafton 1818 bet en mus sönder bälgen till orgeln i kyrkan i Oberndorf bei Salzburg i Österrike. Utan bälg – ingen orgelmusik. Goda råd var dyra, och kyrkans kantor Franz Gruber och hjälpprästen Joseph Moor beslöt sig för att rädda situationen genom att på julaftonens eftermiddag svänga ihop en julmelodi till gitarrackompanjemang.

Sagt och gjort – Stille nacht, heilige nacht framfördes av Gruber och Moor tillsammans med kyrkans barnkör. Tack vare den busiga musen räddades kyrkans julmusik och världen fick en underbar julsång på köpet. Det sägs att Stilla natt översatts till över 300 språk; den är stor framförallt inom luthersk kristenhet.

Denna julpsalm förknippas med särskilt en historisk händelse i anslutning till den första krigsjulen under Första världskriget. En inofficiell men omfattande vapenvila mellan de tyska och brittiska trupperna hade inträtt i de tröstlösa skyttegravarna i Flandern i Belgien. På tyskt initiativ började sången sjungas på båda sidor och resulterade på detta sätt i en stunds spontan förbrödring. Walter Chronkite berättar historien med hjälp av Mormon Tabernacle Choir (inslaget omfattar även andra musikaliska inslag):

http://www.youtube.com/watch?v=aGdwbzrPHos&feature=related

Min favoritversion av sången står emellertid den irländska sångerskan Sinéad O´Connor, född 1966, för och den återfinns i den här videon med vackra och stämningsfulla bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=H9VK5VGiZ70

Den första julnatten med heliga tre konungars tillbedjan.

Adams julsång

Adolphe Adam (1803-56.

Om Stilla natt, heliga natt är världens mest älskade och mest spridda julsång alla kategorier så torde Adams julsång, eller O helga natt som den också kallas, vara den mest pampiga. Dess svårighetsgrad gör den knappast lämpad för allsång men desto mer skickad att stilla njuta av. Det är en hyllningssång till Jesus Kristus, världens frälsare.

Upphovsman till Adams julsång, med originaltiteln Cantique de noël, är den franske komponisten Adolphe Adam (1803-56), vars operor av expertisen anses utmärkas av ”melodirikedom, livlighet och lättfattlighet.” I Stockholm uppfördes under 1800-talet en rad av Adams operor såsom Alphyddan, Postiljonen, Bryggaren i Preston, Konung för en dag och Giralda. Adams överlägset mest kända verk (förutom julsången) är balletten Giselle.

Den sångare som i mitt tycke svarat för den mest njutbara versionen är den värmländske barytonen och hovsångaren Håkan Hagegård, född 1945 (vart tog han vägen, förresten?). Här i en kyrkoversion:

http://www.youtube.com/watch?v=ZCurWDFW2ZI

Det är min personliga mening att denna underbara sång vinner på att framföras av en barytonsångare, då en sådan ger sången mer ”märg” än om den exekveras av exempelvis en tenor eller en kvinnlig sångerska. Men om tenoren heter Jussi Björling (1911-60) kan det förstås aldrig bli fel:

http://www.youtube.com/watch?v=ofKk_Etapq4

Fairytale of New York

Den i mitt tycke tveklöst vackraste och desslikes mest originella profana  julsången är Fairytale of New York, släppt på en singelplatta av den engelsk-irländska folk/punk/rock-gruppen The Pogues 1987. Sången skrevs av bandmedlemmarna Shane MacGowan, född 1958 och Jem Finer, född 1955 och har av den brittiska musikkanalen VH-1 tre gånger framröstats som ”den bästa julsången någonsin.”

Sångens handling: två irländska invandrare, en ung man och en ung kvinna, träffas i New York. Mannen hamnar i fyllecellen på julaftonen, uttryckt genom den oförgätliga, inledande textraden: ”´Twas Christmas Eve, babe, in the drunk-tank.”  Han förlorar sig i minnen om parets både harmoniska och stormiga tid tillsammans. Sångtiteln kommer från J. P. Donleavys roman A Fairytale of New York.

Det har hänt att vissa radiokanaler varit tveksamma till att spela sången på grund av dess bitvis grova språk, liksom att politiskt korrekta operatörer varit i farten och censurerat meningen ”You´re a cheap, lousy faggot”, men faktum kvarstår: sången håller mer än väl ställningarna som en av de verkliga julklassikerna.

Här en genomarbetad videoversion med Shane och brittiska sångerskan Kirsty McColl (1959-2000):

http://www.youtube.com/watch?v=o89yo5UmGD4

En charmig version med den irländske sångaren Christy Moore och damkör kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=xYyVmjeK1MU

The Popes blev Shane MacGowans kompband sedan han blivit sparkad av The Pogues på grund av oprofessionellt beteende. Under senare tid har dock Shane och The Pogues återförenats; gruppen har hyllats som en innovativ förnyare av den  irländska folkmusiken. Om MacGowan kan det sägas att han, fastän uppvuxen i London, är fast förankrad i den traditionella irländska kulturen. Hans stora förebild som sångare är Luke Kelly (1939-84) i den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners.

Jem Finer, Shane MacGowan och Spider Stacy i The Pogues.

En kvinna stenas i Iran

28 juni, 2009

Den 26 juni hade filmen ”The Stoning of Soraya M.” premiär i USA. Filmen handlar om den sjaskiga ”rättsprocess” som ledde fram till att den gifta kvinnan Soraya M. stenades till döds i enlighet med islamsk sharialagstiftning i ayatollah Khomeinis Iran 1986. Se länken till trailer nedan:

http://www.thestoning.com/

Filmen, som regisserats av Cyrus Nowrasteh, bygger på boken ”The Stoning of Soraya M.” (Arcade Publishing 1994) som skrivits av Freidoune Sahebjam. Denne, en fransk journalist och krigskorrespondent, är son till en tidigare iransk ambassadör och uppges vara den förste som rapporterade om den iranska revolutionsregeringens övergrepp mot den religiösa rörelsen Bahá’ i. Eftersom boken är mycket kritisk gentemot det legala systemet i Irans islamska republik är den förbjuden i Iran.

Boken – och filmen – förmedlar alltså den sanna historien om hur en iransk kvinna, Soraya M., stenas till döds i en avlägsen iransk by. Händelsen hade aldrig blivit allmänt känd om inte Freidoune Sahebjams bil hade kapsejsat i byn i fråga. Sahebjam, spelad av James Caviezel – känd för rollen som Jesus i Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” –  kommer i samspråk med en kvinna vid namn Zarha, som spelas av Oscars-nominerade Shoreh Aghdashloo. Zarha berättar för journalisten om det grymma öde som drabbat hennes niece, Soraya, i filmen gestaltad av Mozhan Mamò.

Soraya levde i ett arrangerat äktenskap med hustyrannen Ghorban-Ali, en motbjudande översittartyp som vill bli fri från sitt äktenskap och därför anklagar hustrun för otrohet. Bakgrunden till denna anklagelse är att Soraya hjälpt änklingen till en väninna med matlagningen. Mer än så behövs inte för att byns inflytelserika mullor skall koka ihop ett åtal mot Soraya, vilket leder fram till en dödsdom. Straffet verkställs genom att Soraya grävs ner i marken till axlar och hals och därefter stenas till döds.

Det sägs att islam respekterar Jesus som en viktig profetgestalt, men uppenbarligen tar man lätt på Jesu ord om äktenskapsbryterskan, som det berättas om i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Jesus sitter och undervisar vid templet i Jerusalem när de skriftlärde och fariséerna – uppenbarligen i syfte att snärja Jesus – kommer till honom med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. De säger till Jesus: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”

I bibeltexten står det att Jesus ”böjde sig ner och ritade på marken med fingret.” Vidare: ”När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ‘Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ‘Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?’ Hon svarade: ‘Nej, herre.’ Jesus sade: ‘Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.'” (Bibelkommissionens övesättning 1981).

Enligt min uppfattning är det här en av de mest lärorika och vackra berättelserna i Nya testamentet. Den visar att Jesus tog initiativet till en reformering av de otidsenliga judiska lagarna redan för 2000 år sedan. Den visar även att Jesus inte godkände kvinnans beteende, utan anmanade henne att inte synda mer. Samtidigt kan vi konstatera, att islam i allmänhet och sharialagen i synnerhet ännu inte genomgått någon sådan reformering, även om det uppges från Iran att vissa reformsinnade ayatollor nu börjar överväga att upphöra med stening av kvinnor. Detta dock inte på grund av någon hastigt påkommen humanitär övertygelse, utan därför att straffet i fråga innebär dålig PR för Iran!

För övrigt rapporteras i dagarna att en mördare stenats till döds i Somalia.

Åter till den avlägsna byn i Iran anno 1986. Zahra uppmanar Freidoune Sahebjam att berätta historien om Soraya M.s stenande för världen. I filmen säger Zahra i svensk översättning: ”Kvinnors ord betyder ingenting här. Jag vill att du skall ta min röst med dig – världen måste få veta.” Vilket Sahebjam  alltså gjorde.

Filmen ”The Stoning of Soraya M.” går nu på biograferna i USA. Frågan är om den kommer att visas i Sverige, eller om filmetablissemanget av rädsla för de fanatiska muslimer (inklusive dem på Irans ambassad) som finns i landet, och som kan förväntas leva rövare, backar ur.

För övrigt minns nog många att stening av kvinnor försvarats av Cherin Awad, en av programledarna i ”Halal-TV” på SVT (och av samma SVT utnämnd till ”mångfaldskonsult”), detta i anledning av ett fall i Nigeria med en kvinna som fött barn utom äktenskap.

SD och främlingsfientligheten

25 juni, 2009

Det mest förekommande epitetet när media skall karaktärisera Sverigedemokraterna (SD) är troligen ”främlingsfientligt.” Detsamma gäller naturligtvis partiets kritiker i allmänhet.

Senast såg jag denna typ av kritik användas av kristdemokraten Tuve Skånberg, teologie doktor och före detta riksdagsledamot, i ett debattinlägg i tidningen Världen idag den 22 juni. Skånberg – vars värdekonservativa profil förvisso tilltalar mig såväl som andra sverigedemokrater – inleder med frågan: ”Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)?”

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4606&Itemid=30

Härefter hänvisar Skånberg till SDs positiva inställning till en moralisk upprustning i det svenska samhället samt västerlandets kristna etik och framhåller: ”Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan…Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.” Skånberg tvingas härpå konstatera att partiet faktiskt haft framgång och senast fick 3,3 procent i valet till Europaparlamentet, inte speciellt långt efter Kristdemokraterna.

Det hedrar Tuve Skånberg att han erkänner SDs på kristen tradition fotade värdekonservatism. Och det är väl just det som oroar Skånberg och säkerligen ett stort antal andra kristdemokrater. Ty efter att ha räknat upp ett antal faktorer hos SD som borde tilltala kristna väljare fortsätter Skånberg i artikeln i Världen idag: ”Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, dessutom partiets huvudbudskap.”

Härefter övergår teologie doktor Skånberg till att citera Bibeln: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.” Skånberg hänvisar även till att Jesus behandlade en kananeisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum samt en samarisk kvinna vid Sykars brunn på samma sätt som han behandlade medlemmar av det utvalda, judiska folket. Jesus var dessutom själv, påpekar Skånberg, flykting i Egypten: ”Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet”, avrundar doktor Skånberg.

Däremot väljer Skånberg, av lätt insedda skäl med tanke på karaktären av hans budskap, att inte citera Jesus när denne ger anvisningar till sina tolv lärjungar inför deras missionsgärning. Mästaren gav då nämligen följande uppmaning till lärjungarna (Matteusevangeliet 10:5-6): ”Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: ‘Ta inte vägen till hedningarna och gå inte in i någon samarisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren i Israels folk.'” Så var Kristus ”främlingsfientlig”, eftersom han uttryckligen tillhöll lärjungarna att endas missionera bland det judiska folket? Självklart inte. I detta skede av sin mission prioriterade dock Jesus uppenbarligen medlemmarna av ”Israels folk.”

 Tuve Skånberg slarvar med bibelcitaten.

Vad Tuve Skånberg gör i sin argumentation för att kristna väljare även fortsättningsvis skall lägga sina röster på Kristdemokraterna är att använda lösryckta bibelcitat på ett ganska slarvigt sätt. Sverigedemokraterna är ”främlingsfientliga”, vilket skulle bevisas. Även om en och annan frikyrkligt kristen, som är van att göra som pastorn befaller – Tuve Skånberg är pastor i Missionskyrkan sedan 1980 – säkerligen är benägen att godta Skånbergs resonemang, är jag tämligen säker på att många kristna väljare genomskådar Skånbergs argumentation och tar den för vad den är: ett ganska klumpigt försök att hindra kristna och andra värdekonservativa att stödja SD.

Det finns naturligtvis ingenting att erinra mot Bibelns anmaningar att respektera så kallade främlingar och personer av annan nationalitet än den egna och att behandla dessa väl. Vanlig anständighet och humanitet påbjuder ett sådant förhållningssätt. Däremot kan man inte ta vissa bibelcitat som intäkt för att det skulle vara otillbörligt eller förbjudet att kritisera Sveriges hittills förda flykting- och invandringspolitik. Tuve Skånberg är, som den intelligenta person han är, säkerligen medveten om att denna politik lett till exempelvis segregering, ökad kriminalitet, arbetslöshet, alienation och rotlöshet.

Sverigedemokraternas flykting- och invandringspolitik är på intet sätt drakonisk eller inhuman men gör gällande, att ”den generösa invandringspolitik” som så länge väglett svensk regeringspolitik nu står vid vägs ände. För mig som södertäljebo – Skånberg kan för övrigt fråga vilken södertäljebo som helst – är detta en självklarhet.

Om begreppet ”främlingsfientlighet” finns en hel del att säga. Det är ett sådant här vagt, svepande nyckelord utan egentligt innehåll som är så vanligt förekommande i den politiska debatten när det gäller att schablonmässigt avfärda meningsmotståndare. Som den respekterade docenten i historia och forskaren, filosofie doktor Heléne Lööw, sade under ett framträdande i Karlstads universitet (Nya Wermlandstidningen 7 februari 2008):

loowh Heléne Lööw anser att begreppet ”främlingsfientlighet” är ett ”gummiord.”

”Så vitt jag vet existerar det inga ‘främlingsfientliga’ organisationer. Ingen är emot alla främlingar, utan en speciell grupp. Uttrycket är ett så kallat ‘gummiord’ som används slarvigt, precis som ‘det mångkulturella samhället.’ Vad menar man då? Vi uppfinner termer att bita oss fast i.”

Man kan tycka att Tuve Skånberg med sin solida akademiska bakgrund och såsom director vid Claphaminstitutet borde veta bättre än att använda denna typ av ohederlig argumentation.

En sak har Tuve Skånberg onekligen rätt i, och det är Sverigedemokraterna är ett värdekonservativt parti som värnar traditionell judisk-kristen moral – partiet är för övrigt ett av de mer Israel-vänliga i landet – och exempelvis sluter upp bakom den traditionella kärnfamiljen. Detta inser också TTs reporter Pontus Mattsson, som i sin bok ”Sverigedemokraterna in på bara skinnet” (Natur & Kultur 2009) – vilken ställvis är klart kritisk till SD – i ett försök att problematisera SDs karaktär bland annat skriver (sidorna 166-167):

”För i flera avseenden är Sverigedemokraternas väljare nämligen på den traditionella vänsterskalan: de är för en stark offentlig sektor och hyser misstänksamhet mot banker, storföretag och privatiseringar. Samtidigt är de värdekonservativa och säger nej till homosexuellas rätt att adoptera barn, de vill införa hårdare fängelsestraff för brottslingar, de är positiva till vårdnadsbidrag och det är fler av Sverigedemokraternas väljare som vill begränsa den fria aborträtten än vad det är bland Kristdemokraternas väljare. Den genomsnittlige sverigedemokraten är en sorts blandning av en socialdemokrat som värnar välfärden och en värdekonservativ kristdemokrat.”

1873556_362_450 Kärnfamilj – ja tack!

Det är med andra ord inte så konstigt att Tuve Skånberg och andra etablerade politiker och debattörer känner en icke obetydlig vånda inför Sverigedemokraternas framgångar under senare tid. Jag tror få insiktsfulla bedömare tvivlar på att partiet kommer in i riksdagen som ett resultat av valet i september 2010.

Vad som gäller nu är att genom smutskastning och ohederlig argumentation försöka se till att detta sker med så liten marginal som möjligt.

Svenska kyrkans fortsatta förfall

9 juni, 2009

Den 2 mars ägnade jag min blogg åt en betraktelse över Svenska kyrkans förfall. Tyvärr, men på intet sätt oväntat, finns det nu skäl att spinna vidare på detta tema.

Huvudskälet är det faktum att Eva Brunne, öppet lesbisk och vänsterinriktad präst, den 26 maj valdes till ny biskop i Stockholms stift att efterträda Caroline Krook. Brunne segrade i biskopsvalet efter en tvekamp med Hans Ulfvebrand med röstsiffrorna 413-365. Skånskan Eva Brunne, född 1954, tjänstgör för närvarande som stiftsadjunkt i Stockholm efter att tidigare ha varit kyrkoherde i Flemingsberg och Sundbyberg. Valet av Brunne är dock föremål för överklagan, vilken skall beslutas om i innevarande månad (juni). Om överklagan inte går igenom kommer Brunne att tillträda som stockholmsbisp i november i år.

Lesbiska Eva Brunne, tvåa från höger, blir ny biskop i Stockholms stift.

Valet av Eva Brunne som ny Stockholms-biskop är, som jag ser det, blott ytterligare en bekräftelse på den närmast desperata politiska korrekthet som präglat den forna statskyrkan under en lång följd av år och som inleddes i början av 1950-talet. Stockholms stifts förste biskop (1942-54) Manfred Björkquist, på sin tid initiativtagare till den legendariska pansarbåtsinsamlingen 1912 samt grundare av Sigtunastiftelsen, gråter i sin himmel.

Valet av Brunne innebär naturligtvis en stor politisk seger för homosexlobbyn med RFSL i spetsen och ytterligare ett nederlag (vilket i ordningen?) för kristna som faktiskt bryr sig om vad som står i Bibeln. Det kan nämnas att när fotot ovan var publicerat på gaysajten QX så fick det dela plats med artikel och foto om hur man bär sig åt för att skaffa ”knullkompisar i Skåne.”

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://www.qx.se/uploads/e1/f4ba94105dea75b1aade2a5b9f33cd.jpg&imgrefurl=http://www.qx.se/samhalle/6945/ny-knullkompis-i-skane&usg=__KbxEW7NSWlRnccKDbHRdWQIrbHE=&h=183&w=244&sz=12&hl=sv&start=25&tbnid=pIZ_S_M7M8saPM:&tbnh=83&tbnw=110&prev=/images%3Fq%3DEva%2BBrunne%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D18

Jag tänker här inte ägna mig åt någon långrandig excersis över alla de bibelställen som avvisar ett homosexuellt leverne men vill ändå erinra om vad aposteln Paulus, kristendomens skapare, skriver i Romarbrevet (1:24-27) om hur människor betedde sig i Sodom och Gomorra:

”Därför lät Gud dem följa sina begär och utlämnade dem åt orenhet, så att de förnedrade sina kroppar med varandra. De bytte ut Guds sanning mot lögnen; de dyrkade och tjänade det skapade i stället för skaparen, som är välsignad i evighet, amen. Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser. Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.”

Sodom och Gomorra förtärs av eld och svavel från himlen enligt en konstnärs tolkning.

Sanningen är att det finns få spörsmål i Bibeln varom det råder större samstämmighet än just synen på den utlevda homosexualiteten. Ändå kan röstberättigade i biskopsvalet i Stockholms stift rösta fram en person som är öppet homosexuell. Det är för mig en gåta. Det kan upplysningsvis nämnas att Eva Brunne, som för övrigt tillhör den kända Långarydssläkten, lever i ett registrerat partnerskap tillsammans med Gunilla Lindén, som är präst i Högalids församling i Stockholm.

Alla svenska kristna traskar dock inte patrullo efter den politiska och andliga korrekthetens banérförare. Således skriver pastor Ulf Ekman i Livets ord följande på sin blogg om valet av den nya biskopen:

”Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron (…) Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt! Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.”

Hoppas kan man ju alltid. Jag är dock rädd för att pastor Ulf är alltför optimistisk – svenska folket torde vid det här laget vara så hjärntvättat av homosexlobbyn att de flesta nog inte ser det groteska i att en svensk biskop är utövande homosexuell. ”All kärlek är lika mycket värd”, brukar det som bekant heta. I så fall är det inte utan att man undrar när vi får vår första präst (och småningom biskop) som lever i månggifte. Det finns redan politiker som motionerat om att tillåta det senare.

Jag ber även att få citera den traditionalistiske prästen Dag Sandahl (som står politiskt till vänster) i ämnet. Sandahl, som är komminister i Högby, citeras i tidningen Dagen den 27 maj på följande sätt i anledning av biskopsvalet i Stockholm:

”Stockholmsprästerna och Svenska kyrkan har valt väg. Ekumeniskt blir vi mer isolerade nu. Vi kan vara stora i truten ett tag till, men det kommer att visa sig vem som får rätt. Svenska kyrkan bryts ned i det yttre och det inre på ett sätt som förvånar till och med mig. Vi blir en kyrka i marginalen. Hela homosexagendan styr oss ut i eländet. Det är QX och RFSL i Stockholm. Någon annan skriver agendan och de snälla kristna följer den.”

Homosexlobbyn kan tacka Fredrik Reinfeldt för den nya äktenskapslagstiftningen.

Domprosten Åke Bonnier, en av många ryggradslösa prästmän som föjer med strömmen oavsett i vilken riktning denna må leda, är föga otippat betydligt mer positiv till valet av Brunne. Bonnier tycker sålunda  att Brunnes utnämning är ”jätteroligt” samt att den utvalda är ”en klok och kunnig person” samt dessutom ”djupt andlig.”

Om Eva Brunne kan det vidare berättas att hon är en av tre skribenter som författat texter till utställningen om Jesu moder Maria på Historiska museet i Stockholm. Det har uppgivits att hon inte tror inte på jungfrufödseln eller bryr sig  om vem som var Jesu fysiske far. Detta är en aspekt av Eva Brunnes framtoning  jag personligen inte har mycket att invända mot – jag tror inte heller på jungfrufödseln och menar att det var översteprästen Sakarias som var Jesu köttslige pappa (jag tycker ändå inte det är fel att säga att Jesu avlades av ”den helige ande” eller att Jesus var Guds son; den av mina läsare som vill veta mer angående mina tankar härom kan lämpligen skicka en kommentar). Jag bryr mig heller inte om vilket kön den som är präst eller biskop har.

Jag har helt enkelt uppfattningen att detaljer avseende den kristna tron – och det finns som känt en uppsjö av kyrkor och samfund – kraftigt har övervärderats i det förflutna. Det viktiga är egentligen inte vad vi tror på, utan vad vi kan göra för Gud och våra medmänniskor!

Frågan om homosexualitet gäller emellertid något betydligt mer grundläggande, nämligen Guds själva skapelseordning. I 1 Mosebok 1:27-28 läser vi: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Gud sade till dem: ‘Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er. Och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.””

Den som i det perspektivet hävdar att en man kan ingå äktenskap med en annan man eller en kvinna göra detsamma med en annan kvinna, och ändå behaga Gud, har inte förstått den djupa innebörden i denna utsaga.

Nu är det ändå så att också jag inser att allt i den här världen, till följd av syndafallet, inte är som det borde vara. Ingen människa är fullkomlig, och alla beter sig i ett eller annat avseende på sätt som inte motsvarar Guds förväntningar. Det är här den gudomliga nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen träder i funktion. Gud står i de flesta fall ut med oss även om vi råkar vara syndare, ty vad annat kan Han göra? Om Han enbart vore en dömande och straffande Gud hade Han ju med all sannolikhet för länge sedan sett till att människosläktet utplånats från jordens yta!

Det finns dock en gräns för allting, troligen också för Guds förlåtelse. Att människor lever med varandra på ett otillbörligt sätt är en sak – jag är inte den som spanar med kikare in i folks sovrum eller vägrar umgås med någon vars livsföring jag i alla avseenden inte gillar. Envar är ansvarig för sina gärningar och får, följaktligen, ta konsekvenserna därav. Men när det kommer till att utse biskopar och andra höga representanter för kyrkor (vilka gör anspråk på att ha samband med Gud i himlen) som uppenbart går emot grundläggande sanningar uttryckta i den Heliga skrift kommer vi farligt nära denna gräns.

Eva Brunne är härtill även medlem i Sjöstadens socialdemokratiska förening i Sofia församling och placerad på åttonde plats på valsedeln för valet till kyrkofullmäktige i Stockholm. Detta i förening med Brunnes mycket öppet redovisade sexuella läggning gör mig övertygad om att hennes karriärväg inom Svenska kyrkan från början till slut är ett politiskt projekt. Det skulle vara intressant att veta vad Brunne har för åsikt om Israel – Svenska kyrkan har som bekant sedan åtskillig tid tillbaka en ensidigt antiisraelisk attityd.

Hon har hittat den ultimata kombination av politisk, religiös och sexuell korrekthet som mycket väl kan föra henne ända fram till ärkebiskopsämbetet.

Lesbiska och antisemitiska prästen Anna Karin Hammar syns till höger.

Eva Brunne är ingalunda Svenska kyrkans enda framstående lesbiska präst. En annan är Anna Karin Hammar, född 1951, yngre syster till förre ärkebiskopen K. G. Hammar. Hon lever i ett registrerat partnerskap med Ninna Edgardh Beckman och är verksam som stiftsadjunkt i Uppsala stift. 2006 ställde hon upp i ärkebiskopsvalet utan att, Gud vare lovad, lyckas nå ända fram. Hon var dessutom i många år verksam i det starkt vänstervridna Kyrkornas världsråd.

Anna Karin Hammar har liksom brodern en starkt Israel-fientlig hållning och kan på goda grunder betecknas som antisemit.

Gåtan Mohamed Omar

22 april, 2009

Jag har redan tidigare i två inlägg berättat om den till islamismen omvände poeten och debattören Mohamed Omar. I likhet med många andra har jag chockerats över hur den tidigare verserade och nyanserade muslimen Omar som nyfrälst islamist offentligt uttalat sitt stöd för upphovsmannen till den moderna islamska radikalismen, Irans förre diktator ayatollah Khomeiny, samt blivit en svuren anhängare till terroriströrelser såsom Hamas och Hizbollah.

Och följetongen Mohamed Omar fortsätter. På sistone har hans medlemskap i den svenska sektionen av PEN-klubben, en internationell organisation som påstår sig vilja värna om yttrandefriheten för författare över hela världen, ifrågasatts av författarinnan och PEN-klubbmedlemmen Carina Rydberg. Denna menar att Omars radikala ställningstaganden  – han har nyligen även ifrågasatt Förintelsen samt det kommunistiska folkmordet i Kambodja – skadar den muslimska/palestinska saken, men hon kräver för den skull  inte att Omar skall uteslutas ur PEN. Hon gör dock bland annat följande reflektioner i en intervju med tidningen Världen idag 22/4:

”Om man skulle utesluta alla medlemmar i Pen som stöder Hamas så räcker det inte med Mohamed Omar. Detta är en åsikt som en organisation som Pen måste kunna tåla…Hans uttalanden om Förintelsen är ett stort problem, men jag tycker inte att han ska uteslutas. Frågan jag ställer mig är dock: Varför vill han vara kvar i Pen?”

På samma Världen idag-sida medger Mohamed Omar själv att han funderar på att gå ur Svenska PEN. Han citeras:

”Om Pen verkligen är en organisation som värnar yttrandefrihet, då tycker jag att jag ska vara med. Men den är ju inte det, det är ju en proisraelisk organisation. Så därför borde jag inte vara med där, jag funderar på att gå ur.”

I intervjun kommenterar Omar även sin inställning till nazisternas Förintelse av omkring sex miljoner judar i samband med Andra världskriget samt kommunisternas folkmord i Kambodja 1975-79 och det pågående folkmordet i Darfur i Sudan:

 En blind leder en blind:  Jan Myrdal och Mohamed Omar

”Jag tror att det funnits en förintelse, men att det var betydligt färre än sex miljoner judar som dödades…Jag tvivlar på folkmordet i Kambodja utifrån den information jag fått från Jan Myrdal. Däremot är jag helt säker på att det inte finns något folkmord i Darfur. Det är i stället en sionistisk sammansvärjning för att demonisera islam och för att dra uppmärksamhet från Israels massakrer på palestinier.”

Om terroristattackerna mot USA den 11/9 2001 säger Omar: ”Det var USA själva som låg bakom, inte muslimer. USA gjorde detta på samma sätt som de startade Vietnamkriget, genom att beskjuta sitt eget skepp.”

Att en uppenbart intelligent man som Mohamed Omar nog ändå är på detta sätt gör sig till tolk för gottköpspropaganda som endast de mest utflipprade  konspirationsteoretikerna rimligen kan sätta någon som helst tilltro till är för mig en gåta. Det finns få historiska händelser som är lika väldokumenterade som nationalsocialisternas Förintelse, och detsamma kan sägas om det av Pol Pot beordrade massmordet på den egna befolkningen i Kambodja. Att Omar börjat tvivla på det sistnämnda på grund av information han säger sig ha fått av den rabiate kommunisten och marxist-leninisten Jan Myrdal säger väl egentligen allt om Omars labila sinnelag.

 Förintelsen ifrågasätts av Mohamed Omar.

Sällan har väl Jesus-ordet om hur det går när en blind leder en blind haft större relevans än som illustration till konstellationen Omar-Myrdal. Jesus säger i en predikan som återges i Lukasevangeliet 6:39 (citerat ur bibelutgåvan ”Boken”, 1995: ”Vad är det för mening med att en blind leder en blind? Han kommer ju att falla i diket och dra den andre med sig.”

Carina Rydberg är värd en eloge för att hon genom ihärdiga påstötningar tvingat fram Mohamed Omars ljusskygga åsikter i offentligheten!

I dag skriver Omar för övrigt på sin blogg om den så kallade antirasistiska FN-konferensen i Genève, där Irans fanatiskt islamistiske president Mahmoud Ahmadinejad 20/4 angrep den judiska staten på sitt vanliga plumpa sätt, något som ledde till att ett stort antal delegater (dessbättre inklusive Sveriges) valde att tåga ut ur konferenssalen. Om detta skriver Omar ingenting. Han talar i stället om att Ahmadinejad fick ”stående ovationer” och om en ”sionistisk kampanj” (Omar har uppenbarligen fått sionismen på hjärnan) i syfte att undergräva konferensens legitimitet.

 Omars hjälte Ahmadinejad eldar massorna.

Som sagt, Mohamed Omar är och förblir tills vidare en gåta. Ty förutom vulgärpropaganda av ovanstående slag kan han ännu konsten att skriva tänkvärda och sofistikerade inlägg, exempelvis om den svenske utforskaren av den andliga världen Emanuel Swedenborg , vilken Omar menar att muslimer borde respektera därför att hans tankar utgjorde en inkörsport för sufismen.

Ingen kan heller gärna förneka att Mohamed Omar är en framstående författare. Förutom att under en följd av år ha utgivit den högklassiga kulturtidskriften Minaret skrev han 2005 diktsamlingen ”Tregångare” (Ruin förlag), vilken belönades av Samfundet De Nio och gav författaren ett flertal andra utmärkelser.

Om Mohamed Omar kan slutligen sägas att han föddes i Uppsala 1976 av en svensk mor och en iransk far, att hans ursprungliga namn är Jonas Mohamed Omar (han har i skilda sammanhang även använt namnet Eugen Omar), att han konverterade till islam som 16-åring och att han medverkat i publikationer såsom Folket i Bild Kulturfront, Ordfront, Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter och Axess.

Ett är visst:  stormarna kring Mohamed Omar lär inte påverka försäljningen av hans diktsamling ”Tregångare” – den har redan sålts bra med tanke på den tillhör en notoriskt svårsåld genre – i negativ riktning!

Judas Iskariot: djävul eller hjälte?

10 april, 2009

I dag är det Långfredag, Jesu dödsdag. Vad är då naturligare än att skriva om Judas Iskariot, lärjungen som sägs ha förrått Jesus?

Eller hur var det egentligen?

untitled

Judas förråder Människosonen med en kyss – men varför gjorde han det?

Låt mig börja med att citera den engelske förkunnaren John Nott i boken ”Därför är jag kristen” (Församlingsförlaget 2004, sidan 63): ”Därför ska vi inte se korset som ett nederlag och uppståndelsen som en seger. Snarare var det så att segern vanns på korset och bekräftades, förkunnades och uppenbarades genom uppståndelsen.”

Det kan knappast råda några tvivel om att detta är den etablerade kristendomens syn på Jesu frälsningsgärning. Genom sin offerdöd på korset, och därefter genom sin fysiska uppståndelse, såg han till så att människorna kunde bli fria från syndens band och på detta sätt försonas med Gud. Detta är också ett genomgående budskap i Nya testamentets evangelier och epistlar.

Bilden av Herrens lidande tjänare har sin sanktion i den judiska Bibelns (det så kallade Gamla testamentet) profetiska bok signerad Jesaja, där vi läser följande:

”Han sköt upp som en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord. Han hade ingen gestalt eller fägring. När vi såg på honom, kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bli hela. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät all vår missgärning drabba honom.” (Jesaja 53:2-6).

Det var således, i detta perspektiv, Jesu mission att ta på sig den uppgift som åvilade syndabocken enligt judisk tradition: att drivas ut i öknen och dödas som ett offer för det stora flertalets välbefinnande. Detta skulle ha varit hela meningen med Jesu mission.

Borde då inte den gestalt som enligt evangelierna möjliggjorde denna providentiella uppgift, lärjungen Judas Iskariot, uppskattas efter förtjänst och hyllas som en ljusgestalt som hjälpte Jesus Kristus att fullborda sin mission? Nej, så är det, som alla vet, inte. Judas framställs i stället i Nya testament som en nattsvart förrädare som inte ges någon pardon. Judas förräderi bestod, noga taget, i att han uppsökte översteprästerna i Herodes tempel i Jerusalem och upplyste dem om var Jesus befann sig – det vill säga i Getsemane örtagård på Oljeberget – varigenom det blev möjligt för berörda myndigheter att gripa den besvärlige predikanten Yeshua från Nasaret vid en tid på dygnet, då inte mycket folk, som annars kunde ha ställt till problem, var i rörelse.

Judas Iskariot har emellertid, i stället för att berömmas för den roll han kreerade inom ramen för passionsdramat, blivit till  historiens värsta förrädargestalt, sveket och ondskan inkarnerad: en djävul i människohamn. Mot bakgrund av att Jesus, enligt vanlig kristen tro, kom just för att dö offerdöden – och Judas faktiskt i någon mån bidrog till att så kunde ske – kan jag inte låta bli att tycka att denna nattsvarta Judas-bild är en aning orättvis. Man kan med Bob Dylan i låten ”With God on Our Side” undra om Judas Iskariot faktiskt hade Gud på sin sida.

Judasgestalten har inte upphört att fascinera den kristna delen av mänskligheten under de 2000 år som förflutit sedan händelserna den där judiska påsken (Pesach) i Jerusalem. Ett av de sentida uttrycken härför är den svenske historieprofessorn Dick Harrisons bok ”Förrädaren, skökan och självmördaren” (Prisma 2005), som behandlar Judas Iskariot, Pontius Pilatus och Maria från Magdala. Förrädaren i samlingen är förstås Judas. Alla tre förekommer i de nytestamentliga evangelierna, och professor Harrison visar hur de genom seklerna, och alldeles bortsett från deras verkliga egenskaper, kommit att representera vissa mänskliga arketyper.

Här är det alltså Judas som intresserar oss. Först må emellertid framhållas att bilden av Judas som den nattsvarta förrädargestalten faktiskt inte är helt allenarådande i ett bredare perspektiv. Harrison hänvisar (sidan 64) till en sektbildning benämnd ”kainiterna”, vilken uppfattar Judas som en ljusgestalt. Harrison apostroferar verket ”Adversus omnes haereses” (Mot alla kätterier) som tillskrivits Tertullianus. ”Enligt vad författaren har att rapportera”, skriver Harrison, ”fanns det även folk som menade att sektens medlemmar uppfattade både Jesus och Judas som positiva gestalter. Jesus var tvungen att lida döden på korset på det att människorna skulle få frälsning…utan Judas skulle Kristi passion ha blockerats! – ty det var bara Judas som förmådde göra det yttersta offret, förräderiet, och därmed säkra Jesu offerdöd.”

Det fanns även judiska grupperingar, nämner Harrison, som uppskattade Judas verk därför att denne skulle ha hjälpt judenheten att bli av med den förargelsebringande villoläraren Yeshua från Nasaret i det föraktade Galliléen.

En väsentlig fråga, när vi studerar Jesu misson, är om den vanligaste kristna uppfattningen är korrekt: var det verkligen Guds ursprungliga vilja att Jesus skulle dö på korset? Om så var fallet kan man fråga sig, varför korsfästelsen är omgärdad med så mycken ödesmättad tragik i Nya testamentets skildringar, och varför Judas Iskariot framställs på ett så sinistert sätt. Och varför uttryckte Jesus själv, om vi skall tro evangeliernas vittnesbörd, så stor sorg och desperation över sitt eget öde?

I Matteus 23:37 läser vi exempelvis: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.” Det finns flera liknande exempel.

Paulus, den före detta mosaiske trosbekännaren som skapade kristendomen, skriver i 1. Kor: 7-8: ”Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till – om de hade känt till den, skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre.”

Budskapet här förefaller åtminstone mig tämligen uppenbart: korsfästelsen av Yeshua från Nasaret var ett tragiskt misstag, ett brott mot Guds ursprungliga vilja och plan för mänsklighetens frälsning. Så bör rimligen även Jesu bittra klagan i Getsamane (Matteus 26:39) tolkas: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt.” Denna klart uttryckta önskan – att slippa ifrån korsets smärtsamma väg – brukar vanligen tolkas på så sätt att Jesus här låter sig påverkas av sin mänskliga svaghet. Den tolkningen, cineastiskt åskådliggjord i exempelvis Mel Gibsons ”The Passion of the Christ”, övertygar knappast. Jesus var enligt kristen tro Guds son (en vanlig uppfattning är att han till och med var Gud i mänsklig gestalt), vilken i alla andra sammanhang, enligt evangelierna, visar prov på överlägsen styrka.

James Caviziel som Jesus på korset i ”The Passion of the Christ”.

Att mot denna bakgrund påstå att Jesus skulle rygga tillbaka inför martyrskapet på grund av mänsklig svaghet är helt enkelt inte övertygande.

När allt detta är sagt kommer vi ändå inte ifrån, att det i den kristna Bibeln finns talrika passager som synes tyda på att Jesu lidande och död på korset var något oundvikligt om Guds försyn skulle fullbordas. Ett par exempel är här tillfyllest. När till exempel den främste av Jesu lärjungar, Simon Petrus, på tal om Mästarens förebådade bortgång emfatiskt utbrister: ”Något sådant skall aldrig hända dig”, svarar Jesus enligt evangelisten: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” (Matteus 16:22-23). Enligt Johannes (19:30) yttrar vidare Jesus som sina sista ord på korset: ”Det är fullbordat.”

Ett eftertänksamt studium av Nya testamentets utsagor visar, att Jesus i begynnelsen av sin offentliga mission med stor pondus gav burskap åt budskapet att Himmelriket var nära förestående; han betonade städse nödvändigheten av att människorna skulle tro på honom och acceptera honom som den utlovade Messias (Meschiah). Också i detta sammanhang kunde han hänvisa till de judiska profetiorna. I Jesajas bok finns exempelvis ej endast förutsägelsen om den lidande tjänaren, som tar på sig våra skulder likt en syndabock eller ett offerlamm. I samma profets nionde kapitel återfinner vi således även profetian om den kommande fridsfursten:

”Ty ett barn bliver oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan ände över hans rike. Så skall det befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet, från nu och till evig tid. Herren Sebaots nitälskan skall göra detta.” (Jesaja 9:6-7).

Min slutledning är att det initialt var Jesu självklara och djupt kända önskan att fullborda Jesajas profetia om den kommande fridsfursten. När han emellertid, mot slutet av sin korta offentliga mission, måste dra slutsatsen att detta, till följd av ovilja och ressentiment bland det utvalda judiska folket, icke kunde ske, gick han i stället in på att söka uppfylla den andra profetian, den om Herrens lidande tjänare, med allt vad detta innebar av bitterhet och desperation. Det fanns goda skäl för Jesu ofta uttryckta desperation – han visste att korsets offerväg inte skulle kunna ge upphov till det eviga fredsrike som profeten Jesaja förebådat, utan tvärtom var förknippat med tusentals års fortsatt lidande för den plågade mänsklighet Jesus hade kommit för att förlossa.

Den mäktiga visionen från Jesajas nionde kapitel fick skjutas på framtiden.

Det var alltså först mot slutet av sin verksamhet som Jesus började tala om sin förestående bortgång och om det nödvändiga i att hans anhängare skulle acceptera detta – de måste helt enkelt ”gilla läget”.

Om denna lidandets och dödens väg var förutskickad från begynnelsen, eller om den blev till en alternativ väg, är emellertid mindre väsentligt ur Judas perspektiv. Ty i ett visst läge blev Jesus definitivt klar över att det var Guds vilja att han måste gå martyriets väg och låta sig dödas, men icke blott det – offerdöden måste ske under den judiska påskhögtiden, Pesach, firad till minne av uttåget ur Egypten, på det att det providentiella i hans offergärning som ”syndabock” eller ”offerlamm” skulle framstå som så mycket klarare.

Det kan därför, som jag ser det, inte uteslutas att Judas Iskariot agerade som han gjorde på direkt uppmaning av sin Mästare. Enligt evangelisten Johannes (13:27) förständigar faktiskt Jesus, i samband med den sista måltiden, Judas att snabbt skrida till verket: ”Gör det som du har i sinnet, men gör det snart.” Det var bråttom, ty Jesus måste ljuta martyrdöden innan påsken var till ända.

Salvador Dalis version av den sista måltiden.

Det kan här givetvis inte bli frågan om annat än gissningar. Judas kan ha handlat på uppdrag av Jesus själv när han ”förrådde” Mästaren, men det är också tänkbart att han handlade på eget bevåg; möjligen var han, i detta perspektiv, besviken över att Jesus i hans tycke gav upp för lätt i stället för att fortsätta kampen för Himmelriket på jorden. Den verkliga motivationen är fördold för oss. Resultatet av Judas handling känner vi dock: en ”folkskara” griper nattetid Jesus i Getsemane och för honom till det heliga templet, varpå Jesus kort tid därpå lider martyrdöden.

Vad som enligt min mening under alla omständigheter är visst är, att det är hög tid att tona ner den traditionella bilden av Judas som en nattsvart förrädare, en djävulsbild som uteslutande målas upp i evangelierna (där Judas dessutom, vilket kan tyckas vara en paradox, utmålas som förskringrare och snåljåp på samma gång). När det gäller Judas död finns det i evangelierna två versioner. Den mest spridda av dessa gör gällande att Judas hängde sig. Enligt den andra omkom han på annat sätt. De båda övriga evangelisterna nämner ingenting om Judas död.

Så alldeles oavsett om Jesu korsfästelse var av Gud utstakad redan från tidernas begynnelse, vilket är den vanligaste kristna synen, eller om korsfästelsen blev ett smärtsamt andrahandsalternativ sedan Jesus misslyckats med att överyga det religiösa ledarskapet om sin messianska status, vilket jag menar skedde, säkerställde Judas Iskariot med sitt radikala handlingssätt att korsfästelsen kunde genomföras på ett både smidigare och snabbare sätt än som eljest hade kunnat ske.

Bilden av Judas Iskariot som förrädaren par preference har sannolikt mer att göra med vårt till synes eviga behov av syndabockar än med någonting annat. Den kan också ha varit ett uttryck för evangelisternas strävan att göra judarna ansvariga för Jesu död – därför utpekade man en lärjunge, vars blotta namn för tankarna till det judiska folket, som förrädare.