Archive for the ‘Jimmy Carter’ category

Ted Kennedys största insats

23 januari, 2010

Senator Edward Moore ”Ted” Kennedy avled i augusti 2009 efter en nära nog rekordlång karriär i den amerikanska senaten (1962-2009). Han är den tredje i ordningen av amerikanska senatorer som tjänat längst på sin post – bara Robert Byrd och Strom Thurmond var värre. Kennedy dog av en hjärntumör och levde i övrigt ett mycket ohälsosamt liv omfattande bland annat alkoholmissbruk, excessivt ätande och ett antal sjaskiga kvinnoaffärer.

Those were the days…

Ted Kennedy, yngst av de legendariska Kennedy-bröderna, räknas som en av de mest inflytelserika senatorerna i modern tid. Han var i många år ordförande i senatens utskott för hälsa, utbildning, arbetskraft och pensioner och var med om att få omkring 300 lagförslag antagna. Han ansågs vara en av de mest vänsterinriktade inom USAs politiska elit.

Efter morden på bröderna John och Robert – den äldste brodern, Joseph, dog som flygare i Andra världskriget – stod Ted på tur i den mytomspunna, irländsk-amerikanska Kennedy-klanen att försöka bli USAs president. Hans chanser därtill spolierades emellertid då han, förmodligen i fyllan och villan, körde av den dåligt upplysta Dike-bron vid Chappaquiddick Island i juli 1969. Hans unga kvinnliga medpassagerare, Mary Jo Kopechne, drunknade. Kennedys nerver svek och han smet från platsen och väntade tolv timmar med att anmäla händelsen. Han kom billigt undan med villkorlig dom.

Ted Kennedy kände emellertid pressen på sig att, mot alla odds, söka presidentskapet och utmanade således Jimmy Carter om det demokratiska partiets nominering 1980. Den sittande presidenten Jimmy Carter, som i november samma år förlorade jordskredsmässigt mot republikanernas Ronald Reagan, blev honom emellertid övermäktig.

Oavsett Kennedys framgångsrika senatskarriär är det mycket möjligt att hans största politiska insats var att dö. På så sätt framtvingades ett fyllnadsval i delstaten Massachusetts, demokraternas starkaste fäste i hela USA och utpräglat ”Kennedy-land”, i januari. Och i detta fyllnadsval svarade republikanen Scott Brown för en knallsensation genom att besegra sin demokratiska medtävlerska Martha Coakley och därmed bli det republikanska partiets 41a representant i den sittande senaten. Därmed förlorade demokraterna sin kvalificerade majoritet och möjligheterna att utan vidare få igenom sina lagförslag.

Republikanerna är nu i stånd att blockera den alltmer impopuläre president Barack Obamas initiativ i den amerikanska Kongressens ”överhus”, exempelvis den omdiskuterade modell till heltäckande sjukförsäkring för alla amerikaner som Obama satt sin heder i pant på att driva igenom. Valet av Brown har allmänt beskrivits som en katastrof för Obamas Vita hus; till på köpet inträffade den i anslutning till Obamas ettårsjubileum som president.

Obama-administrationen är nu hänvisad till att medelst nödlösningar söka krångla sjukvårdsreformen igenom USAs politiska maskineri, men möjligheterna därtill förefaller inte särskilt ljusa. Från svenskt håll hörs djupa suckar, för i Sverige tror nästan alla etablerade bedömare att en allomfattande sjukförsäkring liknande den vi har i Sverige är ett måste. Frilansreportern Peter Andréasson skriver exempelvis, full av bitterhet, i ett blogginlägg från USA den 22 februari:

”Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikanska samhällsstrukturen har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts…”

Hela inlägget här:

http://amerikareportage.blogspot.com/

Håhå, jaja, det är naturligtvis vi av socialdemokratin hjärntvättade svenskar som bäst i hela världen begriper sig på vilken typ av sjukförsäkring amerikanerna – och alla andra folk med, för den delen – bör tillägna sig… Det argument som Obama-reformens kritiker gång på gång fört fram, nämligen att detta otympliga och sällsport kostsamma förslag bäddar för en ekonomisk katastrof i USA, tar våra blågula besserwissrar på inget sätt på allvar.

Vem är då den 50-årige Scott Brown, en tidigare tämligen obemärkt delstatssenator i Massachusetts, som nu över en natt blivit en världskändis?

Brown blev 1982 utsedd till ”USAs sexigaste man” och vek ut sig i bara mässingen i tidskriften Cosmopolitan, låt vara med de ädlaste kroppsdelarna nödtorftigt dolda. Han är även överstelöjtnant i den amerikanska motsvarigheten till hemvärnet, National Guard, och bär som synes upp sin uniform med all ackuratess:

Redo att ta fighten med Obama-administrationen.

Scott Brown framställer sig själv som en anorlunda republikan som lovat inleda sin karriär på Capitol Hill i Washington, D. C. med att personligen träffa alla sina kolleger – demokrater såväl som republikaner. Efter valsegern framhöll han inför jublande åhörarskaror:

”We don´t  need the plan that is being pushed upon us. I think we should allow the states to do what´s important for their own states.”

Det är just det här tänkandet svensken i gemen har svårt att fatta. Nämligen att en amerikansk delstat – och det finns ett antal delstater som är större än Sverige – har minst lika stora förutsättningar att bedöma vad som är bäst för dess invånare som den federala regeringen i Washington har. Barack Obama är dock som ideologisk socialist inne på den svenska välfärdsmodellen, som leder dess brukare in på ett livslångt beroende av staten.

Det är natrligtvis ännu för tidigt att göra någon kvalificerad bedömning av vad Scott Brown går för som politiker och huruvida han kan betecknas som en konservativ, moderat eller liberal republikan. Nåja, liberal är han säkert inne – då skulle han inte rakt av ha avfärdat Obamas stora reform och hänvisat till delstaternas rätt att fatta beslut å sina egna vägnar. Det står dock fullt klart att hans seger i Massachusetts-valet innebär en välkommen vitamininjektion för de demoraliserade republikanerna, som i takt med Obamas sjunkande popularitetssiffror börjar vädra morgonluft inför presidentvalet 2012. Och vem vet, kanske blir det Scott Brown som blir Grand Old Partys (GOP) hopp där?

Här framträder Brown på ett valmöte inför det historiska fyllnadsvalet:

http://www.youtube.com/watch?v=CCcxxnBNwUM&feature=player_embedded

Först återstår emellertid kongressval i november i år, och redan nu förutspår bedömare en katastrof för demokraterna.

Jag hoppas att åtminstone några republikaner sänder en tacksamhetens tanke över denna utveckling till Edward Moore Kennedy som, även om han inte gjorde mycket annat vettigt ur republikanskt perspektiv, i alla fall hade förstånd att gå hädan i rättan tid!

Nordkoreas propagandatriumf

7 augusti, 2009

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

untitled

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!

KP – de vänstraste av de vänstra…

25 maj, 2009

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

2011-1-frankbaude Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

South Korean protesters with defaced photos of North Korean leader Kim Jong Il shout slogans during a rally against North Korea's nuclear test near the U.S. embassy in Seoul, South Korea, Tuesday, May 26, 2009. North Korea was likely preparing to fire short range missiles off its western coast, a news report said Tuesday, a day after the country defied world powers and carried out an underground test of a nuclear bomb. (AP Photo/Ahn Young-joon) Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

röd-front-norrköping Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!

Därför är jag konservativ (III)

29 april, 2009

I den konservatism jag bekänner mig till är utrikespolitik och internationella förhållanden en integrerad del. Härvidlag intar Förenta staterna (USA) en nyckelposition. Ty USA har som världens viktigaste demokrati och för tillfället enda supermakt en skyldighet att värna frihet och demokrati världen över. När jag, såsom aktiv i Demokratisk Allians i början på 1970-talet tog ställning för antikommunismen (som sedan dess varit en omistlig del i min konservatism), var det ofrånkomligt att också stödja USAs ansträngningar att bekämpa kommunismen inom ramen för  konflikten i Indokina och på andra ställen.

Efter att ha blivit konservativ under påverkan av främst SvD-skribenten Gunnar Unger (se mitt blogginlägg ”Därför är jag konservatism II”) föll det sig, mot denna internationella bakgrund, naturligt att jag intresserade mig för den amerikanska typen av konservatism. Det som gjorde att jag fick upp ögonen för den amerikanska konservatismen var boken ”The Conservative Intellectual Movement In America Since 1945” av George H. Nash (1975). Jag skrev bland annat följande i en recension av boken i Svensk Tidskrift (4/1976):

”Förutsättningarna för uppkomsten av en intellektuell högerrörelse i USA bottnar i den vänstervridning på universiteten och i massmedia, som upplevdes mycket starkt av främst konservativa akademiker i Förenta staterna i slutet av 40- och början av 50-talet. En av dessa akademiker var den unge William F. Buckley, Jr (1925-2008). Han pläderade för en samordning av de konservativa resurserna för att på ett effektivt sätt kunna bemöta vänsterdominansen.”

 

William F. Buckley, Jr. har kallats den amerikanska konservatismens gudfader.

Buckley slog igenom som skribent och debattör med boken ”God and Man at Yale” (som kom ut mitt födelseår 1951), vilken redogjorde för spridningen av ateism och vänsteridéer vid Buckleys alma mater, det berömda Yale-universitetet. Vid denna tid fanns redan ett antal högerinriktade tidskrifter i USA, men Buckley och ett flertal andra upplevde ett starkt behov av ett samlande organ som kunde fungera som huvudforum för den konservativa åsiktsbildningen i landet och nå inflytande i samhället. Ur detta behov föddes 1955 tidskriften National Review (NR), som alltfort är den intellektuella konservatismens flaggskepp i USA (och sedan länge mitt eget husorgan). NR samlade snart en rad viktiga konservativa skribenter såsom Whittaker Chambers, James Burnham, Frank Meyer, Willmore Kendall, William Rusher, Jeffrey Hart, L. Brent Bozell, ja till och med senator Joseph McCarthy medverkade då och då.

1950-talets amerikanska debatt ledde till att två konservativa tankeskolor utvecklades: den traditionalistiska skolan, främst företrädd av Russell Kirk, samt den libertarianska skolan, där Frank S. Meyer hade en ledande roll. Den förstnämnda varianten betonade tradition, auktoritet och norm och orienterade sig mot den europeiska konservatismen och dess ideologiske fader, Edmund Burke. Meyer vände sig mot detta ideologiska synsätt och menade att Kirk och hans meningsfränder bortsåg från individualismen. Det bör här erinras om att Meyer, efter ett förflutet som trotskist, hade blivit en extrem individualist.

Det blev dock libertarianen Frank Meyer som skulle söka vägar mot en syntes mellan traditionalismen och libertarianismen i det han myntade begreppet ”fusionism”, vilket kan sägas vara Meyers livsverk och den typ av konservatism som dominerat den amerikanska scenen alltsedan dess. Meyer blev en uppburen medarbetare i National Review, som också blev det viktigaste organet i syfte att föra fram fusionismen som ett fungerande verktyg när det gällde att föra ut konservatismens idéer i det amerikanska samhället. Meyer såg således med skepsis på Kirks auktoritetstro men förnekade inte att individens sanna värde emanerade ur ”Guds och sanningens auktoritet”.

National Reviews betydelse när det gällde att omvandla konservatismen från en marginell företeelse till en huvudfåra i det amerikanska politiska livet kan inte nog betonas. Det var William F. Buckley, Jr. som utmönstrade extrema företeelser såsom Ayn Rands så kallade objektivism med dess fanatiska ateism och den obalanserade antikommunism som representerades av John Birch Society ur den seriösa konservativa rörelsen; Buckley bannlyste också antisemitismen och såg till att NR blev en proisraelisk tidskrift. När senator Barry Goldwater utsågs till republikansk presidentkandidat 1964 var det i mångt och mycket NRs och Buckleys förtjänst. Goldwater förlorade visserligen stort till demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson, som lyckades framställa Goldwater som extremist, men grunden för konservatismen som politisk rörelse var lagd.

James Burnham förutspådde kommunismens fall.

Bland National Reviews medarbetare fanns, som nämnts ovan, James Burnham, vilken i likhet med Frank Meyer hade varit trotskist. Burnhams grundläggande förtjänst bestod i att han försåg antikommunismen med den teoretiska formel som krävdes för seger i det Kalla kriget. Burnham, liksom så många andra vänsteranhängare, övergav sitt prokommunistiska engagemang i samband med Molotov-Ribbentroppakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen i augusti 1939. Efter att i ett antal böcker ha dokumenterat sitt provästliga engagemang kom Burnham att dra slutsatsen, att kommunismens strävan efter världsherravälde tagit sin början i Andra världskrigets efterdyningar och att Tredje världskriget därmed hade inletts.

Enligt Burnham var det endast Förenta staterna i egenskap av ledande västmakt som kunde förhindra en kommunistisk triumf. Förlikning och overksamhet betydde nederlag. Det enda alternativet till kommunistiskt världsherravälde, menade Burnham, var ett amerikanskt imperium som med alla tillgängliga resurser – inklusive militära och underrättelsemässiga sådana – måste bemöta kommunistiska hot på olika håll i världen. Burnham förutsåg med boken ”The Coming Defeat of Communism” (1950) en lyckosam utgång av Tredje världskriget.

James Burnham tillhörde det relativa fåtal som blir profeter i sitt eget hemland, på vilket redan USAs engagemang i Koreakriget 1950-53 tydde. Det står alldeles klart att såväl Truman-administrationen som efterföljande amerikanska administrationer i hög grad hade påverkats av James Burnhams tankar. I en artikel om Burnham i tidskriften Contra (2/1999) skrev jag följande:

”James Burnham var sammanfattningsvis en av de röster som försåg den fria världen med viktiga argument i den ideologiska kampen mot den kommunistiska totalitarismen. När det Moskva-ledda kommunistväldet slutligen brakade ihop, så kunde detta ske därför att väst med USA i spetsen fört en politik som på ett väsentligt sätt hade påverkats av Burnhams tankar: Ronald Reagan och många av hans nära medarbetare var mycket väl orienterade i den burnhamska tankevärlden.”

Låt oss för ett ögonblick lämna den amerikanska scenen och i stället förflytta oss till Storbritannien, där Enoch Powell (1912-98) under några decennier under 1900-talets andra hälft tillhörde landets mest betydande konservativa politiker. Jag kan inte säga att Powell tillhörde mina idoler, men jag imponerades av hans vältalighet och insikter även om jag inte alltid drog samma slutsatser som honom. Powell har av britter kallats ”the best Prime Minister we never had” och var en ytterst begåvad man, som 1937 blev professor i grekiska vid universitetet i Sydney vid 25 års ålder; han hade då misslyckats med sin målsättning att slå Friedrich Nietzsches rekord att bli professor vid 24. Vid Andra världskrigets slut lyckades dock Powell med konststycket att bli den yngste brigadgeneralen i den brittiska armén (han avancerade till brigadgeneral efter att ha börjat som menig).

Enoch Powell varnade för massinvandringen i Storbritannien – och fick rätt.

Enoch Powell representerade Tories i underhuset 1950-74, därefter lämnade han det konservativa partiet till förmån för the Ulster Unionist Party i Nordirland, som han förblev troget till 1987. Han kom därmed aldrig att bli en del i Margaret Thatchers konservativa revolution. Powell väckte stor uppståndelse med ett tal som gått till historien som ”River of Blood” 1968, då han förutsåg att den accelererande invandringen till Storbritannien från det brittiska samväldet skulle leda till elände och blodsutgjutelse. Powell, som på 1950-talet innehaft en underordnad regeringspost, tvingades efter detta tal bort från sin post som försvarsminister i Edward Heaths ”skuggkabinett”. Tyvärr skulle han i tidernas fullbordan bli sannspådd.

Enoch Powell hade en djup klassisk bildning och översatte bland annat den grekiske historieskrivaren Herodotos till engelska. Han var en gång i tiden militant ateist men blev med tiden en övertygad anhängare av den anglikanska kyrkan.

Åter till USA. Här hade, efter det amerikanska debaclet i Indokina och Nixons avgång i samband med Watergate-affären, antikommunismen fått ett dåligt rykte. Detta ledde till att Sydvietnam, Kambodja och Laos lämnades åt sitt öde av Ford-administrationen, och med Jimmy Carter som president fortsatte den amerikanska passiviteten. Det var först med Ronald Reagans tillträde som USAs 39e president som Amerika återtog sin position som Västvärldens ledarnation, vilket ledde till den fria världens seger i det Kalla kriget (Tredje världskriget). Bakom den utvecklingen stod den intellektuella högerrörelse som initierats av William F. Buckley och National Review.

Många trodde efter Berlinmurens raserande, det sovjetiska uttåget ur Afghanistan och Sovjetunionens upplösning att världen stod inför en varaktig fredsera, rentav att historien hade nått sitt slut. Jag måste bekänna att jag själv ett tag tog intryck av sådana stämningar. Det kom emellertid ett ganska brutalt uppvaknande med Saddam Husseins aggression mot Kuwait 1990, något som resulterade i Gulfkriget som dock slutade utan ett riktigt avgörande i form av Saddams detronisering.

Under 1990-talet byggde islamska extremister, sporrade av segern över ryssarna i Afghanistan och ursinniga över Saudiarabiens uppslutning på anti-Saddam-krafternas sida, upp en styrkeposition och genomförde en rad terrorattentat riktade i första hand mot amerikanska och israeliska mål. 2001 fick denna utveckling sin kulmen med attackerna i USA den 11 september, en händelse som därefter kommit att prägla världspolitiken. President George W. Bush fattade rätt beslut med invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003, och slutligen kunde de allierade styrkorna under USAs ledning slutföra det ofullbordade jobbet från 1991 genom att gripa och avrätta Iraks blodbesudlade diktator Saddam Hussein. USAs framgångsrika krig mot terrorismen gjorde att det till dags dato aldrig inträffat några fler terrorattacker på amerikansk mark.

Bush den yngre insåg att USA även efter Kalla krigets segerrika slut hade en skyldighet att värna frihetens och demokratins värden runt om i världen, även om det ibland kostar på. Med Bushs avgång efter två mandatperioder, den inträdande ekonomiska recessionen och socialisten Barack Obamas tillträde som USAs 44e president har dock en ny global situation uppstått som gör framtiden osäker.

Också den amerikanska konservatismens framtid ser i hög grad osäker ut för tillfället, och någon tänkbar konservativ utmanare till Obama är det i nuläget svårt att se. Dock finns tidskriften National Review kvar som konservativt flaggskepp, och den kan sägas kompletteras av den konservativa dagstidningen The Washington Times som grundades av Reverend Sun Myung Moon i mitten på 1980-talet.

I nästa artikel om min konservativa utveckling och mina konservativa förebilder avser jag att sammanfatta mina erfarenheter och peka på de värderingar en kraftfull konservativ ideologi enligt min mening måste omfatta.