Archive for the ‘jinge.se’ category

Därför är vänstern antisemitisk

6 juli, 2009

Som bekant är Israel ett rött skynke för den absoluta vänstermajoriteten i vårt land. Man vågar knappt tänka på vilket slags Mellanöstern-politik en regering bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle föra.

Allting som Israel gör betraktas som uttryck för exempelvis ”sionism” eller ”apartheid”. I vänsterns ögon  har Israel ingen som helst rätt att försvara sitt territorium, det som tillföll det judiska folket genom FN-beslut 1947; samtidigt fick araberna lika mycket land till sitt förfogande i det gamla brittiska mandatet Palestina. Vi vet hur det gick: Israel accepterade FN:s delningsplan för Palestina, under det att arabvärlden inte gjorde det utan tvärtom med vapenmakt sökte lägga beslag på hela området 1948, 1967 och 1973.

 

371126_366_210

David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsdeklaration den 15 maj 1948. I bakgrunden ett porträtt av den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Det har funnits tillfällen då vänstern faktiskt sympatiserat med Israel. Sovjetunionen var en av de första staterna som erkände staten Israel vid dess bildande 1948. Och i alla fall under 1960-talet fanns många vänstersympatiserande ungdomar som kände starkt för Israel, kanske främst beroende på dess socialistiska inslag i form av kibbutzlivet. Många var de idealistiska ungdomar från Sverige som via SVEKIV (Svenska kibbutzvänner) gjorde den korta flygresan till det heliga landet för att hjälpa till att bygga den israeliska varianten av socialism. I det Kalla krigets hägn dröjde det vidare inte länge innan sovjeterna vände sig bort från Israel och tog ställning för arabvärlden.

I takt med att kibbutzidén flagnat i Israel så har också den svenska vänsterns sympatier för staten Israel och judenheten bleknat bort. Israel anklagas, möjligen i förening med USA, för i stort sett allting ont i världen. En rad bloggar spinner dagligen på detta tema, varav Per-Inge Flüchts jinge.se – som jag tidigare skrivit om – väl är den mest (ö) kända. Här tänkte jag ge ett annat exempel i form av ”Kommunisternas blogg – kamp för fred och socialism” (kommunisterna har ju aldrig varit särskilt bra på det här med frihet) som drivs av ett gäng medlemmar i Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bloggen startade i januari 2007 och har Astrid Boman som flitigaste skribent. Se länk:

http://www.skp.se/blogg/2009/06/22/varfor-sprids-sa-mycket-sionistpropaganda/

Astrid Boman är alltså en uttalad kommunistisk skribent med sin bas i Boden. Den som läst hennes inlägg i till exempel Blaskan, Läsarnas fria tidning och nu Kommunisternas blogg vet att hennes engagemang närmast är en schablonbild av de ting den svenska vänstern bekänt sig till sedan 1960-talets dagar: USA- och Israel-hat, avsky för allt som med litet god vilja kan fås att betecknas som ”höger”, robotaktigt stöd för allt ”vänster” inklusive raden av kommunistdiktaturer i såväl nutid som förfluten tid, stöd för ”samhällets utslagna” med mera. Sitt engagemang i den senare frågan förklarar Boman med sin yrkeserfarenhet av arbete bland handikappade människor.

Bomans blogginlägg den 3 juli har rubriceringen ”Sionism och nazism går hand i hand”. Boman frågar sig bland annat: ”Varför är intresset så ringa för att få bort apartheidstaten Israel?” I en tidigare blogg av den 22 juni, kallad ”Varför sprids så mycket sionistpropaganda?”, kritiserar Astrid Boman mig och tidskriften Contra för att sprida denna typ av propaganda och för att ha samröre med Forum för levande historia, som uppenbarligen icke faller kommunisten Boman särskilt väl i smaken.

Det är väl bara att tacka för berömmet!

Astrid Boman anklagar Forum för levande historia för att ägna otillbörligt stor uppmärksamhet åt den judiska Förintelsen. Hon anför: ”Siffran för de dödade ligger på omkring 15 till 16 miljoner. Judarnas dödstal är omkring sex miljoner. Varför var judarnas död värre?” (…) Jag förringar inte judarnas öde men varför denna fokusering på deras död och varför nu?”

Jag tror jag kan hjälpa Boman litet på traven här. Saken är ju den att, även om Hitler och nationalsocialisterna förföljde och avlivade andra grupperingar såsom zigenare (romer och andra zigenska grupper), ryssar, polacker, homosexuella, förståndshandikappade och Jehovas vittnen, så intog  judenheten en alldeles särskild plats inom den nationalsocialistiska ideologin. Juden var för Hitler och nazisterna inkarnationen och personifikationen av allt ont som tänkas kunde.

Därför var det uteslutande judarnas öde som avhandlades vid den beryktade och av Reinhard Heydrich ledda konferensen i Wannsee i januari 1942. Närvarande nazistiska koryféer diskuterade alltså inte hur man snabbast och effektivast skulle förinta ryssar, zigenare och homosexuella. Utan det var judarna som skulle förintas. Andra grupper hängde med liksom av bara farten.

Har du förstått, Astrid?

Jag kan heller inte se något konstigt i att judarnas öde under Förintelsen röner uppmärksamhet, oavsett om detta skett i förfluten tid eller i dag. Men eftersom antisemitismen för närvarande upplever ett uppsving över hela världen, också i vårt land, kan det finnas särskilt stor anledning att belysa detta ämne just nu. I själva verket utgör Astrid Bomans resonemang ännu en variant på det utslitna temat ”Jag har inget emot judar, men…” , där ”judar” skulle kunna bytas ut mot valfri, oönskad grupp. Till exempel ”Jag har inget emot negrer, men…”. Eller det klassiska exemplet i samma genre, ofta anfört av vänsterdebattörer: ”Jag har inget emot invandrare, men…”.

För att gå rakt på sak. Det sätt att argumentera som präglar Boman, Flücht, Ahmed Rami, Per Gahrton med flera så kallade antisionister visar att det är antisemiter som är i farten. Och det förefaller som om antisemitismen i fråga alltmer tappar masken – det hjälper inte hur ofta man förklarar att man är ”antisionister”, den antisemitiska skitlukten är allt svårare att dölja. Frågan är för övrigt varför det skulle vara mera moraliskt högstående att vara ”antisionist” än ”antisemit”. Sionism är ju ingenting annat än det judiska strävandet att få och bevara ett eget nationalhem.

Den som med pukor och trumpeter förklarar sig vara antisionist säger därför i realiteten att det judiska folket inte är berättigat till ett eget land. Detta måste vara antisemitism så det sjunger om det!

Det är minst av allt en tillfällighet att vänstern – naturligtvis tillsammans med nationalsocialister och extremnationalister såsom Folkfronten och Nationaldemokraterna – av i dag präglas av såväl antisionism som antsemitism, två begrepp som enligt min mening faktiskt är omöjliga att särskilja. Den som är antisionist är därför per definition också antisemit. Och tvärtom. Det är också ett faktum att den förste som myntade begreppet ”antisemitism” var en vänsterman, nämligen den tyske socialisten Wilhelm Marr (1826-1904).

Wilhelm Marr – socialisten som blev antisemitismens fader.

Wilhelm Marr uppges av Wikipedia ha varit den förste som på tyskt språkområde propagerat för anarkismen. Marr var bara en av många tyska socialister med ett judefientligt åskådningssätt, men han har blivit herostratiskt ryktbar därför att han präglade begreppet ”antisemitism” i betydelsen av aktivt motstånd mot judenheten. Marr var, i likhet med exempelvis Karl Marx,  ateist och vänsterhegelian; liksom Marx beundrade han även den materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach. Efter den misslyckade revolutionen 1848 lämnade Marr Tyskland och levde därefter under sju år i Centralamerika.

Efter hemkomsten till födelsestaden Hamburg på 1850-talet behöll Wilhelm Marr sin socialistiska övertygelse, men han hade nu lagt till ett element i sin ideologiska åskådning – han var nu rasmässigt medveten med ett utpräglat anti-judiskt synsätt. Detta berodde troligen på tre orsaker: dels hade Marr i Centralamerika tyckt sig märka, att ett samhälle med människor från många olika etniska grupperingar fungerade dåligt; dels hade Marr varit gift tre gånger, varav två av de misslyckade äktenskapen hade ingåtts med judiska kvinnor; dels ansåg Marr att han blivit av med jobbet som journalist på grund av judiska ränker.

Hemkommen till Tyskland grundade Wilhelm Marr den så kallade Antisemitenliga. 1862 gav han ut boken ”Judenspiegel” och 1879 ”Vom jüdischen Kriegsschauplatz”. Marr tog för vana att skicka sina skrifter till Richard Wagner, som vid denna tid inte bara var välkänd i egenskap av komponist utan även som antisemitisk och tysknationalistisk filosof av det revolutionära slaget. Marrs mest uppmärksammade bok var emellertid ”Der Sieg der Judentum”, publicerad i Bern 1879, som hävdade en pessimistisk syn på den germanska kampen mot judenheten och fick en stor publik.

En annan tysk-socialistisk skriftställare, Eugen Dühring, menade att den tyska nationens kamp mot judenheten var en kamp på liv och död. Liksom Marx såg Dühring  judefrågan i ett socialpolitiskt perspektiv och gjorde i likhet med många andra både förr och senare gällande, att det var i första hand ”judarna” som kontrollerade det så kallade kapitalet.

En klassisk nidteckning som skall illustrera ”judarnas” grepp över jorden.

Marx, Marrs, Dührings och många andra tyska socialisters negativa syn på judenheten absorberades under 1900-talets första hälft så småningom i den strömflod av extremnationalistiskt judehat som ledde fram till Hitlers och nationalsocialismens  maktövertagande 1933 och, i tidernas fullbordan, till Förintelsen.

Det finns många orsaker till den antisemitism – begreppet som sådant kan teoretiskt sett inbegripa andra semtiska folk men har aldrig använts annat än i betydelsen motstånd eller hat mot judar – som i dessa dagar likt en cancersvulst sprider sig i Sverige och på andra håll i världen. På våra breddgrader är naturligtvis den betydande tillströmningen av muslimska invandrare en viktig faktor. Här skulle jag vilja framhålla det faktum, att det judiska folket genom historien visat sig vara ett ytterst kapabelt, intelligent och kreativt folk. Det kryllar exempelvis av judiska nobelpristagare, och bland kompositörer, musiker, författare, vetenskapsmän med mera finns regelmässigt ett stort judiskt inslag. När det sedan gällde att kämpa för, bygga upp och försvara staten Israel visade  judarna sedan en närmast otrolig kapacitet.

Jag är övertygad om att det är dessa talanger och denna kapacitet som är den måhända tyngsta anledningen till det hat och den avund som drabbat judarna under historiens lopp. Då är det lättare – för vänstern och andra – att tycka synd om och sympatisera med mindre kapabla folk, som i stället för att kavla upp ärmarna och i sitt anletes svett jobba för sin sak haft en tendens att lägga skulden på alla andra för sin otillfredsställande situation.

Astrid Boman och andra med hennes inställning kommer säkerligen att ta detta inlägg som ytterligare ett exempel på hur ”all kritik av Israel, sionismen och judarna avfärdas som antisemitism.” Så är det naturligtvis inte. Det kan förvisso finnas godtagbara skäl för att kritisera den israeliska regeringens politik.

Däremot, menar jag, kan det sannolikt sättas likhetstecken mellan ”antisionism” och ”antisemitism”.

Farbror Flücht och den antisemitiska vänstern

11 mars, 2009

Antisemitismen har alltid varit ett problem för den politiska vänstern och kommer, av den senaste tidens avslöjanden om antisemiter inom Vänsterpartiet att döma, att så förbli. Jag tänker här i första hand på avslöjandet om att partiledaren Lars Ohly listade jinge.se som en av sina favoritbloggar. Denna blogg drivs av vänsterpartisten Jan-Inge Flücht, som beskriver sig själv så: ”Bloggen drivs av en snäll och sansad äldre herre, bråkar aldrig med någon, klappar katten och skriver om politik mest varje dag.” En riktig mysfarbror, alltså – i varje fall är det uppenbarligen så Flücht vill att andra skall se på honom.

Inehållet i farbror Flüchts blogg talar emellertid ett annat språk. Det ger bilden av en kallhamrad polemiker som framförallt drivs av en föga tilltalande uppsättning rasfördomar gentemot det judiska folket, och som utan samvetsförebråelser släpper fram de mest bisarra antisemitiska kommentarer. Jag kunde för övrigt inte hitta en enda kommentar som på allvar utmanade Flüchts syn på Israel och judarna – han kallar dem naturligtvis ”sionister” – som respresentanter för allsköns ondska. Jag drar därför slutsatsen att den snälle farbror Flücht driver en hård censur med hänvisning till de så kallade kommentatorsreglerna – jag gjorde själv ett försök att få in ett tillspetsat genmäle till en av de värsta tokstollarna, men det raderades just av nämnda anledning. Kanske hade han läst ett inlägg på nazisajten nordisk.nu, som kallar mig ”fanatisk sionist”, vad vet jag.

Så här skriver Flücht exempelvis: ”Visserligen finns det antisemitism, men alltfler människor förstår att ordet i sig själv är ett vapen, ett vapen för att dölja Israels brott mot mänskligheten. Många hade säkerligen förväntat sig att nationen skulle bli en fridens stamort på jorden efter att man fått/tagit ‘det heliga landet’. Istället blev det tvärtom, och vapnet mot landets kritiker är det ständigt återkommande ordet, ja ni vet vilket.” Flüchts huvudargument är således att alla kritiker av Israel regelmässigt avfärdas som antisemiter, ett tröttsamt tema som går igen hos flera av de knappt litterata kommentatorer Flücht väljer att utan betänkligheter släppa fram. Kommentarerna skiljer sig i stort bara på en punkt från de som förekommer på nordisk.nu eller någon annan nassesajt: ”jude”/”judar” blir hos Flücht ”sionist”/”sionister”.

Bruket av ordet ”sionist” i olika former i syfte att misskreditera såväl inhemska judar som israeliska politiker och deras sympatisörer användes flitigt av Sovjetunionen på sin tid. Det låter liksom litet mera rumsrent än att, i efterkrigstidens politiska landskap, använda ”jude” eller ”judar”. Frågan är bara varför det skall betraktas som bättre att smutskasta sionister än judar. Den moderna sionistiska rörelsen, med Theodor Herzl som samlande kraft, drev mot bakgrund av de svåra judeförföljelserna i Ryssland och Östeuropa från senare hälften av 1800-talet visionen, att judarna världen över skulle kämpa för att få ett naturligt nationalhem i Palestina. Palestina lydde under denna tid under det Osmanska riket och var ett fattigt och underutvecklat område. Så småningom bar sionisternas ansträngningar frukt. Invandringen till Palestina tog fart genom flera så kallade aliyor, och 1917 förmådde den sionistiske centralgestalten Chaim Weissmann – som blev det moderna Israels förste president – den engelske premiärministern Lord Balfour att utfärda den så kallade Balfourdeklarationen, som gav världens judar rätten att emigrera till Israel för att i framtiden bygga upp en egen stat därstädes. Sju sorger och åtta bedrövelser följde innan staten Israel slutligen, under beskydd av FN och dess generalsekreterare Trygve Lie, kunde utropas den 14 maj 1948.

Den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.

Stefan Sturesson ger i sin bok ”Israel och dess hjältar, del 2” (SIR Publishing 2008) följande klargörande definition av sionismen: ”Den moderna sionismen är en judisk rörelse som syftar till att upprätta och vidmakthålla en judisk nationalstat.” Jan-Inge Flücht och hans socialistiska såväl som nationalsocialistiska meningsfränder visar med sitt språkbruk att de inte stöder en sådan målsättning. På vilka grunder? Den snälle farbror Flücht får gärna inkomma med en kommentar till detta inlägg för att klargöra sin inställning; jag lovar att inte censurera honom, förutsatt att han håller sig inom anständighetens gränser.

Det mesta tyder väl på att Flücht inte bara har fördomar mot judar – han har uppenbarligen heller inte läst sin historia. Om han hade det skulle han inte rimligen kunna skriva så här: ”Personligen tycker jag mig se tendenser till att världsopinionen har börjat få nog nu när Förintelsens offer alltmer ter sig som förövare.” En häpnadsväckande slapp och historielös kommentar som dessutom tyder på att kommentatorn inte har den minsta förmåga att leva sig in i det judiska folkets (förlåt, sionisternas) situation. Redan dagen efter utropandet av staten Israel gick omgivande arabstater till samlad attack för att ”kasta judarna i havet”. Därefter följde ett antal krig som alla syftade till att utplåna den styggelse som angriparna betraktade den judiska staten som. Ändå hade palestinaaraberna enligt FNs delningsplan erbjudits ett ungefär lika stort område som palestinajudarna.

Så är det så konstigt, Per-Inge Flücht, att Israel ännu inte blivit den ”fridens stamort på jorden” som du så totalt empatilöst raljerar om?

Mindre allvarlig än frågan om den judiska statens fortsatta existens är naturligtvis Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö förliden helg, där Israels 3-2 seger undanskymdes av de autonoma huliganernas krig mot polisen och allmänna pöbelfasoner. Naturligtvis är Flücht mäkta förtörnad över att matchen över huvud kom till stånd, eftersom han förespråkar totalbojkott av allt svenskt idrottsutbyte med Israel. När den ändå blev av, låt vara så gott som utan åskådare, ondgör han sig över israelernas ”osportsliga uppträdande”. Han hävdar, på fullt allvar får man förmoda, att matchen avgjordes till israelernas fördel genom att en man i den israeliska truppen bytt plats medan en singelmatch spelades.

Fy, fy, dumma sionister! Stackars arga farbror Flücht tycker uppenbarligen inte att en israel kan göra något rätt under några som helst omständigheter. Det är en inställning han delar med alla de han släpper fram på sin sajt. En sionist kan nog inte ens släppa en fjärt i riktning mot ett palestinskt område utan att göra sig skyldig till imperialistiska herrefolksfasoner…

Lars Ohly, inte heller han någon Israel-anhängare, har i eftertankens kranka blekhet tvingats ta avstånd från sin antisemitiske (låt gå då, antisionistiske) partikamrat. Det är ju en sak att själv skriva tvivelaktiga komentarer om Israel och situationen i Mellanöstern. När man dock släpper lös figurer som en anhängare till Radio islams grundare Ahmed Rami och en tecknare som vunnit andra pris i en tävling om bästa antisemitiska teckning i Iran, är det inte så konstigt att till och med myskommunisten Ohly drar öronen åt sig.

Några av kommentatorerna i jinge.se har varit uppriktigt skakade över att tidigare favoritblaskan Expo ”svikit” och sällat sig till ”sionisternas” skara. Expo har nämligen riktat kritik mot bloggen i fråga, bland annat på grund av Flüchts konspiratoriska rallarsvingar mot Bonnier-koncernen. Dessförinnan hade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) anklagat jinge.se för antisemitism, och det var nog det som gjorde att Ohly tvingades göra sin brandkårsutryckning.

Jinge.se och den kattklappande farbror Flücht är emellertid inte Vänsterpartiets enda bekymmer i sammanhanget. Mitt under holmgången i Malmö kom nämligen Expo med ännu ett pinsamt avslöjande: vänsterpartistiske kommunalpolitikern Per Rehnberg i Helsingborg hade i ett par blogginlägg på partiets lokala hemsida förfäktat åsikter som går ut på att mäktiga judar styr USA, och att den judiska staten Israel driver jorden mot dess undergång. Rehnbergs försvar: ”Problemet är att så fort man nämner sionism eller judar i något sammanhang så kopplas det till antisemitism.” I det här fallet tydligtvis med all rätt!

Jag skrev inledningsvis att antisemitismen alltid varit ett problem för vänstern. En relevant sakupplysning är i sammanhanget att det var en socialist som myntade själva begreppet ”antisemitism”, och då i positiv bemärkelse. Det skedde omkring 1875 i form av tysken Wilhelm Marrs Antisemitiska häften. Det bör påpekas att ordet ”antisemitism” veterligen aldrig använts för att beteckna en avog inställning till alla semitiska folk, till exempel araberna. Det är alltid judarna som avses. En rad banbrytande socialistiska och kommunistiska ideologer och politiker har därtill varit övertygade antisemiter – Karl Marx (fastän själv sprungen från en judisk familj som omvände sig till kristendomen), Fourier, Saint-Simon, Blanqui, Buchez, Leroux, Proudhon, Cabet…you name them.

Min egen teori är att förespråkare för totalitära ideologier rent ryggmärgsmässigt måste ogilla ett kreativt, intelligent, egensinnigt och självständigt folk som det judiska, som inte tycks passa in någonstans. Därtill kommer avoghet och kanske avundsjuka mot judarnas anspråk på att vara ett av Gud utvalt folk; Gud brukar som bekant inte stå särskilt högt i kurs hos socialister av olika schatteringar.

För att runda av vill jag slutligen till Per-Inge Flücht säga: Klappa katten mer. Skriv mindre om politik!