Archive for the ‘Jonas Gardell’ category

Israelhatarnas gycklarfölje

4 juni, 2010

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

Sveriges tunnaste böcker

7 februari, 2010

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.

Socker-Jesus och socker-Gud

3 april, 2009

 

Den icke helt okände estradören, kreatören och riksbögen Jonas Gardell har skrivit en bok som heter ”Om Jesus”. Det är inte första gången Gardell fuskar inom teologins område – hans tidigare insatser i ämnet renderade honom ett hedersdoktorat i teologi i Lund.

När jag såg Jonas Gardell i en morgonsoffa här om dagen förklarade han, att den Jesus-bild han nu utkolporterar är en reaktion mot den frikyrkliga kristenhetens socker-Jesus, ni vet den där romantiskt idealiserade figuren med strålande rent och skönt utseende som går omkring och klappar barn på huvudet och gullar med små lamm. Så långt är jag med. Jag har nämligen viss förståelse för om Gardell vill göra upp räkningen med den gestalten, som naturligtvis har föga eller intet med den historiska personen Jesus att göra.

Jag har emellertid invändningar mot den bild av Frälsaren Gardell framställer. Enligt Gardell är det troligt att Jesus (Yeshua på hebreiska) var en riktig bonnläpp som var tandlös, undersätsig (omkring 150 cm lång enligt Gardell i morgonsoffan) och med svart, krulligt hår samt mörk hy. Förmodligen, menar Gardell, var Jesus dessutom analfabet. Detta är naturligtvis en klart felaktig och missvisande bild av den historiske Jesus. För det första kan han inte ha varit analfabet, eftersom han, enligt Skriften, redan som tolvårig i Jerusalems tempel slog de skriftlärde med häpnad med sin lärdom. Evangelierna är sedan enstämmiga i sin bild av Jesus som en auktoritativ och djupt skriftkunnig rabbin, den där ingen farisé eller lagkunnig slog på fingrarna. Jesus brukade vidare recitera Torah-texterna på hebreiska i synagogorna och var en lysande debattör.

Det är för mig därför solklart att Jonas Gardells Jesus-bild är i dessa avseenden falsk. Ingen dvärgväxt landsortspredikant med lässvårigheter och dessutom utan en tand i käften hade haft minsta chans att göra sig gällande i samtidens religiösa landskap, där det vimlade av Messias-pretendenter och lagkloka som törstade efter att sätta dem på plats. Jag föreställer mig att många av dessa hade tänderna i behåll, så varför då inte Jesus? Att en figur som den Gardell med yvig pensel målar upp skulle kunna samla tusentals anhängare omkring sig, och av det religiösa och politiska etablissemanget i Jerusalem skulle kunna uppfattas som ett så betydande hot mot den bestående ordningen att han slutligen avrättades på ett kors, är något helt orimligt.

Ola Salo som Jesus.

Dessutom har jag grava invändningar mot Gardells gudsbild. Livets ords huvudpastor Ulf Ekman tolkar denna på följande sätt i en kommentar i tidningen Världen idag den 3 april: ”Om jag förstått Jonas Gardell rätt, så vill han med allt han har, försvara tre för honom så viktiga teser. Dessa är: 1. Gud är så kärleksfull att han inte hakar upp sig på hur vi lever. Han vill att vi skall leva ut vårt liv som det behagar oss. 2. Synd, orenhet och andra bibliska uttryck existerar inte. De är termer hämtade ur gammaldags religiösa föreställningsvärldar som är inaktuella i dag och som vi måste göra rent hus med. 3. Alla, absolut alla kommer ovillkorligt till himlen, annars är Gud orättvis.”

Jonas Gardell förklarade i morgonsoffan att han ville ta kål på den socker-Jesus som det predikas om i frikyrkan och annorstädes. Jag kan sympatisera med den målsättningen. Det är då, som jag ser det, helt obegripligt att Gardell väljer att framställa Gud som ”socker”-Gud”: en högsta varelse som inte ställer några som helst krav på någon, och som tillåter vilka synder som helst (inklusive dem som strider mot Tio Guds bud) utan invändningar – då icke minst Gardells egen, som alla vet vad den är och som Bibeln är rörande enig om i sitt fördömande. Jesus var, såvitt jag förstår, den förste i världshistorien som framställde Gud i himlen som en far månande om sina barn. Ett fullödigt uttryck för denna fadersgestalt kommer till uttryck i Jesu liknelse om den förlorade sonen. Som jag uppfattat det instämmer Jonas Gardell i bilden av Gud som en älskande far.

Var och en som själv har barn vet dock att ingen förälder värd namnet struntar i om ens egna barn ägnar sig åt hejdlöst syndande. Om jag hade haft en son eller en dotter som till exempel knarkade, stal och begick våldsbrott, och kanske som en följd härav hamnade i fängelse, så skulle jag naturligtvis inte sitta med armarna i kors utan göra mitt yttersta för att få mitt barn att lämna den fördärvliga väg vederbörande var inne på. Jag skulle göra detta just av det skälet att jag älskade mitt barn. Gud kan därför givetvis inte sitta i sin himmel, flina fånigt med sin (måhända tandlösa) mun och godkänna vilka upprörande handlingar som helst som barnen begår och låta dem bli delaktiga av saligheten ”no matter what”. Då vore Han en synnerligen dålig förälder. Gud älskar sina mänskliga barn, men Han ställer vissa krav på dem.

Det är också därför som Jesus, som har ett så nära förhållande till sin himmelske fader att han kan kallas Guds son, visserligen förlåter evangeliets sexmissbrukande kvinna som är på väg att stenas men tillhåller henne: ”Gå, men synda inte mer.” Jag är inte så säker på att Jesus skulle ingripa mot den stenförsedda pöbeln om samma kvinna skulle upprepa sin synd, ty handlingar har konsekvenser också i Guds och Jesu värld.

Jonas Gardells Jesus-bild inrymmer ävenledes ett par andra komponenter: Jesus var inte Gud, och han föddes inte genom jungfrufödsel. Här är jag ense med Gardell. Synen på Jesus som Gud, en varelse som desslikes hade skapats före själva Skapelsen, var aldrig aktuell förrän bilden av den verklige Yeshua hade förbleknat. Den börjar med det senast skrivna evangeliet, det med Johannes som författare vilket framställdes något hundratal år efter Jesu död på korset, och fullbordas med kyrkomötet i Nicea 325 då politikerna med kejsar Konstantin i spetsen och majoriteten av de samtida, fornkyrkliga ledarna kompromissade fram en Jesus-bild som de flesta kunde acceptera. Treenigheten och Jesus som Gud hade skapats, inte genom något gudomligt påbud utan som en följd av kyrkopolitiska kompromisser. Vi borde i dag vara mogna att lämpa dessa vanföreställningar över bord.

Jungfrufödselns dogm är tvivelsutan en följd av en lika verklighetsfrämmande som romantiserande Maria-kult i kombination med den bigotta syn på sexualiteten, som säkerligen utmärkte de kvinnohatande gamla ungkarlar som var verksamma långt efter Jesu död. Jesu samhälle var ett lika jordnära och realistiskt samhälle som något annat både förr och senare. Jesus avlades naturligtvis på samma sätt som alla andra mänskliga varelser. Vem var då hans jordiske far?

Denna gåta får sin lösning för den som med oförvillat öga läser Lukas evangelium 1:39-40, 56: ”Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.” ”Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.” Mycket hinner hända på tre månader, och Marias vistelse hos makarna Sakarias och Elisabet ledde till att hon blev havande med Jesus; Elisabet väntade samtidigt Johannes döparen. Således var den framstående tempeltjänaren och prästen Sakarias inte bara Johannes utan också Jesu far. Det bör inte vara några problem att jämka samman detta förhållande med det budskap som ängeln tidigare bibringat Maria: att hon skulle bli havande med Jesus genom den helige andes tillskyndan. Vi vet att Bibelns budskap ofta uttrycks genom liknelser och symboler, och jag ser inga svårigheter i att Marias och Sakarias förening i syfte att frambringa Messias, Guds son och världens frälsare, kan liknas vid ett ingripande av den helige ande.

Den jordiska verkligheten är handfast, och det är i enlighet därmed Gud måste arbeta.

Svar på tal till president Bartlet

25 mars, 2009

Jag brukar ibland titta på den amerikanska TV-serien ”West Wing” (Vita huset), som för tillfället går på TV9. Det är en ytterst välgjord produktion med ett koppel skickliga skådespelare och sofistikerad handling. Bland seriens rådgivare finns personer med såväl liberal som konservativ utsyn, något som gör att den inte blir så fullt ut politiskt korrekt som man annars hade anledning frukta att en Hollywood-produktion om en demokratisk administration med den beryktade vänsterskådisen Martin Sheen i rollen som president Josiah ”Jed” Bartlet med nödvändighet skulle bli.

President Bartlet – nästan lika vänstervriden som Obama…

Vita huset är helt enkelt mycket god TV-underhållning med en seriös framtoning. Rekommenderas!

Emellanåt har dock manusförfattarna lagt in rejäla sjok med politisk korrekthet och tröttsamma  klichéer hämtade ur den liberala (vilket med amerikanskt-engelskt språkbruk betyder ungefär ”vänstervridna”) fataburen. Ett sådant exempel är den grundfalska föreställningen om den rekorderliga horan, i ett Vita huset-avsnitt framställd som en sympatisk ung kvinna som med sin syssla som lyxprostituerad försöker slå sig fram i samhället med sikte på en bra utbildning och i framtiden ett respektabelt jobb.

Och så har vi det här med bögeriet.

Som alla vet finns det knappast en amerikansk TV-serie där inte manliga homosexuella (lesbiska kvinnor har av någon anledning inte samma lyskraft) porträtteras som hyvens killar i alla avseenden; alla som inte ger sitt förbehållslösa bifall till deras livsstil framställs lika förutsägbart som svårartade homofober, närmast fascister. Temat går förstås igen i en lång räcka biofilmer. Nyligen såg jag ett avsnitt ur Vita huset, där en jäktad president Bartlet i Vita huset träffar en samling radiopratare. Bartlet stelnar till när han ser en kvinna i samlingen; det framgår att kvinnan har rykte om sig att vara notoriskt högerkristen och bland annat i sitt program citerat Tredje Mosebok 18:22: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna, det är något avskyvärt.” ( I den gamla bibelöversättningen hette det ”en styggelse”, något som ju är betydligt märgfullare och vilket också den svenska textöversättaren har valt).

Jed Bartlet stelnar som sagt till när han ser på kvinnan, som dessutom har fräckheten att sitta när presidenten befinner sig i rummet. Han frågar henne om det är hon som sagt att homosexuellt umgänge mellan män är ”en styggelse”, hon svarar att det är Bibeln som säger det. Varpå den politiskt korrekte Bartlet (och förmodligen också aktören Martin Sheen) får spatt. Han övergår så till att på skolmästaraktigt sätt läxa upp kvinnan och frågar henne om hon också vore beredd att, eftersom Moses lagar stipulerar dödsstraff för bögeri, tillstyrka dödsstraff också för någon som rör vid skinnet till en död gris eller för en kvinna som (om jag minns rätt) väver en klädnad av olika sorters garn; sistnämnda brott skall nämligen också straffas med döden enligt gamle Mose.

Kvinnan, vackert klädd i grönt, bara sitter där (hon reser sig när presidenten vredgat påpekar det oerhörda i detta etikettsbrott) och stirrar tomt framför sig med gapande mun, ur stånd, får vi förmoda, att bemöta president Bartlets PK-kanonad värdig en Jonas Gardell i upplösningstillstånd. Jag vet dock vad hon borde ha svarat, även om manusförfattaren naturligtvis inte hade låtit henne göra det.

”Herr president”, borde hon ha sagt, ”förlåt om jag sitter och niger, men jag hade fått inrycket att ni tillhör den generation distingerade gentlemän som låter en dam sitta. Uppenbarligen hade jag fel. Och nej, jag förordar inte dödsstraff för vare sig homosexuella handlingar eller de andra gammaltestamentliga brotten ni nämner. Jag vill också påpeka för er att det citerade bibelstället långt ifrån är det enda som handlar om homosexualitet, detta till skillnad från omnämnandet av det olämpliga att röra vid skinnet till en död gris. Alla bibelställen som handlar om homosexualitet fördömer för övrigt homosexuella handlingar som onaturliga och syndfulla, brott mot Guds skapelseordning. Detta görs dessutom inte bara på Mose tid, utan även av Paulus i Nya testamentet.”

Kvinnan kunde sedan lämpligen ha följt upp med att citera Romarbrevet 1:27 där Paulus vidhåller: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män. Därmed drog de själva på sig det rätta straffet för sin villfarelse.” Hon kunde ha fortsatt med 1 Korinterbrevet 6:9-11: ”Inga otuktiga eller avgudadyrkare eller horkarlar eller män som ligger med andra män…ingen sådan får ärva Guds rike.”

Om Bartlet då fortfarande hade varit kvar kunde hon ha avrundat med: ”Jag har hört om er, herr president, att ni är en bildad man med förmågan att föra ett nyanserat resonemang. Döm då om min förvåning när ni tydligen förväntar er att vi kristna, i vår moderna tid, tydligen i konsekvensens namn bör anse brottet att vidröra en död gris skinn vara lika avskyvärt som när en man knullar en annan man i arslet” (lite must och färg hade förhöjt episodens underhållningsvärde). ”Ni måste skämta. Om vårt rättsväsende hade gått på den linjen hade vi haft våra fängelser överfulla av slaktare, och det har vi knappast råd med, eller hur, herr president? By the way – när ni ändå är igång med att censurera Moseböckerna kanske ni också vill lyfta ut Tio Guds bud, eller?”

Tja, så där kunde kvinnan ha svarat Bartlet om jag hade fått hoppa in som manusförfattare…