Archive for the ‘judar’ category

Israelhatarnas gycklarfölje

4 juni, 2010

Sedan de elva personer med svensk anknytning som medföljde den omskrivna konvojen mot Gaza beretts tillfälle att gråta ut i media – och därtill backats upp av hela det politiska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen – är det kanske dags att sätta sig ner och reda ut vad som egentligen hänt.

När det gäller fartyget Mavi Marmara, där nio så kallade aktivister av turkisk extraktion dog under en sammanstötning med Israeli Defence Forces (IDF), har israeliska videofilmer klart visat hur sammanstötningen uppkom. När israeliska kommandosoldater firade sig ner mot övre däck från en helikopter blev de brutalt angripna med järnrör, knivar, slangbågar och stolar av ”aktivisterna”, vilka uppenbarligen hade planerat sin attack ytterst sorgfälligt. Se video via nedanstående länk:

http://www.youtube.com/watch?v=0LulDJh4fWI&feature=player_embedded

Någon eller några av soldaterna slängdes överbord, och på videosekvenserna kan man se hur ”aktivister” slår neråt vattnet för att hindra dem att sätta sig i säkerhet.

Aktivister, förresten. I realiteten rörde det sig uppenbarligen av ideologiskt välmotiverade jihdister, med eller utan anknytning till al-Qaida, som nu såg sin chans att döda några judar. Man undrar vad Mattias Gardell och Edda Manga, de två Hamas-sympatisörer med svensk anknytning som fanns ombord Mavi Marmare, hade förväntat sig att israelerna skulle göra.

Eftersom de troligen inte medvetet ville låta sig dödas för den goda sakens skull valde de att försvara sig och sitt land, ett land som säkert ingen av jihadisterna inklusive Gardell och Manga vill låta dem behålla.

Hamas på marsch – att utplåna Israel är vad som gäller.

Personligen är jag som sagt  övertygad om att de turkiska jihadisternas vidlsinta attack var noggrant förberedd och att den måste anses vara en välplanerad provokation riktad mot staten Israel i syfte att få så mycket internationell uppmärksamhet som möjligt.

Nio döda kan synas vara ett högt pris att betala, men då skall vi komma ihåg att det här klientelet i regel inte har något särskilt emot att lämna detta jordiska för att i stället få tillfälle att förlusta sig med 72 jungfrur i det muhammedanska paradiset. Därom vittnar otaliga självmordsmördarattacker utförda av islamistiska fanatiker under det senaste  decenniet.

Jihadisterna på Mavi Marmara valde bara ett annat sätt att vinna inträde till paradiset, även om de måste gräma sig över att de inte lyckades förpassa någon jude/israel till de sälla jaktmarkerna denna gång.

 

Vapen och tillhyggen hittade av IDF ombord Mavi Marmara.

Det måste i sammanhanget påpekas att ledningen för den israeliska militäroperationen under flera timmar försökte övertala besättningen ombord på Mavi Marmare att vända om och inte styra vidare mot israeliska farvatten. När detta inte lyckades fattades beslutet om att borda fartyget, ett beslut som stöds av USAs vicepresident Joe Biden från den eljest föga proisraeliska Obama-administrationen.

Kommandosoldaterna hade desslikes order om att inte öppna eld – faktum är att de var beväpnade med paintball-gevär! Först när det bedömdes att soldaternas liv var i fara gavs tillåtelse att avge verkanseld med pistoler.

Mattias Gardells påståenden om ”överlagt mord” från israelernas sida måste därför tas för vad det är: obalanserat prat i vädret från en person som har en gediget väldokumenterad bakgrund som proislamist och israelhatare gränsande till den oförfalskade antisemitismen. Gardell är professor i religionshistoria i Uppsala och en av initiativtagarna till initiativet Ship to Gaza; han är för övrigt äldre bror till komikern Jonas Gardell.

Några andra medlemmar i det israelhatarnas gycklarfölje som medföljde konvojen är Henning Mankell, framgångsrik kiosklitteratör och teaterman samt tvångsmässig vänsterradikal; Ulf Carmsesund, teolog och internationell sekreterare i den socialdemokratin närstående kristna Broderskapsrörelsen, vilken sedan lång tid tillbaka utgjort en pålitlig stödtrupp för terroriströrelsen Hamas. Vidare Miljöpartiets muslimske riksdagsman Mehmet Kaplan, tidigare presstalesman för Sveriges muslimska råd och ordförande i Sveriges unga muslimer; Henry Ascher, barnläkare från Göteborg och medlem i revolutionssekten Kommunistiska partiet samt Judar för israelisk-palestinsk fred; Dror Feiler, konstnär, tidigare israelisk medborgare men numera antiisraelisk provokatör som för något år sedan ställde ut en terroristförhärligande installation på Historiska muséet – även Feiler är med i Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det behöver inte särskilt understrykas att Aftonbladet, antiisraelismens och den nya antisemitismens flaggskep bland svenska media, gick ut med krigsrubriker när det gällde att fördöma militäroperationen mot  jihadkonvojen.

Allra minst överraskar det att kulturredaktrisen Åsa Linderborg – som för en tid sedan publicerade charlatanen Donald Boströms beryktade artikel om att israeliska soldater säljer organ från döda palestinier –  med dessa ord öppet tar ställning för det blodbesudlade Hamas och mot Mellanösterns enda demokrati:

”Upphäv alla handelsavtal med Israel. Erkänn Hamas som Gazas lagligt valda regering. Ställ krigsförbrytarna och murbyggarna inför internationell domstol. Skicka dem till Haag!”

Sverige bör alltså, i Linderborgs makabra perspektiv, solidarisera sig med den jihadistiska terrororganisation gav upphov till det senaste Gazakriget genom att avfyra raketer mot civila områden i Israel, och som dessutom ända sedan man kom till makten i Gaza bedriver ett palestinskt inbördeskrig gentemot ärkerivalen PLO/Fatah.

Enligt Linderborg skall Israel heller inte tillåtas skydda sig mot den fega krigföring som palestinaterroristerna, i form av självmordsmördarbomber och andra grymma attacker, ägnar sig åt och som har kunnat hejdas endast tack vare den förkättrade skyddsbarriären (”muren”). Tvärtom – Linderborg vill kriminalisera sådant självförsvar!

Att vänsterkartellen S, V och MP skulle söka nyansera det som inträffat i anslutning till Israels territorialvatten var självfallet inte väntat – såväl Mona Sahlin som Lars Ohly brukar trivas förträffligt i sammanhang där Israels flagga bränns och Hamas motsvarighet vajar för vinden. Av höga företrädare för Sveriges regering hade man dock åtminstone teoretiskt förväntat sig en ansvarsfull reaktion.

Tyvärr har emellertid Carl Bildt än en gång bekräftat bilden av sig själv som en person som hyser betydande motvilja mot staten Israel och närmast ryggmärgsmässigt ställer sig på palestinaarabernas sida. Bildt har i skilda media varit frikostig med ord såsom ”övervåld”,”brott mot folkrätten”, ”kidnappning” och så vidare. Han har också villigt låtit sig avfotograferas sig i sällskap med Mankell, Gardell et consortes och därmed givit Hamas sitt indirekta och troligen helt medvetna stöd.

– Härtill är jag nödd och tvungen…Carl Bildt ler ikapp med Israels förra utrikesminister, Tzipi Livni.

Carl Bildt gjorde sig redan som studentpolitiker med anknytning till Fria moderata studentförbundet (FMSF) känd som en varm palestinavän, bland annat genom att lägga en motion i den andan vid FMSFs förbundsstämma i november 1991. I andra sammanhang, såsom i tidskriften Svensk Linje, skrev Bildt hyllningsartiklar om Östtyskland.

Att ta ut de utrikespolitiska svängarna som studentpolitiker är tillåtet, och Bildt var bara en i raden som gled åt vänster under de röda åren på 1970-talet. När Bildt nu som utrikesminister går till överdrift och ansluter sig till det israelhatande gycklarföljet är det en betydligt allvarligare historia. Bildt kunde åtminstone ha rådgjort med någon som begripit bättre innan han öppnade munnen, kan man tycka. Frågan är dock om han på allvar velat höra divergerande åsikter i frågan.

Jag tror i och för sig inte Bildt känner någon påtaglig samhörighet med Mankells med fleras politiska ideologi – sannolikt är det den gamla överklassens nattståndna avsky för judar och det judiska som spökar. Det är dock ett faktum att Bildts namn stundom kommit upp när personer insatta i spioneri och underrättelsetjänst diskuterat möjligheten av att KGB under en följd av år haft en ännu ej avslöjad agent högt upp i den svenska politiska hierarkin.

Propagandaspektakel av det här slaget har regelmässigt en humanitär fasad, och i Gaza-konvojernas fall rör det sig om laster med förnödenheter såsom mat, cement och armeringsjärn. Det hör dock till saken att den israeliska regeringen erbjudit sig att låta fartygen ankra upp utanför Gaza och sedan frakta förnödenheterna landvägen till den behövande befolkningen. Detta har dock inte behagat konvojarrangörernas israelhatare, som till varje pris velat ta sig till Gaza med allt vad det innebär av sammanstötningar med israeliska sjöstridskrafter.

Allt tal om ”brott mot folkrätten” klingar för övrigt påfallande ihåligt. Gaza är ett område där det råder krigstillstånd ända sedan Hamas röstades fram till makten 2005 som en reaktion mot den inom PLO/Fatah utbredda korruptionen och maktmissbruket. Självklart måste israelerna tillåtas försvara sitt territorium mot fientliga provokatörer när dessa närmar sig israeliskt territorialvatten.

Att den svenska alliansregeringens av sina uttalanden att döma, främst då genom Carl Bildt som sympatiserat med palestinierna sedan han var fjunig studentpolitiker, inte har detta klart för sig är utomordentligt allvarligt.

Forum för judeförakt

20 maj, 2010

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

ND – partiet med en fängelsedömd ledare

25 april, 2010

Det finns en partiledare i Sverige som dömts till fängelse för våldsamt upplopp. Han heter Marc Abramsson och är sedan valet 2006 gruppledare för Nationaldemokraterna (ND) i Södertälje.

Det var i samband med det årligen återkommande homosexjippot Pridefestivalen i Stockholm 2003 som det hettade till ordentligt i samband med evenemangets avslutande parad. Marc Abramsson, född 1978, ledde då en grupp aktivister från NDs ungdomsförbund  i en motdemonstration mot paraden. Vid en sammanstötning mellan nämnda grupp och paraddeltagare blev en av de senare, Facundio Unia, svårt misshandlad.

Vid en rättegång i Stockholms tingsrätt 2004 dömdes Marc Abramsson, som då var ordförande i NDs ungdomsförbund, till fängelse för grov misshandel och våldsamt upplopp. Domen överklagades till hovrätten, där Abramsson frikändes för misshandeln men ådömdes fyra månaders fängelse för våldsamt upplopp.

Tilldragelsen är illustrativ för Nationaldemokraterna, som tvivelsutan är det enda parti i Sverige som skulle kunna tänka sig att ha en fängelsedömd person som partiledare. Inte bara det – i partiets ögon är troligen Abramssons fängelsedom en merit, och det skulle inte förvåna mig ett dugg om han faktiskt ses som något slags ”martyr”.

Nationaldemokraterna bildades efter en avknoppning från Sverigedemokraterna (SD) 2001 och hade till en början stora förhoppningar om framtiden. Ty nu hade ju ”de riktiga nationalisterna” lösgjort sig från mespottorna i SD och drömde om en strålande framtid med riksdagsinträde som självklar punkt på programmet. Som bekant gick det inte riktigt så. Sanningen var helt enkelt den att det inte fanns – eller finns eller kommer någonsin att finnas – en marknad för den typ av rasism och kryptonazism som ND står för.

ND finns i dagsläget representerat i två svenska kommuner: Södertälje (två mandat) och Nykvarn (ett mandat), båda i Stockholms län. Man tvingas uthärda det ovedersägliga faktum att Sverigedemokraterna vuxit ifrån det egna partiet på alla håll, kanter och breddar. Det enda recept man tycks ha  för att bemöta detta är det ständigt upprepade mantrat att SD är ”ett utslätat, högerpopulistiskt missnöjesparti” som förrådit den ”den verkliga nationalismen.”

Detta går icke minst igen i den greuelpropaganda som ND  – med viss uppbackning från sympatiserande rånationalistiska krafter – riktat främst på ”nätet” mot min person och mina åsikter och där lögnen, de försåtliga antydningarna och den tröttsamma upprepningen varit de mest förekommande vapnen. Länge såg  jag med visst roat överseende på detta och kände mig närmast smickrad, om än något förvånad, över att av patenterade rasister ses som ett så pass stort hot.

Sedan en tid tillbaka tycker jag dock det är befogat att vid lämpligt tillfälle gå i svaromål genom att bland annat reflektera tillbaka strålkastarljuset mot angriparna. För vad är det egentligen för ett parti som finner sin främsta livslust i konfrontation och illasinnade/lögnaktiga angrepp? Som tydligen inte klarar av att lyfta fram sin egen politik som främsta medel i politiken? Som sätter en ära i att gå arm i arm med renodlade nationalsocialister i den beryktade Salemsmarschen varje år? Och som har en fängelsedömd person som partiledare?

Några av de personer som ND-medlemmar brukar marschera tillsammans med i Salem i december varje år.

Mitt svar är att det är ett parti som står och stampar på samma fläck eller kanske rentav är på upphällningen. Inte därför att det angrips och beljugs av etablissemanget – vilket dock säkert också förekommer – utan därför att det helt enkelt inte finns något åsikts- eller väljarunderlag för den sorts aggressivt übernationalistiska åsikter man står för.

Ett exempel är partiets envisa fasthållande vid ställningstagandet, att endast personer med ”europeisk” bakgrund hör hemma i Sverige. ND har ett etnocentrerat förhållningssätt vilket, som jag ser det, är en svår belastning för vem eller vilket parti som helst som önskar verka i en samtid när rörligheten över allehanda gränser är en levande realitet. Det finns helt enkelt inga praktiska möjligheter att hejda denna utveckling hur mycket man genom eldfängd retorik och högt tonläge söker övertyga folk om detta. Eller att ”repatriera” personer och familjer av oönskad etnicitet när tiden härför anses mogen.

Jag instämmer i kraven  att massinvandringen skall hejdas och att diskrimineringen mot svenskar måste stoppas, liksom att grovt kriminella invandrare skall kunna utvisas. Islamiseringen av Sverige och det övriga Europa måste dessutom hejdas innan det blir för sent.

Varje samhälle måste emellertid, efter noggrann prövning i varje enskilt fall, kunna acceptera ett begränsat kvantum invandrare, särskilt sådana som flyr från omänskliga förhållanden i exempelvis muslimska diktaturländer. Sverige är dessutom säkerligen i behov av utifrån kommande specialister inom vissa samhällsfält.

Det som gjort ND särskilt upprört är det faktum att Sverigedemokraternas fullmäktigelista i Södertälje – vilken toppas av mig – till betydande del utgörs av kristna flyktingar från Irak. Det rör sig här om individer vilka flytt svår förföljelse från antingen den gamla Saddam Hussein-regimen eller de extremistiskt  islamistiska grupperingar som härjar i dagens osäkra Irak. Det rör sig vidare om personer vilka håller värden som familj och äktenskap i helgd och som är helt inställda på att bli goda svenska medborgare och arbeta i sitt anletes svett för att försörja sig och de sina.

Personligen välkomnar jag och många andra Sverige-vänner med mig sådana personer, vilka till allt annat också har kurage nog att inte bara anmäla sig som medlemmar i det politiskt inkorrekta partiet Sverigedemokraterna utan också stå med sina namn på SDs fullmäktigelista.

Det är bra att skiljelinjen mellan ND och SD på detta sätt blir tydlig för envar att se. Å ena sidan ett inflexibelt, extremnationalistiskt parti (ND) som hänger fast vid etnocentrismen och skepsisen mot exempelvis judar och Mellanösterns enda demokrati, Israel, å andra sidan ett modernt parti (SD) med värdekonservatism och mittenorientering som några av de främsta kännemärkena men som ändå bekänner sig till en sansad form av nationalism.

SD skulle naturligtvis  heller aldrig någonsin acceptera en person som dömts till fängelse för våldsamt upplopp som partiledare.

Jag förutser nu nya hatvideor mot mig där helt säkert valda citat ur denna artikel kommer att interfolieras med sorgsen pianomusik liksom med den nio år gamla bilden på mig i långt skägg och hatt. Enjoy! En och annan torde också ifrågasätta visheten i att ge ett i medlemstal och opinionssiffror försumbart parti som ND och en fanatiker av typ Marc Abramsson denna typ av uppmärksamhet.

Det är jag emellertid beredd att ta. Jag tänker inte stillatigande acceptera vilka dumheter som helst ens från ett diminutivt extremparti som leds av en före detta fängelsekund.

Visst har ateisterna en egen dag!

25 februari, 2010

Det hände sig i den soliga amerikanska delstaten Florida att en troende ateist inför helgdagarna Påsk och Pesach (kallas Passover i USA) vände sig till en advokat, som han ville ha som juridiskt ombud i syfte att driva ett mål inom delstatslegislaturen.

 Han ansåg nämligen att det var diskriminerande gentemot honom själv och andra trosbröder och -systrar att kristna och judar hade egna religiösa helgdagar men ateisterna saknade sådana.

Målet kom slutligen upp i domstol, men domaren var obeveklig. Han slog sin ordförandeklubba i bordet med en ljudlig smäll och sade med hög röst:

– Case dismissed!

Då tog det juridiska ombudet till orda och protesterade ljudligt och, som han trodde, vältaligt:

– Jag är förvånad, ers nåd. Jag och min klient kan påvisa, att medan de mosaiskt och kristet troende har egna högtider såsom Chanukka, Jul, Passover, Påsk, Yom Kippur med flera, så har de som bekänner sig till den ateistiska övertygelsen inte en enda. Detta måste anses vara diskriminering av högsta potens!

Advokaten hade nu arbetat sig upp till ett lagom mått av indignation och såg rätt nöjd ut. Den gamle domaren blev emellertid inte svaret skyldig:

– Er klient är uppenbarligen inte särskilt kunnig. Ateisterna har förvisso en egen högtid.

– Jaså? genmälde advokaten tvivlande. Vilken skulle det vara?

Advokaten tog fram sin amerikanska fickkalender, öppnade den och svarade efter en så kallat talande tystnad:

– I almanackan står klart och tydligt att 1 april är ”April Fools Day” (aprildårarnas dag). Det står i Psaltaren 14:1 i Bibeln att ”Dårarna säga i sina hjärtan: det finnes ingen Gud.” Om er klient därför hävdar att han är ateist och därmed inte tror på Gud så hävdar denna rätt att han är en dåre. Och alltså har sin egen dag den 1 april.

Med detta tvingades advokaten och hans ateistiske klient låta sig nöja. Om de gick vidare i rättsystemet för att överklaga förtäljer inte historien.

Jesus i ett judiskt perspektiv

19 februari, 2010

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

imagesCA86O10V

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

13 februari, 2010

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Fyra skäggiga ryssar (II): Vladimir Solovjov

28 januari, 2010

Mellan Vladimir Solovjov(1853-1900) och Fjodor Dostojevskij – se första avsnittet i artikelserien ”Fyra skäggiga ryssar” – existerade ett speciellt förhållande. De båda tänkarna hade träffats under tre dagar i klostret Optina Pustyn 1878, då Dostojevskij just förlorat sin minderårige son. Mötet med den yngre mannen stärkte Dostojevskij i dennes kristna tro. Solovjov  lät vid den uppburne författarens död publicera Tre tal till minne av Dostojevskij, där huvudtemat var hur Kyrkans ideal skulle kunna förverkligas och vad som krävdes för att en ”universell förbrödring” skall kunna uppstå.

Vladimir Solovjov: tänkare och känslomänniska.

Dessa tal var likaledes ett uttryck för Solovjovs egna tankar om framtiden. Han hävdar ”konstnärens roll som teurg” (teurg=religiös uttolkare). Solovjov ville arbeta för att förena det sanna, det goda och det sköna i en fungerande treenighet. Han vill att dessa begrepp skall bibringas gudomliga och eviga värden. Han skriver:

”Konstnärer och poeter måste ånyo bli präster och profeter, men nu i en annan, ännu viktigare och upphöjd bemärkelse: de skall inte behärskas av den religiösa idén utan själva behärska den och medvetet styra dess jordiska inkarnationer.”

Det är uppenbart att den djupt tänkande Solovjov betraktade den döde nationalskalden som just en sådan profetisk konstnär, ty när Dostojevskij hade avlidit sade Solovjov: ”Ryssland har inte bara förlorat en diktare utan sin andlige ledare.”

Vladimir Solovjov drömde om ett mänskligt idealsamhälle på jorden, men han gjorde tidigt klart att ett sådant samhälle icke kan formas på materialistisk grund och fördömde därför – precis som Fjodor Dostojevskij – den nihilistiska och anarkistiska terrorn, enkannerligen efter mordet på tsar Alexander II 1881.

De båda filosofernas ord klingade, som vi vet, förgäves: anarkisterna och nihilisterna lade med sin terrorism grunden för sovjetriket – som var en kollektiv Antikrist enligt senare tänkare – och tänkarna/teurgerna blev martyrer. Däremot kan man säga att de stora ryska religionsfilosoferna, liksom den Rysk-ortodoxa kyrkan, andligen överlevde den sovjetkommunistiska parentesen, låt vara att kyrkan nog så ofta kompromissade med makten.

Vladimir Solovjov var nog den mest fascinerande och motsägelsefulla personligheten av de ”skäggiga ryssar” jag valt att här behandla. Den stora biografin om honom har författats av K. Motjulskij: Vladimir Solovjov – Liv och lära, utgiven första gången i Paris 1936. Motjulskij framhåller i sitt förord:

”Vladimir Solovjov undervisade om helheten i människans natur: människan är en levande andlig varelse, en förkroppsligad ande och ett förandligat kött. Man kan förstå meningen med hennes öde endast om man utgår ur hennes väsens centrum, och på samma sätt är det med hennes livshistoria och värdet av det hon skapar.”

Den syntes mellan andligt och kroppsligt som Solovjov förespråkade kom dock aldrig att tillämpas, och mycket annat av det som denne tänkare utlät sig om tycktes motsägelsefullt och spretande åt alla håll. Jag tror ändå att man måste se Solovjovs grundläggande filosofi som ett storartat tankebygge och han själv som en Johannes döparen-gestalt för den väntade Messias. Någon stor författare var han aldrig.

Det har sagts om Vladimir Solovjov att han var en ”tillstängd människa”. Trots att han omgavs av vänner, beundrare och lärjungar ”levde han ett gränslöst ensamt liv”, som Motjulskij skriver. Denne gåtfulle siargestalt hade ända sedan barndomen haft syner och drömmar av visionär karaktär. Han  såg världens ”gudomliga grundval” ansikte mot ansikte, och han ställdes inför ett slags kvinnligt urväsen som han kallade ”Den eviga väninnan.”

Den eviga väninnan – här i form av en idealiserad framställning av Maria, Jesu moder.

Ursprungligen var denna vision erotiskt färgad men renodlades andligen mot slutet av filosofens liv. I Solovjovs väsen fanns hela tiden denna ”brottning” mellan det heliga och det sjäviska, det sinnliga och det sakralt upphöjda.

Motjulskij skriver:

”En ursprunglig intuition om alltets enhet ligger till grund för Solovjovs inspirerade lära om Sofia, Guds Vishet. Han var den förste som visade vägen till uppbyggnad av en ortodox kosmologi och antropologi och den ryska teologiska och filosofiska tanken började gå på den av honom upptrampade vägen.”

Höjdpunkten i Vladimir Solovjovs verk var den geniala lära som kommer till uttryck i hans verk Gudamänskligheten om människans gudomlighet och Guds mänsklighet, ”om världshistoriens mening såsom varande en gudamänsklig process.” Solovjov drar upp en konkret kyrklig strategi för en allmännelig kristlig, ekumenisk ansats för en förening av de kristna lärorna i öst och väst.

Han blir dock besviken och börjar tänka i eskatologiska termer (eskatologi=läran om de yttersta tingen): före Kristi andra tillkommelse kommer det att finnas ett Antikrists rike, och endast ett fåtal kristna förblir Kristus trogna. I slutet av sitt korta liv framställer Solovjov Berättelsen om Antikrist.

Motjulskij igen:

”Solovjov hade en stark känsla av denna världs orättfärdighet, en önskan att bygga upp en ideell värld där rättfärdighet levde, en erosteori, ett försök att reorganisera världen och när detta föll sönder en tanke på att reformera samhället.”

De tankar Solovjov uttryckte kom att påverka en rad teologer, tänkare, författare, poeter och andra i samhället verksamma personer. Solovjov skall också ha ägt en personlig, hemlighetsfull dragningskraft som uttrycks på följande sätt av biografen Motjulskij: ”Han var en fana omkring vilken man förenade sig och för vilken man kämpade.”

Solovjovs farfar var präst och hans far historiker. I likhet med Dostojevskij hade han i sin ungdom haft en vänsterperiod och var även påverkad av tysk filosofi innan han återvände till den ryska ortodoxins famn. På mödernet härstammade han från den polska ätten Brczinskij; han hyste också sympatier för Polen och för den romerska katolicismen.

Från modern skall han ha ärvt sitt sydländska temperament, sin poetiska fantasi och sin fallenhet för romantiska drömmerier. En första olycklig kärlek i barndomen leder fram till Solovjovs kult av det ”evigt kvinnliga” samt allehanda känslostormar. Motjulskij menar att i Solovjovs inre döljer sig ett mörkt kaos, något som leder till logiska schemata och förnuftsmässig systematik i syfte att besvärja detta kaos.

På 1890-talet kom Vladimir Solovjov att alltmer betvivla såväl den katolska som den ortodoxa kyrkans sanningsanspråk. Han betraktade i detta stadium av sitt teologiska tänkande en total underkastelse under den kyrkliga makten som en direkt heresi.

Motjulskij:

”Han var den ende medlemmen i den kommande kyrkan, medlem i den ‘lilla flocken’ vars öde var att besegra Antikrist.”

Solovjov såg ortodoxin och katolicismen som ”historiska etapper” snarare än som eviga sanningsbärare men ställde sig själv slutligen utanför alla trosbekännelser. När han dog, blott 47 år gammal, gjorde han det dock som rysk-ortodox. Hans sista ord lär ha varit: ”Vi måste bedja för judarna.”

http://www.geteducated.se/images/content/historia_pogrom.jpg

Vid denna tid förekom nämligen i Ryssland våldsamt blodiga pogromer, uttryck för den traditionella och primitiva antisemitism som härjade i Ryssland och Östeuropa.