Litet om Jom kippur – Försoningsdagen

Många judar brukar samlas vid Västra tempelmuren i Jerusalem på Jom kippur.

Med början vid solnedgången den 15 och till solnedgången den 16 september 2021 firar judar i Israel och över hela världen Jom kippur eller Försoningsdagen. Denna högtid infaller tio dagar efter det judiska nyåret Rosh hashana; innevarande år räknas som år 5782 enligt traditionell tidräkning. https://jfst.se/judendom-judar/judiska-helgdagar/jom-kippur/

I 3 Moseboken anges hur Gud upplyste Mose om de judiska högtiderna. Om Jom kippur kan vi i 3 Moseboken 16:29-31 läsa följande:

”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utföra något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.”

Jom kippur räknas som den viktigaste och mest allvarliga av alla judiska helgdagar men också som den gladaste: det är ju den dag då Gud förlåter alla synder för den som djupt ångrar sig. Fordomdags samlades de troende i Jerusalems heliga tempel, då prästerna inte ståtade i sin vanliga ornat utan var enkelt klädda.

Sedan den romerska ockupationsmakten rivit ned templet år 70 AD – då Vespasianus var kejsare – och medfört dess skatter som krigsbyte till Rom firade judarna högtidsdagen genom fasta, böner och botgöring. Arbete, bad och sexuellt umgänge är inte heller tillåtna. Den troende reflekterar över det som varit, ber Gud om förlåtelse och lovar att bli en bättre människa.

I dagens Israel håller synagogorna gudstjänster hela dagen. Många uppsöker därtill den Västra tempelmuren, som är det enda som återstår av det andra templet som också kallas Herodes tempel (det första uppfördes under Salomos tid som konung år 967 före Kristi födelse men förstördes cirka 400 år senare av den babyloniske konungen Nebukadnessar II). https://sv.wikipedia.org/wiki/Jerusalems_tempel

Både vid nyårsfirandet och högtidlighållandet av Jom kippur blåses i en shofar, ett vädurshorn. Gamla, sjuka samt havande kvinnor eller kvinnor som nyligen fött barn undantas från fastandet och späkandet.

Israels försvarsminister Moshe Dayan och general Ariel Sharon på Suezkanalens västra bank i Egypten under Jom kippur-kriget.

Det fjärde Arabisk-israeliska kriget 6-25 oktober 1973 brukar även, förutom Oktoberkriget, kallas Jom kippur-kriget då det utbröt just denna helg – eftersom högtiden sammanföll med den muslimska fastemånaden ramadan är en alternativ benämning Ramadankriget.

De israeliska militärstyrkorna var oförberedda på det arabiska angreppet lett av Egypten och Syrien men lyckades omsider – troende säger att detta berodde på Guds aktiva ingripande – slå tillbaka aggressorerna. När kriget i efterhand analyserades blev det räfst och rättarting i de israeliska leden, och såväl premiärminister Golda Meir som försvarsminister Moshe Dayan tvingades avgå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jom_Kippurkriget

Mandéerna – offer för islam i Iran och Irak

Ni vet hur det brukar vara när man åker taxi – för att inte en pinsam tystnad skall uppstå kallpratar man med chauffören om exempelvis vädret eller chaufförens ursprungsland (de svenskfödda taxiförare man råkar på är som bekant lätträknade). Mestadels blir väl konversationen inget under av spiritualitet.

En gång var det emellertid annorlunda. Den förare hustrun och jag anlitade för den cirka tio minuter långa resan från Södertälje centrum till bostaden stammade från Irak, ingenting ovanligt med det, men han bekände sig till en rätt så anmärkningsvärd religion – den mandeiska. Han berättade att mandéerna haft och har det utomordentligt svårt i Irak, både under Saddams slaktarregim och i nuläget. De troende erkänns inte såsom tillhörande en abrahamitisk relion, vilket bland annat leder till att de ej har rätt till egna skolor och att deras äktenskap inte erkänns; det senare medför att barnen betraktas som födda utom äktenskapet.

Det var på 1990-talet som ett större antal mandeiska flyktingar började anlända till Sverige och etablera sig i städer såsom Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Sandviken och Eskilstuna. Gruppen i Stockholm ger ut tidskriften Alsada. I dag räknar man med att det finns omkring 5000 från Mellanöstern härstammande mandéer i Sverige. 2003 anlände en grupp om 200 mandéer till Sandviken efter ett avtal med Södertälje kommun, och något år därefter kunde den första mandeiska kyrkan i Europa invigas på Klangberget i Sandviken. En tvist pågår dock inom församlingen om vem som har rätt att företräda kyrkan.

Läs mer om tvisten här:

http://gd.se/nyheter/sandviken/1.1327358-vem-har-ratt-till-mandeernas-kyrka–

Internationellt finns det cirka 100 000 mandéer. Traditionellt har merparten levt i Irak och Iran, men efter etablerandet av Khomeini-diktaturen i Iran och Saddams styre i Irak i slutet av 1970-talet har många tvingats fly. Cirka 12 000 lever i Jordanien och Syrien och troligen ännu fler i USA. Mandeismen kan sägas vara en synkretistisk religion eftersom den är sammansatt av element från judendom, kristendom och gnosticism. Där finns också influenser från babylonisk och fornpersisk religion inklusive zoroastrism. Denna religions frälsargestalt heter Manda d´Haije vilken, enligt Wikipedia, ”sändes till jorden för att erbjuda människorna den insikt eller gnosis som kan befria själen från fångenskapen i materien och återföra den till sitt ursprung i den himmelska ljusvärlden.” Heliga böcker är Ginza samt Adamsboken vilka skrivits på östarameiska på 600-talet.

En skulptur av Johannes döparen i Skellefteå landskyrka.

Det som för en utomstående oftast är mest bekant är att mandéerna vördar Johannes döparen som en centralgestalt och även en instiftare av sin religion. Ni vet, den Johannes som var son till den judiske prästen Sakarias och dennes hustru Elisabet och som döpte sin nära släkting Jesus i Jordanflodens vatten som ett slags avstamp inför den senares publika mission. Och som slutligen fängslades och halshöggs på tillskyndan av konung Herodes sedan han lagt sig i dennes giftermålsplaner.

Dopet intar också en helt central plats i den mandeiska religionen. Den troende förväntas rena sig genom att nedsänka sig i rinnande vatten under rituella former och detta inte en, utan ett antal gånger under sin livstid. Under begynnelsetiden i det heliga landet var det floden Jordan som gällde, och i Babylonien var det floden Tigris som kallades ”Jordan.” I Sverige duger det gott med exempelvis Mälaren eller Höjeån.

Läs om hur ett dop kan gå till här:

http://sydsvenskan.se/lund/article240359/quotDet-verkar-kul-men-jag-ar-valdigt-nervosquot.html

Mandéerna tvingades, i likhet med övriga judiska grupperingar, fly det heliga landet i samband med den romerske kejsaren Hadrianus utrotningskampanj i Bar Kochba-upprorets kölvatten år 132-135 och slog sig ner i tvåflodslandet, det vill säga Babylonien (senare Irak). Man skulle då ha fört med sig Johannes döparens hemliga lära. Det var för övrigt Hadrianus som lät benämna det judiska ursprungslandet ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna.

Publius Aelius Hadrianus, pederast och folkförstörare.

Mandeismen är en dualistisk religion, vilket innebär att motsatspar såsom ljus-mörker, gott-ont, ande-materia etcetera har en avgörande betydelse. En rättrogen mandé får inte häda, döda, begå självmord, stjäla, ljuga, göra sig skyldig till våldsdåd, begå äktenskapsbrott eller skilja sig. Äktenskap sker i princip uteslutande inom gruppen av troende. Mandeéerna, som genom historien av muslimer ibland kallats sabéer efter en i Koranen omnämnd religiös gruppering, kallar sig i Sverige al-mandaer.

Mer om den mandeiska religionen här:

http://images.google.se/imgres?imgurl=http://3.bp.blogspot.com/_1BOy1Go_56g/R_K92GLWG-I/AAAAAAAAAB4/S9VsfNE5q9Y/s320/29%255B1%255D.jpg&imgrefurl=http://mandean.blogspot.com/&usg=__MG5dNljnTjg9s6-3Y6tCJCOgR24=&h=240&w=320&sz=16&hl=sv&start=79&itbs=1&tbnid=2OzU8rA0GMyl5M:&tbnh=89&tbnw=118&prev=/images%3Fq%3Dmand%25C3%25A9erna%26start%3D72%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26gbv%3D2%26ndsp%3D18%26tbs%3Disch:1

De troende mandéerna anses generellt vara välutbildade och ha det tämligen gott förspänt i materiellt hänseende. Guldsmedsyrket är en vanlig och traditionell syssla bland männen.

Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.‘

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

En kvinna stenas i Iran

Den 26 juni hade filmen ”The Stoning of Soraya M.” premiär i USA. Filmen handlar om den sjaskiga ”rättsprocess” som ledde fram till att den gifta kvinnan Soraya M. stenades till döds i enlighet med islamsk sharialagstiftning i ayatollah Khomeinis Iran 1986. Se länken till trailer nedan:

http://www.thestoning.com/

Filmen, som regisserats av Cyrus Nowrasteh, bygger på boken ”The Stoning of Soraya M.” (Arcade Publishing 1994) som skrivits av Freidoune Sahebjam. Denne, en fransk journalist och krigskorrespondent, är son till en tidigare iransk ambassadör och uppges vara den förste som rapporterade om den iranska revolutionsregeringens övergrepp mot den religiösa rörelsen Bahá’ i. Eftersom boken är mycket kritisk gentemot det legala systemet i Irans islamska republik är den förbjuden i Iran.

Boken – och filmen – förmedlar alltså den sanna historien om hur en iransk kvinna, Soraya M., stenas till döds i en avlägsen iransk by. Händelsen hade aldrig blivit allmänt känd om inte Freidoune Sahebjams bil hade kapsejsat i byn i fråga. Sahebjam, spelad av James Caviezel – känd för rollen som Jesus i Mel Gibsons film ”The Passion of the Christ” –  kommer i samspråk med en kvinna vid namn Zarha, som spelas av Oscars-nominerade Shoreh Aghdashloo. Zarha berättar för journalisten om det grymma öde som drabbat hennes niece, Soraya, i filmen gestaltad av Mozhan Mamò.

Soraya levde i ett arrangerat äktenskap med hustyrannen Ghorban-Ali, en motbjudande översittartyp som vill bli fri från sitt äktenskap och därför anklagar hustrun för otrohet. Bakgrunden till denna anklagelse är att Soraya hjälpt änklingen till en väninna med matlagningen. Mer än så behövs inte för att byns inflytelserika mullor skall koka ihop ett åtal mot Soraya, vilket leder fram till en dödsdom. Straffet verkställs genom att Soraya grävs ner i marken till axlar och hals och därefter stenas till döds.

Det sägs att islam respekterar Jesus som en viktig profetgestalt, men uppenbarligen tar man lätt på Jesu ord om äktenskapsbryterskan, som det berättas om i Johannesevangeliets åttonde kapitel. Jesus sitter och undervisar vid templet i Jerusalem när de skriftlärde och fariséerna – uppenbarligen i syfte att snärja Jesus – kommer till honom med en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. De säger till Jesus: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?”

I bibeltexten står det att Jesus ”böjde sig ner och ritade på marken med fingret.” Vidare: ”När de envisades med sin fråga, såg han upp och sade: ‘Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.’ Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ‘Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?’ Hon svarade: ‘Nej, herre.’ Jesus sade: ‘Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.'” (Bibelkommissionens övesättning 1981).

Enligt min uppfattning är det här en av de mest lärorika och vackra berättelserna i Nya testamentet. Den visar att Jesus tog initiativet till en reformering av de otidsenliga judiska lagarna redan för 2000 år sedan. Den visar även att Jesus inte godkände kvinnans beteende, utan anmanade henne att inte synda mer. Samtidigt kan vi konstatera, att islam i allmänhet och sharialagen i synnerhet ännu inte genomgått någon sådan reformering, även om det uppges från Iran att vissa reformsinnade ayatollor nu börjar överväga att upphöra med stening av kvinnor. Detta dock inte på grund av någon hastigt påkommen humanitär övertygelse, utan därför att straffet i fråga innebär dålig PR för Iran!

För övrigt rapporteras i dagarna att en mördare stenats till döds i Somalia.

Åter till den avlägsna byn i Iran anno 1986. Zahra uppmanar Freidoune Sahebjam att berätta historien om Soraya M.s stenande för världen. I filmen säger Zahra i svensk översättning: ”Kvinnors ord betyder ingenting här. Jag vill att du skall ta min röst med dig – världen måste få veta.” Vilket Sahebjam  alltså gjorde.

Filmen ”The Stoning of Soraya M.” går nu på biograferna i USA. Frågan är om den kommer att visas i Sverige, eller om filmetablissemanget av rädsla för de fanatiska muslimer (inklusive dem på Irans ambassad) som finns i landet, och som kan förväntas leva rövare, backar ur.

För övrigt minns nog många att stening av kvinnor försvarats av Cherin Awad, en av programledarna i ”Halal-TV” på SVT (och av samma SVT utnämnd till ”mångfaldskonsult”), detta i anledning av ett fall i Nigeria med en kvinna som fött barn utom äktenskap.

En utflykt i det judiska Stockholm

Jag har under några år besökt Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm och funnit stort nöje i detta. Gruppen, som kan besökas av envar som intresserar sig för frågor som har med Israel och judenheten att göra, håller var tredje fredag i månaden (med undantag för sommarsäsongen) möte med inbjuden föredragshållare. Bland gruppens aktiviteter finns även en årlig bussutfärd i det ”judiska Stockholm”, och det är om årets upplaga av denna begivenhet jag tänkte berätta i det här inlägget.

En förutsättning för att en aktivitet av det här slaget skall fungera är att det finns en sakkunnig guide med i bilden, och så är verkligen fallet i detta sammanhang. Han heter David Fischer och är en unik person så tillvida att han 1996 vid Uppsala universitet blev teologie doktor på en avhandling om den judiska församlingen i Stockholm och dess liv. Han blev därmed den förste i Norden som vid en teologisk fakultet behandlade ett icke-kristet, religiöst samfund. David Fischer har bland annat författat den mycket läsvärda boken ”Vykort från Det heliga landet” 1840-1940″ (Atlantis, 2003) vilken behandlar de vykort som framställdes av den svenska kristna väckelseförsamling som bildades i Jerusalem 1896 efter invandring från Nås socken i Dalarna.

Det var om denna utvandring Selma Lagerlöf skrev i romanen ”Jerusalem”. Fischer visar i sin bok att den svenska Jerusalem-kolonin inte alls hade det så eländigt som Lagerlöf ville låta påskina – den fick en god utkomst genom försäljningen av vykort med hela världen som marknad.

Första anhalten på bussutfärden den 10 maj blev den ortodoxa synagogan Adat Jisrael på Sankt Paulsgatan på Södermalm, som färdigställdes 1918 i en tidigare biograf- och teatersalong och som förvaltas av den judiska Stockholms-gruppering som kan uppvisa den i dag största tillväxten. Stora synagogan i Stockholm, den på Wahrendorfsgatan som är hemvist för den konservativa judiska kommuniteten, har under senare år främst under tillskyndan av rabbinen Morton Narrowe fått en alltmer liberal prägel vilket man trodde skulle garantera en stadig tillväxt. Motsatsen blev dock fallet, och i dag är det alltså den judiska ortodoxin som samlar flest intressenter i huvudstaden; onekligen ett intressant och tankeväckande faktum.

Som bekant brukar judenheten indelas i tre grupperingar – en ortodox, en konservativ och en liberal variant. I dessa sammanhang är det den ortodoxa varianten som står för den egentliga konservatismen, medan den konservativa är i stort liberal och den liberala i hög grad reforminriktad. Hänger ni med? Den konservativa grupperingen med anknytning till synagogan på Wahrendorfsgatan nära Kungsträdgården ville för en tid sedan ha en kvinnlig rabbin från New York, men denna valde slutligen att tacka nej till erbjudandet.

Nobelpristagarinnan Nelly Sachs.

Besöket i den lilla vackra synagogan på Södermalm var en angenäm upplevelse. Därifrån bar det av till Bergsundsstrand 23 på Kungsholmen, en välkänd adress för den litterärt intresserade stockholmaren. Det var här den lilla sköra poetissan Nelly Sachs (1891-1970) bodde under alla år sedan hon anlänt till Stockholm med sin mor från Berlin i samband med krigsutbrottet 1939. Hon tilldelades 1966 Nobelpriset i litteratur tillsammans med israelen Samuel Josef Agnon. Sachs behandlade i sin diktning ofta det hemska som hände under Förintelsen. Nelly Sachs var för övrigt väninna till min hustrus mormor Erna Levy, som själv inte var judinna men gift med en judisk man från Berlin; båda kom till Stockholm medan det ännu var möjligt för personer med judisk anknytning att ta sig ut ur Hitlertyskland.

Innan det var dags för lunch på Kulturhuset ställdes färden till Kungliga Slottet och Gamla stan, som är betydelsefulla för det judiska Stockholm. Det var nämligen på Slottsbacken som den förste juden som tilläts utöva sin religion i Sverige – Aaron Isaac – sammanstrålade med konung Gustaf III och överståthållaren Carl Sparre och fick klartecken från dem båda att stanna kvar i landet och utöva sitt yrke utan att konvertera till kristendomen.

Förste praktiserande juden i Sverige, Aaron Isaac (1730-1817).

Aaron Isaac (1730-1817) var bördig från Treuenbrietzen utanför Berlin. Han utbildade sig till sigillgravör och arbetade en tid i svenska Stralsund i nordligaste Tyskland innan han bestämde sig för att flytta till det egentliga Sverige, där hans yrkeskunskaper var mycket efterfrågade. Efter klartecken från kungen och överståthållaren skickade Isaac efter sin familj och slog sig tillsammans med denna ned i Stockholm. Andra släktingar och trosfränder strömmade till. Omsider hade Isaac lyckats rekrytera de tio vuxna män (minjen) som enligt judisk tradition krävs för att hålla gudstjänst, och den första riktiga synagogan upprättades i en byggnad på Själagårdsgatan i Gamla stan sedan tillstånd härför givits 1779. Denna synagoga tjänade som gudstjänstlokal fram till dess att den kände arkitekten Scholander fick uppdraget att rita den stora synagogan på Wahrendorfsgatan, som var något av ett ”skrytbygge” med syftet att manifestera den status som den välbeställda judiska kommuniteten i Stockholm omsider nått. I den ursprungliga synagogans lokaler inrättades därefter en polisstation, men numera huserar där ett känt arkitektkontor.

Förutom Stora synagogan och Adat Jisrael på Söder finns i Stockholm en tredje synagoga, vilken också den är ortodox (bland annat innebärande att män och kvinnor sitter åtskilda). Detta senare Guds hus kallas Adat Jeschurun, är beläget på Riddargatan på Östermalm och har en fascinerande förhistoria. Gudstjänstlokalen fraktades nämligen per båt till Stockholm från Hamburg, där den som genom ett mirakel klarade sig undan Kristallnattens härjningar den 9 november 1938. Det var först när den ankommit till Hamburgs hamn som den förvandlades till kaffeved av nationalsocialistiska tyska hamnarbetare. Efter en noggrann restaurering kunde dock synagogan tas i bruk och samlar ännu, 70 år senare, ortodoxt troende judar till gudstjänster och judiska bemärkelsedagar. Adat Jeschurun ingick dock tyvärr inte som utflyktsmål på bussutfärden.

Den judiska invandringen till Sverige har försiggått i vågor. De judar som anlände till Sverige efter pionjären Aaron Isaac blev med tiden i stor utsträckning, genom sitt kunnande och sin driftighet, välbeställda och aktade medborgare och valde i de flesta fall att låta sig assimileras i det svenska samhället. Familjer som Bonnier, Sachs, Hirsch och Josephson är välkända icke minst inom affärs- och förlagsbranscherna.

Under 1870- och 1880-talet kom en ny judisk invandringsvåg till Stockholm och Sverige från Tsarryssland, och det rörde sig om mindre bemedlade judar som flydde undan de pogromer som med jämna mellanrum inträffade i Ryssland och östra Europa. Dessa övervägande ortodoxa  judar sågs inte med särskilt blida ögon av den existerande och väletablerade judenheten, vilken dock frikostigt understödde de nya invandrarna med pengar, bostäder och arbetstillfällen. De nyanländande judarna bosatte sig till övervägande delen på Södermalm och etablerade församlingsgruppen Adat Jisrael, som först höll till två trappor upp i en byggnad på Sankt Paulsgatan 17 innan man etablerade sig i den forna teater- och biografsalongen på nummer 13.

Det kan nämnas att från den sistnämnda församlingsgruppen avknoppades en utbrytargrupp som kallades Beit Jaakov men som också gick under benämningen Scheiderser Schul, vilken småningom kom att återförenas med Adat Jisrael. Orsaken till avknoppningen skall inte ha varit några större religiösa tvisteämnen utan stod snarare att finna i en mindre välfungerande personkemi.

I dag finns inget judereglemente som reglerar svenska judars aktiviteter.

Åter till bussutflyktsdeltagarna, vilka efter lunch fraktades till Kungsholmen för att först ta del av David Fischers lärda föreläsning om den judiske grosshandlaren och byggherren Isaak Hirsch (1843-1917), vilken bland annat uppförde två fastigheter i kvarteret Bodarna på Strandvägen. En del av Hirschs kvarlåtenskap åtgick till att bilda Stiftelsen Isaak Hirschs minne, vilken enligt sina statuter skulle ”bereda billiga bostäder åt dem som sett bättre dagar, men ej längre hava råd bekosta hyra.” Hirsch investerade vidare i fastigheter i Sundsvall efter den ödeläggande branden 1888. Det var även den teaterintresserade Hirsch som bekostade uppförandet av Oscarsteatern i Stockholm 1905 (Hirschs främsta intresse vad teatern anbelangar lär, åtminstone enligt Fischer, ha stavats balettflickor).

Isaak Hirsch är för övrigt morfars farbror till de inte helt okända bröderna Per och Olle Wästberg.

På Kungsholmen ligger också två gamla judiska begravningsplatser, som båda var i bruk från slutet av 1700-talet till slutet av 1850-talet. Att det är två begravningsplatser är ett resultat av en splittring inom den ursprungliga judiska församlingen, där ett antal medlemmar var missnöjda med Aaron Isaacs ledarskap och därför anlade en egen begravningsplats i Kronobergsparken. Stoftet efter Aaron Isaac och dennes hustru vilar på den något större begravningsplatsen Aronsberg på Alströmersgatan

Efter Aaron Isaacs ankomst till Sverige utformades under Gustaf IIIs regeringstid 1782 det så kallade Judereglementet, vilket klargjorde vilka näringar som judar skulle tillåtas ägna sig åt och var de skulle få bosätta sig och bilda judiska/mosaiska församlingar. Förutom i Stockholm blev det tillåtet för personer av judiskt ursprung att slå upp sina bopålar i Göteborg och Norrköping; en judisk kommunitet bildades även i Karlskrona. Aaron Isaac gjorde Kronan stora tjänster och utsågs 1788 till arméleverantör i Gustaf IIIs krig mot Ryssland och utnämndes revolutionsåret 1789 till hovleverantör.

Judar hade funnits i Sverige långt innan Aaron Isaac anlände. Således finns dokumenterat att Gustaf Vasa anlitade en judisk läkare, som troligen var den ende utbildade läkare som fanns i vårt land vid denna tid. Så kallade hovjudar fanns även vid exempelvis drottning Christinas och Carl XIs respektive hov. Dessa anställdes emellertid endast därför att de besatt färdigheter som deras förnäma uppdragsgivare var i behov av och tilläts inte praktisera sin religion. Alla judar som ville bo och leva i Sverige förständigades att genom dop övergå till den kristna religionen. Om judisk närvaro vittnar vidare de utsmyckningar av antisemitisk natur som fortfarande kan studeras på Uppsala domkyrka.

Inte heller Aaron Isaac undgick antisemitismen, denna gåtfulla cancersvulst som förgiftat mänsklig samvaro ända sedan Egyptens faraoner använde judarna som slavarbetare. Aaron Isaac skriver i sina till svenska översatta memoarer (originalet var skrivet på västjiddisch dialekt): ”Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo till och med mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar.”

I dag finns tre judiska församlingar på svensk mark – i Stockholm, Göteborg och Malmö; den i Stockholm omfattar dessutom hela Norrland. Antalet judar bosatta i Sverige uppgår enligt doktor Fischer till vid pass 25 000 enligt det traditionella sättet att räkna judiskhet efter moderns släktsida. Judiska församlingen i Stockholm, det vill säga dess liberala/konservativa gren, accepterar sedan några år tillbaka dock även judiskt påbrå från faderssidan, och med det sättet att räkna fördubblas antalet judar till omkring 50 000.

En interiör från den vackra Stora synagogan i Stockholm.

I takt med stigande islamsk invandring och utbredandet av extremnationalistiska och/eller nationalsocialistiska åsikter, detta i förening med demonisering av staten Israel, har dessvärre antisemitismens fula tryne (stundom maskerat med en mer salongsfähig ”antisionism”) kommit att fördystra tillvaron för Sveriges judar, detta särskilt i Malmö. Det behövs eldsjälar av typ David Fischer och Betlehemskyrkans Israelsgrupps ledande kraft, Tor Carlid, för att råda bot på detta!

Slutligen ett personligt klargörande. Jag har, mig veterligt åtminstone, inte en droppe judiskt blod i mina svenska ådror. Ända sedan jag 1963 på en skolresa besökte Stora synagogan i Stockholm och i samband därmed på Chinateatern såg teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen, har jag känt varm sympati för Israels och judenhetens sak. Det tackar jag min dåvarande klassföreståndare Lena (Forsberg) Gunnarsson för.

Jag vill också påstå att judendomen ingår som en betydelsefull del i min personligt eklektiska religionskompott.