Liten julbetraktelse

 

 Mina samlade julpynt: en fryntlig tomte, en lätt handikappad julbock, en minigran i plast och ett par gulliga julbarn i porslin. Foto: Tommy Hansson

Vad är det sämsta med julen?

Jag lägger min röst på de glädjeförstörare som muttrar om att du som kristen inte kan fira jul därför att a) Jesus inte alls föddes den 25 december utan någon annan tid på året; b) firandet av Jesu födelsedag slogs ihop med det hedniska midvinterblotet; c) julen mestadels är materialism, fylla, misshandel och annat elände.

Allt detta är sant eller åtminstone delvis sant. Det hindrar mig ändå inte från att fira julen, även om jag gör det på ett tämligen anspråkslöst sätt. En riktig julgran var det länge sedan jag hade, nöjer mig numera med en liten luggsliten plastgran som står i en gammal tom kaffeburk. Övrigt julpynt är ytterligt sparsamt.

Traditionell julmat brukar det dock bli i frikostiga mängder, vilket förstås inte är särskilt bra för figuren (i den mån jag fortfarande har någon). Nu har jag dock inte egenhändigt griljerat julskinkan på två år utan nöjt mig med att köpa en (halv) färdiggriljerad. Janssons frestelse och även gubbröra/käringröra brukar jag emellertid tillaga själv varje år, även vid andra tillfällen än på julen – mattraditionerna vid midsommar är ju exempelvis mycket lika dem vid juletid. I övrigt uppskattar jag bruna bönor, köttbullar, prinskorv, rotmos, julkorv, sill och lax för att ta några exempel.

Några öl och en god julsnaps hör naturligtvis också till, i år blev det norska Löitens. Diverse andra drycker också, icke minst irländsk whiskey. Enbärsdricka testade jag för första gången i dag vid den traditionella julmiddagen med barn och släktingar – det var en positiv upplevelse helt utan alkohol!

 Jesu födelse enligt en ikon.

Ärligt talat struntar jag i puristerna som tjatar om att Kristus föddes någonstans i höjd med lövhyddohögtiden på höstkanten eller att julskinka är ovärdig och oren föda därför att griskött inte är ”koscher”. Beträffande det sistnämnda vill jag erinra om, att grunden till att vi kristna inte väjer för – eller bör väja för – griskött är Petri syn på ett hustak i Caesarea: här uppenbarade Gud enligt Bibelns Apostlagärningarnas kapitel 10 för Jesu främste lärjunge Petrus att allt av Gud skapat var tjänligt som människoföda:

…alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.

Julen är för mig en högtid fylld av glädje, givande och nödvändig återhämtning och laddande av batterierna inför det kommande året. Och självklart skall vi fira den i enlighet med den svenska traditionen, något som ingalunda innebär att julen skulle vara äktsvensk.

Dagens svenska kultur är inte densamma som rådde då våra förfäder hängde upp människor i träden till asagudarnas ära och slog ihjäl präster, munkar och nunnor på olika platser  i världen (ni har väl sett TV-serien ”Vikings”?). Den har fyllts på med en mängd impulser och intryck från när och fjärran fram till i dag, vilket inte stör mig det bittersta.

Jag är således väl medveten om att julgranen är hämtad från Tyskland och ej dök upp i Sverige förrän 1741, då familjen Wrede-Sparre placerade den i sitt hem i Stora Sundby i Södermanland. Vanlig i svenska slott och kojor blev den först i slutet på 1800-talet. Jultomten är en blandning av olika verkliga och mytiska figurer såsom det kristna helgonet Sankt Nikolaus och vår egen traditionella, småväxta gårdstomte.

 Jenny Nyström: Tomte med julbock.

Att jultomten fick den skepnad den har hos oss beror icke minst på nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-95) dikt ”Tomten” och Jenny Nyströms (1854-1946) illustrationer därtill. På så sätt sammansmältes den  rätt argsinte gårdstomten, som kunde bli rejält förbannad om han inte fick sin rättmätiga julgröt av gårdsfolket, med den frodiga Sankt Nikolaus-gestalten (Santa Claus på engelska efter nederländska Sinterklaas).

Jag betraktar mig själv som kristen, men jag reflekterar sannolikt inte mer över julhelgens kristna budskap än gemene man. Julottan har jag inte besökt sedan jag i egenskap av medlem i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje var så illa tvungen i början på 1980-talet.

Att reflektera över Kristus-gestalten är däremot något jag tycker att man kan och bör göra årets alla dagar, och de rätt många små ikonbilder jag har i mitt hem hjälper mig med det liksom min fars tummade konfirmationsbibel innehållande Nya testamentet och Psaltaren.

Till julens små glädjeämnen hör slutligen alla julhälsningar i form av julkort från vänner och släktingar, liksom numera även glada jultillrop via ”nätet”.

 Målningen ”Midvinterblot” av Carl Larsson. Uppsala hednatempel i bakgrunden.

 

Visst har ateisterna en egen dag!

Det hände sig i den soliga amerikanska delstaten Florida att en troende ateist inför helgdagarna Påsk och Pesach (kallas Passover i USA) vände sig till en advokat, som han ville ha som juridiskt ombud i syfte att driva ett mål inom delstatslegislaturen.

 Han ansåg nämligen att det var diskriminerande gentemot honom själv och andra trosbröder och -systrar att kristna och judar hade egna religiösa helgdagar men ateisterna saknade sådana.

Målet kom slutligen upp i domstol, men domaren var obeveklig. Han slog sin ordförandeklubba i bordet med en ljudlig smäll och sade med hög röst:

– Case dismissed!

Då tog det juridiska ombudet till orda och protesterade ljudligt och, som han trodde, vältaligt:

– Jag är förvånad, ers nåd. Jag och min klient kan påvisa, att medan de mosaiskt och kristet troende har egna högtider såsom Chanukka, Jul, Passover, Påsk, Yom Kippur med flera, så har de som bekänner sig till den ateistiska övertygelsen inte en enda. Detta måste anses vara diskriminering av högsta potens!

Advokaten hade nu arbetat sig upp till ett lagom mått av indignation och såg rätt nöjd ut. Den gamle domaren blev emellertid inte svaret skyldig:

– Er klient är uppenbarligen inte särskilt kunnig. Ateisterna har förvisso en egen högtid.

– Jaså? genmälde advokaten tvivlande. Vilken skulle det vara?

Advokaten tog fram sin amerikanska fickkalender, öppnade den och svarade efter en så kallat talande tystnad:

– I almanackan står klart och tydligt att 1 april är ”April Fools Day” (aprildårarnas dag). Det står i Psaltaren 14:1 i Bibeln att ”Dårarna säga i sina hjärtan: det finnes ingen Gud.” Om er klient därför hävdar att han är ateist och därmed inte tror på Gud så hävdar denna rätt att han är en dåre. Och alltså har sin egen dag den 1 april.

Med detta tvingades advokaten och hans ateistiske klient låta sig nöja. Om de gick vidare i rättsystemet för att överklaga förtäljer inte historien.

Julens sanna budskap

Så här i julens sista skälvande minuter kan det väl vara befogat att skriva en personlig betraktelse över julen, som enligt Benjamin Syrsa ju är mycket större än oss själva. Jag syftar då på den jul som enligt kristen tradition firas till minne av Jesu födelse. Det mest uppmärksammade av årets julbudskap kommer från Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, som inbjudits av engelska Channel 4 att offentliggöra sina tankar inför den kristna julen.

Enligt Ahmadinejad bottnar många av samhällsproblemen i att människor övergett religionen. Så långt är jag överens med den iranske presidenten. Jag skyndar mig dock att tillägga att detta kommer från en man som sagt att Israel bör utplånas från jordens yta och vars iranska säkerhetstjänst, samtidigt som Ahmadinejad talade, var i full gång med att spåra upp regimkritiker och oliktänkande i Iran för att kasta dem i mörka fängelsehålor och medelst tortyr få dem att erkänna än det ena, än det andra. Vad en sådan man anser om religionen är ungefär lika intressant som att ta del av Adolf Hitlers synpunkter i frågan.

Ahmadinejad övergick sedan till att förklara att Jesus, om han hade levt i dag, sannolikt hade kritiserat Israels och västvärldens politik. Den iranske presidenten har givetvis fel härvidlag. Jesus lever verkligen i den andliga världen, och om han hade haft något att invända mot Israel eller västvärlden hade han med all säkerhet använt ett annat språkrör än en diktator vars land måste anses vara det främsta hotet mot världsfreden i dag. Det krävs dock ingen större fantasi för att inse att Ahmadineajds utsaga om Jesu utrikespolitiska åsikter säkerligen inte skiljer sig alltför mycket från vad personer som, säg, förre ärkebiskopen K. G. Hammar eller nuvarande ärkebiskopen av Canterbury anser i frågan.

Jag är själv kristen, eftersom jag 1) tror på Gud och 2) erkänner Jesus som Messias, Guds son. Samfundsmässigt är jag sedan 1974 medlem i Unification Church, som grundades av pastor Sun Myung Moon i Sydkorea 1954. Min samfundstillhörighet gör att jag hyser respekt för alla religiösa trosuppfattningar som utgår från en ärlig övertygelse och som inte accepterar våldsmetoder. Den form av islam som Ahmadinejad representerar uppfyller uppenbarligen inte dessa kriterier. Som religiöst troende känner jag mig  besvärad när en person av hans kaliber försvarar religionens plats i världen. Det är därför välgörande när en riktig religiös ledare som påven Benedictus XVI (Joseph Ratzinger) i ett budskap i samband med julen hade kuraget att bryta en lans för en traditionell moralsyn, när han skarpt kritiserade homosexualitetens roll i dagens samhälle. Homosexualitet omnämns i Bibeln kanske på ett 40-tal ställen, alltid i mycket negativa ordlag. ”Det är en styggelse” är förmodligen det mest kända omdömet. Faktum är att det finns få frågor som det, i ett bibliskt perspektiv, råder större samstämmighet om.

Homosexualitet är ett brott mot Guds skapelseordning. Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem, står det i Första Moseboken. Det vore därför tjänstefel av påven att inte påtala homosexualitetens verkliga innebörd. Däremot bör vi inte olagligförklara bögeriet, eftersom detta skulle ge oss ett antal oförtjänta martyrer. Envar myndig människa må ta ansvar för sina egna handlingar. Vi som tar Bibelns ord på allvar måste dock protestera mot att homosexuella, i enlighet med regeringen Reinfeldts intentioner, under året som kommer av allt att döma kommer att tillerkännas ”rätten” att ingå något som kallas äktenskap. Äktenskap för homosexuella är i verkligheten lika trovärdigt som cirkelns kvadratur: det är en nullitet, något som per definition inte kan existera.

Den föreslagna lagstiftningen avseende homosexuella utgår från ett politiskt-profant rättvisetänkande, där det anses att homosexuella människor – vilka kan beräknas uppgå till mellan 1 och 3 procent av en given population – bör tillerkännas ”rätten” att ingå ”äktenskap”. Det är underförstått att en homosexuell disposition inte är någonting man väljer utan någonting man föds med. Detta är dock högst tvivelaktigt. Läs till exempel boken ”Inte längre gay” av Richard Oostrum och Hans Frinsel (Gospel Media), som handlar om en ung man som förtvivlat söker sin sexuella identitet och som slutligen får kraft att överge sina destruktiva vägar. Män och kvinnor som i dag kämpar med sin sexualitet bör av samhälle och kyrka uppmuntras att vika av från syndens vägar i stället för att ständigt få höra att det inte finns någon synd och att homosexualitet är lika gott som heterosexualitet.

Jag har under alla år varit en stor vän av julen och har, utan närmare reflektioner, anammat dess svenska traditioner inklusive den mat och dryck som ”därtill hörer”. Så var fallet också julen 2008. Denna jul hade jag och min familj dessutom privilegiet att vara värdar för en julmiddag involverande nära anförvanter, vilket gjorde högtiden desto mer minnesvärd. För mig framstod julens sanna budskap dessutom mer levande än vanligt: julen firas till minne av Jesu födelse. Jag har därför, så gott jag kunnat, sökt sätta mig in i Guds förhoppningar inför julnattens mysterium: det var då, den första julen, som Guds son föddes, Messias, Israels konung och världens frälsare. Gud måste då ha känt en obeskrivlig glädje och förväntan över vad detta gossebarn skulle kunna komma att innebära för världen och skapelsen. Det är därför den kristna julen är en glädjens högtid.

Glad är också den högtid som ibland kallas den judiska julen, Chanukka, som firas från 25 Kislev och åtta dagar framåt. Chanukka firas till minne av tempelinvigningen, som skedde sedan mackabéerna eller hasmonéerna – med Judas Mackabeus i spetsen – besegrat den syriske konungen Antiochus Epifanes vilken härskade över Palestina och som ville tvinga judarna att överge sin flertusenåriga religion och som förorenade templet i Jerusalem genom avgudadyrkan. Detta skedde år 164 före Kristus. När jag har möjlighet försöker jag fira Chanukka på något sätt; i år blev det i form av en stämingsfull Chanukka-fest i regi av Samfundet Sverige-Israel i närvaro av Israels ambassadör Benny Dagan.

Strax före jul närvarade jag vidare vid en traditionell katolsk mässa i Stockholm som arrangerades av SSPX, The Society of St. Pius X (på latin Fraternitas Sacerdotalis Sancti Pii X), en konservativ katolsk organisation som grundades av Frankrikes ärkebiskop Marcel Lefevbre som protest mot de kyrkliga förändringar vilka Andra vatikankonciliet 1962-65 gav upphov till. Organisationen är tillägnad påven och helgonet Pius X (1835-1914, påve 1903-14). Jag skall villigt erkänna att jag var med vid denna latinska mässa inte så mycket därför att jag intresserar mig för den romersk-katolska kommunitetens hårklyverier utan på inbjudan av en god vän; dessutom är jag allmänt nyfiken på olika religiösa traditioner.

Kontentan av min medverkan vid Chanukka-festen, SSPX-mässan och mina egna reflektioner är att vi människor behöver traditioner för att kunna överleva i denna tillvaro där så många förvirrade och förvirrande budskap förekommer. Det är precis därför jag är konservativ. Mina egna religiösa traditioner står naturligtvis huvudsakligen att finna i Unification Church, men det fina är att denna rörelse – förutom att ha sina egna traditioner och högstidsdagar – respekterar alla andra traditioner som utgår från en ärligt känd övertygelse enligt principen ”Gud är en men vägarna för att nå Gud är många”.

Den 1 januari firar jag, förutom nyårsdagen, Guds Dag i enlighet med Unification Churchs traditioner. Ja, Gud har sedan ett antal år tillbaka en egen dag!