Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Bildt sista hoppet för gammelpartierna?

Stackars Bo Rothstein.

I en debattartikel i Expressen den 1/3 menar han att sista chansen att stoppa Sverigedemokraternas framgångar är att skicka fram utrikesminister Carl Bildt som hatchet man (ungefär torped) i valrörelsen. Arbetsbeskrivningen skall enligt Rothstein se ut på följande sätt:

”Men med sin obestridbara retoriska talang kan Bildt i denna valrörelse göra en historisk insats, genom att leda kampen mot Sverigedemokraterna. Hans förmåga till avväpnande ironiska kvickheter i kombination med slagfärdighet skulle bli ett effektivt motmedel mot Sverigedemokraterna.”

Jag ser det framför mig: en solbränd Carl Bildt framträder i Almedalen med sin studentikosa humor och skorrande ”rrrr”, får skrattarna på sin sida och ser till så att SD bara får 2,5 procent i efterföljande opinionsmätning – SDs väg mot riksdagen är effektivt avstängd. Bildt blir gammelpartiernas och andra SD-hatares hjälte. Ridå.

 Alliansens hatchet man?

Ungefär så måste det också ha sett ut i professor Bo Rothsteins vision. Frågan är då varför Rothstein är så angelägen om att ”kväsa SD.” Det förklaras inte närmare. Rothstein, som åtminstone jag trodde var en mer innovativ debattör än så, nöjer sig med att rapa upp de vanligaste vulgärargumenten om att SD är ett ”främlingsfientligt missnöjesparti som riktar sig mot invandrare och etniska minoriteter.”

Då skulle jag vilja fråga professorn hur det kommer sig att SD här i min hemkommun Södertälje har ett massivt stöd exempelvis bland den kaldeiska invandrargruppen och andra kristna med sina rötter i Mellanöstern? Och hur kommer det sig att det i sverigedemokratiska styrelser och medlemslistor runt om i landet, liksom på kandidatlistor till de olika valen i höst, vimlar av personer med exempelvis arabiska, ryska, östeuropeiska, finska och balkanska namn?

Jag är övertygad om att Rothstein på ett eller annat sätt får korn på det här blogginlägget. Därför vill jag ha ett svar från honom på följande fråga:

Är det inte bara oinformerade fördomar och slappt, politiskt korrekt schablontänkande som får dig att kolportera ut sådana här missuppfattningar och uppenbara vrångbilder om Sverigedemokraterna?

Beträffande visionen om Bildt som en överlägset raljerande Sankt Göran i kampen mot den snöda SD-draken tillåter jag mig tvivla. Ty varför skulle en högdragen, raljerande och skorrande adlig Bildt som SD-kritiker gå hem i stugorna, när inte andra debattknep tycks hjälpa? Också i den här varianten kommer Bildt  med all sannolikhet att framstå som överhetens och etablissemangets pompöse företrädare som bara är ute efter att göra ned en pigg nykomling.

 Statsvetaren och superfeministen Bo Rothstein har tänkt till…

En gångbar parallell i sammanhanget är Olof Palmes TV-debatter mot Thorbjörn Fälldin, där Palme med sin överlägset arroganta debatteknik framstod som formell segrare. Men där den tungfotade men rejäle Fälldin fick folkflertalets sympatier på sin sida.

En sak kan jag hålla med Bo Rothstein om. Det är att Bildt nog inte skulle bli bli en lika lätthanterlig pushover i en debatt mot Jimmie Åkesson som Maud Olofsson framstod som i TV-fåtöljen härförleden. Här hade Jimmie Åkesson i princip öppet mål. Men är det någon som på fullt allvar tror att Bildt skulle våga ställa upp öga mot öga med Åkesson i televisionen eller något annat sammanhang?

I själva verket skulle Bildt ha allt förlora. Risken skulle vara alltför stor för att han skulle framstå som etablissemangets handgångne man mot Åkesson, ungefär som i Hollywood-rullen ”Mr. Smith Goes to Washington”. Givetvis är det då Åkesson som kreerar den karaktär som blev James Stewarts genombrottsroll i Frank Capras film från 1939, den fräsche uppstickaren som framgångsrikt utmanar de gamla och förstockade politiska strukturerna.

Dessutom tror jag Rothstein har glömt en sak: Jimmie Åkesson står på sitt sätt knappast Bildt efter i rollen som raljerande debattör. Jimmie är en slipad akademiker som började med politik i ungefär lika unga år som den nu 61-årige Carl och som är väl förtrogen med alla debattknep som en studentikos Carl Bildt kan tänkas damma av.

Jimmy Stewart som Mr. Smith, som gör stor  lycka i USAs politiska hetluft.

Jag kan dessutom försäkra Bo Rothstein om att det i SDs gömmor finns åtskilligt av intresse när det gäller Bildts bakgrund att gräva fram och som nog en större publik skulle ha ett visst intresse av, för att uttrycka sig milt…

Så: stackars Bo Rothstein!

Jag måste i rättvisans namn tillägga att professor Rothstein genom åren vid tillfällen har svarat för värdefulla omvärldsanalyser inom sitt specialområde statsvetenskap. Hans stöd för den fullkomligt sjövilda feminazisten Tiina Rosenberg för några år sedan drar dock ned omdömet betydligt. Rothstein förklarar i en debattartikel i Dagens Nyheter att han håller med Rosenberg om att den heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt och en ”kvinnofälla”:

http://www.dn.se/opinion/debatt/heterosexuella-karnfamiljen-ett-antifeministiskt-projekt-1.443491

Det här tycker jag personligen Bosse Rothstein borde rullas i tjära och fjädrar för, men det är förstås bara min personliga – kanske ”raljerande” –  uppfattning,  för att nu använda Rothsteins egna ord.