En hyllning till min favoritkommunist

”Alla hatade honom. Alla turades om att stå längst fram och spotta honom i ansiktet.”

Så skriver Marcus Birro i Expressen, dagens datum (19 augusti). Den som alla älskade att hata var sångaren Björn Afzelius (1947-99), död i lungcancer för drygt tio år sedan. Birro skriver vidare:

”Under hela nittiotalet kunde det ironiska, coola, skitnödigt trendkänsliga media- och kulturetablissemanget inte få nog av att avsky honom. Ett tag var Björn Afzelius hemskare än krig. Alla hatade honom.”

Inte vet jag om det stämmer, jag kommer bara ihåg att Magnus Uggla drev med honom och andra kändisar i en låt där Uggla bland annat sjöng något i stil med att ”Afzelius stuckit till Italien med alla pengar.” Ärligt talat var jag på den tiden inte speciellt intresserad av kommunisten Afzelius, som länge hyllade Castro-regimen på Kuba och andra diktatorer i främst Latinamerika.

Jag fick emellertid en annan bild av Afzelius genom en film som visades på SVT efter hans död. Bland annat framgick det att Afzelius några år innan han avled hade kommit på andra tankar om Castro och hans kommunism. Afzelius hade 1993 skrivit romanen En gång i Havanna, som sägs vara en uppgörelse med systemet på Kuba och som avslöjar Fidél Castro som en stalinistisk diktator. Jag kan naturligtvis tycka att den uppgörelsen kom väl sent – trots allt hade den kubanska diktaturen varit i full gång i 34 år redan då Afzelius skrev sin bok.

Men ändå. En kommunist som kommer på andra och bättre tankar får alla gånger en guldstjärna i min bok. Det sägs ju också att en syndare som likt den förlorade sonen i Jesu liknelse omvänder sig är värd mer än tio (eller var det hundra?) rättfärdiga.

Det här inlägget blir därför en hyllning till min favoritkommunist Björn Afzelius. Ty han skall mot slutet av sitt liv ha blivit medlem i Vänsterpartiet, så någon total omvändelse var det uppenbarligen inte fråga om.

Så här såg han ut, min favoritkommunist…

Björn Afzelius föddes i Huskvarna den 27 januari 1947 men flyttade med familjen till Hökarängen i Stockholm 1955. 1961 drog flyttlasset till Landskrona och 1963 till Malmö. Slutligen valde Björn att slå upp bopålarna i Göteborg. Enligt uppgift i Wikipedia blev han mobbad i Stockholm på grund av sin småländska dialekt och i Skåne på grund av sin stockholmska. Följderna av mobbningen blev att han lärde sig tala med såväl stockholmsk som skånsk dialekt, men det är den senare han sjunger på.

Detvar 1970 som Björn Afzelius tillsammans med Mikael Wiehe och Peter Clemmedson bildade det legendariska proggbandet Hoola Bandoola Band, uppkallat efter den myra som i den censurerade filmsnutten om kriget mellan Kalla Anka och myrorna i Disneys julaftonsfilm hojtar ”A-hoola-bandoola.” Hoola Bandoola förde onekligen proggmusiken till en ny och högre nivå med låtar som ”Cheops pyramid”:

http://www.youtube.com/watch?v=yFH_q7tEqdg

Björn Afzelius var emellertid inte bara kommunist utan också individualist, hur nu det gick ihop. 1974 gav han ut sitt första soloalbum i form av ”Vem är det som är rädd?” men fortsatte, parallellt med solokarriären, att vara med i Hoola. 1976 kom ”För kung och fosterland”. Jag är rätt säker på att Marcus Birro överdriver något när han påstår att Afzelius skulle ha varit så enormt hatad bland det fina folket på kulturredaktionerna, men i vilket fall som helst var han större i både Norge och Danmark än han var här hemma.

 Totalt sålde han intill sin död 2,5 miljoner album i Norden, mer än någon annan artist som sjungit på svenska!

I Norge slog Björn ihop sina påsar med den norske artisten och låtskrivaren Åge Aleksandersen, som han ofta framträdde tillsammans med. Aleksandersens sentimentala ”Lys og varme” blev, till kulturknuttarnas förfäran, en monsterhit i Norge. Här en duett med Afzelii ”Sång till friheten”:

http://www.youtube.com/watch?v=ORJICldJIOU

Och så ”Lys og varme” av Aleksandersen, den perfekta nordiska countrylåten:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

För att inte tala om Afzelii ”Tusen bitar”:

http://www.youtube.com/watch?v=iByI8ilq8Ro

Skickligheten att skriva och sjunga om komplicerade mänskliga relationer kommer fram i ”Ett dockhem” och ”Fröken Julie”:

http://www.youtube.com/watch?v=1NCdO7CF9R8

Jag måste dock tillstå att Björn Afzelius spred en hel del dynga också. Som när han i en hyllningslåt till Kuba – ”Tankar i Havanna” – berättar om hur, när han befinner sig i Havanna och ser hur bra allting är där, tänker på ”hur vi har det därhemma” i det sossestyrt kapitalistiska Sverige…

http://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

En naivare hyllning till kommunismen är i sanning svår att finna.

Björn Afzelius gjorde nu inte bara finstämda låtar med en dragning åt det sentimentala. Hans absolut råaste angrepp på de så kallade högerkrafterna torde väl vara ”Svarta gänget”, som skrevs till valet 1985 och framställde Ulf Adelsohns beskedliga moderater som fascister. Följande länk går till en ny videoversion av ”Svarta gänget”, framtagen till valet 2006; här är det Reinfeldts ännu beskedligare ”nya moderater”, svåra att skilja från socialdemokraterna, som blir piskade:

http://www.youtube.com/watch?v=bE57-6yr1JY

Det är dock inte som den fanatiske agitatorn jag vill minnas Björn Afzelius. Mina hågkomster gäller den finstämde och känslige trubaduren som stod på scen och framförde sina nummer med en cigarrett i handen och med lågmäld publikkontakt. Den idylliker som gärna reste till sitt hus i italienska Ligurien och drack vin och umgicks med goda vänner.

 (Foto: Aftonbladet)

Och inte minst den emotionelle kommunist som, långt om länge, fick upp ögonen för det stalinistiska förtrycket på Castros fängelseö, och som under sina fortsatta resor dit hade i hemlighet med sig gåvor och pengar till folk som hade det svårt.

Björn Afzelius är, tio år efter sin för tidiga död, en del av det svenska kulturarvet. Därför tvekar jag inte, som den sverigedemokrat jag är, att sända  en hyllning till honom var i världen efter denna han nu än råkar befinna sig. Det är säkert någonstans där han får röka sina cigarretter utan att behöva riskera att dö i lungcancer.

Vad vi kan lära av myror

 Myror är ett arbetsamt släkte.

Vid sidan av backen som jag går ner- och uppför varje dag ligger en myrstack. Den är belägen i anslutning till backens mitt, alldeles bakom den parkbänk där jag brukar stanna till för en rökpaus då och då. Jag får då tillfälle att studera de små gynnarnas – det torde röra sig om någon typ av röda skogsmyror – göranden och låtanden.

Och jag måste säga att jag är imponerad av dessa varelsers arbetskapacitet och okuvliga optimism. I våras hade någon gjort ett kraterliknande hål på översidan av stacken, vilket måste ha varit ett svårt bakslag i myrornas arbete med att hålla stacken i stånd. Arbetsmyrorna grep sig emellertid genast an med verket att reparera hålet och lät sig inte bekomma av att någon på nytt varit framme och saboterat arbetet. När jag i dag på morgonen senast inspekterade stacken var hålet helt och hållet fixat.

Hatten av för en sådan oförtröttlig arbetsinsats!

Det lär finnas omkring 12 000 olika myrarter, varav de flesta i tropikerna. Bara i Arktis, på Grönland och Island samt på några avlägsna öar – såsom Hawaii – saknas det inhemska myrarter. Enbart i Sverige skall det finnas ett 60-tal arter av myror (Formicidae), där röda skogsmyror, svartmyror och gula tuvmyror är några av de vanligaste arterna. Enligt Wikipedia beräknas alla myror omfatta 15-25 procent av den totala biomassan av landlevande djur. En myrstack kan innehålla miljontals individer.

Ett myrsamhälle präglas av en stark hierarki. De myror en betraktare normalt ser myllra över stacken, sysselsatta med att släpa barr, träpinnar och andra för dem tunga föremål, kallas arbetare alternativt soldater – jodå, det förekommer krig också i myrvärlden – och består av sterila honor. Fertila hannar kallas drönare och har som sin uppgift här i livet att befrukta de fertila honorna, de så kallade drottningarna, för att på så sätt föra släktet vidare.

Ett intressant faktum är att många myrarter håller ”boskap” i form av bladlöss, som bidrar till att bygga gångar i stacksamhället och beskyddas av ”herremyrorna”. Det förekommer även att myror ”mjölkar” bladlöss. Andra myror håller ”slavar” som rövas bort från andra myrsamhällen.

Vad vi kan lära av myrorna, som jag utifrån mitt enkla lekmannaperspektiv ser det, är att samarbete och optimism lönar sig. Vi människor har emellertid något som myrorna (och alla andra djur) saknar, nämligen ett individuellt medvetande, upplevelsen av att vara en enskild individ. Därtill har också vi människor förmågan till kollektivt samarbete, förutan vilket det skulle vara omöjligt att bilda stater och samhällen.

Hittills har såväl individualismen som kollektivismen i vårt mänskliga samhälle slagit slint på många sätt – extrem individualism leder till själviskhet och hänsynslöshet, medan extrem kollektivism leder till otymplighet, ineffektivitet och ibland folkmord och förtryck. Idealet, som jag ser det, är en ansvarsfull individualism som erkänner behovet av en modererad kollektivism.

Jag kommer givetvis att fortsätta följa ”mina” myrors fortsatta aktiviteter – stacken har legat där i åtskilliga år, vackert halvt dold bakom några grenar från en nyponbuske – och återkommer om något särskilt inträffar på denna front.

Finns det slutligen någon mer än jag som beklagar SVTs korkade beslut att plocka bort inslaget med Kalle Ankas krig med myrorna från Disneys traditionella julaftonsfilm? Det var för övrigt från en av dessa myrors stridsrop – ”A hoola bandoola” – som det kända svenska vänsterbandet hämtade sitt namn.