Archive for the ‘Kanada’ category

Stan Rogers till minne

22 juni, 2010

Stan Rogers (1949-83)

Ibland upplever man en artist som griper tag i en direkt: genom sin röst, sitt hanterande av ett instrument, hela sin apparition. Stan Rogers har för mig blivit en sådan artist.

Jag visste ingenting om Stan Rogers innan jag relativt nyligen på YouTube såg och hörde Liam Clancy framföra hans sång ”The Mary Ellen Carter”, som till det yttre handlar om ett skepp som sjönk utanför Nova Scotias kust men vars andliga innehåll inspirerar en att fortsätta trots att alla odds till synes är emot en. Ta gärna del av Clancys förnämliga tolkning i min bloggartikel om Clancy här nedan!

Här följer upphovsmannens Rogers version; först berättar en man hur han faktiskt räddades till livet genom att låta sig inspireras av denna märkliga sång:

http://www.youtube.com/watch?v=fT-aEcPgkuA

Stanley Allison ”Stan” Rogers föddes i Ontario i Kanada den 29 november 1949 men kom att tillbringa många somrar i havsprovinsen Nova Scotia, där han insöp den speciella atmosfären och kom att intressera sig för yrkesfiskarnas och sjöfolkets liv och leverne.

Lyssna gärna till ”Northwest Passage”:

http://www.youtube.com/watch?v=TVY8LoM47xI&feature=related

Stan Rogers blev bara 33 år. Han omkom i en udda olycka den 13 mars 1983 ombord Air Canada Flight 797 som stod på marken på Greater Cincinnati Airport. Det började av okänd anledning brinna i planet varvid kabinen fylldes av giftig rök, och Rogers var en av de 23 passagerare som inte hann ut i tid utan inandades de dödsbringande ångorna. Han hade precis framträtt vid Kerrville Folk Festival.

Bland numren i hans efterlämnade sångskatt finns bland annat ”Fogarty´s Cove”:

http://www.youtube.com/watch?v=p1bB8hU_pzs

Och ”Barrett´s Privatees”:

http://www.youtube.com/watch?v=s0CvSIhF_tA

Resten får den som är intresserad själv leta upp på nätet – håll dock med om att Stan Rogers hade något speciellt och att det finns varje skäl att sörja hans förtidiga död!

Till Stan Rogers minne arrangeras varje år Stan Rogers Folk Festival i Canso, Nova Scotia. Sonen Nathan Rogers, vars röst liknar faderns baryton, har fortsatt som artist i Stans fotspår.

Till sist bör det sägas, att den som gillar irländsk folkmusik säkert också uppskattar Stan Rogers, vars sång och musik har en ”keltisk känsla.”

En irländsk röst har tystnat

15 maj, 2010

images

Liam Clancy in concert.

Den 4 december 2009 avled på ett sjukhus i Cork, Irland, i en ålder av 74 år, en av den irländska musiktraditionens stora personligheter, Liam Clancy, i en lungsjukdom. Han efterlämnade hustru och fyra barn.

William ”Liam” Clancy (1935-2009) kan tillsammans med Luke Kelly och Ronnie Drew, de båda senare medlemmar i den ännu existerande gruppen The Dubliners, inrangeras bland Irlands allra främsta balladsångare genom åren. Vi måste nog också räkna Christy Moore och Finbar Furey till den exklusiva skaran. Clancy föddes som den yngste i en syskonskara om 11 i Carrick-on-Suir i curragh Tipperary den 2 september 1935. Liam och några av bröderna skulle ett par årtionden senare bilda den legendariska gruppen The Clancy Brothers, som kom att räknas som Irlands första ”popstjärnor.”

Här syns bröderna  i sången ” Jug of Punch” under ett framträdande i Late Late Show i irländsk TV 1984, med Liam längst till vänster i sin karaktäristiska mössa:

http://www.youtube.com/watch?v=OFYOPyPru0Y

The Clancy Brothers bildades 1955 och blev med tiden berömda på båda sidor om Atlanten med sin genuint kärnfulla irländska sång och musik. Man uppträdde inför fullsatta hus i sådana lokaliteter som Carnegie Hall i New York och Royal Albert Hall i London. The Dubliners, som bildades 1962, skulle senare göra Clancy-bröderna äran stridig som den irländska folkmusikens främsta ansikte utåt men slog av någon anledning aldrig igenom i USA som The Clancy Brothers gjorde.

Det blev minstingen Liam som blev brödernas mest berömda namn. Han intresserade sig i unga år främst för teater men kom alltmer att glida in på musikens och balladsångens område. När folkmusiken fick ett uppsving i början på 1960-talet var Liam Clancy ett av de främsta namnen, och hans näre vän Bob Dylan räknade honom som världens främste balladeer. Då hade han etablerat sig i Greenwich Village i New York efter att ha följt Diane Hamilton Guggenheim över Atlanten.

Genombrottet för The Clancy Brothers, som kompletterades med den förnämlige sångaren och banjoisten Tommy Makem, kom med albumet ”The Rising of the Moon” 1959, varpå följde en konsertturné till Boston, Chicago och New York.

Den kraftfulle sångaren Tommy Makem (1932-2007) syns och hörs här i den egenkomponerade ”Four Green Fields”:

http://www.youtube.com/watch?v=KsaQPobUZiM

Det riktigt stora genombrottet för The Clancy Brothers kom emellertid genom ett framträdande i Ed Sullivan Show i USA på St. Patrick´s Day (17 mars) 1961, då man mot alla regler tilläts framträda i hela 16 minuter i den tidens mest populära amerikanska pratshow. Därpå följde långa internationella turnéer. Utmärkande för den irländska gruppen blev de tjocka irländska tröjor som modern skickat sönerna för att de skulle klara det ogästvänliga klimatet i Amerika.

The Clancy Brothers spelade in sammanlagt 55 album, många av dem på det amerikanska grammofonbolaget Columbia Records, och sålde miljoner skivor genom åren. Märkligt nog blev de aldrig särskilt omtalade i Sverige, där The Dubliners och The Chieftains dominerat bland irländska folkmusikanter.

Liam, Paddy och Tom Clancy med Tommy Makem.

Efter The Clancy Brothers splittring fick Liam Clancy en framgångsrik solokarriär i främst Kanada och dessutom en egen TV-show. Han var så mycket mer än en sångare och gitarrist och kan på goda grunder, i kraft av sin personlighet, kallas för raconteur vilken med sin apparition skänkte en extra nyans till det sångliga framträdandet.

Som här i ”Mary Ellen Carter”:

http://www.youtube.com/watch?v=g7Fwg3mowGU

And you, to whom adversity has dealt its final blow/With smiling bastards lying to you everywhere you go/Turn to, and put out all your strength of arm and heart and brain/And like the Mary Ellen Carter rise again!

Ord som jag gärna gör till mitt livs motto.

Eller som här i ”Shoals of Herring” med bröderna Paddy och Tom samt Tommy Makem:

http://www.youtube.com/watch?v=LD6zC0aqgCQ&feature=related

Med tiden blev Liam Clancy en levande legend. 2001 gav han ut sina memoarer The Mountain of the Woman och 2006 kom dokumentärfilmen ”The Legend of Liam Clancy”. Liam medverkade under senare år även i Martin Scorseses berömda film om Bob Dylan med titeln ” No Direction Home” 2004.

Ett av sina sista framträdanden gjorde Liam Clancy i New York i juni 2008 där han bland annat framförde ”The Broad Majestic Shannon”, skriven av ett annat av den irländska folkmusikens stora genier, Shane MacGowan:

http://www.youtube.com/watch?v=1PrLux_AtXk

Låt oss avsluta i dur med ”The Ballad of  St. Anne´s Reel”, som Liam här framför med Tommy Makem::

Liam Clancys röst har tystnat. Lyckligtvis finns den bevarad för evigheten i en stor mängd inspelningar!

Urholkad demokrati

11 maj, 2010

Vi som lever och verkar i den så kallade västvärlden berömmer oss av att ha ett fritt och demokratiskt politiskt system som flertalet länder och folk i världen avundas oss. Detta i kombination med en relativt väl utvecklad allmän välfärd gör vår del av världen till ett attraktivt mål för miljoner migranter världen över.

Friheten och demokratin är dock inte något som skall tas för givet. Det är en ofta upprepad – men icke desto mindre sann – klyscha att demokratin ständigt måste försvaras och erövras på nytt. Detta demonstreras med önskvärd tydlighet av den politiska korrekthet som i praktiken urholkar och ibland rentav även kränker den västerländska demokratin och inskränker yttrandefriheten. Sverige är långt ifrån det enda exemplet på att så sker.

Två exempel på den mycket oroande utvecklingen är behandlingen av politikern Geert Wilders i Nederländerna och komikern Guy Earle i Toronto, Kanada. Den förstnämnde är ett internationellt välkänt namn, åtminstone av dem  som intresserar sig för politik, medan Earle är så gott som helt okänd i alla fall på våra breddgrader.

Guy Earle – offer för Kanadas skenande politiska korrekthet och humorlösa flator…

Geert Wilders, född 1963, har varit medlem av det nederländska parlamentet sedan 1998. Sedan 2006 representerar han det av honom bildade Frihetspartiet (PVV) vilket framförallt gjort sig känt som en oförsonlig kritiker av islam och islamisering. Sedan han publicerat Jyllands-Postens karikatyrer av profeten Muhammed på sin hemsida mottog han över 40 mordhot. Wilders har senare gått vidare och producerat den kontroversiella filmen Fitna, som är en radikal kritik av islam och islamismen.

Uppståndelsen kring angreppen mot Wilders ledde till att hans PVV  i parlamentsvalet i september 2006 fick 5,9 procent av rösterna, vilket gjorde det till Nederländernas tredje största oppositionsparti. I EU-valet 2009 gick partiet fram till 17 röstprocent (fyra mandat). Och i kommunalvalen i mars i år blev partiet störst i Amere samt näst störst i Haag, de enda två kommuner PVV ställde upp i. Det är en kvalificerad gissning att partiet i de förestående parlamentsvalen (9 juni) blir störst eller näst störst.

Det är mot den bakgrunden fullt möjligt att Nederländernas näste premiärminister kommer att heta Geert Wilders.

Om den spektakuläre Wilders och PVV skulle hålla ända in i mål kan man till betydande del tacka muslimska radikaler respektive det nederländska rättssystemet härför. De vildsinta mordhoten 2006 gav Wilders sympatier han inte skulle ha fått annars, medan rättssystemet stämt Wilders inför rätta för ”uppvigling” och därmed givit honom ytterligare sympatier. Bland de ”brott” Wilders skulle ha gjort sig skyldig till märks den uttalade föresatsen att stoppa all ”icke-västlig” immigration om PVV skulle vinna valet.

Så till Guy Earle, ett betydligt mindre känt men inte desto mindre signifikativt exempel på hur rättsväsendet i västvärlden ibland används för bisarra dumheter. Earle är en kanadensisk stå-upp-komiker som nyligen ställts inför rätta i Vancouver för ”brottet” att ha missfirmat  lesbiska kvinnor, särskilt två av dessa.

Kvinnorna fanns i publiken vid en sen kvällsföreställning. De var berusade och började agera störande, vilket ledde till att Earle – i känd Seinfeld-stil – började ”häckla häcklarna.” Han hade då ingen aning om vilken sexuell läggning de båda packade och störande kvinnorna hade. Det skulle han emellertid snart bli varse, eftersom de båda ”kränkta” donnorna anmälde Guy Earle till Haags famösa ”tribunal för mänskliga rättigheter.” I dag står komikern åtalad för det svåra brottet att ha excellerat i ”homofobiska” kränkningar.

”Mellan sig symboliserar dessa båda rättegångar (Wilders och Earles) vartåt merparten av den västliga världen är på väg, och detta mycket hastigt”, skriver den konservative (kanadensiske) krönikören och författaren Marc Steyn i National Review (19 april 2010).

Jag kan inte annat än instämma.

Geert Wilders – offer för det nederländska rättssystemets politisering.

Det finns stora skillnader mellan de båda exemplen. Geert Wilders är en rutinerad politiker och medveten provokatör som jag personligen, inom parentes sagt,  långt ifrån i alla lägen är ense med. Han är fullt medveten om vad han gör och säger och är beredd att riskera livet för sin övertygelse.  Guy Earle var däremot helt omedveten om vad han gjorde när han häcklade (”kränkte” ) de båda lesbiska kvinnorna. Han erbjöd sig dessutom att be om ursäkt samt att donera pengar till en stödgrupp för kvinnor. Till ingen nytta – kvinnorna och deras politiskt korrekta uppbackare hade redan bestämt sig för att sätta dit honom.

Vad som händer är således att Nederländerna åtalar och kanske fängslar en av landets mest populära politiker, kanske en blivande statsminister, och att  Kanada gör sammalunda med en yrkesutövande komiker. Rättsåtgärderna vidtages därför att de båda tilltalade utövar sin yttrandefrihet.

Vart är västvärlden på väg?

Om en kaldeisk gudstjänst i Södertälje

14 mars, 2010

 Madonnan med Jesusbarnet.

I dag söndag har jag besökt en gudstjänst i den kaldeiska Johanneskyrkan i min hemstad Södertälje. Upprinnelsen till denna visit var ett studiebesök jag gjorde i kyrkan för någon månad sedan tillsammans med andra medlemmar i Sveriges interreligiösa fredsråd. Jag fann besöket så intressant att jag bestämde mig för att göra ett återbesök under gudstjänsttid.

Jag blev inte besviken. När jag anlände strax före klockan 11.00 var kyrkan knökfull, men den vänliga kyrkvärd jag mött redan vid det första besöket kände igen mig och lotsade mig fram till en sittplats nära altaret. Större delen av gudstjänsten hölls, efter vad jag förstår, på kaldeisk nyarameiska.

 Alla prästens yttranden och övriga texter inklusive sjungna böner och psalmer presenterades på en storbildskärm tillsammans med relevanta scenerier ur Nya testamentet; de flesta texter hade försetts med svensk översättning, vilket gjorde att jag hjälpligt kunde följa med i en mässa som bland annat handlade om hur Jesus övervann Satans frestelser enligt Johannes evangelium.

Allt skedde med stor inlevelse och professionalism från såväl officianternas som församlingens sida – kontrasten till hur det brukar vara vid en normal svensk högmässa kunde inte ha varit större. Jag erkänner att jag smet  när den heliga nattvarden började delas ut, mest därför att  jag kände mig något osäker på om en icke medlem i församlingen får ta emot kommunionen. I stället tog  jag mig till den lilla ”butik” där man saluför ikoner, krucifix och andra religiösa föremål och köpte för en billig penning en vacker målning föreställande Madonnan och Jesusbarnet.

Jag utesluter inte att mycket av den entusiasm jag tyckte mig förnimma under mässan härrörde från det faktum, att Sveriges riksdag bara någon dag tidigare erkänt det turkiska massmordet på bland andra kaldéer och andra kristna i samband med Första världskriget – Seyfo – såsom folkmord.

Ungturkarnas folkmord på kristna är utomordentligt väl dokumenterat.

Den menighet jag besökte utövar alltså den kaldeiska kristna tron och tillhör den undergrupp av det assyriska folket som kallas kaldéer. Denna folkgrupp har historiskt sett föredragit att slå sig ner i Irak eller Turkiet, men alltsedan 1970-talet har åtskilliga tagit sig västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet på flykt undan islamskt förtryck, oavsett om detta varit av sekulär eller religiös art.

Dagens kaldeiska kristna stammar från den ”kätterska” nestorianska kyrkan men valde 1553 att återförenas med den romersk-katolska kyrkan. Kaldéerna i Sverige sorterar därför både under påven i Rom och biskop Anders Arborelius i Stockholm. Benämningen ”kaldéer” emanerar ur 1500-talets påvekyrka, som valde den beteckningen för att särskilja folkgruppen från de grupperingar som fortsatte att hålla sig till Nestorii läror. Den har således ingenting att göra med de kaldéer som existerade i det nybabyloniska imperiet före Kristi födelse.

Nämnde Nestorius (cirka 381-451, han var alltså samtida med Irlands nationalhelgon St. Patrick) var på sin tid patriark i Konstantinopel och gjorde en skarp åtskillnad mellan Jesu gudomliga och mänskliga naturer. Det medförde att han betraktade Maria såsom enbart Kristus-föderska, inte gudaföderska. Denna uppfattning fördömdes vid det kristna konciliet i Efesos år 431 och Nestorius själv tvingades i landsflykt i Egypten.

 Patriarken Nestorius.

Det är känt att Södertälje tagit emot fler irakiska kristna än USA och Kanada tillsammans, vilket givetvis är ett betydande åtagande från den sörmländska stadens sida. Och det är givet att Södertälje inte kan ta emot alla Iraks och Mellanösterns förföljda kristna hur stort hjälpbehovet än kan vara. Dock är det min klara uppfattning att Sveriges kristna har mycket att lära av de kaldeiska kristna, som till skillnad från flertalet av våra folkhemskristna tar sin religion och sin bibel på allvar utan att falla till föga för politiskt korrekta uppfattningar.

Det är vidare känt att många kaldeiskt kristna när det gäller politik hyser betydande sympatier för Sverigedemokraterna, vilket låter sig förklaras av detta partis familjevänliga budskap och värnandet om det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna samt kritiska inställning till islamismen. 

Min  åsikt är att vi, låt vara att vi naturligtvis inte kan godta en migrationell svängdörrspolitik,  måste göra vad vi kan för att hand om denna grupp trosfränder som lidit så mycket under en intolerant islamsk statsreligion.  Det är faktiskt för att kunna ta hand om dem som redan är här vi måste sätta en gräns någonstans.

Inför fri vargjakt i Sverige!

10 januari, 2010

Härlig, härlig, men farlig, farlig…

I det här inlägget tänkte jag slänga in en  brandfackla: inför fri vargjakt i Sverige. Att personer numera har rätt att freda sig och sina djur mot varg, och att vargjakt tillåtits för första gången på 40 år, är steg i rätt riktning. Nu är det emellertid dags att ta steget fullt ut och införa fri vargjakt!

Sveriges vargbestånd har vuxit från en varg 1974 till något över 200 inbegripet den nyligen avslutade vargjakten då runt 25 djur fälldes. Karl-Johan Karlsson skriver i en intressant artikel i Expressen den 10/1:

”Orsaken var att vargarna skjutits av fram till mitten av 60-talet. Då betalade staten ut skottpengar på varg. När man fridlyste vargen 1966 fanns det ett tiotal kvar. Men jakten fortsatte, i form av tjuvskytte, och åtta år senare fanns det alltså bara en enda varg kvar. Den svenska vargen räddades av invandrade djur från Norge, och de runt 210 vargar som finns i Sverige i dag, främst i Värmland, Dalarna, Västra Götaland, Örebro och Gävleborg, härstammar alla från tre vargar.”

Vargens (canis lupus) ursprung går tillbaka omkring 60 miljoner år i tiden, då det rovdjur som skulle komma att bli ursprunget till ett flertal rovdjur först framträdde. Hunddjur – vargen är det största i dag vilt levande hunddjuret – anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten för omkring 30 miljoner år sedan och därifrån spridit sig runt världen. I Sverige var varg allmänt förekommande över hela landet ända upp i 1800-talet, då man började ta krafttag för att bemöta det hot mot folk och fä som vargen utgjorde. Under detta sekel förekom flera fall av varg som angrep och dödade människor.

De drygt 200 vargar som finns i Sverige i dag är inte många vid en internationell jämförelse. I Kanada beräknas det finnas omkring 50 000 exemplar och i Ryssland 45 000. I USA uppgår vargtalet till dryga 10 000 och i Västeuropa till cirka 6000. Många EU-länder är avsevärt vargtätare än Sverige. Detta är dock inte, som jag ser det, något hållbart argument mot vargjakt. Varje land och folk måste själv göra en bedöming av hur många exemplar av detta extrema rovdjur det kan vara lämpligt att tolerera.

I Sverige är det ett faktum att många i de vargtätaste regionerna upplever det som synnerligen obehagligt att ha vargar strykande inpå knutarna och i skog och mark där människor uppehåller sig. Det var visserligen, så vitt jag känner till, mer än hundra år sedan en varg dödade en människa. Däremot finns det gott om exempel på hur vargen, ofta helt besinningslöst, angripit främst får och jakthundar.

I seriernas värld kan människa och varg gå bra ihop. Som här med Fantomen med sin Devil som liten valp. I verkligheten är det någonting helt annat.

Här några spridda exempel som hämtats ur Värmlands Folkblads nätupplaga:

5/5: Varg rev ett 20-tal får utanför Nyköping.

5/6: Elva tackor och lamm ihjälbitna av varg i en hage väster om Storfors.

5/9: Varghane dödade 23 får och lamm vid Toarps säter utanför Gällstad.

Hösten 2008 sköts en varg som rivit 22 får i trakten av Norrtälje.

I mina egna hemtrakter, det vill säga Södertälje, siktades en varg av en pensionerad amatörfotograf i Hölö i juni förra året.

I ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som jag anslutit mig till, hävdas bland annat:

”Ett ja till varg är detsamma som ett nej till övrigt vilt…” ”Först om vi tillåts jaga vargen fritt och själva lösa de problem den ställer till med kommer den att respekteras.” ”Någon utrotningshotad varg finns inte.”

Jag instämmer. Vargstammen anses vara livskraftig internationellt, och även om våra jägare – själv har jag inte hållit i ett skjutvapen sedan jag lämnade in min framlidne fars hagelbössa till polisen för tio år sedan och aldrig jagat över huvud taget – mot förmodan skulle skjuta av hela den inhemska vargstammen skulle det säkert vandra in nya djur från omkringligande länder såsom Ryssland, Finland och Norge.

Ett argument som hörts beträffande den senaste regeringssanktionerade vargjakten är att det är nödvändigt att decimera stammen på grund av dess inavel. Det måste dock anses vara tvivelaktigt om detta skulle göra vargbeståndet friskare. Argumentet om inavel är däremot helt logiskt för den som förespråkar fri vargjakt – ju fler inavlade djur som elimineras, dess bättre borde det rimligen vara!

I de privata diskussioner om vargens vara eller icke vara jag deltagit i har ”vargkramarna” – som till absolut största delen återfinns i storstadsområdena där man slipper oroa sig för vargen när man lämnar hemmet och på sin höjd sett en varg på Skansen – ofta hänvisat till det faktum att vargens existens kan härledas åtskilligt längre tillbaka än människans närvaro. Vargen skulle alltså ha större ”rätt” att få finnas än människan i kraft av sin ålder som art.

Jag har mycket svårt att se giltigheten i ett sådant argument. Hur och varför människan nått sin särställning på den här planeten behöver vi inte gå in på här. Det är dock ett faktum att människan är den varelse som bäst och effektivast placerat sig i toppen av alla näringskedjor och inte tillåtit någon annan art att få överhanden. Vi har kämpat oss till vår särställning på samma sätt som alla andra djurarter – människan är trots allt i biologisk bemärkelse ett djur – kämpat för sin existens.

Jag kan inte se någon som helst anledning till att vi med berått mod skulle överge den särställningen. Det är tvärtom naturligt att vi försvarar denna särställning – mot vargar och andra animaliska och övriga faromoment. Det måste emellertid framhållas att människan i egenskap av herre över skapelsen har ett förvaltaransvar som redan Bibeln, kristendomens grunddokument, inskärper. Det ansvaret omfattar såväl djur som övrig natur inklusive luften vi andas.

Det finns enligt min uppfattning inget skäl att betvivla att de svenska jägarna är medvetna om sitt ansvar. Tvärtom torde den svenska jägarutbildningen hålla världsklass; jag har själv tillgodogjort mig i jägarutbildningen ingående läromedel och vet vilka krav som ställs på jägarna här i landet.

Vargdebatten i Sverige är märkligt infekterad. Jag såg någonstans på nätet följande invektiv riktat mot  upprörda fårfarmare som fått sina kreatur massakrerade av vargar: ”Hört talas om elstängsel, inavlade bonnjävlar!” Vad kan det finnas för anledning att rikta sådana argument mot människor som arbetar för sitt levebröd och vill skydda sin egendom mot sådant som hotar den, inklusive vargen? Det övergår mitt förstånd.

Det finns heller ingen anledning att hata vare sig vargar eller vargkramare. Vargar är inte onda, de är som de är av födsel och ohejdad vana. Och just därför måste vi människor ta mått och steg för att skydda oss. Skall det vara så svårt att förstå för alla vargälskare, som nästan alltid fått sin bild av vargen på ett teoretiskt sätt? Älska gärna vargen – men inse att människor i vargtäta bygder vid behov måste kunna försvara sig mot den!

Slutligen en länk till ”Upprop: för fri vargjakt i Sverige”, som tillkommit med stöd från det så kallade Vargupproret:

http://upprop.nu/UGOX

Inte bara i Europa

5 oktober, 2009

Det talas ibland om framtidens Europa som ”Eurabia”, en kontinent som, till följd av accelererande  invandring och nativitet från den muslimska delen av världen, i tidernas fullbordan så gott som tagits över av islam. Ett tyvärr icke helt osannolikt scenario – se exempelvis Richard Jomshofs insiktsfulla partiblogg i SD-Kurirens nätupplaga här:

http://www.sdkuriren.se/blog/index.php/jomshof/2009/09/28/hotet_fran_islam_20_procent_av_europas_b_2050

Frågan är dock om inte denna skrämmande framtidsbild också gäller USA, hitintills med rätta ansett som frihetens stamort på jorden. Nyligen gick exempelvis det prestigefyllda akademiska bokförlaget Yale University Press i  New Hampshire, efter en lång förberedelseprocess med inkomna kommentarer från bland andra prominenta muslimska trosbekännare, med på att publicera en bok med titeln The Cartoons That Shook the World av Jytte Klausen, professor vid Brandeis University. Boken handlar om de danska karikatyrteckningarna av profeten Muhammed som skakade världen 2006.

En seger för yttrandefriheten, kan man tycka. Om det inte vore för en sak – förlagsrepresentanter och höga administratörer vid Yale-universitetet klargjorde före publiceringen att de ryktbara karikatyrerna, själva orsaken till att boken gavs ut, inte kunde tas med. Inte ens Gustave Dorés berömda illustration till Dantes Inferno, som visar hur profeten Muhammed slits i stycken i helvetet, fick vara med i Klausens bok.

 Dorés ”Muhammed”.

Som skäl för sitt censurbeslut anförde Yale att man konsulterat en panel bestående av två dussin experter, vilka samfällt påstods ha rekommenderat att Muhammed-teckningarna från den danska tidningen Jyllandsposten inte skulle tas med i boken. En av experterna har dock offentligt uttalat att hon eftertryckligt hade motsatt sig censuren. Det finns allt skäl att fråga sig hur långt denna typ av eftergivenhet inför islam och dess sharialag – som sägs förbjuda avbildningar av profeten – kommer att gå.

Den välkände antiislamistiske debattören Mark Steyn från Kanada – ett land som befinner sig helt i den proislamska eftergiftspolitikens järngrepp – skriver i sin krönika ”Happy Warrior” i den konservativa amerikanska tidskriften National Review (7 september 2009) bland annat följande:

”När man spolar Gustave Doré har de, i praktiken, sagt att hela det västerländska arvet är i farozonen. Inte allting, inte omedelbart. Ljuset (lux) kommer att mattas i växande takt, och, efter en tid, kommer det som en gång skulle ha ‘skakat världen’ upphöra att ens rapporteras, man kommer inte ens att märka det. Den officiella förklaringen var hotet om våld. Inte något faktiskt våld, och, som det visar sig, inte ens faktiska hot.”

Steyn har framförallt gjort sig känd för boken America Alone (Regnery, 2006), där han förutspår att Europa inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att islamiseras och Amerika således lämnas ensamt. Den intresserade kan läsa en recension av boken här:

http://sv.danielpipes.org/4161/europa-ar-forlorat-forutspar-mark-steyn

Man kan dock som sagt med visst fog fråga sig om inte USA riskerar att gå samma öde till mötes, åtminstone när det gäller tendensen att falla undan för den ideologiska islamismen. Steyns hemland Kanada har redan dukat under för denna typ av självcensur.

 Mark Steyn.

Yaleuniversitetets höjdare valde, med andra ord, att genomföra karikatyrcensuren på grund av rädsla för ett eventuellt kommande våld. Så långt har alltså den paniska rädslan för Muhammeds sentida efterföljare gått i USA. Vi känner naturligtvis väl igen detta syndrom i Sverige och Europa, där tidning efter tidning tillämpade självcensur (i Sverige släcktes SD-Kurirens nätupplaga ned på order av utrikesminister Freivalds) sedan en Muhammed-karikatyr publicerats.

Man hade dock måhända förväntat sig något rakare ryggar vid ett prestigefyllt universitet i det land som skall föreställa frihetens banérförare i världen framför andra.

Anna Anka till Sverigedemokraterna?

29 september, 2009

Okay då, ovanstående rubrik är kanske inte helt seriös. Jag tycker dock den kan duga som en litet provokativ ”banderoll” för det här inlägget om det stora mediafenomenet för dagen. Återkommer till saken i slutet på inlägget.

Jag försökte länge stå emot lockelsen att engagera mig i diskussionen om Anna Anka, som begynte med att hon medverkade i TV3s serie ”Svenska Hollywoodfruar.” Dels har jag en allmän avsersion mot det plastiga Hollywood, dels är jag skeptisk mot utpräglade mediaskapelser av vad slag det vara må. Ta till exempel de så kallade dokusåpor, som regelmässigt frambringar en djungel av meningslösa kändisar vilkas enda mål i livet förefaller vara att bli just – kändisar. Resultatet blir en ytterligare förflackning av ett redan ytligt och materialistiskt samhälle. Anna Anka måste väl vara ännu en länk i denna deprimerande hopplösa kedja, resonerade jag.

Anna och Paul Anka.

Men så slog jag mig ner i den bekväma TV-fåtöljen en sen kväll och zappade på måfå mellan kanalerna. TV8 och programmet ”Aschberg” kom upp, och vem hade han som gäst om icke just den omdebatterade fru Anka. Så jag tyckte jag kunde slötitta litet. Jag behövde inte titta många sekunder för att förstå den här kvinnans dragningskraft. Här fanns nämligen en karismatisk kvinna med en bred livserfarenhet som har den osedvanligt osvenska förmågan att säga precis vad hon tycker i kontroversiella frågor, i detta speciella fall särskilt kvinnans roll i äktenskapet. 

Att hon säger detta på ett självklart och charmigt sätt gör ju inte saken sämre. Att hon sedan retar gallfeber på den uppblåst politiskt korrekta kommuniteten här i landet gör det ännu mer tilltalande i mina ögon. Som ni förstår tillhör jag numera dem som fallit pladask för fru Anka…

Detta innebär inte att jag instämmer i allt hon säger. I Aschbergs program framförde hon exempelvis några tämligen dimmiga synpunkter på amerikanska uteliggare. Av dessa klär sig, om jag förstått fru Anka rätt, en hel del i stinkande lumpor, ställer sig vid allfarvägarna,  ser ömkansvärda ut med resultatet att de får in ansenliga penningsummor dagligen, samt tar därefter den undangömda Mercan från platsen med alla pengarna. Sådant kan kanske förekomma i enstaka fall men är nog inget utbrett fenomen.

Det Anna Ankas vedersakare främst retat upp sig på är emellertid främst hennes  inställning, att kvinnans grundläggande roll i ett förhållande är att behaga mannen. Om mannen till exempel vill att hon ställer upp på sexuella aktiviteter varje morgon så är det också hennes plikt att göra det, menade hon således i Aschbergs program.

De våldsamma reaktionerna – snarare överreaktionerna – på de värderingar Anna uttryckt säger emellertid, som jag ser det, mer om hur illa ställt det är i vårt samhälle än om de uttryckta värderingarna. Lägg här också märke till att det Anna sagt inte alls är allmänt accepterat i USA, som hon själv gärna vill låta påskina – USA är när det gäller hallstämplade jämlikhetsideal minst lika politiskt korrekt som någonsin Sverige. Fru Anka påstod hos Aschberg att det i USA är självklart att en man öppnar dörren för en kvinna – jag tillåter mig tvivla. Snarare tror jag det finns rätt stor risk att en man som gör detta i USA riskerar att få skiten stämd ur sig, i alla fall om han försöker öppna dörren för en av de vidriga feminazister som förpestar tillvaron för alla och en var där borta (och även här hemma)!

I grunden har nämligen Anna Anka rätt. I ett förhållande mellan en man och en kvinna är det faktiskt kvinnans förnämsta skyldighet att betjäna man och, i förekommande fall, barn. På motsvarande sätt är det mannens plikt att betjäna kvinnan och likaså sin avkomma. Jag hade önskat att Anna hade framhållit också detta, men så har väl inte varit fallet efter vad jag förstår, och det är förmodligen därför Nalin Pekgul skällt fru Anka för att företräda ”islamistiska ideal.”

Det här politiska gänget tillhör nog inte Anna Ankas trägnaste supportrar…

Anna Anka har en minst sagt intressant bakgrund. Hon föddes i Polen den 28 april 1971 men övergavs av föräldrarna och hamnade på ett barnhem. Vid tre och ett halvt års ålder adopterades hon av en familj Åberg i skånska Bjuv. 1993 ställde hon upp i skönhetstävlingen Miss Hawaiian Tropic och har varit kvar i Förenta staterna sedan dess. Under årens lopp har hon även ägnat sig åt modellyrket samt medverkat i mindre roller i filmer som ”Dum, dummare”, ”Specialisten” med Sylvester Stallone och ”Drop Zone” med Wesley Snipes. Statistroller i TV-serien ”Baywatch” ingår också i meritlistan. Anna har också arbetat som lärare på ett gym och skrivit en träningsbok för gravida.

Det stora karriärsteget kom naturligtvis när hon träffade den legendariske låtskrivaren och sångaren Paul Anka, med vilken hon 2006 fick sonen Ethan. Gifte sig gjorde dock paret först 2008, så traditionell moral är tydligen inte det viktigaste för Anna Anka. Tiläggas kan att Anna 2002 var gift i två (!) månader med en man som heter Yeager i efternamn och med honom fick numera sjuåriga dottern Ellie.

Här måste några ord sägas om Annas man Paul Anka, som är född i Kanadas huvudstad Ottawa 1941 och enligt Wikipedia är en av musikhistoriens mest framgångsrika låtskrivare. Den stora hitten heter förstås ”Diana”, som med 16-årige Paul som sångare gick till topps på hitlistorna världen över 1957. Paul har också skrivit ”My Way” åt Frank Sinatra och ”She´s a Lady” åt Tom Jones samt texter åt Nirvana. Detta CV förklarar mer än väl den lyx Anna tvingas framsläpa sina dagar i! Klicka på den här länken och lyssna till ”Diana”:

http://www.youtube.com/watch?v=fuTbB-d12A0

Alltnog. Anna Anka är enligt min mening inte bara en frisk fläkt utan snarare en befriande stormvind i ett Sverige, där det brukar slås ned med hökklor på allt som inte är tillräckligt i fas med vad som är tillbörligt att tycka. Hon har naturligtvis inte rätt i allting, men hon har förbanne mig rätt att uttrycka sin mening även om det inte passar en Nalin Pekgul eller en Mona Sahlin som hand i handske. Kristdemokratiske politikern Lennart Sjögren blev så till sig i trasorna att han välkomnade Anna in i sitt parti men backade efter bassning från KD-kvinnorna.

Det för mig osökt in på Anna Ankas eventuella framtid i mitt eget parti, Sverigedemokraterna. Varför inte (om hon själv vill, förstås)? Hon verkar ha ett överflöd av det civilkurage som onekligen krävs för att engagera sig aktivt i SD. Hon har heller ingenting att förlora – karriären och familjen återfinns i Förenta staterna, där man inte bryr sig ett vitten om svensk politik. Som jag ser det har hon den karisma och den verbala förmåga som krävs för att göra Sverigedemokraterna till Sveriges tredje största parti. Det må vara att hälften av Sveriges befolkning avskyr henne, men det är ändå inte bland denna hälft som SD-sympatisörerna står att finna.

Det finns dock ett stort ”men” när det gäller scenariot med Anna Anka i Sverigedemokraterna, eller i vilket politiskt parti som helst för den delen. En person med den här damens integritet och självsvåldighet låter sig svårligen inpassas i den disciplin som varje parti i ren självbevarelsedrift måste upprätthålla. Sedan gäller det också att finna en lämplig roll åt henne, vilket nog inte blir det allra lättaste.

Som sagt, förslaget om Anna Anka i SD är kanske inte helt seriöst från min sida. Men inte helt oseriöst heller. Låt mig kalla det ett spontant hugskott. Och det viktigaste är ju trots allt vad Anna Anka själv tycker.