Archive for the ‘Kärlek’ category

Då är det för sent (att sluta älska varann)

2 november, 2013

220px-NancicarolinegriffithNanci Griffith, född 1953. Notera hennes kampanjknapp ”Nixon/Agnew”.

http://www.youtube.com/watch?v=XVUsMbHU4UM

I dag, när jag snart skall bege mig ut på ”stora gravrundan” – i mitt fall till kyrkogårdarna i Södertälje respektive Salem – tyckte jag det kunde passa bra att länka till en sång av den amerikanska countrysångerskan Nanci Griffith.

Sången heter ”It´s Too Late” och tillägnas alla par som upptäckt att det är för sent att lämna varandra. De har blivit på det klara med att de är bundna till varandra genom ett obrytbart band av kärlek och tillgivenhet. Då finns bara alternativet att stanna hos varandra för all framtid.

Jag har ju själv haft lyckan att få uppleva just ett sådant slags kärlek med min hustru Marika (1956-2010). För oss blev det otänkbart att bryta upp från varandra. Därmed inte sagt att allt var friktionsfritt mellan oss, långt därifrån. Men vi visste att vi var varandras öden och höll ut tills hon gick bort för snart fyra år sedan.

När jag senare i dag uppvaktar henne i minneslunden i Södertälje vet jag mycket väl att hon är och förblir mitt livs enda och riktiga kärlek även bortom döden.

Ja, Marika, jag kommer alltid att älska dig trots att jag är den jag är.

Sången tillägnas alla män och kvinnor som tar kärleken till varandra på allvar och stannar för att älska och stödja varandra i med- som motgång, i hälsa som i sjukdom, i nöd som lust. Det är ni som får världen att snurra.

Om en sång av Afzelius: visst kan man äga varann!

17 augusti, 2013

http://www.youtube.com/watch?v=aeaO4qySMcI

Ovan en länk till Björn Afzelii sång ”Man kan inte äga varann”. Jag tänkte låta den bilda utgångspunkt för ett resonemang om kärleken mellan två människor. Er som inte uppskattar när jag skriver om detta ämne kan jag bara rekommendera sluta läsa här.

Enligt ”Affe” i denna sång till ”Maria” kan man alltså inte ”äga varann”. Han säger sig uppskatta de bådas ”små supéer med tända ljus” men blir uppenbart irriterad, då Maria tänker sig honom som ”sin egen man”. Han anser nämligen att ibland är ”två en för mycket”, att ibland vill man bara ”vara i fred”. Och jag undrar om det inte är precis den inställningen som fick Affes alla förhållanden – och de var talrika – att gå i kvav.

imagesBjörn Afzelius (1947-99).

Kärlek förutsätter ömsesidigt givande och tagande. Att båda kontrahenter i ett parförhållande är beredda att dela allt. Att ingen håller igen enligt principen ”allt mitt är ditt” och vice versa. Finns inte en sådan förståelse är förhållandet dömt att haverera förr eller senare. Sann kärlek förutsätter osjälviskhet och att ingen av parterna håller tillbaka eller drar sig undan.

Alla förhållanden drabbas av olika slags prövningar och slitningar, ty det är inte lätt att ”bli ett kött” som två älskande förutsätts bli. Det kan jag med bestämdhet säga efter ett äktenskap som varade i närmare 30 år och som slutade först med min hustrus bortgång för drygt tre år sedan. För att det skall lyckas måste man stålsätta sig och inte ge upp när det tar emot. Hemligheten bakom ett lyckat äktenskap är helt enkelt att inte skilja sig.

Ty det finns så mycket som kan bidra till att det går snett. Svartsjuka, misstänksamhet, oförmåga att förstå den andra parten, okänslighet, otrohet, sjukdom, oärlighet, överdriven individualism, oförmåga att enas om vad kärlek egentligen är…så många faktorer som kan göra att det rent ut sagt skiter sig.

Björn Afzelius har skrivit en vacker sång som han framför med stor övertygelse och känsla, men i sak menar jag att han har fel. Man KAN och SKA äga varandra inom ramen för en seriös parrelation! Man får inte hålla något tillbaka om det skall bli riktigt lyckat. Man måste kanske göra avkall på sin egen personlighet och egna intressen. Inte låta sig nedslås av tillfälliga slitningar och problem utan jobba aktivt för att övervinna dessa. Samma erfarenheter har säkert gjorts av alla någorlunda lyckosamma par.

imagesCAJUTFBQUr ”Scener ur ett äktenskap”: Erland Josephson och Liv Ullman.

Det är alltså omfattande krav på den som vill uppleva ett lyckligt kärleksförhållande med en annan människa. Det är kontentan av mitt eget äktenskap och även av ett par andra relationer före och efter äktenskapet som inte blev särskilt bra, utan tvivel till stor del beroende på egna fel och brister.

Mitt äktenskap och min lilla familj tycker jag dock jag har viss anledning att vara nöjd med.

Avslutningsvis sjunger Afzelius här om en annan av sina tjejer. Evelina:

http://www.youtube.com/watch?v=qX1V_9ZBgMM

Jag vill gärna tillägna den här texten den omtänksamme vännen Georg, som jag vet uppskattar när jag skriver om kärlek.

Den starkaste kraften i universum (till mina föräldrar)

22 juli, 2013

Den som inte har barn vet inte vad kärlek är.

Så lyder ett ordspråk, möjligen av italienskt ursprung, som kan verifieras av alla någorlunda normala föräldrar. Jag är kanske inte fullt normal i en del avseenden, och min omgivning kan vittna om att jag har talrika fel och brister, men en sak vet jag: kärleken till ens barn är den starkaste kraften i ens liv. Ja, det är helt enkelt den starkaste kraften i universum.

3824948400En glad pappa och hans dotter.

Och det är väl så det måste vara. Om det inte vore på det viset skulle varken människosläktet eller några djurarter kunna leva vidare. Kärleken till barnen är vida starkare  än den romantiska kärlekens hisnande men ofta relativt snabbt övergående förlustelser och sinnesretningar. Detta visar sig icke minst i alla de uppslitande och tragiska vårdnadstvister som blivit en dagligvara i våra samhällen.

Ty medan föräldrakärleken till barnen förblir oförändrad har synen på fasta relationer och äktenskap förändrats över tid. Alltför ofta slutar förhållanden och äktenskap i skilsmässa, och finns inga barn med i bilden är kanske detta inte någon större katastrof. Barn vars föräldrar skilts därför att kärleken tagit slut, eller därför att den egna parten hittat en annan, tvingas dock utan egen förskyllan så gott som alltid genomleva svåra trauman som för alltid präglar deras liv.

Jag upphör nog aldrig att förvånas över att jakten efter den personliga och perfekta lyckan så ofta tillåts gå ut över de barn båda föräldrar egentligen älskar mer än något annat. Varför gör man inte i högre grad den till synes självklara kopplingen mellan betydelsen av en stabil parrelation och de egna barnens lycka? Jag har inget bra svar på den frågan. Vad jag kan tänka mig är att ruset av att ha funnit en ny partner som man menar överträffar den förra tillåts blockera insikten om att barnen mår bäst av att växa upp i en stabil familj.

stork20w20baby2001_11875171_165865282_194723326Barnalycka…

Undantag finns naturligtvis alltid. Ett parförhållande kan vara destruktivt och skadligt för barnen och då är kanske skilsmässa den bästa lösningen. Det finns också ensamma föräldrar som gör stora och ofta nog hjärtslitande insatser för sina barn.

I vår moderna värld finns det som jag ser det tre företeelser som mer än något annat bidragit till den pågående norm- och samhällsupplösning vi just nu så smärtsamt kan bevittna: socialismen, den oansvariga liberalismen och den otyglade hedonismen.

Det är ingen tillfällighet att hatet mot familjen löper som en röd tråd genom socialismens historia från Platons Staten fram till Nordkoreas brutala stalinism. Eller för den delen Gudrun Schymans och hennes feminazistiska medsystrars hätska utfall mot kärnfamiljen och den halva mänsklighet – männen – hon valt att avfärda som talibaner.

Praktiskt taget alla klassiska samhällsutopier innehåller inslag av kollektiv barnuppfostran, icke minst makarna Myrdals ideal om det socialiserade samhället: föräldrarna gick inte att lita på, varför det var bäst att samhället i möjligaste mån tog över ansvaret för barnen. Medan socialister och kommunister värderar samhällskollektivismen högre än familjen – den senare ses ju faktiskt som ett hot mot den förra – ser liberalerna individen och hennes valmöjligheter som heligare än allting annat. Hedonisterna för sin del betraktar den individuella njutningen som den överordnade normen i tillvaron.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPlaton förordar i sin utopiska traktat Staten kollektiv barnuppfostran.

Det gemensamma för samtliga dessa och möjligen andra jämförbara filosofier är att deras respektive särarter skadar den för samhället helt grundläggande familjeinstitutionen, vars syfte i ett högre perspektiv är att ta hand om avkomman och därmed säkra människosläktets fortlevnad.

Jag skall tillägga att jag själv haft förmånen att få växa upp i en trygg och harmonisk familj med föräldrar som höll samman. Jag hörde en gång mina föräldrar gräla (det hände inte särskilt ofta), och min mamma sa då till min pappa att ”Vore det inte för grabben så hade jag tagit ut skilsmässa”. Detta var ganska skakande för en pojke i tioårsåldern att höra och minnet har stannat kvar i medvetandet, även om jag fortfarande inte riktigt vet vad grälet handlade om.

Jag är i alla fall oändligen glad över att min mamma tänkte på ”grabben” och att mina föräldrar beslöt sig för att hålla ihop. De kände utan tvivel en genuin kärlek till varandra och i ännu högre grad gentemot mig, som var deras enda barn.

1636943_520_293Alva och Gunnar Myrdal. det svenska samhällets chefsingenjörer som misstrodde föräldrarna.

Även om jag först som vuxen förstått hur stor och grundläggande denna kärlek var: ”För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur.” (Björn Afzelius/”Ikaros”):

http://www.youtube.com/watch?v=PlmIjILyMcw

Jag fick ingen sträng uppfostran, men det ansvarsfulla sätt på vilket mina föräldrar levde och verkade kom att prägla mitt liv. Mina föräldrar förstod mig inte alltid, och jag begrep mig väl heller inte på dem i alla avseenden, men där fanns en fundamental känsla av att de brydde sig om mig i alla lägen. Självklart hade jag unnat många fler att få uppleva den ynnesten.

Själv är jag av en kanske motsägelsefull natur med både smått anarkistiska, bohemiska, konservativa, romantiska och pliktmedvetna inslag och anslag. Genom egna erfarenheter vet jag dock att det inledande ordspråket är helt och hållet sanningsenligt. Och jag har alltid försökt göra det bästa möjliga för mina numera vuxna barn och min framlidna hustru, men sedan får man ju konstatera att detta tyvärr inte alltid räckt ända in i kaklet.

Tillägg: Ovanstående är naturligtvis inte menat som argument för att barnlösa inte kan erfara kärlek. Det finns många olika typer av kärlek: kärlek till ens partner, till släktingar och vänner, till sysslor och intressen med mera, med mera. Ändå är det kärleken till barnen som är den mest fundamentala formen av kärlek.

Love stinks

22 mars, 2013

j-geils-bandJ. Geils Band.

http://www.youtube.com/watch?v=E0LAs7X5ybE

Länken ovan går till en video med det amerikanska rockbandet J. Geils Bands sällsamma hit ”Love Stinks”. Den börjar så:

You love her but she loves him
And he loves somebody else, you just can´t win
And so it goes till the day you die
the thing they call love is gonna make you cry

Så sant. Den jordiska kärleken i ett nötskal enligt min erfarenhet. I alla fall kan det ofta vara precis så.

”Love Stinks” är titeln på J. Geils Bands elfte album som kom ut 1980. Låten och titeln har sedan repriserats ett antal gånger i olika sammanhang. Exempelvis i form av en film med just denna titel från 1999. Adam Sandler gör även en minnesvärd tolkning av låten i filmen ”The Wedding Singer” från 1998:

http://www.youtube.com/watch?v=3s5xsVHOJQs

Jag blir alltid på gott humör när jag hör den här låten. Kanske för att det känns så bra att veta att jag inte är den ende med kärleksproblem. Låt mig tillägga att det naturligtvis inte behöver vara så här. Kärleken kan vara något fint och upplyftande också. Kärleken är grunden för allting genom Guds skapande kärlek.

1341401

Tyvärr står detta inte alltid så klart för oss felbara människor. Vi har svårt att hitta fram till denna ursprungliga och rena kärlek. Så har det nog varit så länge det funnits människor på jorden: det som kallats kärlek har inte sällan övergått i olycka, avsky, hat samt ond, bråd död. Gud gråter i sin himmel.

Välgörande då att J. Geils Band gör tragedin hanterlig, överblickbar och en smula avspänd!

Kärlekens lov

12 februari, 2013

gud-skapade-manniskan-1285149345Gud skapar människan enligt Michelangelo.

Jag har i några inlägg sökt belysa olika aspekter av kärleken. Jag har skrivit om den romantiska kärleken, den olyckliga kärleken, den jordiska kärleken och det eviga och även hur det kan kännas när man upplever att kärleken tar slut. Det verkar kanske förmätet av mig, en enkel skribent och politiker, att hysa särskilda insikter i detta svåra ämne, men icke desto mindre vill jag gärna försöka.

Nu har således turen kommit till den högsta kärleken av alla – den gudomliga kärleken. Eller om man så vill den egentliga kärleken, det som verkligen är kärlek. Alla övriga typer av kärlek skulle jag vilja se som matta avglanser som kan komma och gå till oss ofullkomliga människor utan att vi är särskilt medvetna om vad som egentligen händer.

Med den egentliga, verkliga och gudomliga kärleken är det väsentligt annat, ty den kan aldrig någonsin ta slut. Den kärleken är nämligen den urkraft som bär upp universum och som var upphovet till alltings skapelse. Det var den kärleken som fick Gud att skapa jorden och människan efter sin avbild.

Det var på grund av den han utvalde Jesus Kristus att föra hans talan här på  jorden. Utan den skulle ingenting kunna existera. Det mest påtagliga uttrycket för denna typ av kärlek är föreningen mellan man och kvinna i det i himlen instiftade äktenskapet som varar för evigt, således även efter döden.

305509_fsl_apostel_paulus__590234gPaulus enligt en konstnärs version.

Ingen har så vitt jag vet uttryckt kärlekens väsen bättre än aposteln Paulus i 1. Korinterbrevet 13: 1-13 i den text som kallas Kärlekens lov:

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.
(1917 års bibelöversättning)

Efter detta finns väl inte mycket att tillägga. Vi människor har svårt att greppa kärlekens eviga natur. Vi tror oss finna kärleken hos än den ena. än den andra människan. Många gånger knatar vi på som i ett ekorrhjul bara för att omsider upptäcka att vi misstagit oss, det var inte kärleken vi mötte. Det blev ett vad man kallar stolpskott.

Det beror på att vi sällan har rena och osjälviska motiv när vi söker kärleken. Vi söker oftast vad vi tror vara kärleken därför att vi har själviska motiv – när vi upptäcker att den andra personen inte förmår ge oss vad vi behöver backar vi kanske ur, utan att vara medvetna om att kärleken är huvudsakligen utgivande, icke så mycket tagande.

Och när vi upptäcker att vårt äktenskap eller förhållande tycks övergå i slentrian och tristess  bryter vi kanske upp och tänker inte längre på att vi en gång lovade älska varandra i nöd och lust. Vi fortsätter att leta efter den perfekta partnern, såvida vi inte i vår besvikelse beslutar leva resten av vårt liv ensamma, men jag törs garantera att någon sådan kommer vi aldrig att finna.

Om vi tar till oss Pauli och Jesu ord om att älska vår nästa som oss själva och försöker fundera över vad kärleken verkligen är, har vi dock betydande förutsättningar att lyckas väsentligt bättre i vårt sökande än vi eljest skulle ha gjort!

12291033455K0vS8Jesus Kristus enligt en ikonmålare.

Kärlekens lov

20 januari, 2012

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal:
   Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. 
   Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
   Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
   Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
   Kärleken förgår aldrig…Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

Så lyder det mest kända, och sannolikt det allra vackraste, som skrivits om kärleken. Författare är aposteln Paulus i sitt första brev till den kristna församlingen i Korint (13:1-13). Pauli oförglömliga ord får bli inledningen till denna lilla betraktelse över kärleken.

Skapelsens storslagenhet.

Det absolut viktigaste är att kärleken kommer från Gud, den personliga, allomfattande kraft som styr universum. I begynnelsen var Ordet, det vill säga Guds skaparkraft.

Varför skapade då Gud kosmos eller universum inklusive människan? Det är min absoluta övertygelse att så skedde för att Gud kände sig ensam i sin spledid isolation utan att ha någon att dela tillvaron med. Det var därför Han satte igång den process vilken i tidernas fullbordan skulle leda fram till människans skapelse.

Gud skapade människan till sin avbild. Som Gud är, så blev människan. Så här står det i Boken, en version av Levande Bibeln, som kom ut första gången 1977 (1 Mosebok 1:27-28):

Alltså skapade Gud människan lik hennes Skapare, lik sig själv skapade Gud människan till man och kvinna. Gud välsignade dem och sa: ”Föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er. Ni ska härska över fiskarna, fåglarna och alla djuren.

Människan, i form av man och kvinna, blev således en manifestation av den levande Gudens maskulina respektive feminina egenskaper. Mannens och kvinnans förening i form av äktenskapet blev samtidigt en symbol för skapelseordningen.

Jesus som kärlekens kung.

Hur skall man älska? Frågan kan kanske tyckas enfaldig men är vid närmare eftertanke helt avgörande för hur man skall se på kärleken. Kärleken är, med apostelns ord, osjälvisk, ”den söker icke sitt”.

I sann kärlek kommer det egna i bakgrunden till förmån för det älskade objektet – detta må sedan utgöras av en person, ett land, en syssla, ett intresse. Den största formen av kärlek är dock att älska Gud. Härom ger Jesus klart besked i Matteus evangelium 22:35-40:

…och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade: ”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Då svarade han honom: ”‘Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’ Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa såsom dig själv.´På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Älska alltså först Gud och därefter människor, säger Mästaren från Nasaret. Jag skulle här vilja lyfta fram att Jesus faktiskt säger att man först skall älska sig själv: först då kan man på rätt sätt älska sina medmänniskor inklusive sina fiender. Man skall således inte nedvärdera sig själv, det är emot Guds och Jesu vilja.

Att älska Gud är naturligtvis inte det lättaste, särskilt inte i vår tid då begreppet ”Gud” för många är en abstraktion och i värsta fall något man alls inte behöver bry sig om. Och enligt ateisterna finns det ingen Gud, utan människan förklaras vara alltings mått. Jag erkänner gärna att jag ofta brottas med frågan hur jag skall älska den Gud, som jag ändå tror på och har trott på under större delen av min levnad.

Snöflingan ger uttryck för skapelsen.

Min utväg för att älska Gud är att blicka upp mot himlen en stjärnklar natt och så bli varse Guds skapelses majestät och att därefter begrunda, att samma mönster går igen i det allra minsta: i myrstacken, i grässtråna, i fåglalåten, in i minsta beståndsdel av skapelsen. I varje snöflingas helt unika mönster, i spindelns intrikata nät, i djurens parningslekar.

Gud har gjort allt detta för två syftemål: dels för att glädja oss människor, dels för att vi genom att studera skapelsen skall kunna utröna Skaparens (Guds) natur.

När jag tänker på och överväger allt detta kan jag känna kärlek till och medkänsla med Gud. Han har skapat allting för vår skull, men ändå beter vi oss värre än de lägst stående djuren, ja vi förnekar till och med Hans existens. Det borde stämma oss alla till eftertanke. Det borde få oss att, efter fattig förmåga,  vilja göra en insats för Gud!