Archive for the ‘Karlstad’ category

I negerdebatternas Sverige

24 september, 2009

Om den legendariske fotbollsspelaren, förbundskaptenen, sportkommentatorn, tipsexperten och bridgevirtuosen Rudolf ”Putte” Kock finns en rad ankedoter. En, som dessutom är sann, lyder som följer.

”Putte” var kommentator i en TV-sänd match i Europacupen på 1960-talet, där en av kontrahenterna var det portugisiska laget Benfica. I laget ingick en mörkhyad afrikansk spelare vars namn Kock inte riktigt kunde uttala. Han valde därför att kalla spelaren rätt och slätt ”negern.” Eftersom denne deltog mycket aktivt i spelet blev det åtskilliga gånger Kock fick säga ”negern”. Till slut tröttnade kontrollrummet i Stockholm på detta och uppmanade ”Putte” Kock att sluta säga ”negern” och i stället kalla spelaren i fråga vid namn. Kock, som var en aning lomhörd och dessutom stördes av publikljudet, hade emellertid svårt att uppfatta vad man sade från kontrollrummet och frågade flera gånger vad man menade.

Den uppringande mannen från kontrollrummet röt därför i med hög röst: ”Säg inte NEGERN. Jag bokstaverar: Niklas-Erik-Gustav-Erik-Rudolf-Niklas, NEGERN.” Varpå ”Putte”, något konsternerad, gick ut i sändning och sade: ”Nu säger de i Stockholm att negern heter Niklas Erik Gustav…”

Vilket för mig in på ämnet för detta inlägg. Våra professionella ”antirasister” har ju i dagarna vunnit en stor seger i och med att stadsbyggnadsnämnden i Karlstad beslutat om att kvarteret Negern, som hetat så sedan det amerikanska inbördeskrigets slut på 1860-talet, skall byta namn. Hädanefter kommer kvarteret med det färgstarka namnet att benämnas med det mer kommunalgråa Tingvallastaden 3.

Debatten om kvarteret Negern i Karlstad har rasat en längre tid på nätet och i tidningsspalterna och naturligtvis bland kommunpolitikerna i Karlstad. Efter beslutet citerades stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (S): ”Vi kan inte ha ett namn som vi inte ens vågar uttala.” Kristdemokraternas gruppledare Peter Kullgren uppges emellertid inte alls vara besvärad av det nästan 150 år gamla kvartersnamnet.

Hur kunde det då bli så här? Orsaken är givetvis att ordet ”neger” sedan 1970-talet fått en alltmer negativ klang och numera av många uppfattas vara nedsättande med en rasistisk biton. Om vi studerar ordets etymologiska bakgrund finns där dock ingen rasistisk innebörd. I Wikipedia läser vi: ”Ordet härstammar från spanska, portugisiska och äldre italienska negro, som betyder svart och som härstammar från latinets niger med samma betydelse…” Neger var länge det etablerade svenska ordet för en mörkhyad person; dessförinnan kunde man också använda ordet ”blåman” i samma betydelse.

33324_56181877 Inger Nilsson som Pippi och Beppe Wolgers som hennes pappa negerkungen.

När Astrid Lindgren skrev sin klassiska barnberättelse om Pippi Långstrump i slutet av 1940-talet, var det således ingen som ansåg att det var minsta rasistiskt när författarinnan försäkrade läsarna att Pippis pappa var negerkung på en ö i Söderhavet (mamma var ”ängel i himmelen”). I den klassiska TV-serien med Inger Nilsson i rollen som Pippi är det Beppe Wolgers som kreerar rollen som pappa negerkungen.

När den amerikanska medborgarrättsrörelsen för första gången lät tala om sig på allvar i tidigt 1960-tal användes vidare ordet ”negroe” allmänt och utan nedsättande mening. Det talades således helt ogenerat om ”the negroe movement” utan att någon gastade om ”rasism”. Småningom skedde en glidande övergång till ordet ”colored” (färgad); negrerna var inte längre negrer utan ”färgade.” Allt förändrades när den militanta negerrörelsen Black Panthers (Svarta pantrarna) seglade upp som en inflytelserik aktör i mitten av årtiondet. ”Colored” blev ”black”, och inte bara det – man skulle vara ”black and proud” (svart och stolt).

Politiska slagord har i vår hektiska tid dock en tendens att snabbt bli obsoleta, så ock ordet ”black”. Någon gång i början på 1990-talet skulle mörkhyade amerikaner med afrikansk bakgrund i stället heta ”afro-americans” (afro-amerikaner). Vad bör man då benämna en mörkhyad person – det vill säga en sådan som för några decennier sedan kallades ”neger” – i Sverige idag? Jag måste bekänna att jag är osäker. Om man ansluter sig till språkbruket i Amerika borde det bli ”afro-svensk”, men det är ett uttryck åtminstone jag aldrig hört. Tips från läsarna mottages med tacksamhet!

I vår tid, när den politiska korrektheten har en tendens att löpa amok, har vi sett åtskilliga prov på närmast parodiska uttryck härför. Det blev således ett ramaskri när någon polisman i Stockholm kring mitten av 1990-talet i spaningssammanhang använde ordet ”blåneger”. Några år senare utbröt upprörda diskussioner runt ordet ”negerboll”, vilket snabbt utmönstrades ur vokabulären till förmån för det färglösa ”chokladboll.” De klassiska ”negerkyssarna” rönte samma öde. Relativt nyligen uppstod vidare fullt tumult i media, när ett par skånska polismän på spaning i Rosengård i Malmö i den interna kommunikationen kallade misstänkta personer för exempelvis ”Neger Negerson.”

 

nogger_black_02 Nogger black R. I. P.

Låt oss heller inte glömma glassorten Nogger black med svart lakritsöverdrag – de professionella antirasisterna påstod att det förde tankarna till ”Nigger black”. Hur löjligt det senare påståendet än var försvann Nogger black snabbt från affärernas och kioskernas frysboxar, raskt förvandlad till Lakritspuck om jag inte är alldeles fel ute.

Så där håller det på i landet Sverige anno 2009. Till vad nytta, kan man med visst fog fråga sig. Att ”nigger” är nedsättande kan vi vara överens om. Men neger?

Zarah!

3 september, 2009

Jag gjorde under den gångna sommaren en minnesvärd utflykt till Zarah Leander-muséet, inrymt i Häradshammars bygdegård på Vikbolandet i Östergötland. Muséet är beläget inte långt från Häradshammars kyrka, där Zarah själv och hennes tredje man, Arne Hülphers, är begravda. I närheten ligger även godset Lönö, där fru Zarah bodde från sin återkomst till Sverige 1943 fram till sin död 1981. På länken nedan sjunger Zarah Leander duett med Birgit Nilsson i TV 1977:

http://www.dailymotion.com/video/x76mic_zarah-leander-and-birgit-nilsson-si_music

Vi som tillhör en litet äldre generation är väl bekanta med den färgstarka divan Zarah Leander, som utan tvivel är en av Sveriges främsta sångartister genom alla tider och i sin genre fullt i klass med operastjärnan Birgit Nilsson. Vi minns Zarahs framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” och Lasse Holmqvists ”Här är ditt liv” i den svenska statstelevisionen och ryser med välbehag vid minnet av den av henne framförda ”Vill ni se en stjärna”. Vi minns även anklagelserna mot henne om att ha varit nazist; hon levde och verkade trots allt i Nazityskland åren 1936-43 och umgicks i de högsta nationalsocialistiska kretsarna. Hon träffade Hitler själv, och propagandaminister Joseph Goebbels tillhörde hennes devota beundrare.

Underbara Zarah!

När Lasse Holmqvist en gång i TV frågade Zarah om hon varit nazist svarade hon med ett rungande ”nej”. Och det finns ingenting som tyder på att Zarah Leander någonsin var ideologiskt medveten nationalsocialist. Hur kan hon då ha levt, sjungit och spelat in film i Hitlers Tyskland under sju års tid? Svaret på den frågan kan delas in i två delar: dels ville hon göra karriär, bli berömd och tjäna mycket pengar; dels var hon en fullfjädrad politisk idiot. Zarah Leander hade anbud från såväl USA som England att göra sin lycka i dessa länder. Att hon ändå valde Tyskland bottnar i att det låg närmare Sverige såväl geografiskt som kulturellt och att tyska var det språk hon behärskade bäst. Politiska överväganden spelade ingen som helst roll i hennes beslut att flytta till Tyskland. Något som det naturligtvis finns all anledning att beklaga. Här följer en sånginsats i filmen ”Die grosse Liebe” 1942:

http://www.youtube.com/watch?v=xp6l59mZojM

Zarah Leander är en av mina absoluta artistfavoriter. Hennes välmodulerade och kraftfullt uttrycksfulla contraaltröst var sensationell, vilket fick revykungen Ernst Rolf att anställa henne på stående fot efter att ha hört henne provsjunga hösten 1929. Rolf skall, enligt författaren Bosse Schön i boken Zarah Leander. Säkerhetspolisens hemliga akt (Bosse Schöns förlag 2008) ha sagt till den 22-åriga sångerskan från Värmland: ”Ni var fanimej en överraskning, ni får rycka in på fredag när vi har premiär i Borås. 15 kronor om dan!” Den 27 oktober 1929 debuterade unga Zarah, 172 centimeter lång och med 41,5 i skonummer, hos Rolf i Borås anrika träteater.

Sara Stina Hedberg föddes i Karlstad den 15 mars 1907. Hon var rödhårig och blev tidigt närsynt. Fadern, Anders Hedberg, var en stabil karl om 140 kilogram och framgångsrik fastighetsmäklare under det att modern, Mathilda, var sprungen ur en släkt bestående av huvudsakligen godsherrar och ämbetsmän. Det skall tilläggas att fader Anders desslikes var musikalisk och en hejare på flöjt. Familjen var klart välbärgad och bodde i tio rum med egen tvättstuga. Det förväntades av unga Sara, som hade fyra bröder, att hon skulle gifta sig till ett högborgerligt hem  och skapa trivsamma levnadsförhållanden för make och barn. Den praktiska utbildningen härför inleddes omedelbart efter den åttaåriga flickskolan.

Men unga Sara Hedberg ville annorlunda: hon närde flickdrömmar om att bli aktris, en på intet sätt respektabel syssla vid denna tid. 1926, vid 19 års ålder, träffade Sara skådespelaren Nils Leander som gått på Statens scenskola och var premiärelev på nationalscenen Kungliga dramatiska teatern. Sara och Nils ingick äktenskap samt flyttade in hos Saras svärföräldrar – svärfar Pontus Leander var präst – i prästgården Risinge nära östgötska Finspång. 1927 föddes dottern Boel och 1929 sonen Göran. På lediga stunder lyssnade Sara Leander i smyg på radio – vilket ansågs vara höjden av synd i det rekorderliga prästhemmet – och fastnade särskilt för kupletten ”Vill ni se en stjärna, se på mig”, exekverad av idolen Margit Rosengren till ackompanjemang av Ernsts Rolfs revyorkester. Sången handlade för övrigt om filmstjärnan Greta Garbo. Här undrar Zarah – på tyska – om kärlek kan vara synd:

http://www.youtube.com/watch?v=0zDL4j9haQ0&feature=related

Äktenskapet med Nils Leander knakade i fogarna och upplöstes snart, varpå Sara Leander flyttade till moder Mathilda i Stockholm med barnen. I tvårummaren på Torsgatan bodde även Saras två yngre bröder. Fader Anders hade avlidit året innan. I Stockholm debuterade Zarah Leander, som hon numera skrev sitt artistnamn, i revyn ”Det glada Stockholm” och gjorde stor lycka. Sommaren 1930 blev Zarah av den legendariske Gösta Ekman erbjuden att spela titelrollen Hanna Glavari i operetten ”Glada änkan” av Franz Lehar med Ekman i den manliga huvudrollen som greve Danilo. Leander lyckades genom aggressiv förhandlingsteknik dubbla den lön hon erbjudits av Ekman och fick den då hisnande summan av 6000 kronor i månaden.

Gösta Ekman spelade mot Zarah Leander 1930.

Några månader efter den lyckosamma debuten i ”Glada änkan” ingick den frånskilda Leander äktenskap med journalisten Vidar Forsell, son till operachefen John Forsell. De närmaste sex åren etablerade sig Zarah Leander som stor stjärna i Sverige, och 1936 – samma år som de olympiska spelen i Berlin inföll – fick hon sitt internationella genombrott i operetten ”Axel vor des Himmels Tor” som hade världspremiär i Wien i närvaro av bland andra Österrikes kansler Kurt Schussnigg.

Zarah Leander gjorde succé pyramidale i Wien; publiken hade aldrig hört tillstymmelse till något liknande, en primadonna som varken var sopran eller alt utan snarare tenor (lyssna till exempelvis Ernst Rolf eller Jan Malmsjö så förstår ni vad jag menar).  När Die Leander tre månader efter Wien-premiären spelade in sin första tyskspråkiga film, ”Premier”, hade hon redan begått 138 operettföreställningar inför sammanlagt 210 000 personer. Den kedjerökande och fräkniga operettstjärnan från Sverige engagerades omsider av det tyska filmbolaget Ufa, men först sedan myndigheterna fått bekräftat att hon var så kallat renrasig. Zarah stod på tröskeln till det stora internationella genombrottet.

Zarah Leander accepterade således att göra karriär i det nationalsocialistiska Tyskland, där Adolf Hitler och nazistpartiet NSDAP hade tagit över regeringsmakten efter valsegern 1933. Men hon var mån om att hålla den politiska makten på armlängds avstånd och vägrade gå med i såväl Reichsfilmkammer som NSDAP. De tyska myndigheterna tvingades acceptera detta, eftersom de ville behålla sin stora stjärna. Det är ingen hemlighet att Zarah Leander tjänade för sin tid astronomiska penningsummor i Tyskland; hon blev därmed Tredje rikets högst betalda aktris. Sammanlagt gjorde hon 14 filmer för Ufa, filmer som givetvis spelade en betydande roll i den nazityska propagandan. Se nedan en länk till en sång med klart propagandistiska övertoner:

http://www.youtube.com/watch?v=p8D126NPTrU&feature=related

Zarah Leander träffade rikskansler Adolf Hitler veterligt endast en gång. Det skedde på våren 1939 efter sista inspelningsdagen av den antibrittiska propagandafilmen ”Das Lied der Wüste”. Leander berättade om mötet i sina första memoarer Vill ni se en diva? (Wien 1958). Enligt den svenska sångerskans berättelse undrade hon, helt fräckt, om Hitler aldrig försökt göra något åt sin hopplösa frisyr. Hitler svarade att han försökt med allehanda pomador och andra medel, men att en ostyrig test envisades med att hänga ned i pannan. Renlevnadsmannen Hitler visade sig också ganska irriterad över att Leander ville ta ett bloss efter maten (hon rökte det svenska cigarrettmärket Stamboul, som hennes bröder försåg henne med).

Mer kontakt hade Zarah Leander då med den diaboliske Joseph Goebbels, som förgäves försökte få den svenska stjärnan i säng. Vid ett tillfälle skall Goebbels ha pikat Die Leander för hennes judiska förnamn, men den svenska stjärnan blev inte svarslös. Hon skall ha genmält: ”Hur är det med ert eget förnamn; Joseph, det är väl klart judiskt?” I filmen till den här länken har Zarahs rollgestalt kärleksbekymmer:

http://www.youtube.com/watch?v=m20La_Sg4Dc

Medan hon gjorde karriär i Tyskland inköpte Zarah Leander egendomen Lönö på Vikbolandet i Östergötland (egendomen innehas i dag inom parentes av riksdagens talman Per Westerberg). Zarah insåg efterhand mycket väl att Tyskland skulle förlora kriget och att det då gällde att ha en tillflyktsort. Den 15 april 1943 lämnade hon således Tyskland och flyttade till Lönö, där hon småningom etablerade sig som herrgårdsfru tillsammans med sin tredje man, pianisten Arne Hülphers. Tidigt spreds rykten av illvilliga tungor om att Zarah Leander skulle ha varit nazitysk spion, och hos säkerhetspolisen finns en hel drös med rapporter som går ut på detta. Bosse Schön visar dock i sin bok att inget av dessa rykten var sant.

Detta hindrade inte att Zarah Leander drabbades av en veritabel hatkampanj när hon återvände till Sverige. Den välkände artisten och teaterchefen Lasse Dahlqvist i Göteborg försäkrade att han inte skulle anställa Leander ens ”om de kastade henne efter mig”, medan revydirektören och kuplettsångaren Karl Gerhard kallade henne för ”politisk idiot”. Sistnämnda omdöme menade Zarah själv var rättvisande. ”Jag vet inte vad politik är och intresserar mig inte för det”, förklarade hon 1944. I stället, sade hon, hade hon valt sig själv och sin familj.

 

untitled

Zarah Leander med sin mångårige beundrare Karl Gerhard.

Om den bisexuelle Karl Gerhard kan det nämnas att han, enligt uppgift till mig av Leanders allt-i-allo Brigitte Pettersson, alltid var en hängiven beundrare av Zarah och hemskt gärna ville gifta sig med henne som han också – trots att han ideologiskt stod långt till vänster – försvarade mot angreppen hon utsattes för de första åren i Sverige efter hemkomsten. Leander nobbade dock Gerhard till förmån för sin Hülphers, som hon gifte sig med i Göteborg 1956.

Efter en tids ”karantän” tog dock Zarah Leanders karriär upp sig igen, och på 1950-talet återvände hon till såväl Tyskland som Österrike och gjorde stor succé med skivinspelningar, revyer och konserter. Också i Sverige togs hon efter lång tvekan till nåder och kämpade på som artist in i det sista trots hinder som en tilltagande synsvaghet – i slutet av sin levnad var hon blind – och cancer. När hon dog på Danderyds sjukhus 1981 var hon 74 år gammal. Då hade hon 353 skivinspelningar bakom sig.

Sist en kort hyllning i bild och ton till denna stora artist med Tove Janssons och Erna Taoros ”Höstvisa”:

http://www.youtube.com/watch?v=WrYnM5Dwldc