Om härfågeln – och om Gladis bad…

 Upupa epops: härfågeln.

Skriver detta när trettondedagen 2015 just tagit slut och med den alla helger. Nu får vi vänta på påsken, som i år infaller i början av april.

Jag tycker det känns ganska bra, trots att min numera ganska stora flicka Isabella åkt tillbaka till sina studier i Glasgow och inte väntas hit igen förrän till sommaren. Eventuellt hälsar jag på henne framåt vårkanten. Har passat på att ta det väldigt lugnt under helgerna för att komma utvilad till det nya verksamhetsåret. Laddat batterierna, som det brukar heta. I dag har jag i alla fall skrivit ett debattinlägg till Länstidningen och sett ett intressant naturprogram på Kunskapskanalen om den fascinerande härfågeln.

Till middag har jag lagat fiskgratäng till mig och min son och till det druckit Campo Viejo mousserande vin, som jag inte orkade dricka på nyårsafton – den som spar han har! Dessutom har jag badat Gullnos, även kallad Gladis, min minisnögubbe i tyg som vaktar porträttet av min hustru tillsammans med en liten tygzebra; Gladis hade blivit ganska smutsig och behövde ett bad.

Åter till härfågeln. Jag har varit fascinerad av detta fågelsläkte sedan jag första gången såg en teckning av ett exemplar i en fågelbok. Dess latinska namn, Upupa epops, är onomatopoetiskt (ljudhärmande). På engelska kallas den hoopoe. Lätet brukar betecknas som ”opp-opp-opp”.

Härfågeln har en färgrik fjäderskrud, en lång sabelliknande näbb och på huvudet en plym som den fäller upp när den vädrar fara. TV-filmen handlade om en vinodlare i Wagram i Österrike, Manfred, vilken som självvald bisyssla hade att se efter de häckande härfåglar som anlände från Nordafrika. Litet rörande var att se hur han tog hand om en nykläckt unge, vars syskon dött i ett oväder.

Den här mycket speciella pippin förekommer ymnigt i myt och folktro. Enligt den fantasifulla grekiska mytologin förvandlade sig en gestalt som hette Tereus till just en härfågel, då han inte ansåg sig uppskattad av medmänniskorna. I kinesiska berättelser är härfågeln en budbärare som gärna berättar om den annalkande våren, medan den på andra håll anses förebåda mindre trevliga ting som krig och svält och med sitt karaktäristiska läte uppmanar folk att fly undan de kommande hemskheterna.

 Gladis/Gullnos får sig ett välbehövligt bad. Foto: Tommy Hansson

Härfågeln förekommer över stora delar av världen – Europa, Afrika, Asien. En särskild variant finns på Madagaskar. I Sverige har den synts till mest på Öland men har eljest siktats i samtliga landskap. Enda gången jag sett den var mitt i Tel Aviv i Israel i våras, men jag har drömt om den för en del år sedan. Trevligt att åter stifta bekantskap med den!

Jag passar på att säga god natt till alla kända och okända läsare med en välmenande skål i det bubbel jag har kvar i vinglaset!

Shane McGowan/”The Parting Glass”. Och något om tråkighet

https://www.youtube.com/watch?v=NhoKzBm80ZA

Tänkte säga god natt nu, och jag gör det med den gamla fina sången ”The Parting Glass” som här framförs av ingen mindre än Shane McGowan från The Pogues i sällskap med Liam Clancy. Länken överst.

Denna sång var innan Robert Burns skrev ”Auld Lang Syne” år 1788 den populäraste avskedssången på engelska språket och är vanlig än i dag i den irländsk-gaeliska repertoaren. Jag har tidigare här länkat till den kanadensiska gruppen Masterless Mens mycket fina version av sången.

Mitt avsked från er, kära läsare, blir dock inte så långt. Jag hoppas vara tillbaka redan i morgon på denna blogg efter en stärkande natts sömn.

Den här veckan har annars varit lugn och skön, kanske rentav litet tråkig. Tråkigheten är enligt min mening underskattad, den kan behövas som motvikt mot all jäkt och all stress vi utsätter oss för under arbetsveckorna. Vi behöver inte göra en massa saker och träffa en massa människor när vi är lediga.

I måndags var jag med och kuverterade senaste numret av tidskriften Contra, som jag har förmånen att få medarbeta i. Den når upplysningsvis prenumeranterna veckan före nyår (och jag vet att några av mina läsare är prenumeranter).

När jag klev in i tunnelbanevagnen som skulle ta mig till den förort där Contra-lokalen numera finns, såg jag en duva som haltade omkring inne i vagnen. Naturligtvis släppte jag ut den genom dörrarna och kände mig som en riktig djurens välgörare efteråt.

Därefter har det blivit litet julinköp och julaftonsfirande i sällskap av barn och släktingar, men annars har det inte varit mycket aktiviteter mer än mathandlande, ätande och drickande, läsning samt, som ni märker, bloggskrivande. Mina tankar om kärlek, politik, religion och diverse annat skall jag bespara er den här gången.

Kan förstås nämna att jag lyckades dra igång en låååång diskussionstråd om Gud och skapelsen på Facebook genom att lägga upp den här ganska geniala teckningen av två snögubbar som samtalar med varandra på engelska (tolka den hur ni vill!):