Archive for the ‘Kazakstan’ category

Fyra skäggiga ryssar (IV): Alexander Solzjenitsyn

27 februari, 2010

Efter att i den här artikelserien tidigare ha behandlat författarna/filosoferna Fjodor Dostojevskij, Vladimir Solovjov och Nikolaj Berdjajev går jag nu över till den fjärde ”skäggige ryssen”, nämligen författaren Alexander Solzjenitsyn (1918-2008).

Alexander Solzjenitsyn var mer än en författare – han var också en profet och en naturkraft.

Det måste genast sägas att Solzjenitsyn var mer än en författare: genom sitt moraliska och konstnärliga mod blev han en symbol för den fria världens kamp mot den kommunistiska sovjetdiktaturen; somliga ville till och med – enligt min uppfattning med full rätt – kalla honom profet. Han var en av de gestalter som mer än några andra bidrog till att kommunismen, ögonskenligen mot alla odds, slutligen kunde besegras.

Solzjenitsyns första publicerade verk blev En dag i Ivan Denisovitjs liv, den första i raden av böcker som inventerar mängden av de människoöden som stöpts i det kommunistiska systemets obarmhärtiga brännugn. Till skillnad från sin store ryske föregångare Fjodor Dostojevskij, vars litterära brottslingar förbröt sig mot Gud och andra människor, skriver Solzjenitsyn om ”brottslingar” som hamnat i läger, fängelser eller kliniker trots att de inget ont gjort. Ivan Denisovitj är just en sådan person.

En dag i Ivan Denisovitjs liv godkändes för publicering av dåvarande partichefen Nikita Chrusjtjov och blev ett trumfkort i sovjetregimens så kallade avstalinisering, som inleddes med avslöjandet av vissa av Stalins grymheter vid partikongressen 1956 men som redan vid tidpunkten för publicerandet av Solzjenitsyns debutverk var i avtagande. Reaktionen på boken blev översvallande, vilket visade att många människor ännu med plågsam tydlighet mindes Stalins-tidens omänskliga excesser.

Alexander Isajevitj Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i kurorten Kislovodsk i Stavropol kraj i södra Ryssland. Hans far, som var officer i tsararmén, omkom i en jaktrelaterad olycka ett halvår före sonens födelse varpå modern tvingades uppfostra sonen under små omständigheter. Alexander kom att studera fysik och matematik vid universitetet i Rostov men blev tidigt litterärt intresserad. 1939-41 deltog han en i korrespondenskurs som administrerades av Moskvas institut för historia, filosofi och litteratur. Det var emellertid under sin fångenskap några år senare som Solzjenitsyn på allvar kom till insikt om tillvarons djupare aspekter. Detta ledde till att han totalt och oåterkalleligt kom att genomskåda det kommunistiska systembygget.

I boken Solzjenitsyns religion (Stockholm 1977) framhåller Niels Jensen, Jr.:

Hans pånyttfödelse började samma dag som han arresterades. Fängslandet är det betydelsefullaste som hänt honom i hela hans liv. Berövad den yttre friheten lärde han känna sanningen genom lidandet.

När Solzjenitsyn greps i februari 1945 var han verksam i artilleriet i den av Lev Trotskij skapade Röda armén och truppbefälhavare med kaptens rang vid fronten i Andra världskriget. Han var troende marxist-leninist men hade i ett privat brev varit oförsiktig nog att rikta kritik mot Stalin, vilket blev hans fall – eller snarare räddning. Ty om han inte arresterats hade han aldrig blivit den banbrytande författare han sedan skulle metamorfoseras till att bli.

Solzjenitsyn hade, ännu ett år efter sitt fängslande, sympatier för den kommunistiska ideologin. Men under den åtta år långa tid han kom att genomgå fångenskapens hårda prövningar skulle hans världsbild förändras radikalt. Han lärde känna sig själv och sin egen position i kosmos och etablerade i sitt inre ett ointagligt andligt skydd mot det externa våldet. Han blev också förvissad om att den enda absoluta verkligheten är den kraft och den personlighet vi benämner Gud.

Nielsen lägger i sitt biografiska verk om Solzjenitsyns religiösa synsätt till en särpräglad detalj avseende Solzjenitsyns författarskap, framförallt som det exekveras i det mäktiga arbetet Gulagarkipelagen. Detta är nämligen inte endast en rapport eller en historisk krönika utan även en bekännelse. Nielsen finner likheter mellan den ryske författaren och den västerländske kyrkofadern Augustinus, vilken likt Solzjenitsyn blickar in i sig själv och ingående prövar sina bevekelsegrunder. Beskrivna händelser av till synes trivial karaktär blir nycklar till insikter av allmängiltig natur.

När Solzjenitsyn biktar sig biktar han även Rysslands överträdelser. För att få förlåtelse, menar Solzjenitsyn, måste Ryssland göra bot och bättring och djupt ångra begångna synder och misstag. I denna uppfattning är det lätt att skönja påverkan från Fjodor Dostojevskij, som Solzjenitsyn betraktade som sin store läromästare. Synderna och misstagen står inte att finna i yttre och materiella faktorer, lika litet som det onda utgörs av ekonomiska och sociala omständigheter som marxisterna tror. Ondskan beror i Solzjenitsyns perspektiv på att männskan missbrukat den frihet som givits av Skaparen.

aleksandr_solzhenitsyn_gulag_mugshot_1953 Solzjenitsyn som lägerfånge.

Det torde av ovanstående mer än väl ha framgått, att Alexander Solzjenitsyn var djupt förankrad i rysk litterär, filosofisk och religiös tradition. När han av de sovjetiska myndigheterna utvisades till Väst den 13 februari 1974 var detta därför ett hårt slag mot hans identitets grundvalar, samtidigt som det naturligtvis också blev en enorm lättnad för honom att få leva och arbeta i ett fritt samhälle. Han slog sig först ner i schweiziska Zürich men kände sig i Europa så påpassad av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, att han snart valde Förenta staterna som nytt hemland. I den amerikanska delstaten Vermont, vars klimat och natur påminde Solzjenitsyn om hans älskade Ryssland, slog han sig ner på egendomen Cavendish vilken kom att fungera som ett väl befäst fort.

I Vermont levde Solzjenitsyn tillsammans med sin familj ett asketiskt författarliv med det enda syftet att fullborda det han betraktade som sitt livsverk: ett gigantiskt arbete om den ryska revolutionen i många band betitlat Det röda hjulet. Detta verk har gått till litteraturhistorien som det kanske mest ambitiösa litterära projekt som någonsin förverkligats.

I andligt hänseende hör Solzjenitsyn hemma inom den ryska ortodoxin. Trots att han föredrog den västerländska demokratin, vilken till skillnad från kommunismen tillät honom att verka fritt, fann han sig aldrig riktigt till rätta i västvärlden med dess många gånger ansvarslösa och nyckfulla individuella frihet, vilken dessutom krigskars av den politiska korrektheten. Han kunde sedan barndomen sägas ha haft en gammalrysk syn på tillvaron i vilken den religiösa auktoriteten har en given plats.

I Solzjenitsyns författarskap har ondskan en central ställning, ondskan som en påtagligt levande och verksam kraft som outtröttligt arbetar på att krossa människans goda intentioner. I Solzjenitsyns plågsamt realistiska och naturalistiska skildringar från gulaglivets elände och förnedring konfronteras läsaren med ondskans nakenhet. Och ondskan har blivit en ständigt närvarande följeslagare inte på grund av Guds frånvaro eller misslyckande, utan på grund av att människan fritt valt det onda.

Trots författarens många gånger outhärdliga realism finns i hans produktion ändå en bakomliggande förtröstan på och ett hopp om att det onda slutligen kommer att besegras. Det gäller att inte resignera inför den djävulska dimensionen i tillvaron utan sätta sin lit till såväl det egna jagets inneboende krafter som den högre gudomliga verkligheten. Trots sin svartsyn förlorade Solzjenitsyn aldrig hoppet om mänsklighetens – och moder Rysslands – slutliga återlösning. Det faktum att den Rysk-ortodoxa kyrkan under många år och decennier i stort fungerade som kommuniststatens förlängda arm och redskap fick honom aldrig att tvivla på religionens sanning.

Det är, med andra ord, människor och deras institutioner som är ofullkomliga – inte Gud.

Alexander Solzjenitsyns gripande och efterföljande fängslande och inre exil är ett eklatant exempel på hur det kunde gå till under Stalin-diktaturen. Minsta antydan till kritik av systemet och dess huvudexekutör, sann eller falsk, kunde få ödesmättade konsekvenser. I Solzjenitsyns fall blev dessa att han dömdes till åtta års straff som avtjänades i olika slavarbetsläger. I ett sådant läger ådrog han sig cancer, en sjukdom han dock genom järnhård beslutsamhet lyckades besegra – han hade helt enkelt inte tid att bli obotligt sjuk eller dö innan han fick avsluta sitt livsverk! Efter sin lägervistelse tilläts Solzjenitsyn att i södra Kazakstan undervisa i fysik och matematik. Samtidigt började han skriva – med diminutiv stil på små papperslappar som kunde gömmas undan myndigheternas vakande ögon.

Den 18 april 1956 rehabiliterades Alexander Solzjenitsyn i samband med det av Chrusjtjov initierade ”tövädret”. Han kunde därmed fortsätta att undervisa och skriva med det sovjetiska lägerlivet som stående tema och 1962 kom, som nämnts ovan, En dag i Ivan Denisovitjs liv  ut med partiledningens välsignelse. Men avstaliniseringen/tövädret upphörde definitivt med Brezjnev-trojkans statskupp 1964, och då uteslöts Solzjenitsyn ur det sovjetiska författarförbundet. Detta kunde emellertid inte avhålla honom från att skriva. Hans följande verk – bland andra Cancerkliniken, Den första kretsen, Augusti fjorton och Gulagarkipelagen – smugglades alla ut ur Sovjet och rönte världsvid uppmärksamhet. Den svenske utrikeskorrespondenten Stig Fredrikson var för övrigt nära vän med Solzjenitsyn och uträttade under flera år ett ovärderligt arbete genom att smuggla ut författarens skriverier ur Sovjet.

Vladimir_Putin_with_Aleksandr_Solzhenitsyn-1 Vladimir Putin i samspråk med Solzjenitsyn.

I Sovjetunionen kunde Solzjenitsyns verk endast spridas genom maskinskrivna kopior inom ramen för den underjordiska stencilpressen, den så kallade Zamisdat. Inom loppet av några få år blev Solzjenitsyn jämte den framstående vetenskapsmannen Andrej Sacharov – som varit en ledande forskare när det gällt att utveckla den sovjetiska vätebomben – en symbol för oppositionen mot kommunistväldet. När Solzjenitsyn tillerkändes Nobelpriset i litteratur (Sacharov fick Fredpriset 1975) tilläts han inte mottaga priset på plats i Stockholm, något som väckte stor och berättigad upprördhet icke minst i Sverige.

Den svenska regeringen Palme lade å sin sida inte två strån i kors för att Solzjenitsyn skulle få utresetillstånd eller ens offentligt ta emot priset på den svenska ambassaden i Moskva. Ambassadör Gunnar Jarring arbetade tvärtom synnerligen aktivt för att så inte skulle ske, ty man fick ju inte stöta sig med Storebror i öster. Den svenske författaren Vilhelm Moberg läste i ett berömt TV-inslag lusen av statsminister Olof Palme för dennes och regeringens ställningstagande mot Solzjenitsyn. Efter sin deportation kunde Solzjenitsyn 1974 äntligen komma till Stockholm och ta emot priset samt avleverera sitt berömda nobeltal.

Solzjenitsyn kan liknas vid en naturkraft. Hans obändiga kampinställning framgår i ett yttrande till den norske konstnären Victor Sparre, som under en period sökte få författaren att slå sig ned i Norge. Följande är citerat ur Sparres bok Lågan i mörkret (Uppsala 1983):

Jag sitter inte och väntar på att fienden skall träffa mig…Jag slår först. Jag räknar ut fiendens nästa drag. Jag låter honom inte bestämma slagfält. Jag angriper, när han minst väntar det och där jag är starkast. KGB ska inte tro att de har gripit initiativet genom att deportera mig. Jag har någonting redo för dem vilken dag som helst.

Många var de bedömare som efter deporteringen på förhand räknade ut Solzjenitsyn. Man trodde att han skulle tappa i slagkraft och inflytande efter att ha ryckts upp ur den ryska myllan och omplanterats i Väst. Dit hörde, föga sensationellt, den formellt liberale men i praktiken kommunistiske medlöparen Olof Lagercrantz på Dagens Nyheter. Denna förutsägelse slog dock slint och det med besked. Solzjenitstyn förblev en samlande gestalt i motståndet mot kommunismen i det Kalla krigets senare fas.

Faktiskt blev det så att det var när Solzjenitsyn flyttade tillbaka till Ryssland efter Sovjetunionens implosion som han började tappa i inflytande. Han fortsatte visserligen att skriva böcker, bland annat en ambitiös historik om förhållandet mellan Ryssland och det judiska folket, och fick en egen TV-show. Det han sade och skrev uppfattades dock ofta som obsolet och gammalmodigt och han dog sannolikt som en rätt besviken man – han hade nog större förväntningar på Ryssland sedan kommunismen kapsejsat.

Exemplet Alexander Solzjenitstyn visar vad en ensam människa som med en järnhård vilja satsar allt hon förmår kan åstadkomma. Också i kampen mot ett skräckinjagande och till synes orubbligt politiskt system. Solzjenitstyn är unik i så måtto att han inte bara till fullo blev klar över kommunismens ondska – det hade  många andra blivit före honom – utan desslikes hade förmågan att i konstärligt fullödig form föra ut denna insikt till en hel värld.

Under vänsterns guldålder i västvärlden på 1960- och 1970-talen blev det i politiskt korrekta kretsar på modet att kritisera ”stalinismen” och ”sovjetmakten”; att rikta en grundläggande kritik mot kommunismen var dock tabu. Detta är för övrigt en inställning som hänger sig kvar ända  in i våra dagar. När Forum för levande historia invigde  en utställning om grymheterna i världens kommunistdiktaturer hävdade man, att dessa grymheter endast skett i ”kommunismens namn.” I en liknande exposé om nationalsocialismens omänskliga handlingar svävades det dock inte på målet – här rådde det, med rätta, ingen tvekan om att det var själva ideologin som var skyldig.

Denna räddhåga att kritisera en ideologi som bär ansvaret för kanske 200 miljoner människors död gav Solzjenitsyn ingenting för. I den av honom och Igor Sjafarevitj redigerade antologin Röster ur ruinerna (Köping 1978) framhåller Solzjenitsyn:

Sedan 1956 har det i Sovjetunionen inte varit något särskilt djärvt, nytt eller originellt att tala om ”stalinismen” som något dåligt. Uppfattningen är inte officiellt accepterbar, men den har spritt sig i stor utsträckning bland allmänheten och framförs ofta i samtal. Att under trettio- och fyrtiotalen ha skrivit in ”stalinismen” i en sådan förteckning skulle ha varit ett hjältedåd och en vis mans dåd, för då förkroppsligades ”stalinismen” i ett kraftfullt verkande system, som på ett övertygande sätt hade visat vad det var kapabelt till både hemma och i Östeuropa. Men att dra fram ”stalinism” år 1968 är bedräglighet, kamouflage, ett sätt att komma undan problemen.

spd5f1c4_jpg_225296a Alexander Solsjenitsyn mottager Nobelpriset i litteratur av konung Carl XVI Gustaf 1974, fyra år efter det han utsågs till pristagare.

Den som vill veta mer om den vånda Solzjenitsyn tvingades uppleva som underjordisk författare bör läsa hans gripande bok En kalv med eken stångades (1975). Solzjenitsyn är i detta perspektiv kalven, sovjetkommunismen eken. Bokens avslutningsord får bilda slutvinjett även för denna artikel:

Med hänsyn till de senare generationernas erfarenhet förefaller det mig bevisat, att det verkliga försvaret för den personliga friheten, för hela världens och mänsklighetens fred endast och allenast är oryggligheten hos den människoande, som möter det anstormande våldet med fast beslutsamhet och som är beredd på offer och död och förklarar: ”inte ett steg till.”

Liza har blivit fri!

15 mars, 2009

Den 16 januari skrev jag ett inlägg där jag berättade om hur den 29-åriga Elizaveta ”Liza” Drenitjeva, en ryskfödd missionär från Unification Church som arbetade i Kazakstan, den 9 januari dömdes till fängelse för att ha undervisat fyra inbjudna gäster i kyrkans lära. Lizas undervisning om den ursprungliga synden ansågs så omstörtande att hon dömdes till två års fängsligt förvar. Nu har jag emellertid nåtts av det oerhört glada budskapet att min syster i tron har blivit fri!

Frisläppandet kom efter två månader i fängelse i Almaty och efter att flera människorättsorganisationer, kristna organisationer, representanter för USAs State Department samt givetvis andra medlemmar i Unification Church engagerat sig för hennes sak. Fängslandet var ett resultat av de kazakiska myndigheternas allt mer restriktiva inställning till så kallade främmande religioner; Kazakstan domineras av islam. Åklagaren ville ge Liza Drenitjeva tre års villkorlig dom, men domaren släppte henne utan restriktioner vilket innebar att hon var fri att återvända till Ryssland när hon ville. Detta kan bara tolkas som att de internationella påtryckningarna (också representanter för den islamska kommuniteten i Kazakstan är kritisk till landets hårdnande religionslagar) till slut gav resultat.

En faktor som spelat in i bilden är säkerligen också det faktum, att Kazakstan utsetts till ordförandeland för Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE) 2010. Kazakstan vill därför inte i onödan framstå som ett land där förtryck och repression råder. OSCE har emellertid noggrant följt Elizaveta Drenitjevas fall och lär ställa hårda krav på Kazakstan för att landet skall få leda organisationen nästa år. Vilket kan innebära att man, i bästa fall, skrotar den hårdare religionslag som planerats.

Liza är, glädjande nog, fri och har åkt hem till Ryssland för att träffa sin man och sina föräldrar. Hon har framfört sitt djupt kända tack till alla trossyskon och andra som hjälpt och uppmuntrat henne när hon satt fängslad. Dock är hon inte friad från anklagelserna om att ha begått ”brott mot freden och mänskligheten”, bara genom att ha undervisat en handfull kazakiska medborgare i sin kyrkas principer. Dessutom är hon ålagd att betala en bötessumma motsvarande 200 US dollar samt bestrida rättegångskostnader motsvarande 800 US dollar. Därför överväger hon nu tillsammans med andra medlemmar i Unification Church att överklaga domen. Som det är nu gör kyrkan bedömningen att det är omöjligt att bedriva någon utåtriktad verksamhet i Kazakstan.

Som jag skrev i förra inlägget om Elizaveta Drenitjevas fall har vidare en rad andra religiösa grupperingar, kanske främst den internationella Krishna-rörelsen som står på hinduisk grund, råkat illa ut i Kazakstan. Baptister har fängslats. Det återstår alltså att se om Lizas frigivning är ett tecken på en mildare attityd i religionsfrågan från Kazakstans sida, eller om det rör sig om en isolerad förteelse helt och hållet betingad av opportunism inför en storm av utländska protster.

Frihet för Elizaveta Drenitjeva!

16 januari, 2009

Nyligen dömdes i Almaty i Kazakstan 29-åriga missionären Elizaveta Drenitjeva till två års fängelse. Domen visar att denna strategiskt viktiga före detta sovjetrepublik dragits med i den nya nationalistiskt intoleranta våg, som sveper fram genom delar av det forna ”ondskans imperium”.

Elizaveta Drenitjeva är rysk medborgare och har i tre år varit verksam i Kazakstan som missionär för den i Korea 1954 grundade rörelsen Unification Church (Enighetskyrkan), som hon anslöt sig till 1995. När hon greps hade hon en tid varit övervakad av den kazakiska säkerhetstjänsten KNB (tidigare KGB). Hon har själv berättat att KNB-folk den 2 juli klockan sex på morgonen bröt sig in i den fredsambassad som är rörelsens bas i Almaty. Sedan kom turen till medlemmarnas bostäder, där all litteratur och alla datorer beslagtogs. Drenitjeva greps under det att en annan medlem förständigades att inte lämna landet.

Den 24 oktober kom rättsprocessen mot Elizaveta Drenitjeva igång i Almalinskiy distriktsdomstol i Almaty. Hon anklagades enligt artikel 164, del 2 i Republiken Kazakstans motsvarighet till brottsbalken för att ha ”stört mänsklighetens fred och säkerhet”. Vid åklagarens uppläsning av domskälen – som kan ses på en till engelska översatt video som lagts ut på YouTube – anklagas Drenitjeva för att ha ”indelat människor i syndiga och syndfria personer”. Vad hade då Elizaveta, mer konkret, gjort för att råka så här illa ut?

Hon hade samlat fyra personer till ett seminarium, under vilket hon undervisade om Unification Churchs lära, som utformats av rörelsen grundare, pastor Sun Myung Moon. En KNB-agent med täcknamnet ”Medvedev” hade, med åklagarens godkännande, infiltrerat gruppen åhörare och spelat in fyra föreläsningar på band.

De kazakiska myndigheternas agerande har fördömts av Evgenij Zhovits, ledare för the Kazakhstan International Bureau of Human Rights, som citeras på nätet: ”Man kan knappast föreställa sig ett bättre sätt att misskreditera vårt land. ” Zhovits påpekar vidare att Kazakstan kandiderar för att bli ordförandeland i the Organization for Security and Co-operation in Europe (OSCE) 2010 och att Kazakstan skryter för vem som vill höra på om sin förmåga att bilägga internationella konflikter. ”Det faktum att en sådan rättegång över huvud taget kom till stånd är i sanning en vanära”, citerades Zhovits vidare. Faktum är att också högt uppsatta företrädare för Kazakstans muslimska majoritet protesterat mot behandlingen av Drenitjeva.

Nu är det högst osäkert om Kazakstan har någon realistisk möjlighet att få bli ordförandeland i OSCE. Landets nya religionslag, som framlagts av parlamentet och godkänts av president Nazarbajev, har mött skarp kritik från människorättsorganisationer och även från själva OSCE eftersom den strider mot OSCEs syn på mänskliga rättigheter. Detta är nämligen inte första gången en internationell religiös rörelse – Unification Church är sedan 1997 registrerad som Non-governmental Organization (NGO) – råkar illa ut.

1999 började anhängare av  hinduiska  SKC (Society for Krishna Consciousness) uppföra en samfällighet i Kazakstan bestående av 26 hus och 116 tunnland odlingsbar mark. Under årens lopp utvecklades denna kommunitet till ett i bokstavlig mening blomstrande samhälle, där grönsaker, blommor och frukter odlades och där anhängarna genom sitt exemplariska leverne blev mycket populära bland sina grannar. 2006 hade dock myndigheterna ändrat inställning till dessa Krishna-anhängare: man samlade ihop ett uppbåd människor till en Krishna-fientlig demonstration och skapade en vrångbild av rörelsen för att kunna motivera ett myndighetsingripande.

Det dröjde inte länge innan ett gäng regeringsbusar slog sönder en stor del av Krishna-anhängarnas bostäder, vilket ledde till att många familjer tvingades uthärda den kommande vintern utan tak över huvudet; detta hände den 21 november 2006. Krishnafolket gav sig dock inte utan fortsatte bo kvar, så gott det nu gick. 2007 gick regeringen ut offentligt och försäkrade, att den ”beklagliga konflikten” fått ett ”lyckligt slut”. Krishnakollektivet hade nämligen fått ny mark i stället för den som tidigare konfiskerats. Denna omfattade 5 tunnland – mot tidigare 116 – och bestod av helt ofruktbara arealer. Detta var alltså den kazakiska islamdiktaturens ”lyckliga slut”…

Delar av omvärlden protesterade den gången mot Kazakstans behandling av en marginell religiös grupp som var tacksam att ge sig på, eftersom den i media ofta beskrivs som en ”fanatisk sekt” och så vidare. Liksom för övrigt också är fallet med Unification Church, den så kallade Moon-rörelsen. Och ja, jag är själv medlem i rörelsen och talar naturligtvis därför delvis i egen sak. Oavsett religiös hemmahörighet är emellertid den kazakiska diktaturregimens behandling av en fredlig, ung missionär fullständigt oacceptabel med varje mått mätt!

Enligt mina källor planerar USA att utöva påtryckningar mot den kazakiska regeringen i syfte att få min trossyster Elizaveta frigiven. Hon har jämväl själv fått 14 dagar på sig att överklaga domen, så vi får se vad som händer. Den skärpta religionslagstiftningen i Kazakstan är tydligtvis ett led i en fortgående nationalistisk vindkantring i denna gamla sovjetrepublik; i ovan nämnda YouTube-inslag förklarade en representant för åklagarämbetet, att Kazakstan inte har behov av utifrån kommande religioner som förvirrar medborgarna.

Utvecklingen i Kazakstan är inte unik i denna del av världen. Också i det likaledes islamska Uzbekistan har kristna av olika slag utsatts för repressalier, bland annat anhängare av Pingströrelsen, Sjundedagsadventisterna, Presbyterianerna och Metodistkyrkan. Den statskontrollerade TV-kanalen fastslog att sådana grupper var ”sekter”, som bedriver olaglig missionsverksamhet vilken beskrevs vara lika farlig som terrorism och narkotika.

Så mycket för kazakisk och uzbekisk religionsfrihet. Det finns naturligtvis bara ett krav att ställa på Kazakstan i sammanhanget: Frihet för Elizaveta Drenitjeva!