Sossarnas totala brist på självironi

Den nakna sanningen om Toblerone ställer till det igen för sossarna…

”Det är ren Toblerone-politik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”

Så valde kommunminister Mats Odell (KD) att i riksdagen den 27/4 kommentera den rödgröna oppositionens förslag om mer pengar till skola, vård och omsorg. Yttrandet var givetvis en referens till den legendariska händelse som ledde till Mona Sahlins avgång ur regeringen 1995: hon hade använt ett betalkort från regeringen till att betala för choklad av det förnämliga schweiziska fabrikatet Toblerone.

Det fanns också annat med i bilden som ledde till att Sahlin, känd för att vara notoriskt slarvig med sin ekonomi, avgick, men Toblerone-historien är det som etsat sig fast i svenska folkets kollektiva medvetande.

Det mest intressanta med Mats Odells sarkasm i riksdagen är tvivelsutan Socialdemokraternas våldsamma överreaktion. Sahlin har talat om ”desperation” från regeringens sida och kallat Odells yttrande ”tragiskt”. Thomas Östros har yrat om ”början på den värsta smutskastningskampanjen sedan Kosackvalet 1928”, under det att partisekreterare Ibrahim Baylan kallat Odell ”förste dyngspridare.”

 Regeringens rolighetsminister?

Vad Mats Odell redan klassiska yttrande än är, så inte är det tragiskt. Tragiken i det här fallet ligger helt på sossarnas sida. Jag har fortfarande svårt att fatta hur höga representanter för ett politiskt parti kan vara i så total avsaknad av självironi och ren och skär humor att man hänger sig åt överreaktioner av detta slag. Inser man inte att man får skrattarna emot sig och att man framstår som patetiskt humorbefriade? Tydligen inte.

Personligen lägger jag mig som sverigedemokrat ogärna i vad alliansregeringen och den rödgröna oppisitionen käbblar om – jag bryr mig i princip inte ett vitten om de tar heder och ära av varandra – men i det här fallet är mina sympatier helt på Odells sida. Jag hoppas nu innerligt att han eller någon annan regeringsrepresentant inte tar sig för att be om ursäkt för ett oskyldigt men aningen småroligt/fräckt inpass från ett statsråd, som vad jag vet inte tidigare gjort sig känd som någon rolighetsminister.

Det har i olika media spekulerats i huruvida Odells kommentar var en försöksballong för att se hur väljarna reagerar på den här sortens retorik. Inte vet jag. Vad jag personligen känner är dock att vi kan behöva litet mer av den här sortens okonventionellt humorrelaterade retorik i svensk politik.

Bättre det än att väljarkåren somnar in till följd av de båda blockens trist förutsägbara kampanjevalsande.

Läs slutligen gärna också bloggaren Germunds korta kommentar i ämnet:

http://germundandersson.blogspot.com/2010/04/toblerone-och-socialdemokraterna.html

Kriget mot rökarna trappas upp

Tidningen Metro meddelade den 15/4 att det från den 1 maj blir förbjudet för alla anställda vid Stockholms stad att röka på arbetstid. Endast på lunchrasten skall det vara tillåtet att röka. Jag anar att KD, förbudspartiet nummer ett i svensk politik, har varit drivande i frågan. På det tyder ett ovanligt korkat uttalande i artikeln av KDs Ewa Samuelsson:

”Det finns ju andra saker som vi inte får göra på våra arbetsplatser.”

Något som naturligtvis inte förklarar varför just rökningen skall stoppas. Varför inte lika gärna stoppa detta ständiga kaffedrickande i tid och otid, som upptar så mycket tid och energi? Koffein är också ett gift. Eller sätta upp övervakningskameror på toaletterna för att kontrollera att folk gör det se skall och ingenting annat?

 

Hollywoodfilmen Thank you for smoking, byggd på Christopher Buckleys bestsellerroman, ger en annorlunda bild av rökningen och tobaksindustrin.

Det framgår av artikeln att det råder ett utbrett missnöje med det ikraftträdande förbudet. Fackförbundet Kommunal är kritiskt. Och  José Martinez, vårdbiträde och skyddsombud vid Rågsveds äldrecentrum, citeras på följande sätt:

”De kan inte ha tänkt särskilt mycket på hur det här ska efterlevas….Det är som ett angivarsamhälle där någon kan ange en kollega för att han röker. Det skapar en otrygghet.”

Det har sagts att Stockholms stad skall erbjuda stöd till anställda som vill sluta röka, men av detta verkar inte ha blivit särskilt mycket av. Martinez själv uppger sig endast ha blivit erbjuden ett samtal på en halvtimme.

Sedan ett antal år tillbaka pågår vad jag skulle vilja kalla ett flerfrontskrig mot de människor som nyttjar tobak som njutningsmedel. Först kom de närmast obscena varningstexterna på cigarrett- och tobakspaket. En milstolpe i detta krig var när rökförbudet på restauranger och näringsställen trädde i kraft för några år sedan.

Därefter har olika typer av förslag i syfte att göra samhället än ogästvänligare för rökarna kommit slag i slag – såsom att låta rökare betala mer för sjukvård än andra, att införa ännu högre straffskatt på tobaksvaror, att näringsidkare inte skall få skylta med samma varor. Och så vidare.

Förslagsställarna tycks ha glömt en liten sak i sammanhanget: rökare är också människor. De vet redan sedan åtminstone 1950-talet alltför väl att rökning inte är hälsosamt och att de bör sluta om livet är dem kärt. Den accelererande förbuds- och varningsmentaliteten gör emellertid att de mår ännu sämre, särskilt om viljestyrkan när det gäller att sluta tryter. Det är enligt min mening tveksamt om de behandlas som fullvärdiga människor.

Det är inte lätt eller politiskt korrekt att peka på fördelar med rökning. Jag hävdar likafullt att ett bloss då och då är den perfekta avkopplingen. Det skänker lugn och ro och kan upplevas som sinnesskärpande. Dessutom finns det mycket annat som är farligt i vår osäkra värld – olämpligt födointag, omåttligt bruk av alkohol, trafiken, miljö- och hälsofarliga utsläpp, you name it. Och visst, det förekommer greuelpropaganda här också.

Tusan vet om inte den stress och det allmänna obehag som alla förbudskrav beträffande rökningen framkallar hos nikotinnjutarna i vissa fall kan vara lika farligt som själva rökningen. Den som röker och trivs med det löper sannolikt mindre risk än den som röker och beständigt har dåligt samvete härför.

 

Det är tveksamt om Humphrey Bogart (1899-57) någonsin hade dåligt samvete för sin rökning.

Visst, jag röker själv sedan drygt fem år tillbaka. Dessförinnan var jag rökfri i 17-18 år. Dumt att börja igen, säger ni – absolut. Vi människor är dock inte alltid hundraprocentigt rationella och förnuftiga. Jag kom in i en jobbig fas i livet under vilken rökningen gav viss lindring. Alla som rökt och dragit halsbloss vet dock att det är extremt svårt att sluta när man väl kommit igång. All hetspropaganda och snusförnuftiga kommentarer riktade mot oss rökare gör på intet sätt saken bättre – snarare finns risken att man blir förbannad och röker vidare i rent trots!

Jag har emellertid siktet inställt på att sluta, både av hälsoskäl och ekonomiska skäl. Dessutom känns det inte tillfredsställande att vara ”slav under lasten”, oavsett vilken denna last sedan än må vara.

Under alla omständigheter sympatiserar jag med de rökare som nu är utsatta för hets och stress av Stockholms stad. Det är ganska troligt att de, som en följd av förbudet, kommer att bli griniga, mer okoncentrerade och nervösa. Detta kommer ofelbart att gå ut över patienter och andra klienter inom respektive verksamhetsområden.

Dessutom måste man, som José Martinez förmodar, rimligtvis införa någon form av övervakning på det att förbudet måtte efterlevas. Vilket kostar tid, pengar och energi som kunde ha använts betydligt bättre. Men ibland räcker förnuftet hos förbudsivrarna inte längre än implementeringstiden för det senaste förbudet, om ens så långt…

För övrigt har 119 av landets 208 kommuner infört rökfri arbetstid från och med 2010.

Sveriges tunnaste böcker

2010 är som bekant valår. Jag har genom speciella kontakter inom förläggarbranschen lyckats få fram  information om vilka böcker några av våra vanligaste politiker, opinionsbildare och aktuella mediapersonligheter  avser ge ut under året. En del aktörer är som synes mycket flitiga. Fast de behöver ju inte anstränga sig särskilt mycket, eftersom samtliga böcker är extremt tunna…

Jan Helin (redaktör), Journalistförbundet och Publicistklubben: Så skall vi ge Sverigedemokraterna en rättvis behandling i media.

EU-minister Birgitta Ohlsson Klamberg: Sammanhängande politiska tankar.

Maud Olofsson: Konsten att besegra Jimmie Åkesson i en TV-debatt.

Bloggaren Per-Inge Flücht (redaktör), Mona Sahlin, Carin Jämtin och Carl Bildt: Därför är inte Hamas Guds gåva till Mellanöstern.

 Ny bok om Hamas av Flücht, Sahlin, Jämtin och Bildt.

Per Gahrton: Nyktra dagar.

Daniel Poohl, redaktör för Expo: Allt vi inte gillar hos extremvänstern.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund, Göran Hägglund: Detta har vi gjort för Sveriges pensionärer.

Försvarsminister Sten Tolgfors: Så stärkte jag Sveriges försvar.

Socialdemokraternas partikansli: Varför skattehöjningar och ökade offentliga utgifter inte löser alla problem.

Lars Ohly: Alla kommunistiska diktaturer jag inte gillat.

Maria Wetterstrand: Hjälp – jag vill inte längre vara svärmorsdröm!

Handelsminister Ewa Björling: Mänskliga rättigheter i muslimska länder är viktigare än handel.

Regeringens Ewa i det omanska paradiset. (Foto: UD)

FNs klimatpanel IPCC : Vetenskapliga bevis för farorna med den globala uppvärmningen (översättning från engelska).

Fredrik Reinfeldt: Ett genomtänkt ideologiskt program för nya Moderaterna.

Mona Sahlin: Tankar.

Marc Abramsson, partiledare för Nationaldemokraterna: Övertygande bevis för att ND inte är nazistiskt.

Kolumnisten Lena Sundström: Älskade Danmark!

 Lena Sundström.

Advokat Leif Silbersky: Oskyldiga jag försvarat.

Advokat Peter Althin, ordförande i Republikanska föreningen: Tungt vägande argument mot monarkin.

Förre länspolismästare Göran Lindberg: Nej, jag är inte sexpsykopat.

Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt: Vår älskade svenska kultur.

Migrationsminister Tobias Billström: Skäl för att islamiseringen måste stoppas.

Stieg Larsson (posthumt utgiven): Mitt sunda politiska omdöme – en detaljstudie.

Ärkebiskop Anders Wejryd: Äktenskapet mellan man och kvinna – ett försvarstal.

Ärkebiskop Wejryd: Glad politiskt korrekt överprelat.

Eva Landahl (redaktör), Sveriges television: Till yttrandefrihetens försvar.

Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson: Alla argument för att vänsterkoalitionen bör ta över regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund: Därför bör vi få fortsatt regeringsförtroende.

Jan Guillou: Jag var inte spion: alla bevisen.

Jonas Gardell: Min otroligt roliga stå upp-komik.

Gudrun Schyman: Konsten att synas i media utan att spela pajas.

Mohamed Omar och Ahmed Rami: Vi är inte antisemiter. Ett trovärdigt försvar.

Göran Hägglund: Så räddade jag KD genom mitt kraftfulla ledarskap.

 Christina Lindberg.

Före detta sexmodellen Christina Lindberg, vargkramare: Varför människor är viktigare än vargar.